Hej o shit jag tog steget att bli medlem för att få skriva av mig ihop om att få ta del av era erfarenheter o rådgivning! Jag har läst här ett tag nu o känner precis som så många andra igen mig i både det ena o det andra!!
Vart börjar jag...svårt att göra en lång kärlekshistoria, kort och oromantisk...
Vi träffades för 12 år sen, 20/22 år gamla, blev störtkära, sambos, föräldrar, husägare allt inom 3 år! Hela tiden (som jag nu kan se i efterhand) lyckliga men med viss oro från hans sida, svartsjuka, kontrollbehov osv osv.
Blev föräldrar igen 2009, förlovades, en liten dipp i förhållandet när jag fick en släng av 30 års kris, o undrade om det här va allt?! Ingen otrohet inblandad någonsin, så skaffa er inte den bilden nu....
Sen gick åren....det ena lilla bråket efter det andra, bra igen, romantiken började flöda, satsade på OSS gjorde resor utan barn osv. Det här blir bra...ja vi gifter oss så alla kan få va med o se hur bra allt är....eller.....
Det sistnämnda va i somras....min finaste dag, mina barn va så fina, jag me o han oxå allt perfekt....(förutom att min pappa som inte va med då han gick bort tragiskt en kort tid innan..) alla vänner som va där för vår skull, mammas tårar o konstanta leende!
Midsommar kom, han full men inget konstigt egentligen, 30 grader varmt o mycket öl...så är han lättpåverkad nåt så in i......dagen efter fotboll Sverige-Italien, öltält o vänner! MEN denna gång va set min tur, jag tar barnen o åker hem så kan du få ha kul ikväll....(ja han va ju bakis..)
Jag har kul, pratar länge o mycket med min bästa vän, varm sommarkväll kanske den sista tänker man...DÅ ringer mobilen!!! Den skräcken jag upplevde där o då o så fort jag trampade hem i klackar på cykeln är ff ett under idag....Det va min 10 åriga dotter som ringde o grät o sa "pappa är döööd", "mamma kom hem nu".....
Han va inte död.....men i hennes värld stendöd!!! Han hade åkt hem, druckit nästan hela flaskan med whiskey o däckat på badrumsgolvet....ambulansen kom, svägerskan kom, dottern grät otröstligt....jag svor o grät på samma gång,slog honom o slängde ut honom på trappan!!!
"UT din jävel"....
Sen sattes "behandling" in el ja några möten med soc. tant för hans del som då va terapin, o så antabus....perfekt allt blir bra....igen...eller?
Nu 6 månader senare är alkoholsuget borta, antabusen ff dr som stöd då han själv vill detta! MEN han spelar istället....o denna gång nykter....han hade nämligen spelperioder tidigare men då alltid onykter även om de va en tis eller lör, han va liksom alltid lite lullig sista året...fattar jag ju nu...min medberoendehjärna ville ju inte se det då!!
Nu har jag fått nog, han har fått chans efter chans o kag orkar inte mer....jag mår sämre än någonsin o förr kunde jag åtminstone leva på hoppet men inte längre....
MEN hur gör jag nu? Jag har bestämt mig ena dagen att separera är det enda rätta både mot mig o barnen....i nästa stund tar jag in hans känslor o tänker på hur han kommer klara av en skilsmässa...
Han är för första gången så ångerfull o försöker ställa allt tilrätta på sitt sätt...tvättar, städar, bakar till o med!
Jag vill prata med nån men vet inte vart man vänder sig, Vc? Soc? Kommunen?
Kommer jag orka? Men kommer alltid tillbaka till svaret "jag har 2 barn o behöver inte ha ett 3:e"
Tacksam om du orkade läsa dessa rader ur mitt liv....finns så många mer anekdoter o snefyllor o allt däremellan men kan ju inte skriva en bok här...
Tack