Orosanmälan - var det värt?

Att han är arg och inte förstår varför du gjorde det talar väldigt mycket för att det var vettigt av dig att göra en anmälan. Förstår om det kommer jobbiga känslor nu men det är på grund av hans beteende, inte ditt. Någon dag kanske han kommer förstå och vara tacksam att du hade mod nog och bryr dig tillräckligt för att göra det. Kram 💕

Jag tror han känner sig hotat och kanske blottad och förmodligen skam. Då är det lättare att reagera med ilska. Och angående eran bekantskapskrets så har du också rätt att förklara dig och din sida. de borde vara tacksamma att du gjorde det så att de ”slipper” men om de inte förstår så betyder det inte att du gjort fel. Utan snarare att de inte förstår eller vill förstå hur illa det är ställt med honom. Jag tänker att du har tagit mer ansvar nu än du egentligen behöver, och nu behöver och kan du inte göra mer.

Lite snurrigt ser jag pga lite trött, men heja dig för att summera. Nu får du pyssla om dig själv lite.

Är man genuint oroad över personen är det alltid rätt att orosanmäla. Heja dig!

Har lite svårt att förstå detta med orosanmälan. Min okunskap kanske? Undrar dock vad som ska bli bättre av att öka en människas skamnivå? Istället borde man få hjälp att skala bort skamnivån så man kommer åt det verkliga problemet. Alkoholism är ju skammens sjukdom. Undrar lite hur stor kunskap det sociala har av detta och hur bra de är att fånga upp folk som under år stängt in sig pga skam? Är de verkligen experter på detta? Även om de är det hur ska de kunna nå en person som totalt blockerat sig och gömmer sig med flaskan? Hela den instansen skriker väl straffbeläggande och pekar på att man är en looser. Ligger det då inte i sakens natur att de kommer ha väldigt låg chans att nå bortom skam och istället hjälpa individen. Tycker det är ett lite förlegat system. Fördummande

Förstår vad du menar. Det kan säkert slå fel. Men i många fall nog en möjlighet till uppvaknande. I mitt ex fall var det så, har hört många andra som bevittnar samma resultat. Inte att det plötsligt blir bättre men en insikt om att man har ett problem och att det finns hjälp att få som inte bara är AA. Såklart bra om man fattar själv innan det går så långt med en orosanmälan. Tror snarare det är en större grej att jobba bort stigmat om att socialen är det värsta som kan hända. De finns för att hjälpa.

Oj det var värst vad Lora är insatt i socialens sätt att arbeta, synsätt, kunskaper och att det är fördummande och förlegat m.m. Som du säkert förstår delar jag inte den uppfattningen och en orosanmälan kan vara det som behövs för att nå en person som totalt blockerat sig och gömmer sig med flaskan som Lora skriver. En orosanmälan kan ju om personen utsätter sig för allvarlig fara och inte samtycker till frivillig vård leda till tvångsvård. Jobbade många år med missbruk och minns bl.a. en man som var fysiskt i mycket dålig kondition pga sitt drickande. Han omhändertogs för tvångsvård. Efter flera år mötte jag honom och han bad mig vänta en stund. Gick därefter och hämtade sina föräldrar och sa - här är hon som räddade mitt liv.

Om man är av den åsikten att en orosanmälan inte leder någonstans så är mitt råd ändå att anmäl. Då hamnar ansvaret där det hör hemma och man har gjort vad man kan. Hellre en anmälan för mycket är min åsikt.

Socialtjänsten har ansvar för frågor om missbruksvård. Om det är någon som vet hur man ska hantera personer med den problematiken så är det de.
Läs gärna mer om deras arbete, fördomarna om dem är skadliga och bidrar till att fler lider istället för att våga söka hjälp.

https://kollpasoc.se/vad-kan-soc-hjalpa-till-med/#241

Jag kommer från beroendesidorna. Jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde. Han är personlighetsförändrad av alkoholen och situationen är ohållbar. Jag tänker att det här skyddandet av en alkoholist eller en som är beroende är dumt. Den som dricker borde få stå för det själv. Som beroende är det såklart skönt att andra ”täcker upp” , men det är inte anhörigas ansvar och jag tänker att det inte gagnar någon att hemlighålla. Nu projicerar han sin ilska, kanske över sig själv, på dig. Du hotar hans möjlighet att dricka och han blir arg. Samtidigt när man läser på beroendesidorna finns det så många för som inte vill dricka längre och behöver hjälp att komma ur det. Kanske kan din orosanmälan bidra till det. Du får vara tydlig med ditt syfte med anmälan - att du är mycket orolig och bryr dig om och såg det här som en utväg. Kanske delar inte exet din uppfattning, men du har ändå gjort ett försök i ren desperation. Kanske får det inte den effekt du vill i slutändan, men du har inte bara sett på. Du har gjort något.

@Tröttiz
Helt rätt. Det är ett sätt att bry sig om. Om man låter skygglapparna vara där, vem ska annars se och anmäla, om inte du. Människor dör på grund av alkohol. På grund av att någon sätter sig bakom ratten och riskerar att köra ihjäl andra människor. Människor super ihjäl sig. Jag har varit på ett par begravningar av många som hamnade där på grund av alkoholen.
Vad ska man göra annars? Det handlar om liv och död. Och inte att sätta dit. Det är en omtanke. Det är alldeles för många som går med skygglappar, i vårt samhälle.
De vaknar när de själva drabbas.
Bra gjort. Jag applåderar dig.

@gros19 Jag är inte överdrivet positiv till soc. Inte alls faktiskt. En stor organisation som driver lager på lager med personal. Det tar massor av tid och skapar byråkrati. Detta i ett läge som är sårbart. Sedan saknar jag förmågan att titta neutralt på saker där. Det är en viktig del när man gör utredningar. Att man klarar att vara neutral och inte ta parti.

Att hävda sig själv är ingen bra start från soc. I en sådan roll måste man kunna se individen. Inte sätta sig över folk och hävda sin egen kompetens. Försöka styra med järnhand och trycka till. Folk som dricker är inte ideoter. Man behöver inte tillrättavisa med strafföreläggande attityd. Det bara ökar skammen. De flesta går nog med på en sådan behandling och väljer att foga sig in i ledet och spela med. Det betyder inte att det är rätt att raljera för det.

Det finns helt säkert bra personal där med. Det finns säkert platser där det fungerar bra. Däremot är mina erfarenheter med dem rätt anmärkningsvärda.

Jag tänker att en soc-anmälan är det man gör när alla andra vägar prövade. Sen tänker jag att man får lov att lita på människors profession i sin yrkesroll. Det är inte lätt, vare sig för de som jobbar eller för de som blir kallade på samtal och då är det kanske lätt att det blir som du beskriver Lora. Men om alternativet är att stå bredvid och titta på. Det är svårt att sluta med alkohol på egen hand och om det har gått väldigt långt så är det ännu svårare. Då kanske SOC kan bidra till hjälp att få ett stopp. Ibland på beroendesidorna skriver folk som är desperata i sin önskan att vilja sluta och sin oförmåga till att klara det på egen hand. I såna lägen kanske soc skulle kunna bidra till något positivt. Men som alltid är bemötandet a och o och det är nog svårt att bemöta människor i det läget också. Det finns troligtvis så mycket både skam och rädsla hos den man då möter. Om folk bara kunde släppa skammen kring alkohol så skulle det vara lättare. Jag fattar att en soc-anmälan och möte där kan slå helt fel, men om allt annat är gjort så är det kanske ändå det bästa alternativet.

Vad är ett liv värt?
Vad är ett liv värt.
Vad är ett liv värt.
Den frågan ställer jag mig ofta.
Vad är ett liv värt.
När varken familj.
Eller vänner.
Kan hjälpa.
Får hjälpa.
Vad är ett liv värt.
Är det inte ens värt att pröva få den hjälp som finns.
Fast om man inte själv vill.
Så kan det vara så svårt.
Att släppa taget.
Och gå vidare.
Det är svårt att stå bredvid.
Och se på.
Efter att ha lämnat.
Jag stängde av alla kanaler.
När jag fick honom ut ur mitt hus.
Eftersom jag insåg.
Att jag inte ens sett.
Att mitt eget liv.
Var värt något.
Vad är ett liv värt.
Den frågan.
Den frågan.
Ställer jag mig ofta.
Jag öppnade dörren.
Och stängde den igen.
Den måste vara stängd.
För honom.
Då jag höll på att gå under.
Hamnade på botten.
Vad är ett liv värt.
Att kämpa för.
Om man ser.
Att det går åt helvetet.
Vad ska man då göra.
Jag tänkte själv på.
Att socanmäla.
Men nu flyttade mitt ex.
Hem till sina föräldrar.
Där ena föräldern.
Har arbetat just med.
Missbruk.
Av den grad mitt ex.
Ägnade sig åt.
Och ändå.
Så hade den föräldern.
Inte lyssnat på mig.
När jag bad honom.
Om hjälp.
Vad är ett liv värt.
Är det värt att vi ska förneka.
Så att missbrukaren.
Ska skämmas.
För att ingen.
Bekräftar det som de ser.
Vad är ett liv värt.

@Sisyfos Om man gör det för att själv bli av med sin ångest så borde man tänka igen. Det är den som har problem och att stötta den som bör vara i fokus. Inte egna känslor. Om man inte är genuint intresserad av det utan bara vill bli av med egen ångest borde man inse att man inte är rätt person. Ta sig en funderare och vända spegeln mot sig själv gällande syftet.

Är det egen rädsla som gör att man anmäler?
Är det rädslan inför genuin diskussion med motparten? Att man inte klarar den?
Är man rädd för motparten och vill att någon annan ska kliva in?
Är det rädslan av att alla andra kommer undra varför man inte gör något?
Är man arg och vill säga nu är det nog?

Den som dricker kommer känna av och läsa av ovan syfte. Därför är det nog klokt att fundera på ovan innan man kliver in med buller och bong. Att bearbeta egna känslor så man inte för över de för att få det hela överstökat och känna att man gjort en god gärning.

Det kan lätt göra mer skada än nytta. Det jag såg gjorde definitivt mer skada. År av bearbetning i relation till tisseltassel bakom ryggen, där även soc var inblandad. Att man inte var genuin i att vilja hjälpa utan snarare kaxig och ej funderat på hur motparten känner vid sådan behandling. Man såg sig som förträfflig och det enda raka. Det blir då ett skådespel i ett sådant rum. Hade alla som satt i rummet testat rollspel och själv blivit utsatta för samma är jag rätt säker på att det rullas ut på annat sätt.

Frågar du mej så säger jag fortsatt. Den institutionen behöver genomlysas ordentligt. Det handlar inte om att skjuta över sin ångest. Det handlar om att hjälpa en beroende och kunna sätta sig in i denna persons rädslor för att lyckas.
Vissa människor har det i sig. Det är en konst. Väldigt många har det inte.

@Lora
Jag vet, minst 5 personer, som fått hjälp av soc och lämnat sitt aktiva missbruk.
Om en människa är en fara för sig själv eller andra så är en orosanmälan det sista man gör.
Att känna skam är inget farligt, det är ju det man behöver möta och bearbeta.
Jag tänker att du gjort vad du kunnat nu och att det bästa för dig nu är att hitta mål och mening och gå vidare med ditt.
All värme och kärlek.

@Lora, jag håller inte med dig om att det är den som har problem och att stötta den personen som bör vara i fokus. Det stora problemet med medberoendet är just att de medberoende slår knut på sig själva för att stötta och hjälpa. Jag skrev inte att man ska anmäla för att lindra sin egen ångest, men att det kan vara ett alternativ när man uttömt andra vägar framåt. Som alltid handlar det om relationer mellan människor och ibland tror jag att man måste tänka bort sin misstänksamhet och utgå ifrån att människor vill en väl.

Nu är mitt inlägg borta och med det även min kontext. Tråkigt att synsättet är så här. Uppenbarligen vill man läsa att soc är en stödjande hand och att det är bättre att sätta hårt mot hårt.

Jag lämnar forumet här. Detta är inte för mig. Jag vill inte bidra till detta synsätt. Det får stå för er!

@Lora jag tycker att du har poänger med att inte trycka på skam och skuld. Men vad du däremot inte alls verkar ta hänsyn till är att de flesta anhöriga under många år försökt att nå fram genom samtal, förståelse, stöttning, mängder med kärlek för att det enda man vill är att ens älskade (partner, förälder, vän eller syskon) ska bli frisk, att de inte ska skämmas, att de ska se att det finns ett liv utan alkohol. En anmälan till soc tror jag är i de allra flesta fall en väldigt sista åtgärd när man som närstående står handfallen och maktlös. Och behöver hjälp. Det är tydligt att du haft en dålig erfarenhet av soc, och förhoppningsvis finns det personal som har bättre hand med sina fall. Men jag tycker att du istället lägger över skulden och skammen på den anhöriga och medberoende. Att de ska göra mer. När de förmodligen redan gjort allt i sin makt för att lösa problemet utan att blanda in andra. Det är en otroligt nedbrytande process.

@kakao Det är inte alls det jag menar. Jag har full förståelse för att man känner ilska och frustration som anhörig. Vill inte förneka de ingångsvärden. Inte heller att de inte har rätt till sina känslor. Det har jag ju skrivit med i det som nu är borta.

Går du in frustrerad till ett möte. Vilketsomhelst, kommer den stämningen spegla sig i vad man lyckas uppnå på det mötet. Det kommer uppstå låsningar. Testa! I vilket möte somhelst.

Går man in med inställningen att detta ska vi fixa. Med en öppet sinne så blir det mycket enklare att nå framgång. Låt oss inte fördumma människor där vi skriver svaren på näsan och behandlar dem som barn utan att istället kan angripa den verkliga boven till att alla sitter där. Skammen, ja då kanske man kan hitta lösningar. Håller verkligen inte med ovan. Skammen har dödat många. Väldigt många. Den gör att man fastnar och inte kommer vidare.

Kolla statistiken i Stockholm innerstad. Fina adresserna på hur många som är beroende. Även hur många i vårt land som är beroende. Vi kan inte ha soc till alla dessa. Här finns ett grundläggande fel i samhället. Som vi ser och hanterar detta nu löser vi iaf inga problem. Statistiken talar sitt tydliga språk.

En person som dricker är ingen ideot. Beter sig som en ideot ja. Det är vad som händer om du dricker för mycket för ofta. Det sätter sig på hjärnan. Det går att fixa enkelt! Om man slutar dricka. För att komma dit måste man nå fram. Då måste man skapa förutsättningar inför ett sådant möte. Det gör man genom att förhålla sig lugn, öppen och ickedömmande.

De som bidrar till att piska upp skam är enligt mig bidragande till en dödlig sjukdom. Jag vänder på det. Här har man som anhörig för få verktyg. Samhället har sagt sitt om beroende. Övriga instanser lika så. Låsningen total och man missar chanser till lösningar.

Jag sitter inte på ett exempel som vissa verkar tro. Jag sitter på många.

Ok. Då har jag missuppfattat. Du menar när man väl är på socialen att man som utomstående (och förhoppningsvis från soc sida) är förstående och inte skäller, försöker trycka på skam och skuld? Det låter sunt. Tror kanske också att det finns en absolut risk för att det blir så, att man kanske känner att det äntligen finns ett forum där man kan utrycka sin ilska och sorg över en sjukdom som tagit över ens liv och förhållande, och få backning för det. Jag säger inte att det är rätt, men någonstans måste de känslorna ut tillslut. Som anhörig är man väldigt ensam med sina känslor och frustration kring den beroendes tillstånd och beteende. Och den beroende är också väldigt ensam på sitt håll. Tror inte socialen är en mirakelkur och finns mycket förbättringspotential. Vad tycker du är bästa lösningen när man har en anhörig som är beroende som inte har insikt om allvaret i sin sjukdom? Förutom lugna, sansade samtal.

@kakao Ja, du har uppfattat mig rätt. Det du skriver är precis det jag försökt förmedla.

Jag tror på gränser. Tydliga gränser i sakfrågan. Inget mer dricka. Stopp. Öppen och ärlig dialog krävs och är ett krav. Utan skuldbeläggande. Att man inser och jobbar på egna brister där man tar stöd av varandra. Är nyfikna på varandra. Kärlek och respekt. Man måste våga erkänna och tala öppet om egna brister. Hur skämmigt de än må vara. Om motparten inte skriver under på det är det ingen idé att fortsätta. Då är man inte ämnade för varandra. Alternativt befinner sig i fel form tillsammans. Fråga båda om detta forum är rätt? Om inte förändra det som behöver förändras. Var öppen för andra varianter.

När jag läser dessa trådar ser jag de tydliga motpolerna. Behoven som kanske är inkompatibla i den akuta förändringsfasen?

Det är så starka känslor på båda sidor. Ett så starkt behov att bli förstådd att man blir förblindad och blockerad utifrån eget perspektiv. Om man inte klarar att hantera ovan genom att båda får prata till punkt utan att tillrättavisa motparten så är kanske ett brake tills man landar lite helt ok? Så vardera sida hittar sin egen balans. Bättre att erkänna som det är än att kasta paj för att man inte klarar att reda ut egna känslor.

Att fortsätta dricka och tycka synd om sig själv är det alltså nej på. Här måste den anhöriga sätta och få hjälp med en tydlig gräns. Här måste soc kunna hjälpa och stötta denna dialog på ett sätt att man bevarar värdigheten hos individen. Inför barnen är no go.

Sedan måste man ha förståelse för att vägen fram inte är rak. Det måste vara ok men de grova penseldragen måste ha sikte framåt. Att ge sig på den som har problem med pikar, förmaningar och blickar är det även det nej på. Anhörig måste hantera sina känslor och inse att de är en fullständigt naturlig del av processen. En del i problembilden.

Om man som nära anhörig inte känner att man orkar mer för egen del så säg det. Bryt upp! Men lägg inte över all skuld och skam. Tala utifrån egna behov. Att man inte har verktyg under dessa omständigheter att leva och förvalta ett sunt liv på dessa premisser. Säg upp er från ansvar och lägg över bollen. Den med beroende behöver fatta att det är över då så den kan gå vidare och hitta sitt stöd på annan plats.

Soc behöver vara inspelad på dessa scenarier. Beredda att stödja baserat på vilken väg av dessa två som väljs. Detta kan man göra med respekt som hörnstolpe och förståelse för hur svår denna process faktiskt är. Båda sidor förtjänar att processen genomförs neutralt med värdeghet.

Att ha en instans som heter soc med rollen straff & stöd är inkompatibelt. Ett systemfel. Du kan inte vara övervakande och utdela input till straff / avrapportering samtidigt som du ska stödja. För mig är detta system förlegat. Det gäller även arbetsförmedlingen.

Inte undra på att processen blir snurrig med fel förutsättningar.