Hej alla.
Jag är helt ny på denna sida, det är första gången jag ens fick syn på den, men jag kände att det här kan vara en bra ventilation för mig.
Jag är 23 år, och jag har en pappa som är alkoholist. Det har pågått i säkert 15 år, jag minns iallafall att detta fanns i min familj som ung tonåring. Nu har det blivit värre än någonsin, han har gått ned totalt i allkoholens djup.
Min pappa är oerhört argsint, envis och många gånger känner jag rädsla för honom. När han dricker blir han likadan fast gånger hundra. Mina föräldrar är fortfarande gifta, och min mamma klarar snart inte mer. Jag har flyttat till en annan stad och kommer hem några gånger per år, och får se hur illa allt står till. Min mamma vågar nog inte göra så mycket mer, hon ber honom att sluta och har bett under så lång tid, men det händer naturligtvis inget. Men bestämmer pappa att det ska drickas vin till middagen så blir det så även för mamma, och hon vågar nog inte säga ifrån.
Jag har tänkt tidigare att det får bli jag som får prata med honom, när han är nykter, och verkligen be honom att vi ska söka hjälp för detta. Min bror kommer inte ta tag i det. Numer känner jag att jag inte kommer våga 'ställa honom mot väggen', det är ju fortfarande inget som är erkänt i vår familj. Jag är rädd att han kommer ta det riktigt illa, antingen blir han så arg på mig att han inte kommer vilja prata med mig mer, han kommer känna sig utelämnad. Om det inte blir så är jag livrädd att han tar sitt liv. Han är oerhört känslig. Allting bottnar sig i dålig självkänsla, misslyckad karriär som fick honom att känna sig som en förlorare. När jag mot förmodan säger emot honom i någon situation, blir han jätteilsken och känner sig mobbad, och det känns som han riktigt avskyr mig. Ibland tror jag att han känner riktigt dåliga känslor mot sina barn. Han visar ingen kärlek mot oss. Men jag tänker ändå att vi som familj måste säga emot honom? Vi kan väl inte bara spela med och därmed acceptera hans beteende? Det kan inte vara positivt kan jag tycka.
Han behöver terapi, prata ut om all ohanterad ilska som finns inom honom, förbättra hans självkänsla och tillslut ta tag i hans beroende. Men det känns just nu omöjligt att få iväg honom på nånting, han litar liksom inte på nån och tycker i princip att alla andra är idioter. (Inkl hans fru och barn känns det som).
Nån som känner igen dom här personlighetsdragen och beteendena? Har isf era anhöriga fått hjälp och vilken typ av hjälp?
Med vänlig hälsning,
Dottere