För att göra en Long story short så hade min man och jag precis separerat på grund av hans alkoholmissbruk (nu i Augusti). DetVar en tung separation, men eftersom han aldrig insåg eller erkände att han hade problem fanns det inget annat alternativ. Vi fick heller aldrigett ordentligt avslut på grund av detta då våra samtal gick ut på att jag sa att "du är alkoholist och jag lämnar dig därför" och han svarade "hur kan du låta en sån liten sak som alkoholen förstöra vårt äktenskap". Dvs, svårt att gå vidare i en sådan diskussion.

Jag lyckades, tack vare vänner, och al-anon, komma fram till att jag inte kan göra någonting åt alkoholistens drickande, och jag accepterade att han kanske aldrig kommer att förstå, be om förlåtelse eller sluta dricka.

Tills i början av december då det kom ett meddelande att han nu har nått botten. han vill gå till AA. Han vill gå dit för sin egen skull inte för min.

Han har nu varit nykter snart en månad. Han är fortfarande fast besluten om att det är rätt beslut. ha älskar AA. Han har gråtit och bett om ursäkt och förstår mig.

Vi har börjat träffas igen. Men hela tiden undrar jag om jag gör rätt beslut. Jag hade just funnit ro i att jag lämnat och gått vidare. Sen swisch, tillbaka. Jag kämpar med att lite på honom, fast jag vet att han talar på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Men hans beslut är så stort för honom och viktigaste för honom är att hålla sig nykter dag för dag. Jag vill kräva mer! En kompensation för allt han gjort, fast jag vetatt jag är självisk som kräver det, han har säkert straffat sig själv nog. Och jag känner mig naiv för att jag tar tillbaka honom. För jag vet ju att det är vanligt med återfall.

Någon som har erfarenhet av att alkoholisten blir nykter?

Oj, så bra jag förstår dina funderingar! Jag vill i alla fall gratulera din man för hans insikt och hans arbete dag för dag att hålla sig nykter. Han har valt livet.
Min man valde nykterhet två gånger, så kanske jag kan säga. Första gången när jag lämnade honom och kom tillbaka med ett tydligt krav vad som gällde för min del - det korrigerade jag ännu då jag upptäckte och lärde mig att ett socialt drickande inte fungerade. Idag inser jag att den, min första tro var naiv. Andra gången han valde nykterhet var nästan ett och ett halvt år senare då han tog ett rejält återfall. Det handlade om några timmars drickande en kväll men han drack sig berusad och lärde sig tydligen själv sin läxa.
Jag har skrivit här sen hans första nyktra period men det finns inte tillgängligt längre. Däremot finns min andra tråd under Det vidare livet. Den heter Mitt nya år. Det är en lång tråd, både i tidsrymd och text. Det har varit och är en ... ja, vilket ord ska jag välja? En spännande, omvälvande och mycket lärorik livsresa som pågår än.
Varmt lycka till! Ta det lugnt och kom ihåg att ditt liv handlar om dig! / mt
Här är länk till tråden https://alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747

Tack för ditt svar! Jag skall läsa den tråd, synd att den gamla ej finns kvar.

Det skulle vara intressant att höra om den första tiden med en partner som nykter. Jag har hört om tunga rastlösa år för alkoholisten, AA-frälsning och alkoholistens personlighetsdrag som inte ändras då man blir nykter. Men också historier om nyförälskelse och ett nytt liv.

Skulle vara fint att höra era berättelser.

Blåklocka

Hej!
Jag förstår precis vad du menar. Jag har ungefär samma erfarenhet som du, men " ligger ett halvår efter " kan man nog säga.
Medtagen är så lätt att tro och ha förhoppningar om att allt kommer att bli bra så snart ens partner som super slutar med det.
Något som jag blivit mer och mer varse om, är att under alkoholismen finns det andra problem som kommer att göra sig gällande. Nämligen har jag kommit på att min man inte kan uppleva vår kärlek, vårt liv tillsammans utan alkoholen. Utan sin självmedicineringvär han ändå inte den personen jag förväntar mig att han ska vara. Det problemet ligger ju hos mig och det är någonting som jag själv måste jobba med såklart.
Det är så många svek, allt ljugande och den tillit man behöver känna till sin partner har blivit förstörd av hans supande.
Mina tankar kring det du skriver är nog ändå att du behöver ställa dig frågan, vilka är vi i vår relation nu då din man bestämt sig för att göra någonting för att sluta dricka?
För mig personligen så har jag blivit en annan än tidigare genom att jag gått i terapi under 18 mån, alltmedan min man står kvar på exakt samma plats som tidigare. Han är arg och bitter över att jag ska lämna honom då han tycker att han ju kommer att ändra sitt mönster av drickande- han vill dock inte sluta, och där är vi oense. Så svårt det här, men om jag vore i din situation skulle jag sitta still i båten och avvakta on det verkligen blivit någon förändring.
Kram och lycka till!

dvs det var en rätt lång tid, präglades av enorm trötthet och den förändrade personligheten kom på besök alltemellanåt. Det som var en stor förändring var att då gick jag till nånting eget, jag hade (börjat) lämna ansvaret för nykterheten dit den hör hemma, dvs till honom. Jag har gjort mängder av tillbakablickar i den tråden som finns, det har varit ett sätt för mig att bearbeta. Jag märkte med tiden att en del grejer föll bort som t ex räkneramsan med nyktra dagar som var ett slags hållpunkt för mig i början - eller ganska lång tid faktiskt.
Efter ca ett halvårs nykterhet hände en situation som jag beskrivit många gånger. Då uppstod ett 'spänt läge' som upplöstes i ingenting... det var fantastiskt. Jag sade konsekvent att jag inte vill leva med mannen så som han förändras av alkoholen, 'jag vill leva med den sanna x'. Idag känner jag igen honom sen länge men visst har han jobbiga sidor .... som jag också har.
Jag har haft stor nytta av att läsa och lära, facklitteratur om den kidnappade hjärnan och om medberoende men också självbiografier av P-O Enqvist, Jan Johansen och Benny Haag, My Skarsgård m flera. Enormt mycket har jag lärt och förstått genom att följa missbrukare här och lyssna på öppna AA-möten. / mt

tack Blåklocka och mulletant för era kommentarer.

än så länge är min man nykter. Lite på en månad nu. Stort för honom. Nu har också de svåra dagarna kommit, som han hittills klarat. Men dagar då han frågar mig om jag någonsin varit tvungen att "sluta med det enda som gör en lycklig för att du vet att det inte är bra för dig". Han vill just nu umgås hela tiden. Som om han knarkar mig. Jag vill också se honom men inte så intensivt. Jag vet att jag behöver vara själv (vi är särbon).

Jag vet att jag borde avvakta och gå långsamt framåt. samtidigt känns det som om jag hela tiden blockar mig. Att jag inte kan släppa ut den kärlek jag vet att finns där. Det handlar om tillit tror jag. Och osäkerheten.

AA hjälper honom och al-anon mig. Nu kommer vi förhoppningsvis att få gå i parterapi också.

Det är jag glad över.

Rekommendera gärna litteratur. Har ju läst Tikkanen sju gånger om (och gett ett exemplar åt min man). Tack