Vägen vidare

Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Profile picture for user mulletant

riktigt vilsamt och skönt på soffan! Den tar mycket kraft den resan vi är på... gråt mänskobarn, det hör livet till, skrev en vän som inte orkade finnas kvar. Men orden håller. Kramar / mt

Profile picture for user Lelas

Tack, gullet.

Jag kom fram till en sak sent i går kväll, efter att ha varit mer eller mindre paralyserad sedan lunch. Eller ja, jag åt flera gånger, jag såg på dåliga tv-program, jag surfade runt... Så jag var inte så död som jag kände mig.

Hur som helst. Jag kom fram till varför jag blev så ledsen. Rätt som det var trillade polletten ner.

Som några av er vet sedan innan så bestämde jag mig för att stanna kvar hos maken även om han skulle ta ett återfall, under förutsättningen att han hanterade återfallet "enligt boken". Han vet efter tiden på behandlingshemmet vad han förväntas göra, och om han skötte det så skulle jag acceptera återfallet. Och så blev det ju också, för ca en månad sedan. Han tog ett återfall, han hanterade det väl, vi pratade mycket och tog hjälp av det skyddsnät vi har på olika sätt. Fine.

Och det där var ju alltså ett återfall på "den kemiska sidan" av alkoholism-myntet. Det handlade om alkoholens kraft, och berusningen och sånt...

Men, det som hände igår var något annat. Det visade sig att maken under en tid - jag vet inte alls hur länge - har snusat. Jag skiter egentligen i själva snuset (fast jag tycker att det är äckligt som tusan, men det är ju en annan fråga), men det som gör så ont i mig är att han inte har sagt något. Han har uppenbarligen köpt snus, lagt dosorna så att jag inte skall upptäcka dem, och låtit bli att ens nämna det. Han säger att han inte har sagt något eftersom han trodde att jag skulle reagera ungefär så här - och då undrar jag varför han ändå har gjort det, om han nu vet att det kommer att göra mig ledsen...

Så, det här känns som ett återfall på "den psykologiska sidan" av myntet. Även om det i sig inte är en så stor grej, så blev det för mig en jättegrej eftersom beteendet är det samma som när det handlades, gömdes och smusslades med alkohol här hemma.

Jag frågade maken hur stort steget är från det här till att börja gömma flaskor igen, och han säger att det är jättestort. Men hur skall jag kunna tro på det?

Usch, det känns som att jag halkade flera månader tillbaka i tiden när det gäller att kunna lita på honom. Och jag tyckte ju att det gick så bra... Suck.

Men... upp på hästen igen! Kram, alla!
/H.

Profile picture for user Adde

eller tre eller nio !!!

Helt ovetenskapligt men som jag tror de flesta som slutat med alkohol eller droger har lagt märke till är att någonting händer ungefär vid tidpunkterna 3, 6 och 9 månader in i nykterheten. Varför det stökar till det för oss just då tror jag inte nån vet riktigt men så är det !

För min egen del blev jag så fruktansvärt odräglig vid 3 månaders "ålder" att fru och barn nästan vädjade att jag skulle ta en sup ! Jag återgick helt klart till gamla beteenden och var torrfull. Jag kommer ihåg att jag ringde runt till mina behandlingskompisar som var ung i samma "ålder" och vi hade alla mer eller mindre liknande symptom. Vi hade ju blivit förvarnade av vår efterbehandlingsterapeut men ändå blev vi skrämda av det som hände. En yngre kille tog ett återfall som han aldrig hämtade sig ifrån. Man kan ju tänka att det blev en självuppfyllande profetia men nu har jag sett det hända så många gånger hos andra så för mig har det blivit en sanning.

Däremot så varierar symptomen från väldigt kraftiga till en lättare typ av nervositet och oro och även i tid när det är som värst. Jag upplevde 6 månaders väldigt lite men det kan ju ha varit att jag lärde mig av vad som hände första gången. 9 månaders hade jag inga känningar av alls.

Att sluta snusa och röka samtidigt med att sluta dricka råder vääääldigt delade meningar om !! Jag vet att det finns vetenskap som pekar på fördelarna med att även sluta med sånt samtidigt med alkoholen MEN som råalkis så håller jag inte riktigt med där !! Det är mycket möjligt att det rent fysiskt är bättre med totalstopp av samtliga beroendegrejer men psykiskt är det inte lika lätt. Jag har haft vänner som har bestämt sig att göra såna (idiot-)stopp (bla en vän på behandlingen där det gick så långt att terapeuten köpte snus till honom och sa åt honom att fortsätta snusa!!) och ingen har klarat av det. Och då har det varit tillbaka till alkoholen som gällt. Ska man rangordna farligheten så röstar jag på alkoholen som den värsta fienden, har jag inte den är det lättare att bemästra de andra när jag känner för det.

AA's devis : En sak i taget är inte så tokig ändå !!

Jag själv var mogen 1,5 år in i nykterheten med att sluta röka och det tog 4 år innan jag valde bort snuset. Är det nåt jag skulle gnälla på idag så är det väl sockersuget och att jag äter för mycket !! Men , jag är hellre fet än full !!

Det är kanske dags, Lelas, att ta ett lite snack så ni kommer på samma nivå igen utan anklagelser ? Vi är bara människor med våra fel och brister och vi alkisar har en stor förtroendebrist som tar lång tid att reparera. Tillit är inget vi får när vi slutar supa utan tillit är något vi förtjänar efter en lång tid i nykterhet.

Låt du gubben få ta sin prilla !! Det är han värd !!

Profile picture for user mulletant

tur vi har kloka Adde med så mycket erfarenhet att dela med sig av. Jag har också haft en tung dag ... hoppas på ett "äkta" samtal ikväll. Kram från hjärtat / mt

Profile picture for user Lelas

Ja, mulletant, du har helt rätt i att vi har tur som har Adde! :-) <3

Däremot finns det en skillnad i det här fallet... och det är att maken ALDRIG innan har snusat. Han har alltså börjat nu, helt plötsligt. Hm...

Vi har pratat om detta, i flera timmar under kvällen igår. Vi går inte runt här hemma och är sura eller bittra på varandra, utan "luften är rensad". Jag är så oerhört tacksam att vi kan prata med varandra!

Kram, alla!
/H.

Profile picture for user mulletant

och verkligen lyssna på varandra är nödvändigt! Jag hoppas vi har samtalet om alkoholen på väg... Vi har talat om så mycket genom åren men det här är så svårt. Jag kan förstå Lelas att du är paralyserad och förstummad över makens hemliga snusande och jag kan likaså förstå att det för dig blir en parallell till smygandet med alkohol. Fint att ni pratar vidare! Kram / mt

Profile picture for user Mie

Barnens pappa har alltid snusat... men började röka på heltid samtidigt som snus/droger & alkohol när hans mamma dog i kol.
Varför....?... ingen aning.
Kanske behöver han få mer snurr....

Profile picture for user Lelas

Hej, vänner! Vilken fantastisk vårsol - ser ni det?

Det här med snuset handlar ju inte om snuset egentligen... utan om helt andra saker. Jag vill helst inte att min man snusar, men det som gör mig helt förkrossad är hans beteende runt snusandet. Det finns alldeles för många likheter med hur hans beteende såg ut kring alkoholen... och det skrämmer skiten ur mig, helt enkelt. Det är inte hela världen att han snusar, men det är faktiskt hela världen att han inte berättat om det och att han smyger med det. Där ligger problemet, och jag vet inte vad jag skall göra med mina känslor kring det.

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna, även om jag fortfarande är väldigt ledsen och trött efter min krasch i onsdags. Det är så dubbelt... dels är jag så glad över att våren närmar sig (just nu hör jag fåglarna kvittra som om deras liv hängde på det utanför fönstret, snön smälter så att jag har sett torr asfalt idag...), att jag har fina vänner, att det går bra på mitt jobb och över alla de framsteg som jag och maken har gjort sedan i höstas - och dels är jag så ledsen, trött och sårbar. Samtidigt.

Vi var och såg en musikal igår kväll ihop med några vänner. I handlingen finns det ett par olika kärlekspar där den ena personen dör, och några andra par som bråkar och gör slut. En av poängerna blir att det är lätt att hålla på att bråka och glida isär så länge man vet att man har varandra kvar i livet... De som har förlorat sina älskade genom döden säger till dem som bråkar att de måste sluta och bli sams igen, för de har ju trots allt varandra kvar. Och jag grät där i mörkret i salongen.

I en scen är det ett par som klättrar uppför varsin stege, som står med ett par meters mellanrum, upp mot en gemensam avsats där de kan mötas. De sjunger mot varandra medan de sakta sakta klättrar längre och längre upp, och till slut möts de på avsatsen. Så känns det. Vi klättrar och klättrar, och ibland snubblar vi och ramlar tillbaka ner en bit...

Ja, den gjorde intryck på mig på många sett, den där föreställningen...

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

det där med smusslandet och smygandet som liknar beteendet runt alkoholen. Jag känner också rädslan under huden trots att det verkligen gått åt rätt håll. Jag har försökt påmnna mig om att vara i nuet, andas, observera, påminna mig om att nu är det så här och det är bra. Vi har haft goda stunder med nära samtal och gråt. Men det behövs bara nåt "stråk", nåt anisktsuttryck så är rädslan där.
Vad heter musikalen ni sett? Jag förstår att den gjorde intryck. Kram och allt gott / mt

Profile picture for user Lelas

Hej! :-)

Jodå, livet är gott. Jag känner mig fortfarande lite tilltufsad av förra veckans bakslag, men jag kommer mig.

Jag var och pratade med min samtalskontakt idag på förmiddagen och det var skönt. Han är bra - han har en förmåga att ställa frågor till mig som är så mitt i prick. Idag pratade vi ju naturligtvis om att jag reagerade så starkt på att maken hade dolt att han snusade och vad det kan tänkas betyda.

Till exempel så frågade han mig om jag anser att det inte får finnas några som helst hemligheter i en relation och var jag tycker att gränsen går för vad som är att ha en hemlighet. Det är klurigt... för det handlar om vad de eventuella hemligheterna handlar om... tror jag.

Jag är inte alls den svartsjuka typen, vilket kanske är tur eftersom maken har väldigt många nära kvinnliga vänner. Jag ser inga problem i att han inte berättar allt om vad han gör när han umgås med dem, och jag oroar mig inte över att han kanske träffar dem utan att jag vet om det.

Men när det nu däremot handlade om någonting som har med droger att göra så blev jag fullständigt punkterad av att inte få veta. Så inom det området klarar jag inte av att han har hemligheter. Eller ja - jag vet inte alls vad han pratar om när han är på behandlingshemmets träffar eller vad han och kuratorn pratar om. Och det känner jag inte heller något behov av. Så det är ju inte heller så att jag måste veta varenda detalj som har med hans rehabilitering att göra...

Så, vad var det då som gjorde att jag reagerade så starkt? Det kanske egentligen inte är på temat hemligheter utan snarare på temat beteendemönster? Hm...

Ja, ni märker ju... jag har inte tänkt färdigt på det här utan det mal omkring i skallen, och kommer väl att fortsätta med det ett tag. Hur som helst så är jag tacksam över att jag har en klok och varm samtalskontakt som lotsar mig genom det här. Han är guld värd.

/H.

Profile picture for user lillablå

Hej min vän!
På väg hem idag åkte jag förbi en otroligt vacker sjö, isen låg, solen
orkade knappt igenom molndiset, det var magiskt och jag tänkte på
dig... hur har du det? hur har ni det?!
Kramar!!
/k

Profile picture for user mr_pianoman

Jag tar mig friheten att svara eftersom du frågar om oss båda :)
Vägen är långtifrån spikrak. Men den leder framåt. Ibland går det lite fort i dom vassa krökarna och då halkar vi i diket. Men det finns hjälpsamma människor som ser till att vi kommer upp på vägen igen. Utan personskador, men lite tilltuffsade.

Profile picture for user Lelas

Hej lillablå, vännen!

Jag har tänkt på dig också, och du som har varit sjuk, din lilla stackare... Men du verkar må lite bättre, va?

Jo, vi har det bra. Precis som mr_pianoman skriver så är vägen inte spikrak. Men jag har nog aldrig trott att den skulle vara det heller. Så det går bra. Vi lär oss saker hela tiden, om oss själva och om varandra.

Nu skall jag resa bort några dagar i jobbet och jag känner att jag kommer sakna maken - och det är ju ett gott tecken! :-)

Kram - vi hörs snart igen!
/H.

Profile picture for user Lelas

Tänk att det är mycket svårare att skriva något vettigt här när livet rullar på som det ska... När jag har något på hjärtat som jag behöver få ur mig så ligger det långt fram i min hjärna att skriva om det här. Men när allt är bra, så blir det inte av. Jag läser ju mer eller mindre hela tiden vad som skrivs i andra trådar, och är rätt så flitig på att kommentera.

Men... hur mår jag då? Tja... Jag mår bra. Jag är fortfarande väldigt trött och jag märker att jag inte har så stora marginaler. Men jag mår bra. Jag känner mig lugn och avslappnad. Jag sover gott på nätterna (vilket jag iofs hela tiden har gjort, tack och lov) och jag njuter av att ljuset återvänder.

Jag var nyss och fikade med en kompis (han som jag flyttade in hos när det var som värst, så han vet allt om det pågående projektet...) på ett av våra fantastiska fik här i vår lilla stad, och han sa att han har tänkt på att maken min ler nu. Jag la upp en bild på maken på FB tidigare idag, och den hade kompisen sett och han sa "det är så skönt att se att han ler igen!"

Och det är helt sant. Jag mår så oerhört bra av att se min man le - ett ärligt och nyktert leende som kan inte kan hålla tillbaka eftersom det kommer ända inifrån. Så skall det vara! :-)

Nu skall jag laga lite mat till mig själv här, jag är gräsänka ikväll. Kram, alla!
/H.

Profile picture for user lillablå

Gött att du har det bra, att ni har det bra, och att våren kommer!!!
känn dig inte tvingad att skriva bara, skriv för din egen skull, och
när själv när du vill!! <3
kramar!
/k

Profile picture for user Lelas

Nä, jag känner mig inte tvingad att skriva. Men jag tycker att det är lite viktigt att jag funderar över min process även när den går bra, liksom.... det är lätt att hamna i att bara fokusera på problemen och där vill jag inte hamna. :-)

Kram! /H.

Profile picture for user mulletant

att du vill fundera över din process också i medvind. Du går också och samtalar hos nån eller hur? Om du ser medberoendemönstret i dig kan det säkert ha ett värde att sas dokumentera sin utvecklings- och frigörelseprocess ... det här skulle vara en plats där en sådan resa finns bevarad för en själv och till hjälp för andra. Plus att man får respons av människor med erfarenhet från insidan. Några tankar i natten, somnade tidigt och är upp och dricker en kopp te. Allt väl i familjen, maken bygger på vårt stora hus ... han bad mig hälsa det igår kväll men då sa jag att han får skriva själv. Men han spikade säkert till midnatt och sover nu. Vi ser i alla fall fram emot en bra helg. Go´natt Lelas och alla vänner / mt

Profile picture for user ledsen

Har läst och jag är en tänkare,problem lösare,

Har nyss varit i s-holm på en KBT utbildning inriktad mot missbruk, har blivit erbjuden gå en fyra dagars utbildning
inriktad mot missbruk. Ska jag ta den el inte????Vet inte om jag är rätt person att jobba mot dessa personer när jag har det så nära inpå och de har inte varit så positivt. Skulle vara bra om någon har några tankar om detta.

När de gäller ex snus el vad som helst som man smyger med, förstår jag att de gamla misstänksamheten kommer fram, jag skulle känna som när man var tonåring och börja smyga med drickande m,m Har en känsla av att den andra beter sig som om man var en mamma. Konstigt varför????och sen har till försvar att man inte talat om det för att man vet hur den andra ska reagera.

vi går mot ljusare tider de är helt underbart, fast av erfarenheten även en oro för att de är en tid då även alkoholen lockar mer, som min sambo sa att han fick suget när solen sken och han skulle inte vara hemma så då skulle jag inte oroa mig, och då var de ok att dricka förstår inte riktigt hur han tänker???

Än idag förstår han inte att de han gjort var fel, utan han säger bara att han har inte skällt på mig inte varit otrogen och då är de ok i hans värld.och när han varit ute så är allt tillåtet för han har inte varit otrogen

Jag har talat om att otrohet inte bara handlar om sex, att man kan vara de genom svek.

Ha en underbar dag
Bamse kramar till er alla

Profile picture for user Adde

frankt så anser nog jag att du ska klara ut dina egna problem innan du överhuvudtaget tänker tanken att hjälpa andra.

Vi har redan alldeles för många inom missbruksvården som försöker avlasta sina egna problem på andra i samma situation.

Profile picture for user Lelas

Vet ni? Min man, han den nynyktre alkoholisten, ni minns...

Han ler. Han skrattar ända inifrån själen. Han skämtar med nästan alla vi möter, precis som han gjorde innan alkoholen slog sina klor i honom. Han planterar sticklingar och sår fröer inför våren och sommaren. Han funderar på om vi skall boka en resa. Han köper färgglada kläder. Han tycker att det är roligt att jobba och säger att han känner sig duktig på sitt jobb igen.

Han är tillbaka hos mig. Som jag har längtat efter honom!

Kram!
/H.

PS. Idag hörde jag "Don't worry, be happy" på radion. Innan har jag tänkt "som att man kan bli lycklig på beställning" om den texten. Idag tänkte jag "ja, man kan faktiskt välja att vara lycklig och sluta oroa sig." :-)

Profile picture for user lillablå

Och jag ler med er!
Underbar läsning!
Så himla glad för din, hans och er skull!
stora kramar!!
/k

Profile picture for user mulletant

... det låter alldeles underbart. Har för övrigt samma associationer till Don´t worry, be happy... nästa gång jag hör den ska jag tänka på er, och oss! Tack för att vi får dela klokhet och ditt engagemang. Kram / mt

Profile picture for user Lelas

Tack mt. :-)

Apropå att ta hand om sig själv - i eftermiddag skall jag på ansiktsbehandling. :-)

Ha en bra dag!
/H.

Profile picture for user Lelas

Hej!
Tips: SVT's kvällsöppet som sänds just nu handlar om alkoholism...
Och det måste ju gå att se i efterhand på svt.se.

Godnatt, vänner!
/H.

Profile picture for user Lelas

Såg du programmet, Mie?

Det var en massa saker som jag reagerade på, men det viktiga är att alkoholism nämns över huvud taget i seriösa ordalag. :)

/H.

Profile picture for user Lelas

Jag såg det, Mulleman! :-) Jag har bara inte haft sinnesro (!) nog att svara - jag har för omväxlings skull flängt omkring de senaste dagarna, och mer blir det... Nu närmast två dagar på kurs, det blir kul! :-)

/H.

Profile picture for user Mulleman

Känner mig mycket mycket glad över det du skrev till Mt angående "tjatet" det är klockrent sant och så är det för mig. Jag har sagt till henne att det kanske var första gången jag kände mig förstådd, det var en förunderlig känsla av lugn till sist. Jag vet ju alltför väl hur det är ställt som sagt var. Tänker så här inom mig, men inte nu igen, jag har ju hört det så många många gånger, jag vet det precis... men det bara "maler på" som det blir för mig (usch känns som ett fult ord, inte meningen) min inre fråga blir också, har DET hjälpt mig vidare, nix, snarare tvärtom. Vad händer jo: Eftersom det inte spelar någon roll vad jag försöker göra så är det ju närmast en fullmakt till mitt "tycker synd om mig-syndromet" att sätta igång med den tysta, aldrig kritiska trösten. Där jag står inför livskamraten och förnimmer som en glasskärm emellan oss, nästan av den okrossbara sorten. Men sen tänker jag samtidigt att det säkert är så viktigt för HENNE att ha utrymme att uttrycka just dessa alla känslor och sin besvikelse och förtvivlan som varit, allt hopp jag spolierat. Så för HENNES skull vill jag verkligen vara den som kan möta, härbergera och ta emot på ett kärleksfullt sätt. Ha riktigt fina dagar där du flänger omkring, hoppas du inte är som ett rö för vinden bara. Kram/Mm.

Profile picture for user Lelas

Tack, Mulleman! :)

Och du har helt rätt i att det är viktigt för henne att få ur sig allt det där. Jätteviktigt.

Själv är jag på resande fot, sitter just nu på ett hotellrum med havsutsikt och storblommiga tapeter. Snart skall jag ge mig ut på stan för att äta med en kurskamrat. Livet är fint! :)

/H.

Profile picture for user mulletant

ja det är viktigt att få ur sig ... För mig som är en "tanke- och huvudmänniska" - Mm vet vad jag menar, är det lätt att hamna i resonemang om orsak - verkan och granskning av mönster. Och då kan gamla situationer och erfarenheter bli som byggstenar jag drar fram för att göra bilden begriplig. Meningen är då inte att tjata utan att förklara - men det blir tjatet du Mm hör... och det förstår jag. För mig är det mera som att vi pratar på varsitt spår och inte möts - för där kommer sen alla känslorna emellan ....
Intressant att föra ett "samtal" med maken Mm så här med dig H som en tredje person som "lyssnar" på båda. Jag hoppas och tror att detta tankeutbyte/samtal är ok för er båda. För mig är det en riktigt fantastisk upplevelse!
Hoppas du H sovit gott inramad av tapetblommor, ha en bra dag! Detsamma önskar jag dig kära Mm. Kram / mt

Profile picture for user Lelas

Hehe, jag och blommorna har sovit gott och länge! :)

Jag vet vad du menar med att vilja förklara, att vilja få honom att förstå nu när han äntligen går att resonera med i nyktert tillstånd. Ibland kan jag tänka att det är orättvist att han har gjort mig så illa genom sitt drickande och att jag har stått där som någon sorts "ängel". När skall rollerna bli de omvända? Kan inte jag få ge igen lite nu, för att få ur mig allt jag bär på??

Men så inser jag att det där är någon sorts medberoendespöke... Det är absolut inte vägen framåt i alla fall. Eftersom jag nu har bestämt mig för att fortsätta leva med maken så måste jag också samarbeta med honom för att vi skall ta oss ur detta hela och tillsammans. För varför skulle det bli bättre för att jag hämnas och gör honom illa? Det räcker fint för honom att jobba med alla de skuldkänslorna han redan har, jag behöver inte lägga på mer tyngd där.

Sedan betyder ju inte detta att jag blir tyst och passiv heller... Det gäller väl att hitta en balans på något vis....

Kvinnan som håller i anhörigträffarna som jag går på sa för ett tag sedan att man kan ställa sig tre frågor innan man tar upp ett samtalsämne.
Är det jag vill säga sant?
Är det snällt?
Och är det nödvändigt att säga det?

Om du svarar ja på två av tre frågor - så säg det du vill säga!
Och i det där med nödvändihågheten tänker jag in "har jag redan sagt detta? Är det nödvändigt att säga det IGEN?"

En del av problemet är ju att vi medberoende under en lång tid har behövt säga saker om och om igen, eftersom den vi har talat med inte har kommit ihåg att vi ens har pratat med varandra. Och nu när h*n är nykter så måste vi börja öva på att h*n faktiskt kommer ihåg vad vi säger redan första gången... Och det är ingen enkel omställning.

Kram, båda och alla andra!
/H.

Profile picture for user mulletant

de är ett misstag! Hej H, de tre frågorna är bra att ha med sig! Jag tror att jag kan lämna bort ett antal utsagor om jag rannsakar mig enligt dem först:) Ett motto som en av mina vänner har och som jag önskar kunna leva efter är

Attackera när det behövs.
Försvara när det är nödvändigt.
Men aldrig, aldrig förakta.
Älska, älska, älska

... och det är inte lätt. Jag har fler som jag inte hinner skriva nu i morgonbrådskan. Kram till dig och din pianoman! Jag är hoppfull idag / mt

Profile picture for user Lelas

Nä, det är viktigt att inte förakta. Det är ju som sagt inte alkoholisTen som är vår fiende i det här, utan alkoholisMen. Viktig skillnad.

Och hur går det för mig då? Tja... jag mår bra. Dagarna rullar på i ganska högt tempo. Jag bläddrade i min kalender och insåg att april och maj är ganska uppbokade redan, så jag antar att jag rätt som det är kommer att vakna en dag och då är det midsommarafton...

Jag känner mig inte lika trött längre. En vän som också är gift med en numera nykter alkoholist pratade om "den stora tröttheten" som man kan drabbas av när den beroende personen har varit nykter ett tag, när man tillåter sig att slappna av... För ett tag sedan undrade jag om det var just denna stora trötthet som närmade sig, kanske var det också det. Men, oavsett så känner jag mig piggare igen, så jag är väl kanske igenom den fasen... Eller är det kanske för att solen skiner ute och snödropparna tittar upp genom löven som vi aldrig krattade bort från gräsmattan i höstas?

Var gör jag av min oro då? Ja, säg det... Det är klart att jag är orolig. Det känns nästan för bra för att vara sant, det här att vi mår bra ändå inifrån nu, båda två och tillsammans. Någonstans ligger det ju naturligtvis och ruvar en oro om att det inte kommer att fortsätta på den här vägen. Men - jag tänker inte den oron få en syl i vädret! Det är inte värt att lyssna på den, för just nu är livet alldeles för bra för det!

Kanske är det dags att döpa om min oro till "vaksamhet"?

Jaja, hur som helst... Nu skall jag försöka göra lite nytta för jobbets räkning! Ha en bra dag i vårsolen, allihop!
/H.

Profile picture for user Lelas

Hej!

Jag var och pratade med min samtalskontakt imorse. Vi har setts varannan vecka under en ganska lång period nu, och det har varit lite av en varannangångskänsla över samtalen. Alltså - om jag har varit lugn, samlad och glad vid en träff så har jag varit ledsen, trött och orolig vid nästa träff.

Men! Inte den här gången. Jag var glad för två veckor sedan och lika glad, om inte gladare, idag. :-) Vid flera tillfällen utbrast min samtalskontakt: "Men vad roligt att höra!" och sånt.

Tänk att jag kan sitta där hos honom och berätta att jag mår bra, att maken mår bra, att jag ser ljust på framtiden... Det är helt fantastiskt!

Så, till alla er som funderar på att ta steget att söka samtalshjälp vill jag säga: Gör det. Om inte annat för att du efter ett tag kan sitta mitt emot någon som säger "Märker du hur mycket bättre du mår nu än för ett halvår sedan? Tänk att du har kommit så här långt!" - det är guld värt!

Nu skall jag ge mig ut med kameran för att ta porträtt av en vän i vår fina stadspark.
Kram, alla!
/H.

Profile picture for user mulletant

i hjärtat! Läste bakåt i din tråd för någon dag sedan och minns även "snusångesten"... Härligt att du och din kära får möta våren med hopp och ljus! Det är fint att se att det finns en väg. Kram och allt gott / mt

Profile picture for user Mulleman

Här skiner den värmande vårsolen i all sin glans och jag får verkligen hoppas på fortsättning i samma känsla också i livet. Massor av måsar flyger och glider förbi här ute där solljuset, glimmar fint i deras vita fjädeskrud. Plockade för några dagar sen den första buketten med blåsippor till Mt, härligt att göra och så mångfa tankar man hinner med samtidigt. Våra hönor och tuppar är ute och gör rent i hallonlandet Hmmm... Men det jag ville säga var egentligen, vårhälsning till dig och din man och livet fortgår. Vi två här hemma skall träffa yngsta barnbarnet i morgon, (med föräldrar förstås) blir trevligt! Hälsningar till Lelas från Mm.

Profile picture for user Lelas

Tack! Vad härligt med vårtecken! :-) Mmmmm.... Här skiner solen också, och även om det är blåsigt så märks det att luften är en annan nu än för ett tag sedan. Här är det ont om hönor, men katten tycker att livet är härligt nu när snön är borta och dessutom blåser det ju omkring saker man kan jaga i trädgården... :-)

Märker du vad fint det nyktra livet är? Fortsätt kämpa, så kommer livet fortsätta så här! :-)

/H.

Profile picture for user mulletant

måste säga att det är kul med den rosa elefanten. Har mycket av queer nära inom familjen och ska på ett queerbröllop i sommar. Fint att du har det bra! Jag också, kram / mt

Profile picture for user Lelas

mt: :-)

Imorgon är det dags för anhörigträff igen, i behandlingshemmet regi. Träffarna är en gång i månaden, men förra gången kunde jag inte vara med. Så nu är det två månader sedan jag var där senast, och det känns som att det har gått en evighet.

Även om de två månaderna har innehållit en del svåra passager, så är ändå mitt samlade intryck att vi mår oerhört mycket bättre nu än på väldigt länge. Det skall bli skönt att berätta om det för mina vänner i gruppen! :-)

Sov gott, vänner!
/H.

Profile picture for user Lelas

Hej!
Jodå, mt, det var värt att åka den här gången också. :)

Inatt har jag drömt en mardröm, och jag tror att den pågick mer eller mindre hela natten. Ibland vaknar man ju, går upp en stund eller nåt, och somnar om utan mardrömmen. Men jag vaknade inte av den här, utan den höll på.

Jag drömde att maken valde bort mig för alkoholen. Han hade kommit fram till att det trots allt var värt mer att dricka än att leva med mig. Och han var så medveten om sitt val. Usch och fy, det var inte roligt.

Men! När jag vaknade för någon timme sedan låg maken bredvid mig och slumrade sött och rofyllt. Och nykter. Och kvar hos mig. Ibland kanske det är värt att drömma jobbigt för att bli påmind om hur bra livet är när man vaknar... :)

Ha en bra dag och helg, vänner!
/H.

Profile picture for user Lelas

Ja, så är det absolut, Mt, att träffarna liksom triggar igång det jobbiga igen. Men, så måste det nog få vara och det är ändå värt att vara där.

Och naturligtvis är det så att jag fortfarande bär på mycket oro och rädsla, men det är absolut inget som dominerar längre - tack och lov!

/H.

Profile picture for user Lelas

... att få sova ut ordentligt och sedan vakna till doften av makens nybakade frukostbröd.
... att äta frukost långsamt vid samma köksbord, med varsin del av tidningen.
... att gå en promenad i solen och sitta tillsammans en stund på en parkbänk vid sjön som glittrar.
... att planera dagens middag tillsammans.
... att röja i trädgården och klippa i samma forsythia-buske från varsitt håll, med katten lekandes runt fötterna.
... att åka iväg till domkyrkan för att gå på konsert tillsammans.

Idag har verkligen varit en fin dag! :-)
/H.

Profile picture for user mulletant

det är gott att dela glädje och smärta. ... med någon som VET från insidan.
Jag är totalt övertygad om var jag står så mitt ställningstagande är helt självklart. Det stämmer också för mig att det blir lättare för varje gång. Jag har behövt tiden för att komma till insikt och nå min egen botten.
Vi hade ett smärtsamt "möte" inatt som slutade i .... ja .... kanske man kan kalla det uppgiven samvaro vilket är helt tillräckligt. Jag hoppas vägen idag blir ljus som vårvädret.
En vidsynt och otraditionell präst utbrast i vårrusig glädje en gång för länge sen "Tussilago i dej och tussilago i mej" - den ger jag till idag och tackar för livsbilden! Kram / mt

Profile picture for user Lelas

Hej, vänner!

Inatt sover jag på hotell, ca 20 mil hemifrån, pga jobbuppdrag här. Och jag längtar efter min gubbe.

Det måste ju vara en bra känsla egentligen, eftersom den bygger på att jag älskar honom. Men jag har ingen lust att vara ifrån honom, helt enkelt.

Hur som helst - livet är gott! :)

/H.

Profile picture for user Lelas

Här är länken till programmet: http://svtplay.se/v/2407519/aktuellt/27_4_21_00
Inslaget om alkoholism börjar ca en kvart in i programmet.

Igår kväll var jag ledsen. Egentligen var det ingen stor grej, men jag är så sårbar. Nästan hela tiden mår jag bra, på riktigt, ända inifrån själen. Men det skall inte så mycket till för att jag skall punkteras.

Hur som helst så somnade jag väldigt ledsen igår kväll. Och trots att det var jobbigt, så insåg jag också hur sällan det är så nu för tiden... För ca trekvarts år sedan var det så varje kväll, alltid.

Jag märkte att jag fick spänningshuvudvärk av att gråta och jag har nog gett min stackars bettskena en ordentlig fajt inatt. Men, vet ni... så har jag inte känt på väldigt länge nu.

Så på sätt och vis blev gråten igår kväll en påminnelse om hur mycket bättre jag (vi) har det nu. Tänkvärt.

Godnatt, vänner - i natt skall jag sova bättre! :-)
/H.

Profile picture for user mulletant

så värdefullt att ni, och andra, finns kvar här och delar både glädje och svåra stunder. Tack!
Jag har samma erfarenhet som du, att det nästan alltid är så mycket bättre nu! Nästan precis alltid faktiskt. Även när det är ledsna stunder.
Jag bär ganska ofta en oro men hanterar den långt mycket bättre. Klarar av att tänka "nu är det bra" och om det upphör så vet jag vad jag måste göra. Men det tar jag då i så fall och jag hoppas och önskar att detta ska fortgå.
Igårkväll var Mm lite ledsen, inåtvänd och frånvarande (som pianomannen och du). Jag frågade och han bekräftade.... sen lyckades jag låta bli att både fråga vidare och försöka tjata bort det sorgsna. Han måste ju få ha det och han får dela det när han känner att han vill och kan. Kanske är det "Lev och låt leva"? I alla fall tror jag att det är det att acceptera det jag inte kan förändra.
Kramar och allt gott till er båda! Och katten (är det en katt?) / mt

Profile picture for user Lelas

Jodå, jag såg det du skrev. :)

Och jodå, det är allt en katt, fast ibland kan man undra...

Vad var det som Mullegubben bekräftade? Att han hade druckit eller att han kände sig ledsen? Du behöver inte svara om du tycker att det är hans sak att göra det, men min poäng är att om det nu var så att han tog ett återfall så undrar jag över det här att du samtidigt säger att du har din plan klar. Var, rent konkret, går din gräns för när du verkställer din plan? Det finns en väldigt stor risk i att börja förskjuta den gränsen, om ultimatumet väl är uttalat.

Och vet du, det är sådana här saker som gör att jag hävdar att ni faktiskt behöver samtalshjälp, även om det är komplicerat för att ni bor på en liten ort. Ni är fantastiska på att prata med varandra och att hitta stöd här på forumet, och så länge livet och nykterheten tickar på så räcker det. Men hur gör ni för att hantera bakslag?

Ja, jag vet... Det är ett väldigt tjat på mig om detta med att söka hjälp.... Sorry. ;) men, det är ju faktiskt så att även om du ser mig och maken som förebilder i att ta sig igenom tillsammans, så hade han/jag/vi ALDRIG klarat det utan professionell hjälp. Aldrig.

Men men. Skönt att höra att du mår bra den största delen av tiden! :)

Profile picture for user mulletant

han var ledsen. Vårt liv är nyktert nu och jag lever i det en dag i taget. Det har jag haft svårt med tidigare i mitt liv. Tjata på du:), det är härligt att följa dig och din pianoman och jag tror också att det kan vara bra med professionell hjälp. Kanske den dagen kommer. Mitt ultimatum är tydligt för mig - det är oerhört svårt att veta vad en annan människa verkligen tar till sig. Kram / mt

Profile picture for user lillablå

Du, det är bra med ledsna dagar ibland, de betyder att du tänker och känner,
och de ger perspektiv på hur bra man kan ha det resten av tiden...
Jag gläds med dig och din man, tack för att jag får följa er resa!!!
kramkram!
/k

Profile picture for user Lelas

Så har jag varit och träffat min samtalskontakt igen. Idag var det tredje gången i rad som jag mådde bra när jag gick dit (innan har det varit lite av en varannangångskänsla), och nu var det dessutom en hel månad sedan sist. :-)

Vi bestämde att nästa träff blir om tre veckor och att det blir den sista. Sedan vet jag att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, men det känns skönt att liksom avsluta det kapitlet just nu.

Lite roligt var att min samtalskontakt sa att han har lärt sig mycket av våra samtal och genom att följa min process. Det är ju kul! :-)

Just nu är jag trött och lite långsam i skallen, men det hänger mest ihop med att jag har haft, och kommer att ha, mycket att göra. Men, oavsett det så är livet bra. Riktigt bra. :-)

Vi hörs!
/H.

Profile picture for user Lelas

Idag tänkte jag på en grej.

Jag jobbar till största delen i mitt hemmakontor, men idag var jag på en arbetsplats (jo, det är lite invecklat, men strunt samma) och det visade sig att kaffemaskinen i personalrummet skall bytas ut på måndag. Runt fikabordet blev det därför lite snack om vad man önskade sig av den nya maskinen. Några började med att önska sig espresso, capuccino... Någon fortsatte med Irish Coffee. Och till slut så hade den tilltänkta maskinen kranar med vitt, rött och rosé.

Det var ett helt vardagligt och glatt samtal, med mycket skratt. Och vet ni... jag tyckte att det var kul. För bara några månader sedan skulle jag ha känt mig obekväm med den typen av skämt. Men, inte längre.

Milstolpe? Japp.

Godnatt, vänner!
/H.

Profile picture for user Lelas

Godmorgon!
Jag har väl inte sett det där som en milstolpe innan, men det kändes som en sådan när jag lade märke till att den typen av jargong och skämt i te längre gjorde mig gråtfärdig. Jag vet att jag har känt mig väldigt obekväm när alkohol har diskuterats på ett förskönande och humoristiskt sätt, jag har inte tyckt att det har varit något att skämta om. Men nu har jag kommit till att jag kan skratta tillsammans med andra och tänka att de allra flesta inte har samma erfarenhet som jag, och att det är helt ok att skämta om alkohol.

Ja, det är nyttigt och intressant att försöka lägga märke till sina egna framsteg! :)
Ha en bra dag, mt, och alla ni andra!
/H.

Profile picture for user Lelas

Jag skrev just ett inlägg till Brandbil, där jag bland annat listade till mina tidigare trådar. Och, eftersom jag emellanåt har användning för att kunna gå tillbaka i det jag har skrivit, så klippar jag in det här också. I slutet kommer något av det jag har skrivit om ultimatum i andras trådar också. Håll till godo! :-)
/H.

Ny här - behöver pepp - 14 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4730

Att lita på någon - igen? - 21 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4757

Alins tråd "Så länge höll det" - okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4813?pag…

Återfall - 22 okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4847

Liten lägesrapport - 4 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4961

Gråter - 28 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4984

Vägen vidare - 2 mars 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5023

Under en period skrev jag ganska mycket i Alins tråd, så därför får den stå med här också. Sedan har jag ju klottrat allt möjligt i alla möjliga trådar också, men det här är liksom min huvudsakliga process...

Och apropå det här med ultimatum, så klistrar jag in några av mina inlägg om det också:

-------
Ställ inget ultimatum som du inte är beredd att göra verklighet av. Om du inte genomför det du har "hotat" med så säger du bara till maken att du inte menade allvar och att han kan fortsätta som innan, och till och med öka takten lite...

Var konkret i dina tankar om din plan. Om du säger att du flyttar - hur kommer du gå till väga? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Kontakta personer som du litar på så att de är beredda på att ta emot dig eller hämta dig eller vad som nu behövs.

Hur länge gäller ditt ultimatum? Finns det någon väg tillbaka om du väl har verkställt det? Om maken förstår och påbörjar sin resa mot nykterheten - finns det då någon punkt där du kan säga att du kommer tillbaka?

Jag vet att det är fruktansvärt jobbigt att fundera i de här banorna, men nyckeln till framgång är att vara förberedd. För när du väl behöver fatta beslut så får du ingen betänketid...
-------
Däremot tror jag tyvärr att ultimatum kan vara den enda vägen. Så länge du inte ställer något ultimatum så kommer din pojkvän (eller ja, den missbrukande delen av honom) att se det som att du låter honom hålla på som han gör. För att få honom att inse att han inte kan fortsätta så här så måste du vara supertydlig, och då är att ställa ultimatum det mest tydliga av allt tydligt...

Jag har lärt mig några saker om ultimatum den senaste tiden. Det här är inga sanningar, du måste se det som mina erfarenheter och inget annat, men här är mina råd till dig:

- fråga dig själv om du kan tänka dig att fortsätta leva som ni gör nu. om ingenting förändras - ställer du upp på det här livet då? om inte så är det dags att börja fila på ditt ultimatum

- ställ inget ultimatum som du inte är beredd att ta konsekvenserna av, det skadar bara dig själv i längden eftersom din pojkvän kan se det som "tomma hot" och fortsätta som vanligt

- tänk igenom ditt ultimatum ordentligt innan du uttalar det, så att du vet precis vad du skall säga. det är inte läge för oklarheter eller missförstånd.

- var konkret i din egen planering. om du säger att du gör slut om han dricker igen - vad gör du då den dagen du upptäcker att han har druckit? nu vet jag inte om ni bor tillsammans eller hur ert liv ser ut - men fundera på vart du tar vägen, vad du tar med dig, vem du vänder dig till för stöd, hur din vardag kommer att bli... om det blir dags att verkställa din plan så kommer du att ha stor nytta av att ha varit så konkret det bara går, för du kommer att vara väldigt upprörd och inte klara att ta de besluten just då. risken blir alltså att du inte verkställer din plan om du inte vet exakt hur den skall gå till.

- fundera över om det finns någon bortre gräns för ditt ultimatum. i mitt fall såg det ut så här "dricker du en gång till så går jag, och jag kommer inte tillbaka förrän du har sett till att bli inskriven på ett behandlingshem" (och jag genomförde min plan när jag kom hem en kväll och möttes av en onykter make, men eftersom han nu är inskriven på behandlingshem from tisdag så bor jag hemma igen). kanske är det så att ditt ultimatum gäller för alltid, men det kanske också finns en bortre gräns... och det handlar ju egentligen om hur du vill leva framöver - med honom eller utan honom.

- och, jätteviktigt, se till att du pratar med honom om det här när han är nykter! och upprepa det ett par gånger vid ett par olika tillfällen, så att du är tvärsäker på att budskapet har gått fram. det är ju som sagt inte läge för missförstånd och minnesluckor.

--------

Profile picture for user Lelas

Godmorgon!

Igår kväll var det dags för anhörigträff igen, tänk att det redan är en månad sedan sist... Och som vanligt var det värt att åka.

Ett par av deltagarna mådde riktigt dåligt igår, och det fick mig att fundera. Dels av omtanke om dem, såklart, men också över min egen process.

Att vara på de där mötena är som att titta in i en spegel. I andras berättelser kan jag få perspektiv på min egen situation. Fantastiskt!

I början var jag upplyft som tusan när jag gick från mötena, för jag hittade styrka i berättelserna om att det går att ta sig ur missbruket, och att man kan lära isg hantera sitt medberoende. Men, de senaste gångerna har jag känt mig gladare på väg dit än på väg därifrån. Jag tror att det beror på två saker. Dels att jag har bytt roll nu - nu är det jag som säger att jag mår bra ända inifrån själen och att det finns hopp. När de andra delar med sig om att de mår dåligt så blir jag påmind om hur jobbigt det har varit, många minnen kommer tillbaka och påminnelsen gör ont.

Och dels så tänker jag att det säger något om hur dåligt jag har mått innan träffarna förut. Om det gick att mäta välmående med en siffra, så kanske jag skulle "må samma siffra" efter träffarna nu och innan. Men då mådde jag så mycket sämre på det hela taget, så utgångspunkten var så mycket sämre. Nu när jag mår bra så blir samma "siffra" istället en dipp.... Flum, flum... Men så snurrar mina tankar nu, i alla fall.

Jag tänker också att det gör gott att få de där påminnelserna. Precis som en nykter alkoholist behöver påminna sig om sin sjukdom, så behöver jag som medberoende också det...

Kram, alla, ha en bra dag!
/H.

Profile picture for user Mie

Jag får aldrig glömma mitt förflutna....
Det är då jag så lätt hamnar i samma mönster igen & dit vill jag inte.

Jag gick oxå i en anhörig grupp & det var det bästa jag gjort. Kommer ihåg när jag blev erbjuden platsen i guppen. Tyckte inte jag platsade, det fanns ju så många som hade det värre en mej resonerade jag (& så många med mej)... det visade sig att det var tvärtom... jag platsade med råge.
Samma visa när jag fick en plats i gruppen för kvinnor(mammor) som varit utsatta för ngn form av våld. "Men jag har ju aldrig blivit slagen"
Bara nästan blivit strypt, massa materiellt våld, psykiskt våld, hot om våld osv osv....

Det är så lätt att förminska sina egna problem.
Därför viktigt att heller inte glömma hur det var.
Idag är det min styrka.
Jag är den jag är genom mina erfarenheter.

När jag tänker tillbaka så ser jag ju det våldsamma jag & barnen faktiskt levde i.
& jag är idag så oerhört tacksam över att jag tog oss därifrån innan vi gick under helt.
Innan våldet eskalerade & urartade.

Våld är inte bara slag utan så mkt annat.

Stor KRAM från Mie.

Profile picture for user Lelas

Mie, du är en förebild! <3
Ha en skön helg!
/H.

Profile picture for user Lelas

Goderafton!

Igår kväll och nu ikväll har vi umgåtts med några av våra finaste vänner, jag och maken. Fem personer som har betytt oerhört mycket för oss under det senaste årets bergochdalbana... De har låtit oss flytta in hos dem, de har suttit hos oss på nätterna, de har låtit oss gråta ut, de har kört oss till sjukhuset. Fin-fina vänner.

Och de här kvällarna har varit fyllda av en genuin och gemensam glädje. Vi har skrattat, pratat, busat, ätit god mat och haft riktigt riktigt fina kvällar. Ingen av dem har heller någon som helst svårighet i att själva vara nyktra, så alkohol har inte ens kommit på tal (och det är alltså inte så att de uppoffrar sig, utan de är gärna nyktra ändå).

Och flera gånger har jag liksom stannat upp och tänkt att jag är lycklig. Tillsammans med maken och dessa fina vänner, som har sett våra djupaste dalar, kan jag nu skratta ändå inifrån själen och vara lycklig. Och det känns helt makalöst.

Livet är fint. :-)
/H.

Profile picture for user mulletant

relaterade prästen till några rader ur Guds kärlek är som stranden ... ... vårt fängelse är byggt av rädslans stenar / vår fångdräkt är vårt eget kluvna jag. När vi vågar knäppa upp knapparna i fångkostymen, sa han, blir vi Guds folk där vi duger som vi är. Din berättelse låter som den levande illustrationen. Jag får goda tårar i ögonen. Allt gott till er! / mt

Profile picture for user Lelas

Hej! (och tack det samma, mt!)

Igår var det en artikel i vår dagstidning här om en alkoholist. Hon är kändis och har fått en del uppmärksamhet just för sitt missbruk, men den här artikeln gjorde mig så glad - för hon framställdes som en HEL människa. Hon beskrevs som att hon har en hel massa olika erfarenheter, egenskaper, drömmar, projekt och så nämndes det att hon också har tagit tag i sin alkoholism och varit på behandling.

Tänk så lätt det är att vi börjar se alkoholister som BARA alkoholister... och så glömmer vi att det handlar om människor med lika många olikheter som alla andra. När det handlar om just alkoholismen är de väldigt lika, men i övrigt...

Jag gillade verkligen artikeln. Och jag gillar hennes sätt att stå rakryggad och helt enkelt bara säga att hon har den här sjukdomen och att hon har sökt hjälp. Förebilder är viktiga!

/H.

PS. Kanske förstår ni vem jag menar, men jag tänkte att den här tråden inte skulle bli hittad om man söker på hennes namn och alkohol, typ... DS.

Profile picture for user Lelas

Godafton!
Idag har jag åkt bergochdalbana känslomässigt. Dagens fina stunder har varit riktigt, riktigt fina - så som livet är tänkt att vara.

Å andra sidan så var jag väldigt ledsen en stund mitt på dagen också. Det finns uppenbarligen saker som jag inte har lyckats förklara för maken, om hur jag känner mig när han gör si eller så. Vi pratar nog förbi varandra ibland, och har svårt att se på händelser från den andres perspektiv.

Jag insåg under eftermiddagens lilla krasch att känslan som jag behöver jobba med mest just nu är rädslan. Jag känner mig inte arg längre, jag är inte bitter, jag känner mig inte misstänksam... men jag är rädd. Rädd att förlora maken tillbaka till alkoholen, nu när han äntligen är tillbaka hos mig. Rädd att inte orka en vända till av lögner och misstro. Rädd för det jag INTE ser.

Men - vi övar oss och vi lär oss.

Det gick rykten om att jorden skulle gå under just idag. Det gjorde den inte. Men, vet ni... om den hade gjort det så hade jag tyckt att mitt liv fick ett lyckligt slut. På riktigt. :-)
/H.

Profile picture for user Mie

jag är ny här men inte lika ny som anhörig till en nykter alkoholist. jag har en pappa som nu är nykter sen många år men han får åter fall. ville bara säga att. dom känsler du beskriver känner jag igen så väl! du inspirerar. tack / j

Profile picture for user Mie

Snart morgon och en ny dag börjar...med nya möjligheter till lycka o glädje...men också till alkohol.
Sambo med en alkoholist. Denna helg har han druckit, inte här hemma utan uppe på stan. Kommit hem ranglandes på morgontimmarna. Senast detta hände var för 5 mån sen. Var NÄSTAN som man trodde han skulle klara sig men inom mig visste jag nog att återfallet skulle komma. Nu känner jag mig mest vilsen och uppgiven... JAG, stark och klok kvinna lever detta livet!?
Blir till att ta ett träningspass på fm för att skingra tankarna. Är ny här men känner att det kan vara skönt att få sätta ord på sina tankar och att få läsa era! Må gott alla därute!

Profile picture for user mulletant

kvinnor som delar vår oro, våra funderingar och vår rädsla här. Vi är många som inte fattar att vi hamnat i "detta livet". Forumet är en fantastisk plats att dela allt detta och mycket mer. Här finns enorm kunskap och livserfarenhet att ta del av. / mt

Profile picture for user mulletant

du beskriver. "Rädd att förlora maken tillbaka till alkoholen, nu när han äntligen är tillbaka hos mig. Rädd att inte orka en vända till av lögner och misstro." - Jag är klar över att inte delta i en vända till och rädslan för att förlora Mm tillbaka i alkoholträsket finns ständigt närvarande som en mörk underton i livet ... en underton som jag bekämpar så att den inte skymmer ljuset som faktiskt finns.
Det som är annorlunda för mig nu, jämfört med tidigare är att jag inte tjatar och begär löften och garantier och det är en stor befrielse för mig. Jag lever en dag i taget i vetskapen att alkoholen är en kraftfull fiende ...
Den blixtsnabba förändringen som Pm beskrev och som jag antar att hör ihop med det du skriver, känner jag så väl igen, det gör säkert varje människa om man tänker efter. Det behövs nästan ingenting för att en stämning ska vända, dvs det behövs bara precis det nånting som vänder allt. De situationerna kan man aldrig komma ifrån, bara lära sig möta utan att förlora varandra. Ett livsarbete, en livsuppgift.
Vi hade också en smärtsam stund igår, en ögonblicksvändning. Vi har (självklart) haft ett antal såna bottennapp under våren och det mirakulösa är att i situationer som tidigare fört oss till katastrofens brant har vi nu kunnat mötas. Vi har lyckats hoppa över helvetesgapet, som Ronja och Birk, och mötts på andra sidan. Jag är övertygad om att det beror på att vi är helt nyktra. Båda. Viljan har alltid funnits.
Idag är en ny dag, jag önskar att det blir en fin dag i vardande och växt i våra liv. Kram och allt gott! / mt

Profile picture for user Mie

Tack mulletant!
Ja, alkoholen är verkligen en kraftfull fiende som slår ut allt. Vilken enorm kraft! Är rädd för hur långt ner i skiten den drar med sig min sambo... Vill ju och önskar att han ska vara den fina man han KAN vara, då han ej dricker. Men faran lurar ju runt hörnet. Denna helgen har varit hemsk.
Ska jag stanna, ska jag gå? Säkert många av er som tänkt/tänker i de banorna.

Profile picture for user Lelas

Potatismos och Blacky - välkomna hit! Läs så mycket ni orkar av alla trådar som finns här, ni kommer känna igen er i väldigt mycket.

Mullegullet - ja, idag är en ny dag. Morgonsolen lyser på våra blommande äppleträd och syrenerna slår ut när som helst nu. det blir en bra dag!
/H.

Profile picture for user Mie

... ner alla tankar & känslor, det hjälper oss framåt i vårat läkande... / Kram Mie

Profile picture for user Mie

Ja, alkoholen är en så enorm kraft att det nästan är ett problem i sig att förstå hur stark kraften i sig verkligen är. Eller, jag har iallafall haft stora problem med att förstå vad den egentligen gör med människan som dricker och omgivningen för den delen. Tror att det är svårt att föreställa sig vad ett sug är om man inte själv har upplevt det.

Förbryllande egentligen, med tanke på effekterna, att det är lagligt. Lagen får ju allergiska reaktioner av så många andra droger, jag vill gärna se alkohol som en form av drog.

Jag valde att gå. Det plågar mig i vissa delar och läker mig i andra. Har varit i det hemska "helgträsk" där du är idag,fört fruktlösa diskussioner med en ängel på den ena axeln och en djävul på den andra i meningen "ska jag stanna eller gå?".

Kram,

Jag

Profile picture for user Mie

Tack för dina rader.

Ja alkoholens kraft måste vara hemsk... Tänk att inte kunna stå emot och bestämma sig att man ej ska! Svårt att riktigt förstå.

Nu är min sambo på AA-möte.
Har han varit innan men sen slutade han att gå, "skulle fixa det på egen hand"... Nix!

Kan ej skriva mer nu men ville iaf kika inom och läsa kloka inlägg från er alla!
Känner verkligen att detta kan bli ett stöd för mig. GLAD att jag av en slump hittade sidan.

Kram på er!

Profile picture for user lillablå

Hej Lelas!
och välkomna alla ni andra!
Tänk att det kan vara så lätt att ge ett uppmuntrande hejjarop, ge en vän
en välförtjänt klapp på axeln, eller ösa några tröstens ord när någon behöver...
och så fruktansvärt svårt att ge sig själv den minsta lilla dos av det samma...

Du betyder mycket för mig, jag är glad för den riktning er resa har tagit, och
jag hoppas innerligt att du slipper din rädsla en dag.
Fast det är lite dubbelt, rädslan kan också påminna dig om vad DU måste
komma ihåg och göra med ditt liv, för att du ska fortsätta må bra.
Vårt mående är en färskvara, vi måste komma ihåg det och göra aktiva val
för att fortsätta var promenad mot ett ännu lyckligare liv!
(flummigt värre, eller hur?!)

Ta hand om dig!
Stora stora kramar!!!

Profile picture for user Lelas

Blacky - då håller vi tummarna för att han möter "rätt personer" på mötet, så att det känns meningsfullt för honom att komma dit igen, och igen, och igen... :-)

Lillablå - tack. <3 Ja, min plan är också att slippa vara rädd. Och även om det händer ibland att rädslan klubbar mig, så är det verkligen inte lika ofta som innan. Om jag tänker tillbaka på hur jag kände mig för 3/4-s år sedan, så är det här inte på samma planet.

Kram, vänner!
/H.

Profile picture for user Mie

Verkar som AA-mötet var bra för min sambo. Direkt efter berättade han för sina barn att han är alkoholist och varit på möte. Det var bra gjort tycker jag.
Han säger att han ska gå dit om och om och om och om igen...att han måste.
Jag HOPPAS men har svårt att lita på honom.

Men kan inte låta bli att hoppas... På ett bra och lyckligt liv ngnstans på ngt sätt.
Känns som sambon och jag hade behövt suttit och PRATAT hur mkt som helst men...måndag och jobb...funkar inte.
Tärande att gå runt med dessa tankar...och tusen frågeställningar inom mig.
Men oj, så mkt starkare jag blivit om man jämför hur jag mådde för några år sedan.

Hoppas ni har en bra dag!
Kram

Profile picture for user Lelas

Hej!
I eftermiddag och i kväll skall jag umgås i flera timmar med en nära vän, också hon tillfrisknande medberoende. Det skall bli härligt att ses! Vi bor långt isär och ses inte så ofta, och ändå har vi så oerhört mycket gemensamt - och då inte bara medberoendet. Det blir fint!

I morgon bitti skall jag träffa min samtalsterapeut och "göra slut" med honom. Han säger att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, och det är ju skönt att veta. Men i nuläget känns det som att vi inte kommer så mycket längre, han och jag. Han har varit ett väldigt fint stöd, bara genom att regelbundet ha avsatt tid för att lyssna på mig. Dessutom har han kommit med en och annan avgörande "läxa" - som till exempel det här med att vara konkret i min plan på vad jag skulle göra om jag blev tvungen att genomföra mitt ultimatum. Så, jag är väldigt tacksam för honom. Hm... jag kanske skulle köpa med mig en liten symbolisk blomma?

Hur som helst så blir det sista gången vi ses, om jag inte väljer att ta upp kontakten igen längre fram. Och det känns skönt, för jag mår så oerhört mycket bättre nu än för ett år sedan.

Så ser min plan ut för det närmsta dygnet. :-)
/H.