Nykter man med fru som dricker - hur hjälpa?

Long story; träffade en trevlig tjej på ett diskussionsforum, åkte ner och besökte henne i hennes hemland, gifte oss, fick en son, nu bor vi båda här i Sverige.

Hon dricker. Inte stora mängder, men ofta och i smyg. Hon smyger ut på dagarna ("Jag ska ta sonen på promenad" eller "Jag ska bara till ICA") men har setts av vänner inne i stan utanför Systemet. Nubbe dyker jämnt upp (såna där små tiopack av 50cl brännvin), gömda i skåp och väskor och jackor och så.

Det har hållit på i fyra år nu. Jag har aldrig reagerat våldsamt (blivit så arg att jag höjde rösten *en* gång, i somras, då hon lovade att inte dricka på hennes klassåterförening och kom hem så full att hon inte kunde stå), alltid försökt att visa henne att hon kan prata med mig, vara ärlig, och att jag kommer att stödja henne om hon vill försöka bli nykter. Hon *vet* allt det, men jag tror hon undermedvetet fortfarande försöker smyga med det. Jag har sagt om och om igen att "Det är inga problem så länge du berättar om det innan jag hittar tomflaskorna", och ibland erkänner hon om jag frågar, men oftast blånekar hon. Om bevisningen är för stark säger hon "Jag minns inte något om det".

Det är aldrig stora mängder, men hon blir kraftigt påverkad även av små mängder. Det hjälper inte heller att hon är på en salig blandning av psykiatriska mediciner, plus massor av paracetamol och ibuprofen för ryggvärk. Vi bor dessutom med Mamma i Mormors gamla lägenhet medan vi söker jobb, och vår nu snart tvåårige son lägger till ännu ett stresslager.

Vi - eller jag, det varierar - har testat lite av varje. Vi testade med komplett alkoholförbud; det höll inte mer än en vecka. Vi testade med att ransonera - två lättöl i veckan tillsammans med mig - men redan från början tog hon dem på egen hand, svepte ner det med lättöl två, och tog nästa dagen efter... Vi har testat att låta henne blåsa, men alkometern hade en "olycka" inom en månad. Hon går i nuläget till psykiater och kurator, men de är på en månads semester just nu (och konsulentens bästa råd till en mor som tar sin son på 2-3 längre promenader om dagen var "Har du funderat på att gå ut och gå lite?").

Sedan flytten till Sverige har problemet blivit värre; hon har bland annat gjort uttag från mitt personkonto, spenderat stora mängder från vårt gemensamma konto, och nu idag fick jag veta att flera hundra kronor försvunnit från Mammas portmonnä.

Båda hennes föräldrar har haft alkoholproblem förr, och hon har haft problem med knark för länge sen. Några år innan vi möttes var hon inlagd på anstalt för alkohol- eller knarkberoende (minns inte exakt).

Ärligt talat, som det ser ut nu, så skulle jag skilja mig från henne om det inte vore för sonen. Jag vet att jag har varit alldeles för vek med henne, men jag vet inte vad mer jag kan göra.

Profile picture for user markatta

Välkommen hit!

Det första jag reagerar på är att du skriver "Vi - eller jag, det varierar - har testat lite av varje". Känner igen mig i det. Jag har också testat ransonering, förbud, allt möjligt. En gång sa jag till och med till min sambo att jag kunde vara hans antabus, att jag skulle gå varje gång som jag märkte att han druckit, vilket bara resulterade i att det inte var så ofta jag kunde vara hemma alls. Tyvärr så tror jag idag inte att sådant funkar.

Ansvaret för hennes drickande måste ligga hos henne själv, det gör det ju inte när det är du som tar fram alkomätaren, du som ransonerar och "bestämmer" hur mycket hon får dricka. Om du läser i trådarna här så ser du att det är väldigt vanligt att man som anhörig försöker med allt möjligt men att gränserna liksom flyttas fram hela tiden, t.ex. att man som anhörig säger att om du inte slutar dricka så kommer jag lämna dig-alkisen slutar inte att dricka-den anhöriga säger du får bara dricka på helgen-alkisen smyger i veckan-den anhöriga säger du måste berätta varje gång du druckit o.s.v. Alla de här "tricken" vi tar till leder just till ingenting så länge det inte blir några konsekvenser för alkoholisten, så länge de inte själva behöver ta ansvaret.

Din sista mening, "Ärligt talat, som det ser ut nu, så skulle jag skilja mig från henne om det inte vore för sonen. Jag vet att jag har varit alldeles för vek med henne, men jag vet inte vad mer jag kan göra", berör mig. Jag tror många här kan känna igen sig i det, den där uppgivna känslan av att man har provat allt och vad mer kan man göra. Kanske är det så att det faktiskt inte finns något du kan göra för att få henne nykter, att viljan och styrkan att be om hjälp måste komma från henne själv? Det finns inget som säger att man måste stanna hos en alkoholist bara för att man har ett barn tillsammans. Däremot finns det massa forskning och kunskap kring att barn far illa av att leva med en förälder som är alkoholist. Flygcert har skrivit mycket i sin tråd om att ha barn med en alkoholist, rädslan att lämna och processen dit och efter.

Fortsätt läsa och skriva här så kommer dina tankar och känslor förhoppningsvis bli lättare att sortera. Har du någon irl som du kan prata med om det här? Det tar mycket energi att leva med en alkoholist och det bästa vi kan göra både för alkoholisten och oss själva är att se till att vi själva mår bra och fundera ut hur vi själva vill leva våra liv.

Ta hand om dig!

Profile picture for user awmperry

Har nyligen fått veta att en hel drös uttag jag hade trott var skimmade kort hade gjorts på mitt eget (riktiga) kort - runt 18,000 kronor totalt som hon har tagit ut och handlat för (inte bara alkohol, måste jag påpeka, men kanske 500-600 i veckan).

Hon säger att hon inte känner igen de uttagen och inte kan minnas att hon gjort några såna uttag. Det ligger lätt till att förmoda att hon ljuger - det vore inte första gången - men med hennes diverse psykproblem vore inte något dissociativt helt främmande. Vi ska till hennes psykolog i morgon, så vi får se. Och hon har lovat att betala tillbaka allt, så vem vet.

Profile picture for user flygcert

Jag tänker på dig! Jag hoppas att du får styrka här - det har jag fått! Säger som Markatta - dina ord berörde mig så - när man känner att man gjort allt, men inget har ändå fungerat... För det enda som fungerar är att ta bort skyddet - i detta fall dig själv.

Kram och stöd!!