Har en annan tråd där jag skriver om min historia, men för att göra en lång historia kort så lever jag sedan 3,5 år tillbaka med en man som är alkoholist. Vi har en dotter som nu är 2,5 och mitt hjärta blöder när jag tänker på alla gräl och hårda ord hon får bevittna. Samtidigt kan jag ju skydda henne när jag alltid är med henne, jag vet att hon är trygg. Vår relation har alltid varit toppar och dalar och just nu mår jag skit igen och tänker mycket över separation. Men vad är egentligen bäst för vårt barn? Många är så snabba med att säga att man ska lämna ett förhållande med missbruk, och såklart har barn det aldrig optimalt i en familj där missbruk förekommer. Men pappan kommer ju fortfarande att vara hennes pappa, oavsett om vi bor ihop eller inte. min dotter kommer att behöva vara hos honom och per idag så önskar jag ju inte heller att hon inte ska ha något umgänge med sin pappa!

Ni som är i samma sits eller som har genomgått en separation från en alkoholist med små barn, vad är era erfarenheter? Känner att jag behöver så många synvinklar på det här som möjligt.

InteMera

Jag antar jag kan fungera som exemplet med värsta tänkbara scenario av det du frågar om. Mitt ex är alkoholist och jag inbillade mig han skulle skärpa sig när vi skiljdes när sonen var 2,5 år. Men supandet blev än värre tills sonen 3 år blev anmäld till soc av oroliga grannar som tagit hand om honom för hur månnte gången när han ensam vandrade runt på radhusgården sent om kvällarna och pappan slocknat inne. Men soc blev en mardröm. Så fort han nyktrat i var det i deras värld ok att igen lämna sonen där. Många anmälningar och incidenter senare var längsta uppehållet ca 3 veckor när sonen fick vara med mig men dt var efter att jag akut mitt i natten åkt med polis och barnskydd till lägenheten för att hämta sonen när pappan på fyllan ringde mig och sonen gallskriker i bakgrunden. Då var han 4. Ändå fortsatte soc envisas att "han måste få vara pappa på sitt sätt", "alla vuxna dricker så det är väl inget konstigt", " sonen kan nog höra av sig till dig om det behövs" (sonen 4 år hade ingen telefon, har aldrig från pappan varken då eller nu fått ringa mig alls, och han har dessutom en funktionsnedsättning som på inget vis som liten gjorde honom kapabel att höra av sig eller söka hjälp själv.) Helvetet forsatte tills sonen var 8 och han till slut måste brådskande placeras hos mig eftersom det till sist blev omöjligt för honom att ens få sin skolgång gjord pga pappans drickande och oförmåga att sköta honom.

Till min sorg gick jag och gifte om mig med vad jag trodde var drömmannen bara för att upptäcka jag dragit in ännu en alkoholist i mitt liv. För att slippa gå igenom samma helvete med vår gemensamma dotter har jag faktiskt valt att stanna denna gång, väntat att hon ska bli så stor så jag vet hon kan säga sin åsikt och höra av sig till mig den dag hon måste vara hos pappan efter vi separerar. För flytta ut kommer jag, frågan är bara när. Har nu gett mig själv ett år att ordna allt så väl förberett som möjligt från början för jag vägrar gå igenom samma förnedring hos soc som sist. Har skrivit om min process i tråden Det är mig och min son det handlar om..som Nykteristen startat och har nyligen ventilerat exakt dina tankar.

Jag har under alla år med sonens pappas fylleäventyr aldrig träffat en enda mänska hos varken polis, soc, barnskydd eller advokater som fattar vad alkoholism är och gör åt hela familjen, varken kunskap eller förståelse har jag mött utan snarare blivit stämplad som besvärlig och osamarbetsvillig för att jag tex ifrågasatt barnets varande ensam hos alkoholisten i 3 års ålder hela helger när samma man helgen innan slocknat i grannars åsyn i trädgården med barnet lekande ensam utan övervakning vid en högtrafikerad landsväg med 100km/h hastighet sent på kvällen. "Men då måste du bevisa att han dricker, du kan ju inte neka honom att vara med sitt barn" har varit en vanlig kommentar. Jag är evigt tacksam min son inte råkat ut för nån olycka pga dessa inkompetenta handläggare som tvingat sonen på riktigt leva i fara i åratal.

Så tyvärr får jag nog säga jag inte löst detta själv heller, men man måste ju lämna både för sin egen del men också för barnens men samtidigt blir ju barnen inte kvitt att se allt med alkoholen då de ofta tvingas dit ändå och som i mitt fall med illa konsekvenser. Kan tacksamt idag dock konstatera att min son trots allt mår rätt bra och har en kunskap och trygghet som är skaffad den hårda vägen om att världen inte alltid är en trevlig plats. Nu hoppas jag bara kunna rädda mig och min dotter ännu också och få min son ifrån detta eviga dilemma med fulla pappor.

Dis

Åh InteMera, så otroligt ledsen jag blir för din och din sons skull! Jag följer dig i den andra tråden men har varit offline ett tag. Var tvungen att ta en paus och se om det funkade bättre hemma då.

Ja, du beskriver verkligen värsta tänkbara scenario. Jag vill inte tro att min sambo är riktigt så illa däran, men däremot vet jag (för han har berättat det för mig) att han har gått ner sig ordentligt efter två tidigare samlivsbrott. Och om det händer igen vill jag såklart inte att vår dotter ska vara i närheten!

Jag kan bara inte fatta att det är verkligheten du beskriver, där ett barn får fara så illa och det är okej i samhällets ögon! Vad höll dig från att inte alls låta sonen besöka sin pappa? Förlorade du en vårdnadstvist?

Du är stark som bestämt dig för att lämna, även om det dröjer lite till. Hur gammal är din dotter?

InteMera

Man har liksom inget val att barn inte skulle träffa sin andra förälder, oavsett hur dom beter sig. Åtminstone så var det för mig, varje gång jag krävde att sonen inte ska få fara till pappa så lyckades han manipulera dem att tro att det inte alls var så illa där, att han inte drack så mycket som grannar, jag, skolan, soc själva ja alla visste och sett. Inte ens den natten vi med polisens hjälp hämtade sonen ändrade nåt, han blåste 2,3 promille och sa förståss han inte druckit nåt, men en månad senare i vårdnadsrätten hade han läkarintyg han inte har alkoholproblem! Sonen slets mellan två hem och vårdnaden var delad så det fanns inte nåt jag kunde göra. Lägg till att pappan dessutom hotat mig till livet och förföljt och trakasserat mig så allt man försökte för sonen gjorde bara allt ännu värre. Skulle jag vägrat skicka dit sonen kunde det ha kostat mig vårdnaden, då pappan hela tiden blånekat till sitt drickande och hade läkarintyg att styrka det (att han gick på antabus och hos AA och alkoholterapeut efter soc krav efter 9:e externa orosanmälan om sonen pga pappans fyllor med sonen där var tydligen inget bevis för alkoholism i rätten. Fullständig okunskap som sagt i alla instanser. Har man inte leverskador av sitt drickande så har man inte alkoholproblem, verkade vara rättens tolkning.) I sista vändan i rätten fick jag till sist ensam vårdnad, inte för hans drickandet men för hans uppenbart hotfulla beteende som bevisats med både domar och besöksförbud vilket fick rätten att anse han inte vill eller kan samarbeta. Nu är sonen redan 12, bor heltid hos mig och är bara ibland hos pappan, som fortfarande dricker men mest när sonen inte är där tack och lov. Så i min erfarenhet är en alkoholist som nekar till sitt drickande svår att få vårdnaden av, och oavsett vårdnaden så består umgängesrätten som är ännu svårare att frånta dem. En alkoholist som medger sitt problem och förstår barnets bästa tror jag skulle vara lättare att hantera, om personen till och med själv skulle förstå att inte ta barnen till sig när flaskan kallar.

Dottern är 8 och kan inte i rättens ögon själv bestämma var hon bor eller hur mycket umgänge hon önskar men hon kan i alla fall själv berätta vad hon vill och vet om hur det är att vara med pappa. Hennes pappa vet mycket väl vad jag gått igenom med sonen och han utnyttjar ju det genom att säga han kommer kräva dottern ska bo med honom och ha minimalt umgänge med mig, för han vet att hans drickande inte kan bevisas hur man än försöker. Han dricker nog mindre än mitt ex gjorde så det känns svårt att hitta en strategi att ta sig ur dethär snyggt. Har en ilsken advokat vilket räcker en bit på väg, vilket lär behövas när flytten är ett faktum.

Mamma till 2

Min pappa dog när jag var 6 år pga alkoholen, min mamma hade mig på heltid före det och jag var skriven hos henne. Jag fick endast träffa min pappa när han hade sina nyktra perioder, mamma såg alltid till att han var nykter.
Jag kan säga, att tack vare min mamma så har jag inte ett enda minne av att min pappa varit full! Hon skyddade mig så otroligt mycket och har hjälpt mig att inte ha dåliga minnen av honom..
Hon skulle aldrig lämna ifrån sig mig till honom om han var full.

Min make är också alkis och jag funderar på att lämna. Över min döda kropp, att vår son ska vara med honom om han dricker! så separerar vi, så kommer han få träffa sin pappa, men jag kommer att vara noga med när och hur dom ses.

Däremot, av egen erfarenhet så kan socialen inte göra så himla mycket.. Tråkigt nog när det är på det här viset. känner en nära vän, där mamman höll deras två barn ifrån pappan i 6 månader!! Det fanns ingen orsak till att hon gjorde det, mer än att han inte gick med på hennes krav om underhåll och umgänge.
Och socialen gjorde ingenting åt att hon "höll barnen ifrån pappan"

Så, nej, dina barn ska absolut inte behöva vara hos en alkoholiserad pappa. Är han onykter så håll dom hemma! Han kan träffa barnen när han väljer dom istället för spriten.

Lycka till och kram!!

SavedByGrace

Jag läste just det du skrivit, och undrar hur ni har det idag. Jag kan inte med gott samvete råda dig att stanna kvar hos honom. Du måste lämna honom. Du säger att du kan skydda ditt barn alltid och att hon är trygg, men då bedrar du dig själv. Barnet skadas alltid i en sådan relation. Det finns inga undantag. Hör gärna av dig om du vill prata.

Anthraxia

...att även om man kan skydda sitt barn från effekterna av just alkoholen, så finns det annat som kan skada dem.

Min pappa är inte alkoholist, men mina föräldrar hade ett kärlekslöst förhållande där pappa aldrig var hemma, och mamma mest var djupt olycklig, frustrerad, och stressad.

Jag tror inte att det är en slump att nästan alla mina förhållanden är av klassisk medberoende-typ; mitt undermedvetna söker efter vad det känner igen.

Dvs jag tror att har man barn ska man INTE fortsätta vara tillsammans "för barnens skull" utan man ska lära deras undermedvetna hur ett FRISKT förhållande ska se ut.

Inte sagt att man ska helt försaka sigsjälv - men barn är ett vansinnigt stort ansvar, och stannar man "för barnets skull" så kommer det också göra skada på deras framtida relationer. Tror jag.