Jag behöver hjälp

Hej!
Jag är en tjej på 20 år.
Tänkte börja med en kortfattad (förhoppningsvis) beskrivning av min barndom till idag.
Mina föräldrar bodde tillsammans till jag var 5 år. Det tog slut pga mycket bråk, då min pappas största hobby är att diskutera saker om allt mellan himmel och jord när han dricker/är full, vilket min mamma till slut inte orkade mera. Jag har alltid bott varannan vecka hos mina föräldrar, då min mamma jobba två olika skift.
Mina föräldrar bodde ensamma (utan partner) tills jag var ca 12 år, då dom hitta nya partners.
Finns en del händelser jag minns från 10-12 år. Det hände ett x antal gånger att jag vakna mitt i natten, Elvis spelades på hög ljudnivå. Samtliga gånger hitta jag pappa sittandes, sovandes i soffan. Som liten förstod jag inte. Jag tog min cykel och cykla till mamma (som tur var bara bodde 2-3 minuters cykelväg därifrån). Jag hade nycklar så kom in i trapphuset och lägenheten. Väckte mamma varje gång, som varje gång förstod vad som hänt. "Mamma, pappa sover i soffan o jag kan inte väcka honom". Detta är något av det starkaste jag minns från den åldern, att han alltid somna i soffan, och att jag ej kunnat väcka honom.
Som sagt, när jag var 12 år flyttade båda mina föräldrar ut på landet med sina nya kärlekar.
Till en början blev pappas drickande bättre, eller ja, han döljde det ialf bättre.
Även då bodde jag varannan vecka, tills jag var 15 år, då fick jag nog. Jag flyttade helt till min mamma, mycket berodde också på att hon och hennes nya man flyttade in till stan igen, då det i tonåren var roligare att vara inne i stan, än på landet. Det hände då och då att jag åkte ut till pappa, men varje, varje gång var han så full, att han knappt kunde stå upp utan att hålla sig i något.
Min pappa har aldrig någonsin lagt en hand på mig, eller någon annan. I nyktert tillstånd är han den mest underbara pappa som finns.
Men jag klarar inte av detta missbruk.
När jag var 17 år kontaktade min pappas sambo Nämndemansgården, då hade hon också fått nog. Då, var första gången som pappa någonsin har erkänt att han har problem. Nämndemansgården erbjöd sånt här program man kan gå, men det skulle aldrig gå sa pappa, då han är egenföretagare (målare) och var tvungen att sköta firman. Så nämndemansgården sket sig. I mars månad i år, separerade pappa o hans sambo. Ingen av dom orkade mer då han har alkoholproblem och hon pengarproblem. Ni kan nog själv föreställa er vilken kaos det kunde vara i huset ibland.
Idag, bor min pappa ensam i ett hus. Han är fortfarande egenföretagare.
Jag vill träffa min pappa (vilket jag gör ca 1 gång i månaden) och jag vill ha en bra relation. Men jag vågar inte bygga upp min relation då jag är rädd att bli sårad igen. Sen i mars månad, då han flytta till sitt nya hus, har jag varit där ute ca 5 gånger, och varje gång har han druckigt. Vissa gånger mer än andra. Jag går alltid och kollar i köksskåpen och soptunnan under vasken för att hitta ölburkar. Jag vet att han har druckigt, och har som ett kontrollbehov att veta hur mycket. Jag letar tills jag hittar något. Jag åker heller aldrig ut till min pappa utan min pojkvän, det vågar jag inte.
Varje gång vi bestämt en dag som vi ska åka ut till honom, så mår jag dåligt och oroar mig.
Nu den senaste tiden har hans kropp också börjat säga ifrån, och ibland får han vara hemma från jobbet för han har så ont.
Han har alltid jobbat mycket, jobb 7-16, sen hem o sprutmålar i sitt garage långt in på kvällen. Kommer inte ta lång tid tills hans kropp lägger av helt.
Som sagt, vill bygga upp vår relation, men vågar inte. Vill inte bli sårad igen. Har alltid kunnat fly till min mamma, men samtidigt saknar jag min pappa. Även om han lever, och vi har kontakt, så känns det som att han är borta. Jag har alltid varit hans dotter, pappas flicka, men idag är det inte alls så. Skulle gärna vilja få hjälp och tips på hur jag ska göra, om någon har en aning om hur.

Profile picture for user markatta

Ska iväg på jobb snart så hinner inte skriva så mycket.

Vill bara säga att jag förstår att det känns jobbigt och svårt och också att du inte vågar bygga upp relationen till din pappa. Om han dricker varje gång du är där så är det ju dessutom omöjligt eftersom en berusad person inte är känslomässigt närvarande.

Kanske du kan ställa krav på att han ska vara nykter om han vill träffa dig? Och var bestämd med att du åker hem på en gång om han inte respekterar det och du måste nog vara beredd på att det kan hända. Ett annat alternativ kan vara att inte träffa honom just hemma hos honom. Finns det platser/aktiviteter då han inte brukar dricka? Till exempel att ni går till simhallen tillsammans eller att ni träffas ute på ett fik istället?

Du kan inte tvinga honom att sluta dricka men du kan själv välja under vilka förhållanden du går med på att umgås med honom. Du kan också söka hjälp för egen del. Som anhörig är det oerhört påfrestande och många av oss behöver stöd. Al-anon och anhöriggrupper på beroendemottagningar kan vara något att kolla upp? För oavsett om han väljer att fortsätta dricka eller inte så kan du se till att du själv mår så bra som möjligt.

Ta hand om dig!

Profile picture for user Entjej20

Som svar på av markatta

Han vet att jag inte gillar drickandet, kvittar om det är en öl eller fem. Förr när jag hälsade på hos pappa, så hade han alltid druckigt. Och jag frågade min pappas sambo om varför gör han det? Och hon sa att han alltid var så nervös när jag skulle komma ut, för att han visste att han måste vara nykter, och antagligen blev han så nervös eller något att han var tvungen att dricka för att lugna ner sig.
Min mamma har också sagt 1000 gånger: om han har druckigt så kör igen! Men jag kan inte.. Jag kan inte bara vända på klacken o gå, är rädd att han ska bli ledsen.
Jag har försökt att få han till att komma hem till mig o min pojkvän, men känns som att han bara pratar bort det. Han kan ringa och säga: när kommer du ut nästa gång? Det var länge sen du var här nu. Så kan jag säga tillbaka: är det inte dags att du kommer ut till oss? (Vi har bott här sen januari och han har inte varit här någongång alls).
Jag har 4 vänner jag snackar med som också har en anhörig med samma problem. Pratar mycket med min mamma också. Men tyvärr börjar hon ge upp då hon själv haft en pappa som aldrig slutade. Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt.
Ett tar var jag orolig för mig själv då pappa, farfar, farfars far, morfar och morfars far har problem med alkoholen/hade när dom levde, med tanke på att dom snackar om att det är ärftligt...

Profile picture for user markatta

Som svar på av Entjej20

Du ska inte förminska dig själv bara för att du är rädd för att göra någon annan ledsen. Dessutom, blir han ledsen för att du går då han druckit så är det inte ditt fel, eftersom det är han själv som väljer att dricka. Kanske kan det vara bra att han faktiskt får bli ledsen och kanske kan det till och med bli en ögonöppnare för honom om han lyckas stanna upp i det och tänka till att det egentligen är på grund av hans egna handlingar som han blir ledsen och att det är han själv som kan bryta mönster och nå en förändring.

Det du skriver; "Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt" får mig att tänka på just mönster och förändring. Om du gång på gång upprepar något utan att nå en förändring, är det inte dags att prova något nytt då? Jag menar inte att du ska sluta prata med dina vänner, utan att du kanske får försöka våga tänka annorlunda, våga agera annorlunda.

Det är inte rimligt att du ska behöva gå och vara orolig och ha ont i magen varje gång du ska besöka din pappa. Inte heller att du ska stanna i en situation du mår dåligt av bara för att han inte ska bli ledsen/få fortsätta dricka.

Blir han ledsen så blir han. Någon gång måste han också få möta sina känslor.