Jag har varit medlem här i cirka 2 minuter nu, för jag känner att jag inte har någonstans att vända mig längre.

Min sambo har alltid druckit mycket och till en början, när vi var 20 respektive 22, när vi träffades så såg inte jag några egentliga konstigheter med det. Man var ju ung och man hade typ kommit ut i livet som myndig osv. Efter några år valde vi att skaffa barn. För mig var detta en livsomvändning och jag drog ner på fest och kul. Dock slutade inte min sambo. Två dagar efter att vårt barn kommit så ville han istället gå ut och festa med sina polare "för han var ju ändå ledig". När jag, mitt i min "tre dagars blues" bad honom stanna hemma så blev han sur och sa "men, hur ska du klara dig sen när jag börjar jobba, om du inte kan klara dig nu?". Det var nog det första riktiga varningstecknen jag såg. Det var mycket upp och ner med hans drickande och vi har båda gråtit över hur illa vi farit båda två och att han ska göra något åt det. Så klart har ju en uppenbar förändring inte skett, så jag sitter här och skriver inatt.

När jag var gravid med vårt andra barn så valde vi att flytta lite längre bort, ifrån allt. Vi hade hittat två gemensamma vänner som var lugnare än hans vänskapskrets och han sa att han var klar med det här livet och ser fram emot ett hus, en gård, lugn osv. Det spelade ingen roll att det var längre bort, för han ville starta om sitt liv. Jag var överlycklig. Det var fortfarande en del vin inblandat, men han var lugnare, så det var ingen stor nagel i ögat då.

I november blev han riktigt sjuk. Han är en person som aldrig egentligen är sjuk. Efter 7 år tillsammans med honom tror jag aldrig jag sett honom ens med en gnutt feber. Ha är också en sån där person med bra ämnesomsättning, så han kan vräka i sig vad som helst utan att gå upp ett gram osv. Han har aldrig stött på svårigheter med hälsa. Det började då med vinterkräksjuka och han tyckte att det var rimligt att ändå gå och jobba, fast han fortfarande kände sig dålig. Detta resulterade i hjärtmuskelinflammation, då han har ett väldigt fysiskt jobb, och han blev inlagd på hjärtintensiven i en vecka. Där fick han ett uppvaknande över hans livsstil. Att han ska ta det lugnt och framför allt dra ner på alkoholen. Det tog två dagar efter utskrivningen tills han ringde och var asfull, klockan 13:30 en arbetsdag. Men han var ju sjukskriven, så han var ju "ledig". Detta gjorde mig livrädd och arg, att han bara struntade i allt han sagt och utsatte sig sjölv för att supa ned sig så hårt, så kort tid efter att han legat inlagd på hjärtintensiven. Det blev, med snälla ord, diskussioner när vi båda kommit hem och slutade med att han skriker rätt sårande grejer. Jag väljer då att ringa hans bror för jag är orolig, arg och fruktansvärt frustrerad eftersom han inte förstod hur allvarligt det var. Hans bror höll med om att detta alltid varit ett problem och ville nu också blanda in deras pappa, vilket jag tyckte var en god idé, eftersom han skadar sig själv riktigt illa nu. Han inser igen att det var dumt, men han kunde inte säga nej, när det bjöds på. Han börjar då säga att "det måste bero på att jag inte trivs med dig, som jag dricker så mycket". "Jag trivs inte i huset". "Jag trivs inte med att jag bor så långt bort från allt och alla". Men, jag tror bara han sa så i bakfylleångesten. Efter det så slutade han i alla fall dricka vardagar och vi hade det jättebra efter det och det var skönt. Det kändes som han förstod hans problem och så vidare. Hela december var i stort sätt perfekt.

Livet började som sagt bli bättre och han hittade lite nya kompisar som han började hänga med. Riktiga festprissar också. Så i början av januari så frågade han om han kunde gå ut med dem, vilket jag då inte tyckte var några konstigheter, för det är ju skönt att komma iväg ibland. Han söp ner sig rejält och sen frågade han om nästa helg och mitt i allt det här så hände en ganska tragisk olycka med min hund som min pappa har hos sig. Vi bor i olika städer med 20 mil emellan och vi var alla väldigt ledsna. Vi bestämde att jag, min sambo och barnen skulle komma ner och sörja. Min sambo inser då snabbt att han inte vill "för det är hans enda lediga helg i februari". Jag förklarar då att jag behöver verkligen hans stöd i det här och han har ju varit ute 2-3 veckors i rad nu, så han kan väl avvara den helgen som stöd för mig. Han jobbar nämligen varannan helg och sen hade vi en resa till Paris inplanerad 17 februari. Det räknade han tydligen inte som "ledig". Detta gjorde honom sur, arg och vresig. Och han har också blivit deppig sen han började supa ner sig igen. Så vi hade ett stort bråk, vilket ledde till att ingen åkte ner till pappa och jag behövde en paus i allt detta, så jag ville spendera den helgen med våra grannar istället och bara komma bort lite, vilket han var fine med. Bara några timmar efter att jag varit där så ringer han med sockersöt röst och frågar om jag inte kan ta barnen dagen efter "för det skulle underlätta för honom" (jag fick reda på efteråt att han hade planerat en Finlandskryssning i en vecka, från hans bror). Men, jag sa nej, för han skulle ju ha barnen den här helgen för att allt var så kaos för oss. Han blir då arg och börjar ljuga ihop saker för att såra mig och jag kastar på luren och går och lägger mig.

När jag nästa dag kommer hem så är ingen hemma. Det visar sig då att han fått någon jävla flipp i skallen dagen innan, och tagit med barnen till de här festprissarna "men inte druckit mycket alls"... Bullshit. Jag fick åka och hämta barnen då och sen kom han inte hem på tre dagar. Då har han varit på kryssningen, supit morgon och kväll och jag har under den här tiden återigen haft kontakt med hans pappa och bror. Han var elak och sket i sitt ansvar och vägrade komma hem, fast han skulle jobba, vilket han också sket i. När han, som han själv förklarar det, vaknar efter helgens dimma, så inser han vad han gjort och får då en himla ångest, med all rätt. Han får återigen ett uppvaknande och ska rätta till alla problem. Han bestämmer sig för att ha en vit månad. Eller ja "februari ut", så tre veckor nyktert. Han håller det första helgen, sen åkte vi till Paris och då måste man ju fira lite.... jag kan ju inte hindra honom för att dricka liksom. Ska jag slå glaset ur näven på honom? I Paris hade vi det relativ bra och det kändes bra, men det kanske var för han var full hela resan. På planet hem så kom hans depression tillbaka och han blev återigen missnöjd med livet vi hade, vi hade ett kärlekslöst förhållande, huset var inget bra osv. Jag har hela tiden sagt att jag ska stå bredvid honom och kämpa med honom för att sluta dricka så mycket och jag sa att det kommer vara asjobbigt, men han verkar inte förstå att de känslor han känner är pga alkoholen. Han vill då göra slut. Och vi var ledsna och grejer, men hade ett relativt bra samtal, fast jag inte höll med honom om att det han ser som problem är problemet. Jag står fast vid att det äe alkoholen som får honom känna så här. Nästa dag åker han återigen till sina festprissar. Och kommer inte hem på flera dagar. Inte ens dagen då jag slet knäet ur led och var tvungen att åka till akuten kunde han komma hem och ta barnen. Jag fick ringa grannarna som fick hjälpa mig. Detta för att han "inte kunde lämna bilen", låter asfull, men säger sig bara druckit ett glas vin. Han har alltså varit nykter en helg i februari... men, ser ingen skillnad, så det måste vara huset, kärlekslöst förhållande och att han känner sig inträngd här som får honom att må som han gör. Han vill fortfarande göra slut, för han tror aldrig att han kommer må bra av det r, fast han inte ens hunnit gå till psykologen än, fast han inte ens provat att vara nykter. Han segernatt han förstår att han är alkoholist, men han gör liksom inget åt det. Han velat fram och tillbaka om han vill göra slut eller inte och är i omväxlingar arg, ledsen glad osv. Nu har han även börjat dricka vardagar och idag är han återigen hos festprissarna.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig maktlös. Fast jag säger att jag ska stå bredvid ich hjälp honom så skjuter han bort mig och vill inte sluta dricka heller liksom. Han tycker att han var jätteduktig att hålla sig nykter den där enda helgen. Nu måste han bara träna på att kunna sluta dricka när "det behövs", så han inte dricker tills det är slut. Men det har han ju inte lyckats med någon gång. Det äe som han inte bryr sig och han vill slita upp och "förstöra" sin familjs liv, för han inte kan göra ett försök att sluta dricka. Vad gör man i de här lägena? Det enda jag känner att jag kan göra är att prata med hans pappa, vilket sambon blir skitarg över, men alla runtomkring förstår ju problemet och håller med mig, medan han tycker att jag överdriver när jag säger något om hans alkoholintag. "Jag dricker ju knappt på vardagar längre". Jag skäms och vill inte berätta för någon nära till mig, för de kommer aldrig förstå varför jag kämpar här. Jag får ju sätta mitt liv på hold för jag behöver ju ta hand om barnen eftersom den andra ansvarstagaren är ute och super var eviga helg. Vad ska jag göra? Känner mig helt lamslagen och förkrossad.

Oj, vilket långt inlägg, men det var skönt att skriva av sig lite. Hoppas någon orkar läsa.

AliceAlice

Vilken otroligt tuff situation du är i! Helt krasst så kan ingen annan få missbrukaren att komma till insikt, eller sluta. Visst kan de sluta i kortare perioder, som för att bevisa för andra men det är halvhjärtat!

Jätte bra att du har stöd från hans familj! Hur kan du fokusera på dig o barnen mer? Ni skulle behöva stöd i er situation, kolla m vårdcentralen eller socialtjänsten vad som finns där du bor. Hur gamla är barnen? det låter som om de är små o då kan man få avlastningshjälp (ibland) via socialtjänsten. Det låter hårt men ibland kan en väg till hjälp för hela familjen, vara en sk orosanmälan till socialtjänsten. Du kan göra den eller be hans pappa eller bror, man kan vara anonym men en anmälan som man kan stå för är ofta mer värd. Dagis? har de reagerat så är de också anmälningsskyldiga!

Du slits sönder i det liv du lever, jag vet har själv "kastat bort 20" år men det började som för dig.

Ger man en missbrukare lillfingret så tar de hela dig och det fungerar ofta dåligt att vara snäll. Ställ krav och sätt konsekvenser som du kan leva efter, fundera noga. Du beskriver att han varit kränkande och det är inte ok = psykisk misshandel, kan polisanmälas. Skriv ner allt som händer, det kan du få nytta av! Du skriver inget om fysisk misshandel men steget från psykisk till fysisk är ofta bara en fråga om tid.

Du skriver att du skäms, det ska du inte göra, det är inte du som gör fel, berätta för någon som står dig nära, du kan finna oväntat stöd. Läs på om missbruk och "medberoende" och om anhörigas situation, du hittar mycket på nätet men det finns också bra böcker. Ju mer man lär sig om missbruk, ju mer komplicerat är det. Även om du inte kan förändra honom så kan du ta steg som kan hjälpa dig och ibland är det bästa att separera, för inget kan vara värre än det kaos du och barnen lever i nu! Barnen påverkas dessutom alltid!

Mycket styrka!!!

Villejuppge

Barnen är 4 respektive 2 år och jag tror inte att de märker av supermycket i alla fall, då de sover bra, är jätteglada osv. Självklart vet jag att det påverkar dem ändå, men hade det påverkat dem så att de var ledsna och inte kunde sova, inte äta eller sådana grejer så hade jag förhoppningsvis varit long gone med dem.

Jag har sökt hjälp hos en psykolog, framförallt för det här problemet och ska träffa henne nästa vecka. Han har också sökt hjälp och ska dit 21, men jag tror ändå inte han fattar vad som faktiskt krävs utav honom för att han och vi ska må bra. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna övertyga honom att problemet faktiskt ligger där. Han är en väldigt smart och intellektuell person egentligen, så jag förstår verkligen inte att han inte kan se problemet.

Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag skäms för när folk frågar om hans alkoholvanor, om han slutat dricka osv, så kollar de på mig med en sån där "blick" och det blir så pinsamt. Jag förstår att det kanske är bäst att separera, men jag vill få honom att inse att han kan inte göra sådana här lösningar, för han kommer ändå aldrig må bra, om alkoholen inte upphör helt. Jag vill heller inte låta honom ha barnen själv om han onte slutar, vilket känns hemskt, för han är ju egentligen en bra pappa, om man bortser från allt det dåliga. Det är bara när alkoholen är med i bilden som det blir så här horribelt och dagarna efter när hans djupaste ångest är. Jag vill att han ska förstå att han inte kan ha ansvar över barnen när han inte ens kan ta ansvar för sina handlingar eller sig själv överhuvudtaget.

Villejuppge

Barnen är 4 respektive 2 år och jag tror inte att de märker av supermycket i alla fall, då de sover bra, är jätteglada osv. Självklart vet jag att det påverkar dem ändå, men hade det påverkat dem så att de var ledsna och inte kunde sova, inte äta eller sådana grejer så hade jag förhoppningsvis varit long gone med dem.

Jag har sökt hjälp hos en psykolog, framförallt för det här problemet och ska träffa henne nästa vecka. Han har också sökt hjälp och ska dit 21, men jag tror ändå inte han fattar vad som faktiskt krävs utav honom för att han och vi ska må bra. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna övertyga honom att problemet faktiskt ligger där. Han är en väldigt smart och intellektuell person egentligen, så jag förstår verkligen inte att han inte kan se problemet.

Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag skäms för när folk frågar om hans alkoholvanor, om han slutat dricka osv, så kollar de på mig med en sån där "blick" och det blir så pinsamt. Jag förstår att det kanske är bäst att separera, men jag vill få honom att inse att han kan inte göra sådana här lösningar, för han kommer ändå aldrig må bra, om alkoholen inte upphör helt. Jag vill heller inte låta honom ha barnen själv om han onte slutar, vilket känns hemskt, för han är ju egentligen en bra pappa, om man bortser från allt det dåliga. Det är bara när alkoholen är med i bilden som det blir så här horribelt och dagarna efter när hans djupaste ångest är. Jag vill att han ska förstå att han inte kan ha ansvar över barnen när han inte ens kan ta ansvar för sina handlingar eller sig själv överhuvudtaget.

slutanu

Blir väldigt rörd av ditt inlägg! Fy, vilken situation du är i.
Tänker att du bara har ett alternativ: ställ ultimatum på nykterhet, annars lämnar du. Det andra alternativet är att du stannar och accepterar läget men det känns ju inte som ett bra alternativ.

Jag är själv uppväxt med en pappa som betett sig liknande som din man. Med en mamma som alltid var den trygga klippan. Tyvärr accepterade hon hans alkoholism. Hon gjorde det av kärlek men det blir tyvärr så fel. Genom att hon inte lämnade honom möjligjorde hon också att han kunde fortsätta dricka. Drickandet tog hans liv vid 62 års ålder.

När jag tittar i backspegeln önskar jag att hon hade ställt ultimatum. Jag vet inte om det hade gjort att jag fortfarande skulle ha haft min pappa i livet. Men kanske....

Nu är det jag som sitter här med alkoholproblem. Kan inte skylla dom på min pappa men visst sjutton har hans drickande påverkat mig. Ska tillägga att jag älskar min pappa högst i hela världen. Men jag önskar att mamma hade gått ifrån honom.

All lycka till önskar jag dig och hela din familj!