"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Vart har vi kommit nu?
Ingenstans.
Jag står kvar i obeslutsamhet och ångest. Skäms över att skriva här: att jag står ut och stått ut med så jävla mycket och ändå inte kan uppbåda kraften att lämna, och istället känna att jag inte kommer räcka till för vår flicka, att hon behöver pappa mer än vad jag kan förstå. Och dessutom skräcken i att sambon skulle använda flickan emot mig, att jag inte skulle få skydda henne den största delen av tiden...

Jul- och nyårshelgerna har inneburit åtminstone fem stora gräl då jag varje gång är fast besluten att lämna sambon. Men däremellan vill han att allt ska vara som vanligt, och jag accepterar inte det, vi är långt ifrån varandra, men samtidigt vet jag ju att jag ger signaler om att jag accepterar det eftersom jag inte sätter ner foten.

Emellanåt kommer min dödsångest och dödslängtan in. Känns så sorgligt, jag är så sjukt rädd för döden, både som en ren skräck men också som ett resultat av att vara mamma till den allra finaste, underbaraste och bästaste flickan i hela världen. Men samtidigt så har tanken på döden blivit någon slags tröst, känner ju att jag är rädd att lämna flickan kvar, men jag tror ibland att det skulle gagna henne om inte hennes pappa skulle kunna använda henne mot mig.

Har pratat med brorsan om julens händelser och han säger att han och svägerskan är inte beredda att bjuda hem min sambo om inte han ber om ursäkt för sitt uppträde på jul. Först blev jag så knäckt eftersom det innebär att det skulle skära sig på så många sätt; så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon... Men samtidigt så försöker jag tänka Al-Anon-vist: vänta och se, det kommer lösa sig, jag måste inte lösa det och det måste inte lösas nu på en gång.

Förstår inte; all min tillit är borta, jag har insett att han inte har någon respekt för mig och därigenom har jag tappat respekten för honom, jag har fått nog av alla gräl som blir så makalöst förstorade osv, och jag kan ibland se att sambon är fin med barnet, men också att hon ibland blir ignorerad, ifrågasatt, utskälld, och ändå kan inte jag säga att jag är bättre för henne...

Jag står fast vid att jag tror att han är sjuk på något sätt.

Ångest. Jag trodde alltid att jag var för stark för att bli utsatt för sånt här, och så plötsligt så står jag mitt i det utan att ha förstårr att det händer: känns ju so in jag skriver o någon annan.

du fäster på papper, formulerar, att du får nog. Varje gång du skriver det blir det lite tydligare. / mt

Lelas

Hej vännen!

Några saker tänker jag på.... Och nu blir det klarspråk, för jag tror att det är nödvändigt.

För det första: skäms inte! Det är inte ditt fel att det har blivit så här, och du har ingenting alls att skämmas över! Ok?

För det andra: Du skriver "så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon". Nej, just det.... Precis så är det. Du måste nämligen göra ett val här. Din bror och svägerska gör sitt val (dvs väljer bort din sambo så länge han beter sig så här, men inte dig) och du måste göra ditt.

Tänk dig scenariot att din bror ringer och frågar om du och lillan vill komma över. Han förtydligar att din sambo fortfarande inte är välkommen. Vad gör du då? Vad säger du?

Om du låter bli att träffa din bror för att han aktivt markerar att din sambo har gått över gränsen - då kommer din sambo att tänka "alltså har jag inte gjort något fel, det är hennes brorsa som är dum i huvudet, jag kan fortsätta så här för felet är inte mitt". Eller hur?

Ja, jag tror att du står i ett vägskäl här nu. Din bror har gett dig en möjlighet att ta ställning och visa för din sambo att hans beteende inte är acceptabelt. Tänker du ta den möjligheten?

Kram, vännen, jag tänker mycket på dig. <3
/H.

för detta är en lång skärseld.

Tack mt, så sant; varje gång jag skriver det så blir det lite tydligare!

Lelas, det gör så ont att läsa, men du har så rätt... Jag lade nog upp det till min bror som att "om ni väljer bort honom så väljer ni bort mig för jag kommer inte kunna gå utan honom" - i tron att om jag skulle göra det så skulle sambon ställa till helvetet på jorden eftersom han konstant tycker att jag ska strida mer för honom... Och dessutom skulel han aldrig låta mig ta med flickan om inte han var bjuden, det vet jag av erfarenhet. Trixigt.
Och han har just talat om för mig att han är en fantastisk människa, för det säger alla till honom, men han talade samtidigt om att "många däremot har sagt hemska, hemska saker om mig, för jag är en så hemsk människa"...
Jag vill inte leva så här, just i detta nu är jag helt besluten att lämna. Han säger att jag kan gå nu direkt eftersom han ändå ska ha huset. Han är en hemsk människa. Han använder flickan mot mig, han gör allt ont mot mig, och jag förstår inte hur jag någonsin kunnat älska honom?

Lelas, jag önskar så att du fanns här och kunde ge mig en kram för det känns som jag håller på att gå under. Min sambo är inte bara alkoholist, det är ju den lilla biten, det värsta är att han verkar vara psykopat. Och som du skriver: å ena sidan ska jag inte skämmas, men å andra sidan så har jag ju bara mig själv att skylla. Jag har ju sett dessa sidor ända sedan vi träffades, och jag har skjutit allt framför mig: "om vi flyttar ihop så blir det bättre, om vi håller ut ett tag så kommer vår kärlek bli så stark att vi får det bättre, om vi får barn så kommer vi att bli starkare och få det bättre, om vi går på familjerådgivning så kommer vi får det bättre, om jag försöker vara mer omtänksam så kommer vi få det bättre" osv och jag skulle ju bara ha stått upp för mig, jag skulle inte ha accepterat all skit genom att stanna.

Han är två personer i en... Och han verkar kall som is, han är hotfull och jag tror att han har en moralisk gräns för vad som är ok - men jag är inte säker, han har kastat mig in i väggar förut.

Lelas

Min vän.

Jag kan inte krama dig "på riktigt" men jag skickar den varmaste kramen jag kan genom datorskärmen. Gråt du, jag torkar dina tårar. Fall du, jag fångar dig.

Ja, jo, vi är ju såklart ansvariga för våra egna liv och val, och på det sättet så har du ju bara dig själv att skylla. Men, det innebär ju inte att vi hade kunnat göra på något annat sätt. Det är så lätt att tro att man skulle agera annorlunda, men det finns ju ingen som självmant hamnar i den situationen som du befinner dig i. Ingen gör medvetet valen som leder dit.

Det är det som det första steget hos Al-Anon handlar om - att inse att vi är maktlösa inför alkoholismen. Jag vet att det låter helt vrickat, men för mig var det verkligen en pollett som trillade ner när jag insåg att det är min SVAGHET som är lösningen och inte min STYRKA. Fram till en viss punkt hade jag kämpat för att vara stark och jag trodde att jag kunde lösa våra problem genom att ta fajten. Men icke. Svaret fanns i att sluta kämpa. Jag fick från att säga "Jag ger aldrig upp!" till att säga "Nu ger jag upp." och då lossnade alltihop...

Det är det absolut läskigaste jag har gjort, att släppa taget... men så funkade det ju också. Och hade det inte gjort det, så hade det ändå varit rätt väg, det är jag övertygad om.

Min poäng är, igen: skäms inte! Använd istället insikten om att du är ansvarig för ditt eget liv som drivkraft till förändring. Du kan inte ändra det som ligger bakom dig, men du kan påverka det som ligger framför dig. Eller hur?

Kram, hjärtat.
/H.

Stor varm kram från mig också. Vad tufft du har det. Sök mer hjälp fina du, ta emot all hjälp och allt stöd du kan få utöver det stöd du får här. Du behöver få kraft och styrka så att du kommer vidare i detta. Och du, sluta tänk att det är du som gjort fel, du har bara velat göra ALLT för att göra allt bra. Precis som du skriver, så har du har träffat en personlighet som har två sidor och den fina sidan kan vara oerhört svår att motstå och förminskar lätt den dåliga sidan och gör att man inte ser klart. Sluta slå på dig själv, du ska ta hand om dig istället. KRAM! /A

Vilka fina människor ni är.

Åh, tårarna rinner och jag är så oändligt ledsen...
Känns som jag utnyttjar all hjälp jag kan: har varit på kvinnojouren och samtalat några gånger, får samtalsterapi genom jobbet, går på samtal på kvinnomottagningen, pratar med några vänner... Alla säger samma sak: det är inte ok att han behandlar mig som han gör, och inte barnet heller för den delen (viktigast!), men det känns nästan som att jag sitter där och ljuger: jag förstår inte att jag lever i detta, det känns som en mardröm.

Att han kan säga som han gör, göra som han gör - han har ingen som helst respekt för mig och när han har sagt så i flera år, nykter så väl som nykter, så finns det ingen återvändo för mig. Häromdagen kändes det nästan som att jag kunde känna lite kärlek för honom, men näe.

Förstår fortfarande bara inte hur vi ska kunna enas för flickans skull. Vi måste ju kunna prata och bestämma något som är bäst för henne... Men han är ju inte talbar, då får jag bara skit. Och det känns inte som att jag ahr tillräckligt på fötterna för att fly till kvinnojouren.

Känner igen mig så väl i att allt kan kännas som en mardröm även om min situation var annorlunda. Man känner att allt är overkligt och att man hittar på när man väl ens orkar öppna sig och berätta. Men så är det inte. Det är snarare så att man har förträngt. Försök ta det lugnt och andas. Lägg sen upp en plan för hur du ska göra om läget blir helt akut. Fortsätt skriva, det är jättebra att få ned situationen i skrift. Det kommer du ha nytta av. Du har varit med om så mycket och för dig väldigt traumatiska händelser så det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör. Du får inte lägga skulden på dig. Jättebra du tar hjälp. Fler varma kramar. /A

finns också i mina tankar... kram och kraft till dig. Kanske att du just nu måste våga lita på andras omdöme, att andra ser mer och tydligare än du hur ditt liv ser ut? Kram, kram / mt

Lelas

Hej igen!
Jag tror inte alls att det är konstigt att du har en sorts overklighetskänsla i det här. Och det är inte konstigt att du inte förmår lämna, trots att "alla" säger att du borde det. Det är så det här funkar, helt enkelt.

Det du skriver får mig att tänka på en AA/Al-Anon-devis: "Det viktigaste först." Det verkar, tänker jag, som att du ser alldeles för långt fram i tiden. Du oroar dig för vad som kanske (!) kommer att hända om väldigt lång tid, istället för att förändra situationen som du befinner dig i just nu.

Jag fortsätter på klarspråkslinjen här, du får säga ifrån om du tycker att jag "dundrar på". Ok?

Lillan far illa redan. Jag minns inte hur gammal hon är, men oavsett så tar hon skada av att leva i den här situationen. Kvinnan som leder anhöriggruppen som jag har deltagit i har berättat för mig att den yngsta medberoende personen hon har träffat bara var ett halvår. Bebisen tog ansvar för förälderns mående på ett sätt som andra barn inte gör, och det innan hen ens kunde gå.

Om du inte tar initiativet till att förändra situationen så kommer den att bli värre. Din sambo har inte uppvisat något tecken på att göra en förändring, och alltså kommer det att vara upp till dig. Att inte göra någonting alls är att låta det bli värre. För det kommer inte att bli bättre av sig själv. Det kommer inte ens att stanna på den här nivån, utan rasa utför sakta men säkert. Precis som det har gjort hittills.

Alltså, min poäng är: den enda chansen du har att göra livet bra för din prinsessa är att lämna den här otroligt destruktiva relationen. Hennes liv kommer inte att bli bra om du stannar.

Sedan löser sig allt det andra. Det viktigaste först.

Kram, gumman, du finns i mina böner, som vanligt.
/H.

Lelas

Förresten, apropå aftonbön. Här får du en liten psalmtext, som har betytt mycket för mig.

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Det är psalm 771, och den går om och om och om igen med bara den texten. Och den sjungs gärna i stämmor. Jag älskar den. Den är från klostret Taizé i Frankrike. Jag hittar den bara på franska på youtube, så du får tänka dig den svenska texten:

http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Godnatt, vännen.
/H.

Sorgsen

...är så påfrestande att leva med.

Jag lider med dig och kan känna din vånda genom dina ord.
Livet är ju i ständig rörelse, även när det känns som det mal på i samma banor.
Då blir de upptrampade stigarna djupare, det blir svårare och svårare att nå upp till kanten för att kunna hitta nya vägar.

I min skilsmässa fanns ingen dialog alls mellan mig och barnens far. Den tog helt slut när mitt yngsta barn var 4-5år och vi har sen dess aldrig fört ett enda samtal.
Nu är barnet på sitt 25e år och hen har ingen kontakt eller känner samhörighet med sin pappa. Hen rymde till mig på sitt 8e levnadsår och var då det sista barnet att lämna sin fars klor.

Jag har känt mig/lever dagligen med känslan att inte räcka till. Det är plågsamt men jag valde inte situationen familjen hamnade i. Han la all skuld på mig och det visste jag ju inte var sant. Ju längre från relationen jag kom desto ljudligare blev hans skuldbeläggning. Det förde mig ännu längre bort, han träffade en annan kvinna som förde "kloka" samtal med mina barn om att jag handlar fel och att deras far gjort det bästa han kunnat men att han också gjort "fel".

Varför skriver jag detta?
Jo, för oavsett vad som sades, oavsett hur baktalad, hur många anmälningar jag fick, vittnesmål mot mig från tidigare grannar osv, så kände barnen vad som var genuint och sorterade själva. Pappan var en mästare på att manipulera och levde i så många lögner att de blev hans och hans nya familjs sanning.

Jag kunde inte förbereda mig på allt som skulle hända men levde och fick det att fungera. Det går!

Gråt när du behöver, skriv mycket, gör det du känner du måste, allt löser sig men inte samtidigt och kanske inte så som man tror.
Barn är kloka, suveräna varelser!

Var rädd om dig. Ditt liv är värdefullt, för dig och för din dotter.

... vad ska jag säga annat än tack?
Tack alla ni, som låter mig berätta, som låter mig gråta som låter mig nu sitta här igen och vara så ledsen att jag inte vet vad jag ska göra.

Jag har bestämt mig. Jag tänker inte leva så här längre. Jag vet inte hur jag ska säga det, eller hur jag ska få ett bra liv, men jag vill inte leva så här längre.
Och idag tog jag mitt viktigaste steg mot detta: han kom och sa "förlåt" för det han sa och gjorde igår, och försökte krama mig.
MEN: jag drog mig undan och sa klart och tydligt "nej, för det är inte ok att säga och göra så". Sedan har vi ändå pratat normalt inför barnen idag, och det får nog honom att tro att det ändå är ok, men jag måste känna styrkan i att jag accepterar inte att han gör så.

Tack alla, tack Lelas för fina, fina psalmen, tack Sorgsen för din berättelse som stärker mig (jag är ju så rädd för alla de där baktalandena, att ha fel osv - gott att läsa att du kunant stå stark trots det), tack alla alla ni!

Som sagt, vet itne fortsättningen, men jag fantiserar samtalet i mitt huvud:
"Det blev droppen för mig när du i lördags sa och gjorde som du sa, jag vill inte att vi bor ihop längre." och det möts av ilska, skäll och hot, men jag vill stå stark.
Fy fan, han får inte såra, påverka och förstöra mig elelr vårt barn mer.

som sagt, fina fina ni - vill så gärna att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig!

Tack, tack och tack, tack för alla era ord, alla ord betyder så oerhört mycket, tack!

En varm kram,
N

Sorgsen

...dina ord och din berättelse stärker mig i min situation.
Trots att vi alla här lever i unika miljöer så har vi ju samma anledning att finnas här.
Oavsett vilken sida vi står på, vilka trådar vi känner mest samhörighet i så har vi alla en gemenskap.
Den gemenskapen ger mig styrka och jag är så tacksam över att jag får ta del av din berättelse.

Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar.
Min rädsla har bott/bor med mig i drömmarna, i sömnen är jag jagad av människor och djur, ropar på hjälp,
skriker så jag tappar andan men ingen märker för inget ljud kommer ur min mun.
Jag finns men ingen bryr sig. De drömmarna har följt mig i decennier men lugnat sig sen barnen blivit vuxna.

När vi separerade så hade jag börjat plugga så därför fanns jag på "neutral" mark och började bygga upp ett nytt livvid sidan om
bymentaliteten vi bodde i som familj. Det tog 10 år för mig att känna mig accepterad i hembygden och fortfarande finns det de som baktalar, men
de människorna kommer man aldrig ifrån.

Jag var inte stark, inte starkare än andra men jag var/är envis som synden.

Ingen kräver vi ska orka mer än vi kan. Barn har överseende, vuxna kan vara svårare- min erfarenhet är att det i alla fall tar längre tid. Om man gör saker utanför ramarna blir man bedömd av den stora, vuxna massan. Jag förväntade inte de skulle förstå, däremot satt jag gränsen vid att mina barn inte skulle behöva ta skit.
Det fick de emellanåt, jag kunde inte ändra andra men jag visade baren att jag inte accepterade handlingarna.

Tänker på dig!

Varma kramar

Lelas

Hej igen!
Jag vet hur mycket det betyder att få stöd av andra som har "gått före", för jag hade absolut inte varit där jag är idag om jag inte hade träffat på dem. Jag vet vilka de är som har betytt mycket för mig, både här på forumet och i andra sammanhang. Och om jag kan få ge det vidare, så är jag mer än glad för det.

Så skönt att läsa att du börjar stå upp för dig själv, flygcert! Du börjar sakta men säkert behandla dig själv med respekt, och det kommer att leda dig framåt. Fortsätt så här, även om det känns jättejobbigt. Det är rätt väg som du har börjat trampa.

Kram, alla.
/H.

Sorgsen, tack för dina ord. Känns ibland som att jag inte har rätt att vara här: min sambo dricker inte längre, men kvar finns det som är så illa - hans ilska.

Det du skriver om rädsla är så träffande: "Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar" - jag har ju varit så rädd för honom, när han hotat mig, när han använt sin kropp för att "biffa upp sig" och gå hotfullt mot mig eller till och med putta på mig med bröstet.
Till och med min svägerska har uppgett att hon blivit så rädd för honom vid jul att hon kände sig tvingad att gå undan.
Och ändå, det känns inte som att det faktiskt har hänt, det är något som händer när det är "lugnt igen (lugnet före stormen) - jag blir osäker när han visar sig från sin bästa sida, och samtidigt går jag fortfarnade och väntar på att det ska hända igen "för om det händer igen, då ska jag lämna honom..." eh... som jag bestämt och lovat mig själv, utan att överdriva, kanske 1000 gånger... Pinsamt, dumma jag.

Du stärker mig genom din berättelse, genom dina ord att visa barnen vad som inte är ok - det är ju bara så svårt att tänka sig att sambon och jag ska strida om barnet, för det kommer han att göra till varje pris, och att jag kanske inte får ha henne så mycket som jag önskar. Hur blev det för er?

Lelas, fina, fina och goda människa!
Läste din berättelse om Guds räddning med båt, helikopter osv, så viktig!

***

Har emellanåt kvar den där känslan av skam. Jag brukar tänka att jag vet ju vad som är rätt respektive fel, vad som är ok och inte, men ändå kan jag inte stå upp för det och i de situationerna skäms jag så. Jag skäms så över att jag vet hur jag borde agera men jag klarar inte att göra det.

Jag vet knappt om min sambo är alkoholist, men det är av mindre betydelse eftersom det största problemet är hans vansinnesutbrott då han säger vad som helst till mig. Dessa utbrott kommer ju då och då, åtminstone någon gång i veckan och varje gång bestämmer jag mig för att jag ska lämna honom, men sedan går det ett par dagar och så lugnar allt ner sig och så stannar jag för att jag inte vågar och inte vet hur jag ska lämna...
Och så är allt tillbaka till att jag ägnar 24 timmar per dygn åt att älta hur dåligt jag mår, vad jag ska göra, om jag orkar leva i detta, om jag klarar mig själv ekonomiskt, vad som händer med barnen om jag lämnar, vad han kommer göra mot mig/säga till mig och om mig etc etc, och samtidigt går jag omkring med en isande kyla i kroppen, en ständigt molande känsla av ilska och kanske lite äckel och hat mot honom (som jag skäms över!! och bara vågar skriva här där ingen vet vem jag är "på riktigt").

Men han dricker ju inte längre, men allt det andra då...?
Åh... Min lilla flicka som är sååå pappig emellanåt, men pappa som sällan orkar med utan väljer att titta på TV, spela dataspel, osv, och det är ändå alltid jag som gäller i slutändan, men att jag ska slita upp henne från vår familj (och samtidigt vet jag ju hur illa det måste verka för henne när pappa står och skriker som galen på hennes mamma, när pappa vänder saker hon säger för att skydda mig emot henne... Illa, illa och ont ont i mammahjärtat).
Han kommer kämpa sig blå för att få ha henne, men jag förstår inte hur han skulle orka...

OCH vad jag önskar att jag kunde besinna mig - inte vara det här sjuka kontrollfreaket som fantiserar fram alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion i huvudet, oftast de allra värsta!
Sinnesrobönen!!

Kramkram

rätt att vara här flygcert. Skriv på du så blir det allt tydligare för dig själv hur du har det. Visst har du också läst på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/
Stanna, läs, skriv och samla mod att förändra det du kan. Du kan! Kram, kram / mt