av S mamma

S mamma
tors, 2024-01-18 - 21:04

Men dessvärre är mitt problem inte nytt.
Snarare ca 10 år gammalt.
Min dotter nu 39, har fyra barn, senaste fött september förra året.
För fjärde gången börjar hon dricka direkt efter födsel. Deja vu. Pratat med henne innan. Hon har allt under kontroll. Hon vet vad hon riskerar bla, bla. Redan hört. Hon har ,av andra ,blivit anmäld till socialen två gånger tidigare.
När hon dricker skyller hon allt på mig, blir långt att gå in på allt.
Hennes barn är jättefina, glada, och så, trots allt.
Jag mår dock skit, kan inte umgås på ett normalt sätt, då jag inte vet vilket humör hon är på från gång till gång. Hennes man är medberoende,enligt mig, går inte att prata med honom,för det finns inga problem
Min dotter betyder allt och mina barnbarn, de frågar ofta efter mig,enligt henne. MEN ,detta är mitt dilemma; jag orkar inte med min dotters problem längre. Men om jag tar avstånd från henne (så långt har det gått,gråter) kan jag ej heller träffa mina barnbarn , bäbis, 2, 5 och 13 år.
Så det slutar väl som alltid, vi pratar, ältar, grälar via sms och tele. Bara det att nu är allt annorlunda och jag förstår ingenting.
Bara det att jag orkar inte längre.

Självomhändertagande
fre, 2024-01-19 - 05:50

@S mamma
Välkommen hit. Det här är ett forum fyllt med kloka människor med mycket erfarenheter. Jag fick oerhört fint stöd när jag hittade hit för 4 år sedan. Då hade jag äntligen fått mitt ex att flytta ut, efter åratal av försök. Här fick jag veta hur medberoende jag var. Jag har tagit professionell hjälp för att lära mig sätta gränser. Och jag har tagit professionell hjälp för att skriva, för att skriva hur jag vill ha det i mitt liv. Idag har jag ett bra liv och jag är kvar här för att jag har den erfarenhet jag har.
Jag har inga egna barn. Men jag omger mig med vänner och familj som har barn.
Barn är det finaste som finns.
Och det är så smärtsamt att höra om dina barnbarn. Och att de riskerar att inte få träffa dig, om du bryter med din dotter. Jag förstår att du inte orkar. Man blir helt slut när alkoholen förstör.
Jag orkade inte med mitt ex som drack i 12 år. Jag fick inget stöd av hans familj trots att jag bad om det. Han flyttade hem till sina föräldrar, bor kvar tror jag. Och han är 50 år. När vi träffades så trodde jag att han var mannen jag skulle bilda familj med. Jag upptäckte hans missbruk och skulle separera tidigt, men så var vi med om ett trauma tillsammans, som vi båda fastnade i länge. Livets utmaningar. Han drack. Jag pratade med professionella. Jag prövade att komma vidare. Han drack och drack och drack.
Vad kan du göra för att orka?
Hur kan du ta hand om dig och fortfarande finnas för dina barnbarn. Om det är en önskan för dig.
Du är viktigast i ditt liv.
Du kan alltid få en samtalskontakt genom vården. En kurator.
Präster kan också vara bra att prata med. De har inte någon anmälningsskyldighet, som vården har tror jag.
Att skriva här och att prata med en bra samtalskontakt kan kanske hjälpa dig att sätta ord och hitta egna lösningar.
På att förhålla sig till det svåra. Oavsett om du tar avstånd från din dotter eller inte, så behöver du hitta ett förhållningssätt till denna fruktansvärda sjukdom som alkoholism är.
Att ta hand om sig själv säger alla. Det säger även jag.
Att ta ansvar för sitt eget liv och leva det liv som man önskar.
Ta hand om dig!
Du behöver orka leva ditt liv! Som du önskar.

S mamma
fre, 2024-01-19 - 19:35

@Självomhändertagande
Tack för ditt svar.
Du skriver att du tagit professionell hjälp. Vill du berätta vad den består i?
Deltog för ett par år sedan i ett möte för anhöriga, men jag kände inte det var min grej. Att lyssna på andras tråkiga historier lyfter mig inte,då jag ju redan vet att jag inte är ensam om mitt problem på ett sätt, på ett annat sätt är jag ju ändå ensam med mitt problem.
Hoppas det inte låter förmätet att säga så.
Trots att jag ju inte bor med min dotter, som du ju gjorde med din man, så äter hennes problem upp mig.
Jag vet intellektuellt att jag måste bry mig om mitt eget liv. Delvis har jag ju ett sådant, men med barn så infinner sig även skuldkänslor av att vara orsaken till ens barns lidande, suck. Trots att jag vet att jag inte är ansvarig för en vuxen människas val.
Jag vet just nu inte hur man får ihop teoretiskt resonemang med praktisk handling.

Självomhändertagande
lör, 2024-01-20 - 16:33

@S mamma
Jag orkade inte heller höra på andras hemska situationer. Gick på ett Al-anon och aldrig mer. En ung kvinna med bebis hade bebisen henna med en full man. Då ville jag ha barn. Jag förstod att jag inte kunde ha barn med mitt ex.
Så kanske det var meningen att träffa denna unga nyblivna mamman.
Jag fick en wake up call.
Jag gick till en terapeut som anhörig inom beroendevården, men hon hade ett sätt som inte passade mig.
Jag fick en adhd för ett par år sedan och
hade svårt att tolka andra tidigare. Jag kan fortfarande ha svårt att tolka andra, men jag vet om det och tar inte längre åt mig.
Jag har varit sjuk i en bipolaritet och det var min psykiater som gjorde mig uppmärksam om att jag var medberoende.
Fick möjlighet till samtal inom psykiatrin, men ville inte träffa någon där. Så jag träffade en präst, då jag ville tala om livet som en människa.
Inom vården var jag trött på att vara patient inom psykiatrin. Men det var då.
Idag är jag frisk sedan många år och jag tar den hjälp jag får, vid behov.
Men jag gick till en AT läkare och sa "jag vill blir fri från mitt medberoende" och jag fick hjälp av en psykolog att sätta gränser.
Har hjälpt andra i hela mitt liv, tills jag satte gränser efter att mitt ex flyttade ut.
Jag vill bara leva mitt friska liv nu. Och att sätta gränser är en färskvara.
Jag övar hela tiden. Mindfulnessträningen blev min räddning. Jag började lyssna på mina behov.
Och det var då jag sökte upp en AT läkare, som var lyhörd. Då hade jag sökt hjälp i flera år innan.
Även bland familjen till mitt ex där flera är läkare.
Och alla lika medberoende.
Man får kämpa på!
Kämpa på.
Det är en process.
Och det är viktigt att skratta och må bra samtidigt som djävulsdansen pågår.
Livet.
Skörheten.
Mellan det sjuka och friska
Jag har "tur" som fått erfara egen psykisk ohälsa, men som blev frisk. Erfarenheten av att vara patient och förståelse för att arbeta med mig själv är en gåva, för mitt liv.
Jag har förlorat två vänner med bipolär sjukdom i självmord. Båda självmedicinerade och det är livsfarligt.
Men måste ta ansvar för sitt liv.
Du kan bara ta ansvar för ditt.
Och ev för dina barnbarn. Jag vet inte. Det är inte lätt.

Självomhändertagande
sön, 2024-01-21 - 09:48

@Nilla24
Tack, ja visst är det svårt. Jag provade i så många år.
Det är en process. Och alla måste gå igenom sina faser. Och hinna landa i sig själv.
För mycket behöver bearbetas.
Vare sig man vill eller inte.
Det går aldrig att fly från vad man varit med om.
Då riskerar man att själv hamna i ett osunt beteende, flykt eller eget missbruk.
Säger jag utifrån min egen erfarenhet. Och genom att ha observerat omgivningen i mer än 20 år.
Tack för att du ger respons. Kanske kan min erfarenhet bidra till att så frön för någon.