Hejsan,
Eller vad man skriver.
Jag är man som lever ihop med en annan man. Vi har varit tillsammans i två år och ska snart flytta till vårt första gemensamma boende. Han har sin lägenhet men har mest bott hos mig sedan vi träffades och han blivit en stor och viktig del i mitt liv. Också i min 10-årige sons liv, de är jättefina tillsammans!

Jag har fått reda på att min sambo har alkoholproblem, enligt honom själv så dricker han stora mängder alkohol i perioder för att dämpa ångest och hopplöshetskänslor.
Det uppdagades sedan jag hittat vinboxar och spritflaskor samt tomflaskor som han gömt undan och när jag konfronterade honom så berättade han om sina problem. Tydligen har han velat berätta för mig tidigare, men varit rädd och inte vetat hur han skulle göra. Han sa att han därför tyckte det var skönt att jag nu upptäckt hur det låg till och att han haft dessa problem sedan ungdomen (han är nu 40+) och att han har velat söka hjälp men inte vetat hur eller på vilket sätt han skulle kunna bli hjälpt.

Jag har vid några tillfällen misstänkt att han druckit, sett flaskor som jag inte känt igen, känt spritdoft från honom etc., men sedan har jag inte tänkt så mycket på det eftersom han inte verkat berusad. Naivt? Ja kanske, men det är väl så när man älskar någon.

Oavsett missbruket, även om det ju är en del av problemet, så är vi inne i en djup svacka just nu, där vi båda upplever att livet är enormt påfrestande av olika anledningar. Det sliter enormt på vår relation och vi har kommit till en punkt där vi frågat oss själva, och varandra, om vi överhuvudtaget ska fortsätta vara tillsammans. Alkoholproblematiken gör inte saken bättre. Just nu känner jag mig förkrossad och vet inte hur vi ska kunna gå vidare.

Finns det någon med råd/synpunkter/erfarenhet så hör gärna av er!

Puss&kram

Så fint att du söker hjälp och så bra att din sambo erkänner sitt beroende och vill ha hjälp! Jag skulle föreslå att han vänder sig till en beroendemottagning eller börjar med att ringa Alkohollinjen. Det finns olika tips här på sidan. Många har också hjälp av AA och Alanon, båda grupper har hemsidor där en kan läsa om verksamheten och deras möten.
Jag önskar er varmt Lycka till! Puss&kram tillbaka / mt

precis som Mulletant att det är bra att han erkänner sitt problem! Man skall inte råda andra egentligen men kan inte låta bli när jag hör din berättelse: flytta inte ihop när han har problem med spriten! Du har ett barn att tänka på! När ni är särbos kan du hålla hans problem på avstånd från ditt barn och även i viss mån från dig själv! Flyttar ni ihop flyttar även problemen in i ditt liv! Min erfarenhet är också att alkoholisten blir mindre motiverad att göra något åt sitt problem när de "har en på kroken"! Det kommer att bli svårare för dig att sätta gränser och ställa krav! Man ser gärna alkolism som ETT problem men det drar med sig massor av andra problem: brist på tillit, brist på empati, egoism mm! Var rädd om dig och din son!

Dis

Flytta inte ihop! att ha ditt eget boende är en trygghet som gör att du slipper att böi helt insyltad. Och tro mig, det vill du inte bli, både för din egen och din sons skull.

Jättebra att han vill ha hjälp till att sluta dricka. Uppmuntra honom och var ett stöd för honom, men behåll ditt eget boende! Stor kram!

Saga689

Flytta inte ihop under dessa omständigheter. Det gjorde jag och ångrar det djupt. Kram

Pelle82

Tack för era kommentarer.
Ja, det är ju just det här med att flytta ihop som är en av de stora frågorna. Jag, och även han, har sett fram emot det så mycket, att skapa något nytt tillsammans.
Jag har hela tiden tänkt att det skulle bli en nystart och göra gott för vår relation. Samtidigt vill jag tro att hans problem går att komma till rätta med om han får hjälp med sina ångestkänslor och att det blir bättre om han hittade andra sätt att hantera ångesten än med alkohol. Terapi, vad vet jag...

skilj på "att erkänna sitt missbruk" och "att verkligen vilja göra något åt sitt missbruk"! Mitt ex (alkoholist) erkände sitt missbruk och jag var så imponerad och tyckte han var så insiktsfull! Men han hade noll ambition och vilja att göra något åt det! Alkoholister är väldigt manipulativa: de vet att många ljuger om och döljer sitt missbruk! Därför VET dom att man blir imponerad av att de erkänner missbruket! Kan alltså vara ett manipulativt drag helt enkelt! Säger inte att det är så med din man men var medveten om att det KAN vara så! Försök att höra med honom vad han har för plan med sitt missbruk! Och nöj dig inte med att han säger att han skall sluta dricka för det krävs oerhört mycket mer än så! Särskilt med tanke på att han är 40+ och har haft problemet sedan ungdomen! Antabus, terapi, AA-möten och ett livslångt avståndstagande till alkohol! Många alkoholister "ska nu dra ner och bli normaldrickare"! Det KAN dom inte, de måste ha en stark vilja att helt avstå, inget annat funkar!

Saga689

Min sambo har ju bl a dämpat alla sina känskor med alkoholen genom åren och är därför som ett stort barn. Detta blev ju ännu tydligare när vi flyttade ihop. Jag tänker att även om han skulle erkänt sitt missbruk så krävs det så mycket kraft och vilja att helt sluta. Det kan jag nog inte vara en del av.

Pelle82

Det här är så pass nytt för mig att jag inte alls vet hur jag ska tänka, därför känner jag att all information från er som har erfarenhet är värdefull för mig!!
Just nu är det bara rörigt i mitt huvud...

Bedrövadsambo

Flyttade ihop med min sambo i mitten av januari. Under det dryga året vi hade varit ihop hade vi pratat mycket om hans störda relation till alkohol. Han drack fort, tills allt var slut, och blev rejält onykter. Raglade, sluddrade. Han har tidigare haft problem med alkoholen, och haft långa uppehåll. Detta hade han dock inte berättat för mig. Nu satt jag minst sagt i skiten. Men jag konfronterade honom och sa "sluta dricka, sök hjälp, eller flytta". Sen sa jag också "jag vill leva mitt liv med dig, men då måste du vara nykter". Han sa: "jag ska söka hjälp, och jag förstår nu att jag inte kan dricka någon alkohol alls, och det vill jag inte heller." Han har varit nykter sen dess, 16 veckor imorgon. Så du och din blivande sambo måste prata allvar. Det spelar ingen roll vad du tycker/vill, du kan inte tvinga honom att bli nykter. Han måste vilja sluta själv, verkligen bestämma sig. Och kärleken måste vara stark för att man ska orka, det är verkligen ingen walk in the park för varken den som slutar dricka eller partnern. Oron för återfall finns ständigt närvarande.

Pelle82

Skönt att höra att det går bra! Det ger mig hopp, även om jag förstår att oron alltid finns där.
Jag vill ju så gärna tro att vi ska klara det här och kunna leva tillsammans.

Pelle82

Jag har haft en stor klump i magen i flera dagar. Ena halvan av mig vill bara avsluta förhållandet och inte ge mig in i detta, men samtidigt vill jag tro på hans förklaring att missbruket beror på en tillfällig svacka och att han är lättad över att jag vet om det.
Jag har rotat runt bland hans grejer, hittat flaskor och boxar, och berättat för honom att jag sett allt. Känner mig som en otroligt dålig partner pga detta.
Vi har pratat om hans missbruk ikväll och han säger att han vill rensa ut allting men att han vill göra det själv eftersom han tycker det är pinsamt.
Just nu tror jag honom.
Samtidigt är jag rädd att han bara kommer gömma flaskorna på andra ställen istället för att rensa ut.

Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor och tankar.

Bedrövadsambo

Om du ska lita på honom måste han berätta allt, ta fram allt i ljuset. Om man gömmer flaskor har missbruket gått långt. Faktiskt. Jag tycker nog att han verkligen får bevisa sin vilja och beslutsamhet och vara nykter en tid innan ni flyttar ihop. Det hade jag gjort om jag hade vetat vidden. Nu satt jag plötsligt där med skiten i knät. Den fördelen jag hade var att han flyttade till min lght. Han flyttade 20 mil, sa upp sig från sitt jobb och fick nytt jobb i min hemstad. Men att slänga ut honom hade förstås ändå varit svårt. Men jag hade tvingat honom att flytta om han inte hade blivit nykter. 17 nyktra veckor idag. Jag krävde total transparens i början, tvingade honom gå till läkare och få antabus. Tyvärr har jag efter min uppväxt med alkoliserad pappa en enorm "onykterradar". Jag märker direkt om han skulle ta ett återfall. Behövs ingen alkomätare här hemma.

Bedrövadsambo

Inte han heller. Men han har ett sjukt beteende. Man måste skilja på person och beteende.

att han kallade det en "tillfällig svacka". Han har ju haft problemet sen ungdomen. Är nog mycket, mycket mer än en tillfällig svacka! Och ta din egen tveksamhet på allra största allvar, lyssna på dig själv!

Det viktiga är väl att stå fast vid sin upplevelse och sina gränser för vad som är acceptabelt. Partnern som dricker behöver antagligen tid att landa och agera därefter. Att göra klart för sig vad som är acceptabelt eller inte och vara beredd att hålla fast vid det, skapar ett visst lugn och en arbetsro mitt i stormen i bästa fall. För det här är ju ett stort arbete att ta itu med som kräver både tillit, kärlek och tålamod!

Pelle82

Kan inte sova, tankarna far runt likt yrväder i huvet och oron klumpar sig i magen.

"Tillfällig svacka" var mitt ordval eftersom jag upplever att det är en sån vi befinner oss i nu. Det är så många omständigheter som gör att inte någon av oss mår bra i förhållandet just nu.
Och det är hela situationen som "utlöst" hans missbruk. Enligt honom. Hans version är att han kan klara sig långa perioder utan överdrivet intag av alkohol, men att det är det enda sättet han kan döva hopplöshetskänslorna när de kommer, i och med våra problem så har det eskalerat senaste tiden.

Min magkänsla säger att han missbrukar alkohol mer än så och att det faktum att han gömmer alkohol är ett indicium på att han har allvarliga missbruksproblem som kommer bestå.

Mot det så vill jag så gärna tro att han gömmer spriten för att han skäms över sitt sätt att hantera ångest, att han tycker det är pinsamt och att han är villig att gå i terapi för att hitta andra sätt att hantera demonerna.

Jag kan heller inte släppa tankarna på att allt kommer bli bättre när vi flyttar till ny lägenhet, och kan börja bygga vårt gemensamma liv utan de problem vi har nu.
En uppåtgående spiral!

Förtvivlan mot hopp.

Jag märker att jag beskriver samma sak om och om igen, och att jag upprepar mig i mina inlägg. Förlåt. Det är som sagt inte lätt att få ordning på tankarna...

InteMera

Älta på du, det är så man får klarhet i virrvarret till sist! Jag vill också som dom andra varna dig för att flytta ihop i hopp om att han då ska må bättre och sluta dricka. Dom funkar tyvärr inte så. Jag gjorde exakt samma misstag med min man, trodde gott om honom och att drickandet innan vi flyttade ihop bara var en svacka för att det fanns många problem just då. Jag gick emot magkänslan och sitter nu åratal senare med en man som druckit alltmer längs åren och nu sitter vi fast med huslån och barn och allt detdär. Han lovade också sluta, bara för att smygdricka istället. Hittar flaskor på de märkligaste ställen, när jag konfronterat har han sagt han ska minska drickandet men alltid bara med följden han flyttat sina gömmor. Att sluta dricka kan dom bara själv göra, det räcker tyvärr inte att älska dem och hoppas på det bästa. Och att skylla på en svacka eller problem i stunden är nog inte lönt, det kommer alltid också längre fram finnas press, dåliga tider, problem och bekymmer och har man alkoholen som ventil så lär inte den försvinna om man inte på allvar medger problemet och söker hjälp. Säkert jätte bra om din man kan gå till AA eller en terapeut för att jobba med sig själv, att sluta dricka själv när man redan börjat gömma flaskor tror jag inte på.

Önskar dig all lycka till, ingen lätt sits och man vill såklart att allt ska lösa sig!

Pelle82

Förnuftet säger ju att det inte kommer bli annorlunda sedan, hjärtat önskar nåt annat. Jag tror gott om människor så det här har verkligen rubbat hela min tillvaro, "dragit undan mattan" och fått mig att tänka att jag inte känner den man jag lever ihop med. Samtidigt faller bitarna på plats. Att han vid flera tillfällen varit så "sjuk" att han inte kunnat gå ur sängen, ofta när jag kommit hem efter att ha varit borta över en helg tex. Extraväskan som han haft med sig till jobbet, har ju alldeles säkert innehållit flaskor som han druckit innan han kommit hem på kvällen.

Jag hör ju hur det här låter och vilket naivt litet spån jag är som ändå hoppas.

Det värsta är ju ovissheten, hade man bara vetat hur det kommer bli så vore det nåt man kunde förhålla sig till och agera utifrån det. Lämnar jag honom nu så ger jag ju oss ingen chans. Och jag tror att chansen finns att det ska bli annorlunda även om den chansen säkert är mikroskopiskt liten.
Men jag tänker också att jag vill låta det gå en liten tid innan jag bestämmer mig (och älta och älta under tiden) för att processa alltsammans, det är ju bara ett par dagar sedan jag överhuvudtaget fick veta något.

Något som många skriver här i forumet är "gör inte samma misstag som jag" och det har jag full respekt för. Råd från er andra som varit i liknande situation hjälper mig enormt för att försöka förstå, det vill jag verkligen säga!
Men är det så att man själv måste göra misstagen för att komma till insikt? Kan det vara så brutalt?

InteMera

Ta din tid att fatta ditt beslut, ge din magkänsla tid att hjälpa dig till det du känner är rätt för dig och er. Du ska inte känna dig dum att du inte sett det tidigare, många av oss har det tagit betydligt längre tid att öppna ögonen till vad vi har att göra med.

Och självklart ska du inte ta våra berättelser och råd som någon sanning för dig, din sanning och väg framåt är det du som bestämmer över! Vi vill bara belysa din sits genom våra egna erfarenheter, andra bra men andra dåliga och vi skriver i bästa välmening. Du är ingalunda ensam med tvekan om vad man kan gå miste om ifall man bryter ett annars bra förhållande, därför har nog de flesta av oss här gett våra alkoholister fler chanser än de förtjänat innan man valt att lämna. Fortsätt skriv här så kanske du ser nån reda i dina tankar när du läser tillbaka, vårt stöd härinne har du oavsett vilket beslut du fattar för din och er framtid! Det ger dig bara så mycket bättre förutsättningar att hjälpa honom nu när du vet vad som kan krävas av både dig och honom om ni väljer att kämpa tillsammans, du går åtminstone in i det med klar blick!