Hej!

Jag skulle behöva lite tips och råd om hur jag ska gå tillväga gällande situationen som uppstått.

Min bror är gravt alkoholiserad. Detta har pågått och utvecklats under en period av ca) 8 år. Han har inget jobb, miljonskulder till kronofogden och nu har han blivit hemlös. Han tycker själv att hans drickande inte är något problem trots att han ett flertal tillfällen blivit inlagd på sjukhus för epilepsiliknande abstinenskramper. Han nekar till erbjudande om att bli inlagd på beroendekliniken.

Mina föräldrar är både medberoende och beroende av alkohol. Bor han hos dem får jag ex antal telefonsamtal med en gråtande mamma i luren som beklagar sig över att min bror är där och förstör för dem och att han ständigt är full. Min pappa bortförklarar allt som att det är något oväsentligt och normalt.

Nu när han blev hemlös kontaktade jag socialen och min bror och jag har varit där på två möten. Det första gav ingenting men när jag skickade bilder på hans nedkissade soffa, askkopparna på golvet och den mögliga disken fick vi ett nytt möte och då satt han och lovade att gå med på öppenvård etc. Någon bostad får han inte.

Han åkte direkt hem till mina föräldrar och har "flyttat in" där nu. Situationen är kaos, mamma ringer och gråter, pappa blir förbannad på henne för att hon gör så och min bror ringer och är kanonfull efter att ha hållt sig nykter över mötena med socialen. Det visar sig då att det är min pappa som har köpt dricka åt honom så han kunde dricka sig full...

Själv har jag egen familj med tre barn, man, jobb och hus och jag orkar inte rodda detta själv. Vi har en till bror som bara blundar för hela situationen och jag har ingen att prata med som kan förstå hur det ser ut.

Vad ska jag göra? Jag har funderat på att bryta kontakten med hela min familj men det känns väldigt konstigt och väldigt fel...

Någon som har något tips?

Mia80

Hej!

Du är riktigt stark som har orkat med detta så länge som du gjort. Det låter extremt jobbigt.

Jag tror att det är mycket viktigt att du tänker på din egen hälsa och vad som är bäst för dig och din familj. Vad som är bäst för sig vet bara du.

Hur mår du? Hur tror du att du skulle må om du bröt med familjen?

Jag har erfarenhet av att bryta kontakten med min familj av flera olika skäl. Det var en process som tog många år och det var svårt.

Varje gång vi skulle träffas fick jag sån ångest och alla känslor som bubblade under ytan vällde fram. Jag hade försökt nå fram till mamma och pappa på olika sätt utan framgång. Jag mådde så dåligt!

Jag tog avstånd och hade dåligt samvete och tvivlade mycket på om jag gjort rätt. Med tiden började jag må bättre. Detta var innan jag fick barn. Mår fortfarande bra över beslutet men brottas såklart med samvetskänslor ibland. Men överlag känner jag att det var rätt, min hälsa är viktigast.

Jag vill inte säga vad du bör göra eftersom det bara är du som vet vad som är bäst för dig. Men känn efter ordentligt.

Du behöver inte bestämma dig med en gång och ett beslut behöver inte vara för evigt. Ett tips skulle kunna vara att du tar en paus och fokuserar på dig och din familj ett tag och se vad det leder till?

Kram på dig!