Hej.
Har varit inne och läst väldigt mycket på den här sidan de senaste två veckorna och måste säga att det är både med glädje, sorg och oro som jag läser allas inlägg. Min make är här inne och skriver lite då och då och det är lite ett sätt för mig att få bekräftat att han är på banan som jag läser inläggen. Han har själv talat om att han är här på forumet så det är inte för att jag direkt håller koll på honom som jag vill läsa här utan mest för att stilla min egen oro. För två veckor sedan rann allt över och jag är idag glad över att det faktiskt gjorde det. Maken har under många år druckit alldeles gör mycket och jag ska vara ärlig och säga att jag drack nog för mycket också när vi drack tillsammans men jag har aldrig kunnat ta en sk återställare och det kanske är det som varit min räddning! Det jag har funderat på mycket den senaste tiden är att hir lätt det är att falla in i ett medberoende. Man gör allt för att skydda den personen som är inne i sitt missbruk. Man ljuger för sina nära och kära, plockar upp och städar efter personen när denne ligger utslagen efter dygn av fylla. Är hela tiden på sin vakt om det skulle ringa på dörren så att inte någon ska få se att peronen är full, ja man slår knutar på sig själv för att skydda den missbrukande. Tills för två veckor sedan när jag fick nog! Jag har många gånger skällt ut, gråtit och ibland bara gått ut när det varit som värst och så blev det även den här gången men något måste ha vänt nu eftersom denna gång så fick jag en ny respons, han bröt ihop helt enkelt. Nu har han varit nykter i två veckor (så även jag) och just nu så njuter jag. Men oron gnager i magen varje dag att när kommer det lukta alkohol om honom igen? Jag har sagt att jag INTE tänker vara någon polis eller agera mamma på nått sätt och kontrollera andedräkt, väskor eller fickor men eftersom oron finns där så är det svårt att låta bli! Jag är så glad för hans skull och vi pratar nästan dagligen om hans missbruk vilket vi inte kunnat göra tidigare så jag lever på hoppet :-) jag önskar er alla här inne lycka till och ta en timme i taget så kanske det går vägen! Tack för ordet!