Jag har en partner som har problem med drickandet, han är alkoholist men det kan gå 3-4 v utan att behöver dricka. Allt beror på om han har ångest eller inte. Han dricker när något i livet går fel eller när han känner dödsångest.

Jag var hos en psykolog förra veckan för första gången och hon sa att det är omöjligt för honom att tillfriskna när jag står vid hans sida. Jag förstår att hon menar väl men stämmer det verkligen? Jag förstår att han måste ner i botten för att ta tag i problemet.
Grejen är att just nu får han behandling (medicinsk och psykologisk) av vården men det är ju för jag har ställt ett ultimatum. Han gör detta för min skull men mest för sina framtida barn säger han.

Stämmer det verkligen att alla missbrukare måste stå ensamma för att kunna ta sig ur denna skiten?

@Såjävlatrött Hej! Jag tror inte man kan ”dra alla människor på en kam”. Alla är vi olika. Vad jag tror din psykolog menar är att om en missbrukare inte får några konsekvenser, så är det svårare för dem att ta sig i kragen SAMT att DU inte får det som behövs för att läka dig.🙏

@Prinsessan1
Det jag förstått är att konsekvenser och en inre vilja att ta tag i sitt liv har lett till förändring. Utan inre vilja händer inget. Konsekvenser hjälper inte. Det finns människor som supit bort hem, sambor och barn ... 🤔😔
🌹🌹

@Prinsessan1 Nej precis och det är det jag är kluven över. Personen är väldigt kompetent men hur kan mitt 1,5 h samtal med en främling resultera i att hon säger jag borde bryta relationen? Jag förstår att statistiskt sett kanske det är så. Men det är så många parametrar som spelar in som gör att jag känner att jag vill lyssna på henne, men behöver höra från fler experter att så är fallet. Om jag gör slut och hamnar i ett svagt ögonblick så kommer jag tänka "varför ska en främling efter 1,5h bestämma mitt öde?" Sen kommer jag vara på ruta ett igen. Då känns det bättre att ha mer kött på benen om att det stämmer.

Personen i fråga tar massa mediciner och tar psykolog hjälp. Men jag har sagt såhär: jag slutar att hjälpa/yttra mitt medberoende. Vill han ändras på riktigt så kommer han inte falla tillbaka. Gör han det, så är det startskottet för att lämna, känns liksom inte som jag kan lämna nu mitt i när vi har en bra period, han går på sina möten och mår bättre. Då vet jag att jag kommer komma tillbaka, Jag ska försöka luta mig tillbaka och se bara...

@Tröttiz Ja, det har jag stor respekt för. Det tycker jag är det läskigaste, att inte VETA. Det känns inte som han skulle göra detta, då han längtar till barn. Men så tänker jag: det har väll alla pappor som supit bort sig gjort? Se min kommentar ovan. Min partner dricker typ var tredje vecka om han fick bestämma. Ofta kopplat till dåligt mående. Det känns som att många som super bort familjer helt gör det normalt att supa veckovis. Det är det som gör det så svårt att VETA, om han är en av dem eller inte. Men jag antar man får se det som personen är sjuk. Jag är kvar sålänge han har kontakt med vården och följer sin antabus plan, sen får vi se.

@Såjävlatrött
Har just läst din tråd. Och jag känner så mycket medkänsla med dig. Och med mitt yngre jag.
Jag fick en ADHD diagnos som vuxen, för några år sedan. Jag har haft så svårt att tolka ord tidigare. Nu förstår jag mer. Jag har träffat vårdgivare som sagt helt fel ord till mig i fel ögonblick.
Ett ex var att en arbetsterapeut kom hem till mig, i samband med att jag arbetstränade för några år sedan. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och var borta från arbetsmarknaden en stund. Jag älskar att jobba och kämpade så mycket för att få ett arbete under min tid som medberoende. Jag och mitt ex levde i en misär. Från tjusigt stort med fina ting till liten yta. Han söp upp en förmögenhet och jag gav bort mitt sparande.
Arbetsterapeuten sa till mig "han måste ut"!
Det hon inte visste, var varför han ens var där. Jag skriver på en story om det och vill inte skriva varför här, annat än att jag utsattes för ett trauma och han hjälpte mig.
Han är orsaken till att jag ens kunde ta mig ur mina mediciner. Jag är helt medicinfri sedan många år. Men då har jag lagt mycket pengar och tid på att utbilda mig inom mindfulness och yoga för att hitta en inre balans. Och så lever jag långsamt, trots mina ADHD ryck. Har lärt om, att bromsa mig. Och att bara observera hur jag vill göra saker, utan att göra dem.
Min räddning har varit mitt skrivande. Jag har skrivit sedan tonåren. Och så springer jag i skogen och tränar på gymmet. Det håller min hjärna skarp. Har du sett The Handmaids Tale?
June Osborne, karaktären blev min förebild. Jag var med om skit. Och jag behövde June Osborne en tid. Idag är jag en förebild för andra unga, som känner till mitt liv.
Men jag håller mig bakom kulisserna. En bipolaritet hjälpte mig inte att få det arbete jag har idag.
Jag tror att din psykolog uppmanar dig, att leva ditt liv som du vill ha det.
Jag levde mitt liv med mitt ex som jag ville ha det, i misär i 10 år, även om vi hade god ekonomi i flera år, så klarade vi av av leva på mindre, som det blev.
Men jag behövde uppleva det för att lära mig hur jag ville ha det.
Och jag ville ha jobb, en sund kärlek och kunna börja spara igen.
För nya drömmar och mål i livet.
Nu har jag allt jag önskat. En god hälsa. Och goda relationer, till min man, till min familj och till vänner och kollegor.
Men jag hade aldrig landat så här bra utan min erfarenhet.
Av misären. Att leva med någon som missbrukar.
Ta hand om dig, på alla sätt!

@Självomhändertagande Tack för fin text! När jag skrev detta var jag nog i en förnekelse fas. Jag förstod att han hade problem som var otroligt allvarliga men tänkte "kan man verkligen säga så om någon en inte träffat?".

Idag lever jag i lite mer klarhet. Jag sörjer fortfarande han, men jag vet också att det kommer bli bra. För jag märker att det är bättre på många olika plan, ingen stress, ingen oro i vardagen längre. Det som saknas är det trygga punkten i livet, han som håller om mig när jag mår dåligt, han som stöttar i vått och torrt. Den pusselbiten saknas, men då får jag konstant påminna mig om att jag saknar inte oron och stressen.

Jag tror jag börjar inse att jag kan älska honom som person fortfarande men inte vara med honom. För han har en sjukdom som gör att han inte kan ge mig det mest basala i ett förhållande, respekt och tillit. Det är grundstenarna, han har taket men han har inte grunden.

Jag ska tillbaka till psykologen, för att jobba med min anknytning men också eftersom mina föräldrar eventuellt ska gå in i en skillsmässa. Det är som två knytslag i magen samtidigt. Men det kommer bli bra oavsett, försöker jag intala mig själv...

User37399

Tänker att psykologen lyssnar på fakta utan känslomässiga band o inte alltid har rätt men nog är rätt klartänkt.
Var rädd om dig och du är ju vuxen med egna saker att fokusera på så försök att inte bli så involverad i deras skilsmässa - tar ju bara energi.
Kram

Jag tror inte att man ska behöva nå botten själv först uan sina närmsta. Jag tror att vi anhöriga ska sätta oss själva först och fundera på vad som blir bäst för oss och säga att kampen med tillfrisknande får du stå själv för men jag finns här som fru/sambo/partner men kommer fokusera på mig själv och se var jag landar i det, så får du jobba med dig själv. Betyder ju inte att man ska bryta för det, men viktikgt att stå fast i sina egna tankar om vad som blir bäst för sig själv.
Finns ingen annan som kan bestämma/berätta vilka val som är rätt för dig.
Låter som ett byte av psykolog kanske vore bra? Jag umgås med många psykologer och ska höra med dem vad de säger om detta svar.....
Kram