"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Imorgon ska jag träffa socialtjänsten för typ tredje gången på en vecka... och det känns så jävla pissigt - alla hör vad jag säger, hummar och uttrycker viss bestörtning och säger "näe, det där är ju inte okej...", "nej, så gör ju inte barn som mår bra" osv, och sedan händer NADA, ingenting, nothing...

Äldsta barnet sparkar, slår, klöser, river, gapar och skriker åt mig, slår syskonet, tar stryptag, kastar grejer, jaa... och igår fick jag den här kommentaren - "jag ska hämta en yxa och hugga sönder hela huset och sedan ska jag hugga dig" och inatt så handlade det om att femåringen skulle döda mig... och det är så sjukt - för jag blir lite rädd... jag undrar om han skulle kunna döda mig om han fick tag i en kniv/yxa... och jag tänker - jaha, jag är den dåliga mamman som förstört mitt barn, för pappan är såå snäll nu för tiden och "blir aldrig arg längre, bara besviken" och jag blir ju jättearg på det stora barnet - jag kanske inte borde, men jag fixar inte att han ska stå och kasta ner grejer från diskbänken, slänga saker i golvet, sparka mig, ta stryptag på syskonet, försöka bestämma över mig, skrika på mig, klösa mig... så - dumma dåliga jag kanske bara borde ge med mig och säga att de får bo hos pappa... Jag tror att situationen med växelvis boende är kämpigt för den stora, och att ett mer permanent boende vore bättre, och det tror jag skulle vara bättre här hos mig, men jag har tydligen fel . jag kan ju inte ens hantera mina egna barn...

Sorg och ångest!

Spes

Ditt barn är bara 5 år men behöver uppenbarligen hjälp. Jag blir bestört. Vad finns för hjälp för er, vilka utredningar kan man göra? I vilken ålder kopplas BUP in? Flygcert, lägg inte skulden på dig. Det kan hända att ditt barn farit illa men det är det många barn som gör. Reaktioner kan se olika ut för olika barn och jag kan, tyvärr, utifrån egna erfarenheter, inte låta bli att undra om att allt inte är socialt betingat. Det kan finnas ärftligt beteende och då måste ju barnet få extra mycket hjälp och behandling. Vad det gäller ditt ex. så beter han sig, enligt mig, som en äkta psykopat, men det är min tolkning.

Tack Spes. Ja, situationen är inte drömlik...

Jaha, jag satt på utredningen med socionomer idag - och kände mig sååå ifrågasatt. Jag förstår att de måste joba så, men det gjorde mig så himla nervös så jag fick ju inte sagt hälften av vad jag ville säga. Jag beskrev hur största barnet beter sig allt som oftast, och de frågade "och du utgår från att ett mer permanent boende är bättre då, ja. Varför ska det vara hos dig?" och jag svarade typ "jaa, eh, det har ju varit rörigt, och ibland kommer det ju fram mycket saker som varit hos pappan och hur arg han kunnat bli" och kom mig inte för att svara det jag skulle ha gjort - alla gånger barnen varit rädda, pappan har skrikit, stängt in sig, barnen berättar om hur arg han blir för olika saker, hur min erfarenhet gör att jag kan förstå dem... Så, näe, det är ju typ kört att få mer av deras boende - jag försöker tänka att oavsett utgången så har alla utredningar, anmälningar osv gjort att han i alla fall nu sköter sig bättre... Men - tänk om jag kunde vrida tillbaka tiden och ta bort nervositeten och bara stå för det jag ville säga...

Men han motsätter sig BUP-kontakt... dock sa socionomerna idag att "det är uppenbart att det stora barnet behöver hjälp - kontakta socialnämnden och ansök om att kunna ta vissa beslut för barnens bästa på egen hand, då kan du själv ansöka om hjälp för stora barnet" - så någonstans kändes det som att de ändå förstår att barnen inte mår helt bra i detta...

Är så trött på detta.- vill bara att barnen ska må bra. Och när all den där ilskan och alla aggressioner kommer så känner jag ju nästan ibland hur min kärlek till barnet äts upp lite. Jag skäms, men jag klarar uppenbarligen inte upp det...

att jag ska vara anonym, att jag ska dölja min historia, dölja vem jag är, att jag ska förvränga min historia och personer i den...
Allt medan mitt ex fortsätter att kalla mig för oansvarig, talar om för allt och alla att hans ex hamnade i en livskris och bara stack ifrån honom och att hon nu dessutom försöker ta barnen ifrån honom - han som är den mest fantastiska pappan i världen...
Väldigt märkligt.

Jag har vänt och vridit på saker här på forumet, av rädsla för att han ska "komma på mig", att han ska känna igen vår historia och ännu en gång kunna "rätta" min historia så att den överensstämmer med hans (som han gjorde när jag blev medlem här första gången... några veckor innan jag blev medlem igen).

Jag har ljugit om massa saker - så många saker att jag inte längre själv minns exakt hur jag skrivit. MEN: det viktiga är att det jag ljugit om har ingen betydelse.
Jag har ljugit om:
att jag var sambo - vi var gifta...
att vi hade två flickor - vi har två pojkar...
att jag hyrde en stuga - jag hyrde en lägenhet...
att jag flydde till släktingar/vänner - jag flydde till mina föräldrar...
och många många mer saker... många fler situationer och händelser där jag kanske ändrat tidpunkt, plats, person...
Och det fanns flera skäl - att jag inte ville att någon skulle kunna känna igen oss, att jag inte ville att han skulle känna igen oss, men kanske framför allt: jag har ljugit för att jag fortsatte skydda honom... Rädd att någon skulle kunna förstå vem han är...

Men han ljuger inte - han berättar om vilken j-a ex-fru han har, som har blivit galen och som nu beskyller honom för de mest sinnessjuka saker och som försöker ta hans barn ifrån honom. Han tänker minsann inte på mig, att människor IRL ska tycka/tänka saker om mig?!
Och här sitter jag och skyddar honom.
Ärligt talat - jag blir så förbannad att jag helst av allt skulle vilja skriva ut hans namn, adress och nummer överallt och berätta allt han gjort mot mig och våra barn.

Och där satt jag på möte med socialtjänsten och fick sådan tunghäfta att jag inte kunde besvara frågor som "varför tror du att barnen skulle ha det bättre hos dig?", inte kunde bemöta påståenden som "Ni behöver lägga era meningsskiljaktigheter åt sidan, du måste tänka bort dig själv och se till barnens bästa så att ni kan samarbeta!"... ja, det är ju jättelätt att tänka bort sig själv, att glömma att han hotat mig, skrämt mig, sagt så elaka, fula och hemska saker... ja då, för barnen har han ju alltid varit snäll mot...
Nu har jag nog förlorat hela tvisten, med mitt kassa "framträdande" hos Familjerätten... Mitt hjärta blöder.

för ditt inlägg, det rätar ut en del frågetecken. Du ska vara rädd och försiktig om din integritet mest pga att detta är ett helt öppet forum.Det är helt ok !!

MEN...du ska inte slå på dig själv för det du gör...just nu får du så mycket skit från andra så det räcker ! Du tar beslut, du gör nåt åt din situation, du jobbar på mycket duktigt och slåss hårt för det du tror på. Och idag kan ingen säga att du gör rätt eller fel, det kan bara eventuellt ses i efterhand. Ett beslut idag är helt rätt och underlättar även om det senare visar sig vara en aning galet. Alternativet är att inget göra och det skaver betydligt mer.

Du är inte ensam i din situation och du tar emot hjälp, många är de som inte agerar som du och som bara sjunker djupare ner i medberoendet.Se dig själv i spegeln varje morgon, hälsa God Morgon till spegelbilden, säg att "Jag duger som jag är" och ge dig själv ett litet leende ! Var stolt för det jobb du gör för din egen skull och för dina barn och lita på mig...du kommer att bli belönad !

Styrkekram ♥

Spes

På ett vis tycker jag att det är bra att du blir arg, släpper fram din ilska och sedan håller jag med Adde och är också övertygad om att du på ett eller annat vis kommer att bli belönad! Tänker på dig!!

Är så jävla less på allt detta röriga.......

Jag vill bara ge upp allt.
Exet har genom sina föräldrar obegränsat med pengar och barnen får av honom därmed alltid saker, de ska nu få åka på semester och jag känner mig ledsen och kommer aldrig kunna erbjuda samma...

Ja, Adde - ibland har jag nog varit lite rörig när jag inte alltid kunnat minnas vad jag skrivit, men som sagt - ett sätt att skydda...

Jag kämpar och kämpar, och det är stark motvind just nu.
Händer detta verkligen i mitt liv? Orkar inte riktigt just nu...

Jag är snabb med att slå ner på mig - imorgon ska jag försöka se mig i spegeln och säga att jag duger som jag är...!
Kramar!

Jag vill skicka styrka till dig!! Jag håller med Adde o ta till dig det!! Du är modig och stark och kämpar så hårt!! Nu är det min tur att komma med gott te och choklad<3
Tänker på dig!! Stor kram

Mittendaliv

För många här är du en förebild och ett otroligt stort stöd! Givetvis duger du precis som du är! Jag förstår frustrationen i att barnens pappa kan köpa alla dessa prylar men det är inte det som avgör om man är en bra förälder och när dina barn blir äldre kommer de genomskåda detta. Tid och kärlek vinner i längden!

Vilse i pannkakan

Jag om någon förstår ju behovet av att ändra lite i fakta så att det inte blir alltför uppenbart. Ett tag var jag ju tvungen att sluta skriva här. Han vet inte (tror jag) om att jag är tillbaka, men nu skriver jag lite mer öppet igen. Mest för att jag känner att om inte jag får uttrycka mig så går jag under.

Adde,så otroligt fint skrivet! Vi behöver sån insikt. När tittade jag någonsin mig i spegeln och sa att jag duger som jag är?? Har väl aldrig hänt.

Flygcert, finns det inte en chans att prata med Soc. igen? Säg som det är, att du fick tunghäfta och vill berätta din historia på nytt. Det där med att han öser pengar över barnen är bara hans dåliga samvete, inte kärlek. Kanske är häftigt för stunden, men det kommer barnen att se igenom på sikt.

Stå på dig! Du gör rätt!

Jag är så oerhört trött.
Jag har faktiskt pratat med soc och jag kommer få berätta mer. Dock är jag såååååååå vansinnigt arg på soc samtidigt - för att stora barnet ska få hjälp säger de att BVC måste utreda - och BVC säger att de kan inte utreda detta utan då behöver det ju vara något fysiskt och de ska anmäla om de anser att ett barn far illa, men soc bara hänvsiar tillbaka till BVC och det enda som kvarstår då är att barnpsykologen skriver en remiss till BUP, men om inte båda vårdnadshavarna går med på det så får han inte komma dit- och exet anser att det är jag som har problem, eftersom barnet blir argt främst hos mig, jaa... vilken j-a soppa.

Så sant, Vilse i pannkakan - ibland måste man dölja sina spår lite. När jag skrev här första gången, hösten 2012, så hade jag tipsat exet om att också kika in här, fast på annan del av forumet - men han hittade min historia och såg en uppmuntrande kommentar jag hade skrivit till någon som försökte sluta dricka och han blev så himla arg. Han mailade till mig, till sina släktingar och påtalade hur hemsk jag var, att jag överdrev och hur sjukt av mig att berätta det så öppet - och ändå var det ju inte så att någon annan än han och jag skulle känna igen det, för ingen av oss hade ju berättat för någon annan...
Han blev arg för att jag stöttat någon annan eftersom jag aldrig stöttade honom... eh... Han var arg för att jag hade tagit upp saker som "inte var sanna" - hur mycket han drack och hur det påverkade mig. Så - jag tog bort min historia, allt för att lugna honom... Men sedan gick det ett kort tag, ett väldigt kort tag, och så började jag skriva här igen. Då valde jag ett helt nytt användarnamn, som kändes väldigt långt ifrån mig, men mig veterligen så har han aldrig mer läst här...

Är så trött, men vet också att jag har mycket styrka inom mig.
Men det är tröttande att vara mitt i en utredning, mitt i osäkerhet, mitt i sorg, mitt i "inte-kunna-samarbeta" och veta att allt det jag tycker, tänker och känner - det spelar ingen roll för pappan och jag kan inte prata om det utan att jag ska tillrättavisas.

Vilse i pannkakan

Det är så sorgligt och trist, men vår sanning kommer aldrig att bli deras sanning.

Så skönt att höra att du går på soc igen. Det är det enda raka. Säger jag som inte kommer nån vart alls! Men på nåt sätt hjälper det mig att veta att du är på väg. :-)

jag ville så gärna nå samförstånd, men det var ju kört, och är fortfarande...

Dagens sanning dock - största barnet sa till mig att hen pratat med pappa om att jag är arg, pappa hade då sagt att barnet skulle prata med mig om det - och när vi gjorde det så frågade jag om hen vet varför jag är så arg - Näe då... Så jag fick återigen skämmas för att jag blir arg och ändå förklara för barnet att det är för att du sparkar och slår mig och lillebror så mycket...

Så nu vet jag - spiken i kistan - soc kommer ju höra barnens version och då kommer jag väl i bästa fall få 50/50 boende... Ja, jag är ju arg, men det är ju för att när vi har pratat och jag har förklarat att man inte får slå/sparka och när hen ändå gör det så blir jag arg, ibland riktigt arg... Och nu får jag ta konsekvenserna... Blä-ont.
Orkar inte, jag har nog fel - det är ju tydligen jag som är hemsk numera; förut blev pappa galenarg i tid och otid, och nu blir jag arg.
:'-(

Yogi

Försök att hjälpa barnet att sätta ord på orsakerna till att hen slåss och sparkar. Det är inte säkert att hen vet varför. Hen vet det hen ser, att hen sparkar och slår dig och lillebror varpå du blir arg och kanske skäller. Prata med barnet när det är lugnt och lillebror inte är i rummet. Om hen inte vet orsaken, kan du bekräfta att det ibland är svårt att känna igen känslorna som kommer innan ilskan, men att du vet att det ibland kan vara så att man egentligen är ledsen och att det ibland kan vara svårare att visa att man blir ledsen och att det då kan bli så att man slåss istället. Du har säkert gjort detta redan tidigare. Sen vidare till barnets behov av stöd från BUP: förra året kom nya riktlinjer till stöd för barn i er situation. Om barnet har behov av sjukvård (där finns även BUP) så kan socialtjänsten fatta beslut som ger den ena vårdnadshavarens rätt att söka hjälp mot den andre vårdnadshavarens vilja. Vänd dig till socialtjänsten, de kan också bjuda in någon från BUP att närvara vid ett möte med dig där även socialsekreteraren finns med. Ditt barn har rätt att få hjälp. Jag vet att du har kämpat med näbbar och klor under så lång tid och jag blir så upprörd när jag läser om allt motstånd du möter på.
Du är inte hemsk. Du är "bara" utmattad. Kan du dela med dig av barnen till mormor och morfar ibland? Eller till någon av dina syskon? Eller att det ena barnet får vara där och du får ägna dig lite åt en i taget? Jag vet att det är lätt att man ska bevisa att man orkar och att man känner sig dålig om man lämnar bort barnen, men jag tycker inte att man ska se det så. Barnen mår bra av att vara hos andra trygga vuxna som älskar dem. De vuxna mår bra av det och du mår bra av det om du kan tänka så. Se det inte som "barnvakt" för att du ska ligga på soffan, även om det är lätt att se det så...
Önskar så att du någon gång ska komma igenom alla kvarnar som mal så långsamt. Komma ut hel på andra sidan och kunna gå vidare.
Kram

Sorgsen

,,,tänker ofta på dig.

Har inte läst allt sen sist men ser du känner dig ledsen, upprörd och orolig över vårdnaden och utredningen.
Jag förstår dig, jag kände detsamma i min historiska skilsmässa jag relaterat till tidigare.
Att gå igenom alla stadier kändes som spill av tid som jag gissar du känner nu eftersom du känner det är akut.
Mina barn var några år äldre än dina men även de kände sig överkörda.
Oavsett vad som utreds, hur det utreds och hur utgången blir så kan du överklaga tills barnen blir stora!
Glöm aldrig det! Det är inte slut för ni får ett beslut nu!
Klandra inte dig själv..lätt att säga...men försök...
Hur korrekt du än försöker framställa dig och situationen så mottages den efter mottagarens förmåga och erfarenhet. Det är sällsynt att någon har de erfarenheterna du har och levt med att relatera till...bokkunskap är inte att förakta men din erfarenhet är mycket mer komplex än någon kan föreställa sig.
Sänder en varm kram!
Du duger precis som du är just för du är du och det är dig barnen behöver och vill ha!

... så - gör jag fel?

Jag ältar ihjäl mig...
Han är bättre nu, snällare och allt, men han kan ta med ett barn på värsta roliga grejen i några dagar, och det andra barnet får vara hemma med farmor. Och det är alltid samma barn som får det roliga... Gör ont i mig - och än så länge är de små, men vad händer när de börjar förstå?

Jag kanske borde backa...? Bara säga ok till 50/50... men känslan är så stark emellanåt att något inte är bra.
Men - jag håller på att explodera - är så ledsen, och rädd att göra fel. Strider jag för något bara för stridandets skull? Fast jag vet - hade jag inte hållit på så här så hade han inte bättrat sig. Så oavsett domen i rätten så har jag fått exet att bli snällare, mindre arg, mer aktiv osv osv. Han skulle aldrig ge mig det, men jag vet att det är min strid som tvingat honom. SÅ det kanske är bra nu... jag kanske ska backa? 5-åringen tycker att jag är arg och därför slår han mig - jag tycker att han slår mig och därför blir jag arg... Han verkar ha det mycket bättre hos pappa för pappa "blir bara besviken" och dessutom har pappa bokat en fantastisk resa till sig, 5-åringen och ytterligare en släkting, medan 3-åringen får vara hemma, igen, så 5-åringen ääääääälskar pappa. Mamma är ju bara arg och köper inga saker och åker inte på resor.:'-(

Sorgsen

...om jag blir direkt men jag säger NEJ!
Du ska inte ge efter för något som helst som går emot din grundinställning!
Du är den ende som har hela bilden hur barnen och du levt. Att det är bättre nu är ju bara bra men släpp ingenting i nuläget!!!
Inget 50/50 för du är trött och utmattad och känner dig tillfälligt osäker! Skulle tom vilja sträcka mig så långt att även om advokaten rekommenderar det så säg nej! Håll kvar i din övertygelse och ursprungshändelserna. Det jobbar långsamt i rätten och de kan inte hänga med i allvaret om du vänder för du är i en svacka. Det är alltid lätt att ändra ett nej till ett ja men i princip omöjligt omvänt i ett sånt här läge om inte något riktigt allvarligt inträffar.

Din uppgivenhet kan säkert analyseras på många sätt, ett kanske att du har utrymme att slappna av vid tillfällen nu som du inte kunde tidigare.

En 3 och 5-åring är små barn men som ser och förstår det som händer runt omkring på sina små sätt och jag gissar de båda sliter med att vara lojala åt alla håll.
Var den du är och behåll ärligheten i dina reaktioner. Det är det enda de behöver och ger dem trygghet i att själva få reagera och prata spontant själva gentemot dig i längden.
Pappan är den han är, bra om du fått honom lugna sig men ändra honom kan du inte så släpp det så gott du kan.

tack för dina ord i min tråd...det kommer bli bättre, det måste bli bättre och jag har kommit en lång bit på väg om jag går tillbaka i mina tankar...
Tack för all din värme...

Sänder många varma tankar till dig.
Du är bra!

Tack för att du orkar svara mig, när jag vet att du kämpar så hårt själv!
Jag har pratat med soc idag igen - får se om det går framåt. Senast igår fick jag höra av exet att allt jag sagt om hur vi haft det är ren lögn - blir bara påmind om att vi aldrig kommer nå samförstånd. Försöker dock att inte slås ner av det - när jag läser hans ord så är jag nära att backa - någonstans i ryggmärgen sitter det inskruvat att han har rätt och jag har fel...

Tack Sorgsen - jag ska försöka att stå fast, för han är snäll och lugn nu, men jag har svårt att tro att allt bara är bra med honom nu. Jag ska kämpa...

Kram!!!

Vilse i pannkakan

Tycker att det låter som om han gör det han är bra på - manipulera! Det mindre barnet är det ingen idé att försöka på, så han tar medvetet det större. Väldigt sinnrikt uträknat. Det är hemskt förstås, men jag tror att han kommer att bli genomskådad. Inte nu, men senare.

Fortsätt kämpa. Du är inte alls bara en arg och trist mamma, du försöker skapa något bra av allt det här och om DU blir lyckligare och lugnare så blir barnen det också! Jag vet att vi är så otroligt fast i medberoendet, men vi måste sluta tänka på honom hela tiden.