Hej.
det är första gången jag skriver. vet inte vad jag ska skriva. vart jag ska vända mig. om jag överdriver eller om jag borde gjort detta tidigare.

Jag har en sambo, sen 7 år tillbaks. alkolism går i hans släkt. Och han är själv uppväxt med en alkoliserad pappa. Han är van hemmafester, köra fordon på fyllan, slå sönder något på kul. När han blir full är det som att han blir herren på täppan. han är van allt detta. ingen konstigt för honom.
vi träffades då jag var 18, då var det coolt och häftig att vara på hans fester för det hände alltid massa roliga saker och allt blev så laglöst och roligt. men jag växte snabbt ifrån det och i början så var han också ifrån det eftersom han ville vara med mig. men efter ett tag in i relationen så började det igen.

Då han inte dricker på vardagar så har jag inte sett det lika allvarligt. att så länge man bara dricker på helgerna så har man inga problem. men skulle onsdag på jobbet vara en röd dag så dricker han gärna på tisdagen. om inte jag hinner stoppa honom. men det är inte så lätt att alltid ha koll och vara steget före när han är en vuxen karl.

Han super inte varje dag. Men när han börjar dricka så kan han inte sluta. det går inte. han säger själv att han liksom försvinner ur sitt medvetande och förstår inte förens efteråt vad han gjort. men där och då är allt så jävla kul och underbart. hans kompisar dricker mycket och han följer gärna grupptrycket. svårt att säga nej. om jag säger : "du lovade ju att bara åka dit och säga hej och inte dricka öl" så svarar han "alla andra drack öl" frågade han en gång på fyllan då jag tog alla hans öl, om han vill ha tillbaks ölen eller mig. väljer han ölen så drar jag för alltid. han valde ölen och sa att det spelade ingen roll om jag dog så valde han ölen. detta var 3 år sedan då började jag förstå hur allvarligt detta faktiskt var.han har även problem med en fruktansvärd ångest efteråt. börjar han dricka en fredag kan han vara borta till söndag utan att höra av sig.

Jag känner mig bortvald. ovärd. oälskad.

i helgen var droppen. efter 3 år som gått typ bra. det har varit mycket bättre och ju äldre han blivigt ju bättre har det gått. men i helgen så var vi tillbaks 5 år igen. han skulle vara med en kompis tills jag kom hem. kl.14. ringer han och är full. kl.18 är han superfull och vid 22.00 när jag kommer hem går han inte att få tag på. får redan på att han har köpstopp på krogen och är superfull och att han kör skoter dit han ska under kvällens gång. jag blir helt tom. JAG ORKAR INTE DETTA IGEN! han däckar hos en kompis kl.4 på morgonen efter det hör jag inte av honom mer. får redan på att på lördagen så har dom åkt skoter hela dagen och han har varit full, ramlat av, kört in i saker. jag blir så arg pga. oro vad som kan hända. så från fredag kl.18 fram till söndag kl 16.00 så har han inte hört av sig en enda gång. En hel helg var han bara borta och det enda jag vet är att han är asfull, supit runt, ej sovit och fyllekört skoter hela helgen.

han säger att han inser att det över styr och att han ska ta det lugnt ett tag. hört det 1234567 gånger. jag säger att han behöver hjälp. att vi behöver prata med någon. men han anser inte att han har problem. fast han erkänner att han inte kan sluta dricka. "han är ingen alkolist för han dricker inte på veckorna"

vad ska jag göra? vi har provat alla lösningar i 7 år. han vägrar terapi. jag har kämpat så sjukt jävla mycket och han kan inte ens ge det en chans? är det dags att lämna? jag gör allt för honom men uppenbarligen är inte han beredd att göra det tillbaks.

någon här som varit med om att någon vägrat terapi? eller som har vägrat men du fått den att ändra sig?

Välkommen Catrin! Din historia liknar min väldigt mycket. En man med alkoholism i släkten som inte såg att det var onormalt att dricka varje helg och gjorde dumma saker på fyllan (skoter, jomän....). Sen började han dricka i veckorna också, i smyg, gömde ölburkar överallt men förnekade att han var full när jag undrade. Tillslut började hälsan svikta, men det berodde ju inte på alkoholen nej....
Jag kämpade också i många år med att försöka hitta en lösning, adhd-utredning, terapi, missbruksbehandling, socialtjänsten ...you name it. Men han avbröt alla hjälpinsatser. Han kunde tillslut se att han var alkoholist men tyckte det var besvärligare att avstå varje dag än att fortsätta dricka. Så, det var hans historia.

Min historia är att jag tillslut valde att rädda mig själv. Att leva med någon som ljög för mig varje dag, som i alla lägen hellre valde en öl än allt kul vi kunde göra ihop, som fick mig att känna mig mindre värd än en ölburk, att leva med en man som drog sig mer och mer inom sig själv och sin alkoholvärld och till slut fick mig att känna mig otrygg i mitt eget hem pga allt han kunde ställa till med i fyllan. Jag sa att han fick välja behandling och mig eller fortsätta dricka. Han valde fortsätta och jag "valde" att lämna honom. Ett oerhört svårt och obekvämt val, men nödvändigt. För det går inte att leva med en aktiv alkoholist. Och det går inte att få någon att sluta. Han måste välja själv.
Du frågar vad du ska göra. Du ska lämna tycker jag. Det är dags att lämna NU innan du sitter insyltad med hus och barn (som jag får intryck att du inte gör ännu? ) Skapa ditt eget liv och bygg upp din självkänsla. Kanske kan det inspirera honom att förändra sitt eget liv, men så länge du stannar kvar ger du ditt godkännande att han fortsätter som förut, och den som tar mest skada är du själv. Att lämna är en process och vi är flera här som kämpar med det, vi har kommit olika långt och du får gärna hånga med på resan! Kram!

Vilken Flashback jag fick när jag läste din historia..Vårt min och exmannens liv såg lite ut som ditt för många år sedan..Förutom att scotern var en bil..Jag hade glömt att mitt ex också försvann på helger och lämnade mig och ungar utan hänsyn..Med åren så söp han hemma desto mer istället. Hela vårt liv har varit berg och dalbana tills jag också blev beroende..Jag lyckades sluta dricka och separerade sen från sambon som inte vill eller har förmågan att sluta dricka..Du kan aldrig tvinga, önska, göra något som gör att din sambo slutar dricka..Det är bara individen själv som kan göra det..Hur vill du leva? Det bestämmer du..Det är inte kul att leva ihop när alkoholen har makten över människorna..Kram

känner också igen mig så väl! Man går liksom inte upp mot ett flak öl! Rädda dig ur detta är mitt råd! Det tar på ens självkänsla att alltid bli bortprioriterad för alkohol! Känns som man har en notoriskt otrogen man faktiskt! Kram