av Gäst

Hej,
Jag är gift med en man som tidigare dämpade sin ADHD med alkohol. Han kunde dricka ensam på nätterna för att bli av oron i kroppen. Det gör han inte längre och har inte gjort det på närmare 2 år. Han har utretts och medicinerar nu mot ADHD:n och känner inte av den oron som han hade innan. Han dricker numera någon gång var tredje, fjärde månad. På sommaren kan det bli lite oftare, men i snitt hamnar han nog däromkring. Det jag är bekymrad, ledsen och oroad över är att när han börjar dricka så kan han inte själv hejda sig. Han dricker sig dyngrak och lyckas inte sätta stopp. Det gäller inte om han t ex dricker ett glas vin till maten eller i sådana sammanhang, men när det blir fest på något sätt, som igår, så håller han inte ihop sig.
Jag har tidigare tagit upp att han har problem med alkohol och det säger han också själv att han har, men han känner samtidigt att han har läget under kontroll eftersom han inte dricker ofta och inte lika mycket som tidigare. Problemet är just att han inte kan sluta när han väl börjar om det bjuds. Hur ska jag tänka?
Jag är orolig och ledsen och tänker emellanåt att jag borde lämna honom. Samtidigt så tänker jag att det är en enorm skillnad till det bättre sedan han började medicinera och kanhända att jag överreagerar. Men det känns som att om jag ger honom ett finger så tar han hela armen. Så sent som i förrgår så pratade vi om detta - han vet ju om min oro - och att jag inte behöver vara orolig. På sätt och vis stämmer det. Hemma så häver han inte i sig ohämmat och inte på middagar och liknande heller. Det är just när det blir fest som han fullkomligt vräker i sig och tappar helt koncepten.

Har någon några kloka ord att ge mig på vägen så vore jag mycket tacksam. Ställ gärna frågor om något är oklart.

Lelas
sön, 2012-01-01 - 12:00

Hej Stursk! Och välkommen till forumet!

Ja du, vem är alkoholist och vem är det inte?

Ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här.

Jag tror inte på att "mäta" vem som är alkoholist och inte genom att fundera på hur mycket och hur ofta som personen dricker. Det handlar inte om det, utan om förhållningssättet till alkoholen (hur man känner sig när man dricker, hur man känner sig när man inte dricker, vad man är beredd att avstå från i övrigt för att prioritera att dricka...).

Fortsätt läsa och skriva här, så följs vi åt!
/H, tillfrisknande medberoende

Stursk
sön, 2012-01-01 - 12:51

Jo, frågan jag då ställs inför är om min oro är berättigad? Eller rimlig?
Jag dricker i princip aldrig alkohol. Jag är också uppvuxen med ett väldigt försiktigt förhållningssätt till alkohol. Inte så att alkohol är förbjudet, men man dricker sig inte full, helt enkelt. Och då tänker jag att jag överreagerar på min mans sätt att dricka, samtidigt som jag blir uppriktigt orolig för hur han helt tappar kontrollen och vilka konsekvenser det får för både vårt barn, mig och förstås honom själv.

Detta med att avstå - tänker du att om man inte kan prioritera bort alkoholen, så har man problem?

Lelas
sön, 2012-01-01 - 13:31

Hej igen!

Ja, jag menar att om man inte kan välja bort alkoholen trots att man ser att det valet skadar personer man älskar (och sig själv) så är man alkoholist. Om man inte har problem med alkoholen så är det valet inte speciellt svårt, eller hur?

Det finns många alkoholister som har valt flaskan framför sina familjer, och alltså lika många fruar/män som har blivit bortvalda för alkoholen. När det inte väger tyngre att fortsätta leva med människorna man älskar än att fortsätta dricka, då är problemet ganska uppenbart.

Men, man hamnar ju inte plötsligt i den situationen. Man närmar sig den sakta, sakta. Man (både den som dricker och den som är medberoende) flyttar sina gränser i små små steg. Så, även om det inte handlar om att din man väljer bort dig i nuläget, så kanske ni ändå närmar er den punkten om han fortsätter att dricka trots att han vet att du inte mår bra av det... Förstår du hur jag menar?

Att ni dessutom har ett barn tillsammans gör situationen ännu lite mer allvarlig. Hur gammalt är barnet?

Kram!
/H.

mulletant
sön, 2012-01-01 - 13:54

det är det här som är så svårt (för många) och man måste komma till sin egen ståndpunkt. Så tror jag.

Också jag har haft en mycket restriktiv hållning till alkohol, av andra orsaker än du - för att min far var alkoholist. Min restriktiva inställning luckrades upp under en period av 15-20 år tills jag insåg att min man drack mer och påverkades på ett sätt jag inte ville finna mig tillrätta med. MEN det finns många i vår bekantskapskrets som dricker så och det accepteras. Min man drack i smyg - måhända för att jag inte skulle ha accpterat mängden i öppenhet. Hur som helst, inställningen till vad som är "normalt" och ok varierar i olika kulturer, samhällen, umgängeskretsar och familjer.

Jag instämmer med Lelas ovan: "ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här." Jag skulle tillägga att när du talar med honom ska du tala utifrån dig och hur du vill ha det i livet. Gör klart, först för dig själv, hur viktigt det här med hans drickande är i ditt liv. Tala om för honom om vad som är viktigt för dig, vad som är hotfullt och farligt för dig, hur du känner dig när han dricker osv. Du äger alltid rätten till dina känslor!

Om du faller in i att diskutera vad som är "normalt" eller "riksbeteende" kan ni diskutera länge eftersom det finns så olika sätt att se.

Om du anser att han har problem och han anser att han inte har det... då blir det ju bara en maktkamp om vem som har rätt, vem som vet bäst. Däremot - om du inte vill ha det som det är nu med hans drickande, då talar du utifrån dig själv. Då kan du inte ha "fel" - å andra sidan måste du stå upp för vad du tycker även om han tycker att du överdriver eller överreagerar eller är fånig ...

Det jag skrivit nu är min hållning och mitt sätt att se på saken. Hoppas det blev begripligt! Fråga annars. Kram och stå på dig - annars är det risk att nån annan gör det:) / mt

Stursk
sön, 2012-01-01 - 13:50

Nej, jag förstår ju inte hur man kan prioritera alkohol. Jag dricker ju knappt något själv och har gått i många år utan en droppe alkohol.

Det jag upplever är att det är en enorm förbättring sedan tidigare så på det viset tänker jag att vi inte är i början av problemen, utan kanske någonstans i mitten. Tidigare kunde han dricka mängder medan jag sov på natten. Inte direkt ofta, men just att han gjorde det ensam fick mig att reagera. Jag upptäckte även att han hade gömt öl och gick i taket. Jag lämnade honom ett kort tag och krävde att han dels tog kontakt med psyk, att han aldrig sitter och dricker ensam och att vi gick i terapi. Det fullföljde han/vi och han slutade att dricka helt. Han drack inte något alls i närmare ett år men sedan kom våren/sommaren med grillning och öl tillsammans med grannar och sådant som "normala" människor kan hantera. Han har aldrig börjat dricka som han gjorde tidigare, men det är just i de här situationerna när det är fest och han blir bjuden som han inte har något stopp.

Barnet är snart 1,5 år.

Tack igen för din respons!

mulletant
sön, 2012-01-01 - 14:01

för att det där med grannar och grillning och allt annat "normalt" är svårt för den som ska "avvika" och avstå. Alkoholen är en så stark norm i vårt samhälle - det kan man inte förneka oberoende av hur illa man tycker om det. För den skull behöver man inte vara som "alla andra" - som ju faktiskt inte är "alla". Du har ju satt ner foten tidigare och har tydligen kraften till det. Håll kvar den där du vill ha den! Kram / mt

Stursk
sön, 2012-01-01 - 14:02

Tack för svar!

Jo, jag grunnar på hur jag ska ta upp detta utan att det blir "krig" om vem som har rätt. Det jag upplever är att han är medveten om att han inte har någon gräns när han väl börjar dricka, om det inte är just bara ett glas till maten. Så där har vi nog en gemensam ståndpunkt. Jag kan tänka mig dock att han skulle ha svårt att säga till t ex grannarna (som var de som bjöd igår) att han inte kan hantera alkohol och därmed skulle vilja umgås utan.

Smygandet har vi ju tagit oss förbi. Jag är faktiskt helt övertygad om att han inte dricker ensam. Han har beskrivit själv att han inte vill vara med om den situationen han var i när han kunde sätta sig själv och häva i sig öl. Medicineringen har absolut påverkat honom. Innan drack han för att få någon sorts ro i kroppen, vilket hans medicin ger honom nu. Han går regelbundet till läkaren för sin ADHD och sköter det.

Jag försvarar honom absolut inte, även om det kanske låter så. Det jag är ute efter att vi befinner oss i något sorts mellantillstånd, där vi trots allt har tagit oss igenom det värsta. Hur då få rätsida på det här "sista" problemet?
Självklart hade jag velat att han helt lät bli alkohol, men det är inte alkoholen i sig jag har bekymmer med, utan just att han inte kan hejda sig själv när han i vissa sammanhang har börjat.

Stursk
sön, 2012-01-01 - 14:11

Jag har aldrig upplevt att det är ett problem att jag i princip alltid avstår från alkohol. Det tas för givet att jag inte dricker. Som nu på nyår så förutsatte värdparet att jag skulle ha drink och dricka som "passar" mig, utan att det uppfattas som något besvär eller att jag är konstig. Det hade väl varit enklare för honom om han hade varit alkoholfri från början när vi flyttade hit, men nu är han ju "känd" som någon som dricker alkohol så skillnaden blir väldigt dramatisk om han plötsligt skulle säga att han avstår. Alltså, han avstår ju i många sammanhang, men just grillning och festligheter med grannar är ett bekymmer, som jag ser det.

Adde
sön, 2012-01-01 - 14:23

är jag korsberoende med en mängd andra substanser.Bla finns det vissa typer av medicin som, så att säga, kompenserar för alkoholen. Tex är en stor del av medicinen för ADHD amfetaminbaserade och det är ett narkotisk preparat som jag reagerar direkt på. Kort sagt sparkar det direkt igång mitt beroende och går jag på det på heltid så är jag ju i ett rus på heltid också.

Därför krävs det också mindre mängd alkohol för att jag ska uppnå min önskade effekt. Din man skåpsuper inte för det behöver han antagligen inte med sin legala medicin/narkotika som ger honom ett grundtillstånd av fylla.

Fler och fler läkare blir kunniga i att se hur alkoholbilden ser ut hos dem som söker för olika bokstavskombinationer. Ofta är den bästa lösningen att först ta bort alkoholen och därefter se vad resultatet blir.

Kanske inte vad du vill läsa men det kan ge en annan vinkel på problemet.

Andas
sön, 2012-01-01 - 15:06

Adde, en person med ADHD som äter ADHD-medicin går inte i ett rus på heltid och har ett grundtillstånd som är lika med en fylla. Att förmedla det som en sanning är att sprida okunskapen om medicinen!

Dosen som ges är mycket lägre än det som behövs för att få en effekt som kan liknas vid narkotikaintag. ADHD-medicin innehåller främst Metylfenidat som är beroendeframkallande vid mycket höga doser - doser som används i medicinen är väsentligt lägre.

Min son har fått tillbaka sitt liv tack vare dessa mediciner. Jag vågar inte tänka på hur hans liv hade blivit utan medicinen. Han hade inte kunnat idrotta, han hade fortsatt blivit mobbad, allmänt missförstådd, och de enda gångerna han hade känt sig lugn skulle varit framför tv:n eller datorn.

Det är bara för var och en som är intresserad att själv läsa på kring vad ADHD är och då lättare förstå varför medicinen är som den är och varför den hjälper.

Man ska INTE dricka när man käkar denna medicin dock!

Hoppas att alla på detta fina forum får ett riktigt bra år!

2011 var året då jag ändrade hela min inställning kring alkohol, och i samma takt som jag fasat ut alkoholen har jag fått tillbaka mitt liv och den jag var innan alkoholen fick en alldeles för stor plats. Och jag hade ALDRIG kommit till samma insikt 2011 om jag inte hade hittat hit.

Gott Nytt År!
önskar
Andas

Stursk
sön, 2012-01-01 - 15:06

Att daglig medicinering påverkar människans allmäntillstånd. Det är ju själva vitsen, så att säga. I och med att han avstod från alkohol både före, under och efter utredningen så tänker jag att läkaren har fått en god bild av hur hans grundtillstånd är.

Lelas
sön, 2012-01-01 - 19:18

... vet hans läkare om att han kombinerar medicinen med alkohol?

/H.

Andas
sön, 2012-01-01 - 20:41

Det som händer när man dricker och äter ADHD-medicin är att man kan "snetända" och få en obehaglig fylla. Medicinen varar i kroppen 8-12 timmar, sen slutar den att verka utan någon större efterdröjande effekt. Så dricker man med medicin i kroppen kan man som sagt "snetända", har den gått ur kroppen påverkar vare sig det ena det andra. I grova drag.

Jag utgår ifrån att många som äter medicin mot sin ADHD inte är nykterister. Men jag kan tänka mig att många ändrar sina alkoholvanor till mer sällan då de tar hänsyn till sin medicinering. Och antagligen har behovet att "stänga av" sin hjärna minskat betydligt, så för de flesta så är den neddragningen inte ett problem.

Nu vet ju Stursk bäst vad som gäller i hennes mans fall, jag bidrar bara med lite tankar!

/Andas

Stursk
mån, 2012-01-02 - 09:09

Kombinerar och kombinerar... Det är ju inte på daglig basis men läkaren vet om att han dricker alkohol emellanåt.

Stursk
mån, 2012-01-02 - 09:19

Medicinen har absolut påverkat hans alkoholkonsumtion i och med att han inte har ett så stort behov av att "stänga av", som du skriver. Neddragningen är inte problemet - han dricker som sagt sällan - utan just att i vissa sammanhang så känner han inte när han ska sluta. Vi pratade om detta igår och han lever inte i någon sorts förnekelse utan är helt med på banan att han inte kan begränsa sig i de här sammanhangen. Det är inte så att han måste fortsätta dricka om han bara tar ett glas eller två - i de situationerna har det aldrig varit något problem. Så det är inte bara smaken av alkohol som drar igång det utan just när han kommit till en viss punkt, som han själv önskar att han visste var den var. Nu är han inne på att helt låta bli alkohol, men är samtidigt orolig för att inte kunna eller vilja vara med i festliga sammanhang då. Han har en tid hos psyk och läkare nu i januari och ska ta upp detta med dem. Han är övertygad om att han kommer få beskedet att han aldrig kan dricka alkohol igen och jag uppfattar att han både förstår och räds ett sådant besked. Men jag jämförde med diabetes. Om man har diabetes så kan man inte äta allt man vill, hur trevligt det än är. Han förstår det men, som sagt, han är orolig för att hans sociala liv ska omintetgöras.

Stursk
mån, 2012-01-02 - 09:22

Jag vet inte riktigt om jag förstår kopplingen till min man. Han missbrukar inte ADHD-medicin. Han tar bara det som är föreskrivet honom och går inte runt i något rus av det. En av tabletterna ger en kortvarig "speedad" effekt i ca en halvtimma, upplever han själv, men det är inte något som jag som anhörig märker av. Det är snarare så att han blir mer sig själv och "normal" med medicin. Jag antar att det är därför läkare föreskriver medicin överhuvudtaget.

Andas
mån, 2012-01-02 - 13:48

Adde, som jag skrev tidigare så behövs det stora doser av medicinen för att komma upp i ett tillstånd som narkotikamissbrukare är ute efter. Det är ju välkänt att medicinen kan missbrukas speciellt i kombination med alkohol. Speciellt unga tycker att det är ett toppensätt att få ett rus (en härdad amfetaminist går knappast igång på Concerta). Om någon tar 10 tabletter är det ju klart att det ger effekt. Men en person med ADHD tar 1 tablett. Ditt resonemang haltar och jag tycker det är viktigt att ha kunskap innan man sprider åsikter som fakta. För jag kan inte utläsa att du verkar ha någon djupare kunskap om ADHD eller medicinerna i fråga.

Nog om detta från mitt håll Adde! Jag har kunnat utläsa tidigare om din skepsis mot mediciner mot hjärnans olika "sjukdomar" (ADHD är t ex inte en sjukdom utan klassas som en neuropsykologisk störning)och vi kommer antagligen inte komma överens i denna fråga.

Stursk, jag tycker inte heller att det finns någon koppling gällande din mans medicinering och att han dricker för mycket var tredje, fjärde månad. Diskussionen kom upp i samband med Addes teori helt enkelt.

Jag har också problem med att inte kunna sluta dricka när jag väl börjat - främst när det är fest - det var rakt in i kaklet som gällde. Och jag märkte inte när jag började förlora kontrollen utan tyckte att jag hade jätteroligt. Jag vet inte vad det är för mekanism som gör att dessa race sätts igång och när det väl är i rullning så lyssnar jag inte på någon.

Jag inser att jag inte kan kontrollera mig, jag vet inte förväg när jag får ett sånt beteende, så jag har slutat dricka. Jag har accepterat att jag är dålig på att dricka "normalt" och hoppas innerligt att jag inte trillar dit igen.

Jag hoppas att du och din man hittar en väg som funkar för er båda.

Hoppas alla har en bra dag!
/Andas

Stursk
lör, 2012-01-07 - 13:38

Så beskriver min man att det är, att han inte märker när han börjar förlora kontrollen utan han tycker att han har jätteroligt, de andra "festdeltagarna" fyller på och han gör likadant, utan att märka av att han borde sluta.

Han har i alla fall fått sig en rejäl törn av nyårsaftonens drickande. Det var, som sagt, länge sedan han drack på det sättet och han säger att han aldrig vill dricka så att han förlorar kontrollen igen. Han inte tycker att det är värt det. Han har ju inga problem när det är vin eller öl till maten, som jag uppfattar det - han dricker möjligen ett glas då och inte efterfrågar han mer heller, så en tanke är att han inte ska dricka mer än max två glas. Jag tror att det kan funka, men annars så är han inställd på att sluta dricka helt. Han skäms för att han inte har någon koll alls på vad som händer och minns inte om han har betett sig illa, vilket han tar väldigt hårt.

någon
sön, 2013-11-10 - 21:52

Känns så frustrerande. Min man är väl inte alkoholist, men han dricker FEL! Han dricker för att lugna sina nerver. Om vi ska bort "måste" han ta en öl eller något annat starkt. Och som någon skrev i ett tidigare inslag så dricker även min man ibland i smyg, eftersom han vill dricka mer än vad jag tycker är ok. Jag har om och om igen sagt vad jag känner för hans sätt att dricka alkohol men får ingen förståelse alls. Han tycker jag ska förstå att han behöver det för nerverna och för att träffa och umgås med människor. Vad sjutton ska jag göra? Måste jag ge upp och flytta? När han dricker vid "fel" tillfälle så fortsätter han inte att dricka sig berusad, men ändå. Det kan vara en öl en söndag förmiddag! Han har ett fruktansvärt dåligt självförtroende och självkänsla.