Jag vet inte riktigt var jag ska börja.. Pappa har haft problem med alkoholen så länge jag kan minnas. Han har ett "normalt" jobb så är ledig nästan varje helg. Jag kommer ihåg när jag växte upp hur jag aldrig kunde ta hem kompisar över helgen och så för jag inte visste om han skulle vara full eller inte. Chansen var stor att han skulle va full och odräglig. Spela super hög party musik så var oftast ett av tecknen att han började bli full. Han blev alltid arg om man frågade om han kunde sänka. Så fort jag märkte att han va full så kände/känner jag sånt hat emot honom. Han är så himla bra när han är nykter men så fort han dricker så blir han en hel annan person som jag verkligen ogillar.
Jag är 26 och har flyttat utomlands. Jag flyttade hemifrån när jag va 17 med min första pojkvän, antagligen för att det va en lätt utväg. En av mina två yngre brödrar bor fortfarande hemma men han ska börja lumpen senare i år. Jag tycker så synd om min mamma och bror som måste leva med min pappas alkoholism.
Jag skickade ett meddelande till honom något år sedan från utlandet där jag fortfarande bor. Jag skrev ett väldigt långt brev till honom här är de:
****
Pappa du vet hur mycket jag älskar dig och saknar dig men jag försöker skriva detta utan att såra eller förolämpa dig. Jag har tänkt på detta ända sen jag flyttade hemifrån och jag har försökt att berätta för dig innan men snälla lyssna denna gången. Jag är väldigt orolig för dig och hur mycket du dricker och hur det påverkar alla som älskar och bryr sig om dig. Du måste förstå att den mängd av alkohol du dricker är väldigt skadlig för dig och det är också väldigt svårt för folk att va runt dig när du är full. Vi är ofta rädda att säga till dig hur vi känner för vi är oroliga att du kommer ta illa till mods och bli sårad men vi vill bara hjälpa dig och ha dig som du är utan alkohol. Du är en så mycket bättre person utan alkohol och jag önska att du snälla kan ta åt dig detta och skaffa hjälp. Jag säger detta för att jag älskar dig och för att jag inte vill att något hemskt ska hända. Alla är på din sida. Vi vill bara att din hälsa är bra och sluta dricka för du är inte dig själv när du är full och det måste sluta innan det sårar folk som bryr sig om dig ännu mer. Jag hoppas att du inte känner dig sårad eller förolämpad av detta meddelande men jag var tvungen att skriva det för du måste veta detta. Jag älskar dig och du alla där hemma älskar dig och vi vill alla bara ditt bästa.
****
Iallafall jag skrev detta brevet till honom, väldigt långt var det och det tog mig mycket mod att sända det. Allt han svarade va, - jag är vuxen jag bestämmer över mitt eget liv.
Det va inte direkt svaret jag väntade mig..
Så han vet sedan 3 år tillbaka vad jag tycker om hans drickande. Och ändå nu fortsätter han. Han förlorade sitt gamla jobb pga drickandet, han har ett nytt nu men så fort det blir lite stressigt för honom så tycker han synd om sig själv om måste dricka. Han har gått på olika behandlingar och så jag vet vet inte vilka, hur många eller när de va.
Jag vet inte hur jag kan hjälpa min mamma, hon är så trött på det. Känns inte som att det finns mer att göra. Han måste vilja bli bättre själv också. Det svåra är ju att när han är nykter så är han en bra person så man kanske inte vill förstöra hans humör eller få honom att dricka ännu mer genom att dra upp om hur han betedde sig igår kväll eller hur mycket han dricker osv.
Mamma ringde mig precis och sa att hon va påväg till jobb (Lördag), jag frågade vad pappa gjorde idag om han sitter hemma. Hon sa ja och att han fyllt upp med massor av vin och öl så när hon kommer hem från jobb ikväll kommer han antagligen vara dyngrak igen. Precis som varje helg. Stackars mamma.
Jag va tvungen att skriva av mig så förlåt på förhand om det blev lite stökigt här