av ann74

Hej,
Har varit tillsammans med min sambo i 24år och har två tonårspojkar på 15 och 17 år.
Min sambo har alltid blivit ganska full men för övrigt väldigt omtänksam. De senaste åren har hans drickande ökat ganska mycket men han klarar sitt jobb. Men jobbar skift så mycket ledigt. All tid han är hemma dricker han, jag kan komma hem en tisdag från jobbet och han är full. Har gått så långt att barnen knappt vågar ta hem kompisar för dom skäms. Idag när vi skulle ha en mysig uppesittarkväll ligger han kalas full i soffan och jag har en stor klump i magen att han inte är nykter imorgon. Det värsta är att han kan hålla sådan fasad utåt att ingen utomstående förstår något. Egentligen skulle jag bara vilja lämna men vet inte hur jag ska klara det. Känns otroligt skönt att få skriva av sig. Men hur ska jag göra, hur kom ni ur det, känner mig dränerad på energi men försöker göra allt för att mina barn ska få en bra jul.
/livet känns tungt

bella70
lör, 2023-12-23 - 22:43

Jag tror att vi är flera här som varit i din situation.
Du klarar det. Dina barn är viktigare än allt annat, de måste få ett lugnt hem med dig, en fristad. Viktigare än något annat, tvunget. De är stora nog att förstå och för att ni ska kunna hjälpa varandra.
Nästa jul har nu lugn o ro. Kram

Snödroppen
lör, 2023-12-23 - 23:32

Jag håller med @bella70 att vi är många här som känner igen oss tror jag.
Det är tufft.
Jag söker hjälp för klara av att lämna, var ganska nedbruten.
Det finns många olika vägar man kan gå.
Kanske kan du börja planera för dig själv, kanske kan det vara en hjälp att söka stöd hos anhörigstöd på kommunen.
Att bara vara helt ärlig och att be om hjälp var väldigt befriande och där fanns det plötsligt kloka människor som hav mig styrka och hopp på vägen.
Var rädd om dig, det är du verkligen värd.

ann74
sön, 2023-12-24 - 00:54

@bella70 tack, ja jag hoppas verkligen att nästa jul blir bättre eller det måste den bli annars går nog jag under. Men det är så svårt men jag har skyddat han för länge.

ann74
sön, 2023-12-24 - 00:58

@Snödroppen tack men vart sökte du hjälp som jag förstår har du lämnat. Det skulle vara så skönt att träffa någon helt oberoende, det var därför denna sida var så skön att skriva på. Jag har i flera år lyckats skydda honom från släkt och vänner helt otroligt att jag lyckats. Men förstår också att det är det som gjort att jag sitter i denna situation.

bella70
sön, 2023-12-24 - 01:11

Jag kontaktade släkten. Rätt eller fel.

Tyvärr skyddar du honom och inte dig och det viktigaste av allt som du som vuxen o förälder har ansvar o skyldighet för att skydda - dina barn.
Vet ingen annan hur barnen har det och du?

Låter lite hårt och svart o vitt när jag skriver det men det är det nog också.

Kan ni bo någonstans medans du t ex letar lgh osv? Dina arbetsgivare kan förmodligen ge stöd via företagshälsovården också. Det kunde min.
Det blir inte enklare - tycker du ska överväga det omgående, om barnen varit utsatta en längre tid behöver de nog behandling också.
Kram

bella70
sön, 2023-12-24 - 01:13

(PS ofta så blir folk inte speciellt överraskade och när det gäller vården så hanterar de dessa frågor ofta. Och när du gör det finns det ett mervärde i att du visar sönerna att du agerar❤️)

ann74
sön, 2023-12-24 - 01:23

@bella70 nä jag har skyddat honom bra vilket har lett till att att jag har börjat tappa kontakten med både släkt och vänner. Jag förstår vad du menar med att jag måste lämna och det för barnens skull. Jag har långledigt nu så ska verkligen ta den tiden att fundera ut hur jag ska genomföra detta, och hoppas verkligen jag lyckas. Ska även försöka prata lite med sönerna och se vad dom känner. Han äldst har ett par gånger uttryckt att jag ska kasta ut han. /tack för ditt stöd.

bella70
sön, 2023-12-24 - 01:28

Prata med sönerna men lägg inget ansvar på dem att bestämma.
Det är ditt var tydlig med det. Visa dig stark så gott det går.

Min körde onykter så sonen såg det.
Jag polisanmälde direkt

För djävligt rent ut sagt men det var det rätta.

Har dock ej vittnat.

Snödroppen
sön, 2023-12-24 - 10:10

@ann74
Jag sökte hjälp på fler ställen.
Kommunens anhörighjälp och tillslut socialtjänsten.
Egentligen skyddar det ingen förutom hans missbruk att låtsas att allt är bra, men det är också så vanligt att man gör.
Det här är ju konsekvenserna av missbruket, det kommer han få känna av mer och mer med tiden. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka och kanske inte.
Jag sökte väldigt mycket stöd här på forumet också. Skrev av mig, fick styrka av allt stöd och bestämde mig för att göra förändringar för att jag skulle kunna må bra igen.

ann74
sön, 2023-12-24 - 11:42

Det skumma är att idag vet han att det är dags att sköta sig när hans syster med familj ska komma och mina föräldrar. Och naturligtvis får man ett litet hopp men innerst inne vet jag att imorgon är det samma visa igen. Men känns bra för killarna som kanske var lika nervösa som jag över hur det ska vara att vakna upp i dag. Det är sjukt hur medberoende man kan bli. Men det som är mest konstigt är att det för honom inte finns någon ånger som att det inte har hänt. Borde ju finnas någon form av ånger.

ann74
sön, 2023-12-24 - 23:59

Vi har faktiskt haft en jättebra dag med barnen och familj men nu har alla åkt och vi ska vara själva imorgon så gästerna han inte mer än lämna huset så åkte ölen fram. Så nu ser jag antagligen inte till han förrän ölen är slut. Och han har bunkrat så det finns tills på onsdag när bolaget öppnar igen.

ann74
mån, 2023-12-25 - 00:02

Tack för allt erat stöd det känns så skönt att kunna skriva av sig här med några som förstår vad man går igenom🤗 det ger mig lite styrka att försöka ta nästa steg.

Självomhändertagande
mån, 2023-12-25 - 07:13

@ann74
Kära du, så fint att du skriver här. Att sätta ord. Och se dem. Få tag i sina egna tankar. Allt kommer fram. Upp till ytan. Tydligt.
Jag tog hjälp av just skrivandet. Jag skrev till mig själv. Köpte nya skrivböcker när jag bestämde mig för att fika eller äta själv på stan. Har säker ett 100 tal skrivböcker i olika format. En ny varje gång jag tog mig tid, att skriva.
Har kvar dem alla. Har läst ett par. Minns. Och känner tacksamhet. Jag tog mig ur skiten.
Försökte med att prata med hans pappa. Försökte nå brodern och svägerskan som båda är allmänläkare. Försökte bli bekräftad, att han dricker.
Ingen bekräftelse. Han bodde bra hos mig, där han blev försörjd, av mig. Jag tänker att han mor tyckte att det var skönt, eftersom hon förstår vem jag är. Omhändertagande. Och jag trodde att jag älskade hennes son. Jag visade kärlek. Jag hade mycket kärlek att ge.

Idag förstår jag, att det handlade absolut om kärlek. Men inte om en sund kärlek till en man.

Jag har kommit vidare. Lever med en sund man idag. Och jag får tillbaka kärlek. Det är något helt annat än förr.

Jag lever ett liv på riktigt idag.

Och jag hamnade nästan på botten. Min ekonomi blev körd, då jag lät mitt ex leva på mig. Jag köpte vinterjacka till honom istället för att unna mig yoga osv...

Jag var fast i en medberoendes klor.

I mina texter till mig själv, förstod jag att en psykolog behövde hjälpa mig. Och från att jag visste det, så kavlade jag upp ärmarna och tränade själv på gymmet med musik i öronen som hjälpte mig att kämpa. Varje dag var en kamp i flera år.

Det var inte självklart att få hjälp inom vården. Men jag har varit sjuk i en bipolaritet tidigare, så jag hade en god kännedom att vara patient.

Jag hade erfarit det goda samarbetet med ett vårdteam.

Jag visste hur jag skulle söka hjälpen. Jag var tydlig, sa som det var och vilken hjälp jag behövde. Det var i en kommun med resurser som en vårdcentral hjälpte mig. På första försöket.

Tidigare hade jag provat med den vårdcentral som jag gått till tidigare. Men de såg varken då jag insjuknade i bipolariteten eller var öppna för att stötta mig så jag berättade naket till den kvinnliga läkaren, att jag levde med en alkoholiserad man. Och jag önskade hjälp att få honom att flytta, då jag önskade bli en mamma och jag kunde inte ha honom där. Den kvinnliga läkaren var själv en mamma, i min ålder och jag triatt hon skulle lyssna. Hon var bra vid att upptäcka kristallsjukan, men annars så var det tomt. Trodde jag.

Nu vet jag, hur den vårdcentralen styrs. Den privata ägaren tänker bara på pengar. Har frågat mina vänner som arbetar i professionen. Jag ville förstå.

Allt handlar om pengar i detta samhälle.

Så det gäller att själv ta över rodret och styra seglatsen dit man vill åka.

På sitt eget sätt. Jag har hjältar från fiktionen som inspirerat mig.

Och en av de karaktärer har jag skrivit själv.

För det var just det som hände mig. Att skriva mitt liv, hur jag ville ha det, blev min räddning.

Dp behövde jag inte bli bedömd av vänner, eller höra hur jag skulle kasta ut honom.

Jag hade inte den förmågan, att kasta ut. Jag är en människa som hjälper.

Köper fika till hemlösa ibland, nä jag lan. Om jag får frågan i ansiktet. Då kan jag inte säga nej.

Annars har jag satt enorma gränser för andra, efter denna erfarenhet.

För mig är allt intressant. Det var det även när det var ett helvete. Men jag gick då och yogade regelbundet och fick återhämtning varje dag.

För jag visste att jag kunde bli sjuk om jag inte tog hand om mig. Och lyssnade, på kroppens signaler.

Allting går. Gör en plan. Ett steg i taget. Och du behöver känna att du gör det som passar dig.

En vegetarian bjuder inte på kött.

En hjälpare kastar inte ut. En hjälpare sätter gränser. Och övar på att ta hand om sig själv.

Och så småningom faller allt på plats. I processen som ska leda till separation blir det separation.

Man måste "bara" lära sig de spelregler man har och förhålla sig till dem.

Utgå från sig själv, sin omgivning och sina behov och lust.

Vad vill jag?

Hur ska jag gå tillväga?

För att uppnå mitt mål!

Lycka till!!