Jag är sambo med en man som haft och har ett ganska stort helg- och semesterdrickande. Han dricker tills han får den där glasartade blicken, som många här skrivit om, och tills han stammar och går/står svajigt för att sedan däcka framför datorn. Han är aldrig otrevlig eller elak och det påverkar inget annat i vårt liv förutom att han kanske inte vaknar förrän vid 12 lördag och söndag. Han sköter jobb, hus, mat och annat som hör familjelivet till.
Vi har levt ihop i nästan 20 år och har en 17-årig hemmaboende son ihop.
På sistone, kanske senaste halvåret, så har jag blivit mer och mer säker på att han även börjat dricka i smyg på vardagarna. Jag går och lägger mig tidigt då jag har jobb på annan ort och börjar tidigt. Ibland har jag vaknat av det omisskännliga ljudet av en aluminiumburk som öppnas (jag är lättväckt :) ) eller alkohollukten som sprider sig när han kommer in i sovrummet. Jag har även hittat en alkoholgömma i en garderob. Ja, jag snokade för jag ville vara säker på vad jag visste innan jag konfronterade honom.
Härom natten när han kom och la sig så var det så himla tydligt att jag visste att nu måste jag prata med honom ordentligt. Det fanns liksom ingen återvändo, för om det fortsätter så här så kan vi mycket väl förlora allt.
Till saken hör också att han vuxit upp utan sin far som lämnade hemmet när min sambo var i tidiga tonåren pga alkoholism. Kontakten dem emellan har varit noll sedan dess trots att de bott i samma stad. För några år sedan dog fadern och vi fick ta hand om all hans skit.
Pga detta så har jag så himla svårt att förstå varför min sambo dricker som han gör när han vet hur dåligt det kan gå. Samtidigt vet jag att man tror att beroendeproblematik till viss del kan vara genetiskt samt att många får samma problem som man vuxit upp med.
Igår kväll när jag och sambon var själva hemma tog jag upp min oro för honom, med honom. Jag sa helt sonika att jag tycker han dricker för mycket och att jag vet att han även dricker på vardagarna nu. Han svarade mest med "Mm" och "Mhm". Frågade vad han själv tyckte och Jo, det hade nog blivit lite mer men bara ibland på vardagar och det är nog dags att dra ner.
Hade förväntat mig lite mer nekanden då det är sådant jag fått förut, men det här lät ju förvånansvärt bra. Jo, det är bara muntligt just nu och jag får se vad helgen ger. Men jag har iaf fått ur mig lite oro och han har tagit emot den.
Nu till min egentliga fråga i detta forum. Hur pratar jag med min son? Jag skulle gärna vilja veta hur han känner inför sin pappas drickande. Sonen dricker inte något vad jag vet, han tycker det luktar äckligt och är aldrig intresserad av att smaka här hemma (vilket han heller aldrig fått eller blivit erbjuden). Jag är inte blåögd, självklart kan han göra saker när vi inte är med men han är sällan ute sent och har aldrig påvisat något som helst påverkat tillstånd.
Kan jag prata med honom? Jag vill inte lägga någon skuld på min sambo eller få sonen att se ner på sin pappa. Jag vill bara veta hur han känner, även fast jag kanske inte får ett ärligt svar.
På ett sätt vill jag nog ha honom som en sorts bundsförvant eftersom jag vet att förhållandet mellan pappa och son är något som min sambo absolut inte vill skada och nog skulle reagera på om det tas upp som ytterligare ett orosmoment.

Nu har jag fått ur mig en del och tänk vad mycket man funderar på att låta som en vettig människa som inte kommer göra några fel och inte vill såra någon, inte agera i ilska och hota med allt man har. Alltid vara så jädra tillmötesgående, suck...

Jag tycker att det är rimligt att ta ett samtal med din son, speciellt om han bor hemma. Han ser ju och märker själv. Tror inte på att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Han kanske behöver prata men inte vågar lyfta det själv. Sen kanske du ska undvika att ni två gaddar ihop er och bara pratar bakom pappans rygg. Kanske det hjälper om ni båda sätter er ner tillsammans med din sambo och berättar hur ni upplever situationen. Jag har dock lärt mig att en beroende gärna ger de svar som de tror att man vill höra, så även om det låter bra och som han har insikt kan han tänka något helt annat när han är själv. Har också förstått att de löften som man gärna vill ha om en nykter framtid lägger stor press på den beroende. Kanske föreslå AA, kontakt med vård? Se att han hittar ett forum där hm har möjlighet att vara helt ärlig med vad som pågår i honom. Lycka till!