Jag har skrivit här förut nån gång men eftersom det går upp och ner känner jag inte alltid behovet.
Nu är vi nere i skiten igen och det känns omöjligt att vi ska hitta tillbaka till varandra igen. Min fru vägrar inse att hon har problem och att det går ut över mig och vårt barn. Jag kommer längre och längre i min tanke att lämna varje gång, men sen kommer några dar när hon inte dricker och då kommer ju den där fina människan fram. Den som jag gifte mig med för 5 år sen.
Ibland känns det svårt att tänka på henne som en alkoholist, är hon det? Hon super sig ju inte dyngpackad varje kväll liksom, men en terapeut sa en gång till mig "det hadlar om varför man dricker, inte hur mycket."
Jag har sagt många gånger till min fru att min åsikt är att man inte är berusad framför barn, vi har en 1,5 åring hemma.
Min fru tycker inte att det är nåt fel med det och är en ölälskare, alltså hon tycker om fina öler och gillar att prova nytt och sånt. Och fine, man kan ha olika åsikter, så jag har försökt komma fram till om vi kan kompromissa på nåt sätt. Jag har absolut inga problem med att man tar en öl eller två till maten eller på en fredagkväll med vänner. Det jag inte gillar är att hon blir berusad varje gång hon dricker, och det typ innan middageb ens är klar och sonen är uppe.
Jag får inget riktigt svar i hur vi kan kompromissa, just nu är det bara jag som kompromissar eftersom jag "tillåter" det att hända gång på gång.
Tilläggas ska också att hon varje dag så fort hon kommer hem från jobbet går på balkongen och röker en joint, och inte bara nåt bloss för att hon haft en dålig dag eller har ångest, nej en hel joint.
Sonen står innanför fönstret och vinkar och ropar efter mamma.
Sjuuukt tycker jag! Eller är jag frireligiös?
Jag och sonen träffar henne inte nykter längre mer än på helgmorgnar. På vardagar går hon till jobbet innan vi vaknar.
Hon känner att jag är arg på henne hela tiden och jag kan inte ge kritik eller åsikter om nåt längre för hon tolkar allt som att det är hennes person det är fel på, att hon inte gör saker på rätt sätt osv.
Jag vet att jag kan vara rätt svår på det sättet också men försökte hållla tillbaka. Alla gör saker på olika sätt som är lika bra. Men man måste ju få säga ifrån eller diskutera nåt som man inte håller med om? Typ, gör inte en storstädning av köket kl 1 på natten när alla andra sover. Hon tycker säkert att hon är jättesnäll och att jag kommer bli glad när allt är rent när jag vaknar, men resultatet blir att jag vaknar och ligger vaken tills hon däckat hickandes i soffan.
Just det, hon tar sömntabletter också för att hon "inte kan sova".
Så först röker hon, sen dricker minst 4 starköl, sen sömntabletter. Som hon dessutom gömmer i sin väska eller i blomkruka eller var som för att jag inte ska veta. (Vi har mycket historik med sömntabletter och alkohol blandat).
Jag vill att vi går i terapi och hon har sagt Ja till det men fattar inte riktigt varför det ska behövas.
Men kom igen! Är det bara jag som upplever att vi har problem?
Tycker hon att vi har det bra då och inte behöver gå i terapi? Om hon är orolig att jag ska lämna henne borde hon väl anstränga sig för att ta reda på varför. Eller?
Efter att hon vaknade 14:30 idag gav jag sonen mat och sen sa hejdå och drog. Körde bil, länge, sitter nu i en park och äter godis och gråter om vartannat.