Inte drömde jag om det här

Hej!

Ny röst på Forumet. Försöker få ordning på ett liv med min törstige särbo. Nog är det tur vi är just särbos. Vi har haft många roliga upplevelser tillsammans men också många tråkiga. Vi har en lång historia bakom oss. Jag har berättat för hans syster att han har problem för flera år sen. Hon pratade med honom då det är nog fem år sedan första gången, sen när jag flyttade berättade jag varför till henne.

Det är dock ingen annan i hans familj som vet något om det, borde jag tala om det för fler i hans familj?

Allt känns så frustrerande och min kompis som också vet om det här frågade om det var det här livet jag drömt om, nä inte fan har jag drömt om detta....!! Det fick mig att öppna mina ögon lite mer.

Känner mig så vilsen och frustrerad.

I en annan tråd här skrev jag att jag skickat ett mail till hans privata mail när ändå inget annat hjälper. Efter att jag skickat det ringde jag och sa att han hade ett mail jag ville att han skulle läsa. Han skulle duscha och äta först sen glömde han väl bort att läsa för han har inget reagerat på det ännu. Jag fick ju förståss ågren efter att jag skickat det å kände mig som en skit. Här på forumet fick jag dock uppmuntran, det stärker mig väldigt mycket, tackar för det!

Profile picture for user Mammy Blue

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!

Profile picture for user Särbo11

Som svar på av Mammy Blue

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

Profile picture for user Mammy Blue

Som svar på av Särbo11

nog att om du har de känslor du har för kombon särbo+alkohol, så kommer ju inte ett förhållande att funka om han inte slutar dricka helt, för den där oron som du känner nu kommer förmodligen att sitta kvar, oavsett om han bara skulle dricka en öl så kommer du bli orolig. Ränderna går aldrig ur- känslan om du förstår vad jag menar.

Så om jag fick bestämma vilket jag givetvis inte kan, så är det noll som gäller. Om det nu är som han säger så är det bara att skita i att dricka. Problemet är väl att det är så lätt att omvärdera det beslutet. Men om du nu väljer en nollgräns är det nog väldigt viktigt att vara konsekvent, en nollgräns är en nollgräns och inte ens folköl är noll. Bestäm dej själv först, tänk igenom om du kan hålla dej till det du sagt, kan inte du hålla dina löften/ hot, så behöver ju inte han lägga två strån i kors heller, och ni är tillbaka på ruta ett.

Förresten, att dra ner på drickandet är något man kan göra så länge man inte är beroende, men har man väl trillat över kanten så är det oerhört svårt, nästan omöjligt, det kan även trigga igång mer smygande och lögner.

Se mitt inlägg som det är, mina åsikter blandat med funderingar, jag är ingen expert.
Kram!/MB

Profile picture for user flygcert

Du har kommit en bra bit på vägen - so din vän sa: var det detta du drömde om? Du behöver reda ut vad du vill ha i livet!

Jag har varit i något liknande: försökt genom min kärlek att säga att han ska dricka mindre, jag vågade inte säga att jag inte ville att han skulle dricka alls av rädsla att han skulle känna det som ett omöjligt mål, jag funderade på om jag skulle prata med fler i hans familj, vi hade haft många härliga stunder men också många inte så härliga...
Men - precis som du fått råd och skrivit själv: du kan inte få honom nykter. Hot, bön, kärlek, omtanke, skäll, medkänsla mm kommer inte hjälpa - han beslutar själv och hans val måste vara hans egna.
Du kan inte heller ansvara för att berätta för andra - du behöver nog prata med andra för din egen skull - prata med vänner, samtalskontakt, AlAnon eller annat som kan hjälpa dig, men du kan inte "informera" hans familj, vänner etc i tron att de ska hjälpa dig att hjälpa honom eller liknande - det är den medberoende Särbo11 som försöker curla för sin respektive, men det hjälper inte. Men om någon frågar så behöver du ju inte ljuga för att skydda heller.

Förstår din vilsenhet och frustration - man vill ju hjälpa, man tror att man ska kunna hjälpa, man känner ångest för att man inte gör mer, osäkerhet på om man verkligen kan/vill/orkar vara själv, frustration att det man gör inte räcker till för att göra särbon nykter osv osv.

Du gjorde helt rätt med mailet - du har skrivit ner vad du vill och vad som är viktigt för dig. Det är jättebra. För särbon är det kanske inte så tydligt - du har kanske sagt/skrivit liknande saker innan, men låtit det sjunka undan och sedan finns du där vid hans sida igen. Jag bönade och bad min sambo, hotade och småskällde, omhuldade & kramade, grät och bad osv osv om att han skulle sluta dricka, under flera år, men allt lade ju sig varje gång - jag sa att jag inte orkade men så stannade jag ändå, jag sa att jag inte skulle acceptera att han sa/gjorde det han gjorde när han var full men jag stannade ju = jag accepterade, och han visste att allt jag sa och gjorde var tomma ord. En dag när jag hade säkerhet i mina ord och sa att jag orkar inte mer, jag flyttar - inte ens då trodde han mig. Sedan dess har han sagt oräkneligt antal gånger att jag aldrig sa till honom varför jag flyttade.
Men en skillnad mellan våra respektive är ju att han haft en mycket aggressiv sida med hot, framförallt psykiskt våld.
Och jag menar absolut inte att förringa det du skriver om, eller låta nedlåtande att du kommit med "tomma hot" - jag menar att vi alla gör samma sak, vi som är här på anhörigdelen är alla mer eller mindre medberoende. Det är så förrädiskt det är att leva med en missbrukare.
Jag känner med dig! Var så stark du kan och försök ta all hjälpa du kan, fortsätt skriv här!
Kram

Profile picture for user kerran

när man inte vet hur "illa" det egentligen står till med missbruket - allting är förhandlingsbart, dels när man överlägger med sig själv och dels när man försöker prata om det med partnern. Det svåraste tycker jag har varit just ovissheten - pratar han sanning eller inte idag? Bagatelliserar han eller är han uppriktigt trött på att dricka men misslyckas pga suget? Om han hade kommit till mig och berättat att han haft en skitperiod och druckit tre helrör den senaste veckan hade jag kanske inte behövt leta upp de där tomflaskorna som jag ofta kände mig tvungen att göra när han bedyrat att han minsann inte druckit på fem dar...för det stämde ju oftast inte. Och just den känslan att verkligheten inte stämde, var den som upptog hela min tid och gjorde att jag till slut tappade bort mig själv totalt!
Jag har, som du, inte heller kunnat släppa de där framtidsdrömmarna, planerna man har tillsammans, även de gånger man har så roligt tillsammans - det känns närmast omöjligt att slänga bort allt det! Men nånstans måste jag tro att det finns fler människor därute som man kan dela dessa drömmar med...och där man inte måste gå runt med hjärtat som en jojo i kroppen...
Jag önskar dig all lycka till med att komma fram till hur du vill ha det - låt det växa fram!
Kram

Profile picture for user Särbo11

Som svar på av Mammy Blue

Tack MB, dina tankegångar och synpunkter är precis vad jag behöver, att få liksom "fog" för att vara kvar på den bana jag försöker staka ut åt mig. Det var bra du skrev det om folköl, jag har funderat över det. Det är ju självklart för mig men för en beroende kan ju det verka som rena hallonsaften. Jag blir mer och mer övertygad om att noll är min gräns.

Jag är så tacksam för responsen!

Kram

Profile picture for user Särbo11

Som svar på av kerran

att du haft samma upplevelser som jag, det inte bara tröstar det ger en styrka. Vad jag inte kan fatta är att man så länge hållit fast vid en människa som fullständigt skitit i hur jag mått, egentligen borde jag ju snarare avsky honom. Att ha så här kluvna känslor är ju hur förödande som helst för ens eget välbefinnande. Jag har just insett att jag kanske inte riktigt vågat ha några riktiga drömmar eftersom jag befarat att de ändå inte kommer att gå i uppfyllelse tillsammans med honom, tvivlet har ju funnits där. Insikten är svår.

Tack kerran!
Kram

Profile picture for user Särbo11

Som svar på av flygcert

som du beskriver så bra, och min alkoholist gick aldrig till fysisk våld men visst sa han många gånger att det var mitt fel att han drack att jag var tjatig och sur, han använde alla de härskartekniker som fanns för att sätta mig på plats även inför mina och hans vänner. När vi skulle säga till vår då 17-åriga son att vi skulle skiljas frågade han ju varför såklart, alkoholisten sa att vi växt ifrån varandra och ville olika saker. Jag sa att det var för att han drack... vet inte om det var smart men det kändes helt fel för mig att ljuga för min son.

Jag förstår dig flygcert att du inte menar illa alls utan vill bara beskriva för mig hur vi alla gör misstag. Det är bra stöttning!

Jag har sökt hjälp för mitt medberoende, jag ringde en vän ikväll som lovade undersöka vilka möjligheter jag har i vår stad, hon är insatt i sådana saker.

Vilken obeskrivligt skön känsla att veta att det finns hopp om stöd inom en ganska så snar framtid.

Jag känner att jag inte klarar att hjälpa mig själv. Första steget var att vända mig hit och det är jag oerhört glad för och det har gett mig insikt att jag bör söka hjälp för min egen del. Detta är inget jag längre ska skämmas över, fast jag vet jag kommer göra det många gånger ändå.

Kram!

Profile picture for user Särbo11

Idag har jag pratat med min hjälpande vän, vi åt lunch ihop, eller snarare hon åt och jag petade, men jag fick berätta det jag behövde, och hon lyssnade och gav mig sitt stöd. Hon hjälper mig vidare att nå hjälp. Tror det är detta som gett mig styrka idag.

Mina tankar varit rätt så spridda på mitt jobb idag, helt disträ och märker att jag inte orkar lyssna på någon någon längre stund utan tankarna far ohejdat omkring i skallen, hur ska jag kunna fungera??

Snart blir det "The talk" med min alkoholist. Han har läst mitt mail och svarat att han vill leva som jag, måste ta reda på vad han menar med det exakt.

Jag ska försöka stå på mig med nollgränsen och att han får lov att söka hjälp, jag kommer inte acceptera att han försöker hjälpa sig själv. Jag vet han kommer slingra sig att han ska dra ner, men jag kommer inte ge mig. Jösses vad envis jag nu då låter, vi får väl se hur det blir.....

Jag försöker förbereda mig på alla de argument han kan komma med som visar att jag är helt fel ute och som behöver hjälp själv att se klart. Tycker jag tänkt på det mesta men förmodligen finns ännu många knep kvar från min alkoholist är jag rädd. Försöker fundera ut plan B om plan A inte funkar.......

Profile picture for user Särbo11

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

Profile picture for user Mammy Blue

Som svar på av mulletant

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

Profile picture for user markatta

Som svar på av Mammy Blue

det tror jag också. Det kommer krypande i.o.m. att gränserna förskjuts. Det är liksom mer stigmatiserande om någon skulle ta en "party-lina" kokain en gång om året och det skulle komma ut än om någon dricker flera gånger i veckan och det blir för mycket. Definitionen av "knarkare" är ju mycket snävare, d.v.s. "någon som använder narkotika". Menar inte beroendevårdens syn här utan mer generellt hur samhället ser på det. En "alkis" däremot är ju ofta någon som helt tappat kontrollen, sitter på bänken och säkert inte har ett arbete. Begreppet alkoholist tycker jag börjar förändras dock, fler kända personligheter som öppet berättar om missbruk och öppnar upp ögonen för att det kan förekomma i alla samhällsskikt och framförallt hur duktig en alkis och dennes familj kan vara på att dölja missbruket för omvärlden.

Tänk bara vilken skillnad i respons det skulle bli på de här två tidningsrubrikerna/inläggen;

Fredrik Reinfeldt på frågan; hur kopplar man egentligen av som statsminister?. -Efter en hård arbetsdag så varvar jag gärna ner med ett par öl, ja egentligen är jag nog som vilken grabb som helst. Och vad vore fredagsmyset utan några stadiga virrepinnar, lägger statsministern till som inte bara är politiker men också en stor kännare och samlare av just vällagrad whisky från det skotska öriket.

JUHOLT TALAR UT -Jag har aldrig så mycket som rört en droppe alkohol men en gång om året, på min födelsedag, så brukar jag unna mig en liten näsa kokain, festa till det lite så att säga.

För mig är det nu mycket lättare att definiera "för mycket" och det är när jag känner en oro för personen i fråga och för mig själv. I början med min alkis så var det efter x antal öl men blev sedan efter bara en klunk öl. Då har jag ju sett missbruket utvecklas under lång tid och det som i början var en "bad feeling" om att han kanske drack lite för mycket blev till en svart-på-vitt övertygelse om att den här mannen är en missbrukare. Den där magkänslan man har ska man lyssna till.

Profile picture for user Särbo11

ni skriver här ovan MB, MT och Markatta. Håller verkligen med om att svårigheten att säga vad som är för mycket alkohol är svårt att säga. Der är svårt för en som jag som inte är van vid att någon dricker för mycket (från min uppväxt) att fatta att någon dricker för mycket i mitt vuxna liv, som dessutom hävdar med bestämdhet att jag har fel. Sedan har det mycket riktigt sakta men säkert blivit mer och mer då vänjer man sig väl även som anhörig att det är alkohol jämt och ständigt. Hade min alkoholist istället snortat kokain hade jag reagerat annorlunda (tror jag, eller kanske inte....) Din definition Markatta om vad för mycket är ska jag ta fasta på, det tyckte jag var en alldeles utmärkt definition.

Jag har varit på mitt första samtal, den jag träffade var också medberoende med levde nu med en nykter alkoholist sedan 20 år tlllbaka. Vilken känsla att få prata med någon som faktiskt exakt fattar vad jag pratar om, precis som alla andra här på forumet. Det blev ett bra avstamp till mitt nya liv. Jag inser att jag är inte längre mig själv, jag har stått tillbaka med mina önskemål, åsikter, planer och drömmar om framtiden, för att koncentrera mig på att min alkoholist ska få dricka så mycket han vill och inte störa honom med saker vi har olika åsikter om. Då får han ju en orsak att dricka och den ville jag ju inte ge honom. Om jag ska beskriva hur jag uppfattar mig själv är min första tanke att jag blivit en LITEN människa med obetydligt värde. Alltså förminskad, sjukt jaa!

Nu känner jag en sån oerhörd ilska när jag tänker på honom att han gjort så här mot oss, min egen del orkar jag just nu inte se, men den dagen kommer väl också. Vår son har också talat om att han inte längre står ut med drickandet, det tycker jag var oerhört starkt gjort av honom. Alkoholisten svarade ju klokt och sa att han var tacksam att han berättade hur han kände. Men det återstår ju att se om han ändå kan stå emot begäret att dricka. Hur som helst jag måste må bra och tar tag i mig själv och det jag kan göra för mig, sen får jag väl orka ta tag i nästa problem att kanske få iväg sonen till samtal också men just nu säger han att han inte tror det behövs, inte vet jag om det gör det men jag skulle nog vilja att han gjorde det. Eftersom han nu är myndig är det ju hans beslut. Funderar mycket på honom och hur hans uppväxt varit, men tror han ändå haft det bra i eländet som varit emellanåt, det har ju inte varit kaos och fylla jämt i alla fall även om det nog varit rätt så mycket festande.

När vi separerade och skulle dela på våra saker insåg jag att det var jag som betalat det mesta av våra möbler och husgeråd, inser att jag dessutom finansierat hans supande..... :(

Jag känner mig verkligen lurad, förd bakom ljuset liksom, bedragen och trampad på fy faaaaan! Det är väl tur jag har ett jobb att gå till för att gå här hemma och älta all skit är ju inte bra för mig blir deprimerad och apatisk, orkar inget ta tag i.

Ny dag imorgon nya erfarenheter och nya insikter att upptäcka både bra och dåliga.

Profile picture for user Särbo11

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

Profile picture for user Särbo11

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

Profile picture for user Särbo11

Jag har tvingat mig själv att inte träffa min särbo så mycket då jag vill undvika hans humör. Orkar inte med att han ska snäsa och kritisera. Måste få andrum. Måste sträva framåt hela tiden och tänka på mig själv. När jag inte längre ger allt av mig själv till honom märker jag att även han tar avstånd, tror detta är början på slutet av vårt liv ihop.

Det är nog lite sorg jag känner inför den tanken men om det är den enda vägen för att jag ska må bra är det så det måste bli. Fast kanske någon gång i framtiden när vi repat oss kan vi kanske hitta varandra igen.

Läste om personlighetsstörningar och det var ju en liten pusselbit som kanske ramlat på plats, men är ju inte säker det är så. Det får jag väl aldrig veta heller med säkerhet men nog är det många likheter. Det skrämmer mig också, då är ju vår problematik inte endast relaterad till alkohol......

Ensam av fri vilja just denna kväll.

/Särbo

Profile picture for user Särbo11

Tror jag går under av känslan jag har att vårt liv ihop bara varit en enda stor lögn är livrätt för att jag levt med en man med svår personlighetsstörning med åtminstone starka drag av narcissism. Det låter inte klokt, kanske är det inte sant, jag hoppas inte det men kan inte blunda för att det jag läser om människor som lever eller levt med en narcissist är skrämmande likt vårt förhållande. Nu önskar jag helt plötsligt att han "bara" var alkoholist, säger inte det för att förringa problematiken med att vara nära en alkoholist, men då finns ju fortfarande ett hopp om att han ska kunna tillfriskna och vara en bra far för vår son. Om mina farhågor är sanna finns inget hopp om tillfrisknande då finns inget att göra annat än att gå.

Om någon av er har misstanke om att den ni lever med har en personlighetsstörning hittade jag en länk förutom den jag fick här ovan från MT, http://www.terapisnack.com/, här finns massor att läsa om olika störningar och hur det är att leva med en som har en.

Hur ska jag någonsin kunna få nån ro i min själ, jag känner mig så ledsen så ledsen.

/särbo

Profile picture for user Särbo11

Man pendlar fram och tillbaka i känslor upp och ner som i en hiss. Tror inte det är nyttigt att läsa om en massa konstiga diagnoser på nätet. Jag får skärpa mig! Jag kommer att ignorera alla ev likheter med sådana saker så länge jag inte vet nåt om det. Pust! känns ju skönt i alla fall att lägga en sak till handlingarna jag kan ändå inte påverka det om det skulle vara så.

Min alkis sa att han inget skulle dricka när vi träffas och det löftet har han ju hållit fast vi har ju inte träffats så mycket.... kan ju finnas en anledning till det.

Jag går här och våndas och tänker att han slutat älska mig nu då jag ställt krav på honom.

Jag måste ändå tänka på MIG och att jag kan ändra MITT beteende och att hans kan jag inte göra nåt åt. Det är dock så frustrerande att veta att han kunde må så mycket bättre om han sökte vård, då skulle vi kanske kunna leva ett gott liv ihop. Mitt hopp om det finns fortfarande kvar.

Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras. Jag har upptäckt många saker i min uppväxt som påverkat mig att vara en sån som tassar runt och inte ställer till med besvär för någon, inte ställer krav. Det beteendet har nog varit passande som hand i handske för en alkis.

Jag behöver stärka min självkänsla från botten till toppen och det arbetet är igång och det känns oerhört bra. Känner dock mig väldigt trött, sover dåligt har minimalt med aptit. Många tankar rusar runt och jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ställa allt tillrätta av egen kraft, försöker tänka ut något klokt att säga som ska göra att han fattar, till att se mig själv gallskrikande istället - "att är det så jävla svårt att fatta att du har druckit så mycket så att jag har blivit helt slut i huvudet av allt !!" Men det tjänar ju ingenting till.

Jag får ofta uppleva att han ena dagen tycker en sak och nästa tycker han något annat, jag följer inte med honom i hans tankegångar. Det gör mig så förvirrad. Jag står inte ut med tanken att lämna honom. Men jag vill ju må bra och hur ska det någonsin bli det?

/särbo

Profile picture for user Särbo11

Pratat med min make han har nerverna utanpå huden känns det som. Jag fattar ju att det är för att jag ställt krav och att han kanske försöker hålla upp med drickandet. Han vet jag går i samtal men han vet inte att jag är sjukskriven, det vågar jag inte säga till honom, då känns det som att han skulle håna mig ännu mer. Det räcker ju med att han på ett subtilt vis visat vad han tycker om att jag går i samtal. Ord är då överflödiga om ni hajjar.

När jag pratar med honom hör jag hur vreden sjuder inom honom han väser som en orm. Han säger inget elakt men med rösten håller han mig i schack, det räcker med en suck så ilar jag tillbaka i korgen. Tonfallet och röststyrkan förminskar mig till en liten skit. Å ändå skriker han definitivt inte.

Har funderat att skicka ett mail till hans läkare som han går till eller chefen för att tipsa om hur det står till, men det vågar jag inte för skulle han få reda på att jag skvallrat då vet jag inte vad han skulle göra. Han är väldigt mån om fasaden utåt. Är det överdjävligt att göra så?

Han kan se brister i andra saker hos sig själv och erkänna det för andra och för sig själv men just detta med alkoholen har han bara sagt att han kanske dricker lite för mycket men inte okontrollerat. Då borde det ju i alla fall finnas hopp om att han tids nog inser att det är ett problem för honom men det tar nog lång tid att komma till den insikten och att erkänna det för sig själv.

Att leva med honom under dessa omständigheter är minst sagt ansträngande då jag så gärna vill att vi ska fixa det här tillsammans, på något vis tror jag att vi skulle komma ut på andra sidan lyckligare än vi var då vi träffades t o m. De minnen vi har tillsammans är ju värda en massa slit även om alla inte är goda minnen.

Han bär säkert på en massa skuld och skam som han lastar över på mig hela tiden och när jag inte har låtit honom lasta över på mig d v s inte haft kontakt då spricker han nästan i sömmarna. Det känns som att han ska explodera när som helst.

Profile picture for user Adde

Som svar på av Särbo11

terapeut sagt det du skrev : " Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras " så gör denne ett stort fel eftersom h*n lägger ansvaret för din alkis förändring på dig.

Det spelar ingen som helst roll hur du förändras för din alkis i det här läget, förändingen måste komma inifrån var person. Det där är samma korkade resonemang som när terapeuter säger att det är bra om den medberoende dricker lite mindre så ser alkisen det och följer med ner i konsumtion. Det är bara i fablernas värld det funkar så.

Gör bra saker för din egen skull och låt din alkis få göra sina egna val.

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

senaste inlägg och känner så väl igen din kamp. Du är på rätt väg och du vet innerst vad du har att göra - ta hand om dig och lämna ansvaret för hans liv och tillfrisknande till honom - och jag vet från insidan att det är en kamp fylld av tvivel och vånda.

Jag vet också att det kan bli just så som du skriver - att man kan komma ut i en starkare gemenskap på andra sidan. Men det är som i sagorna och i Trollflöjten att var och en måste genomleva sin egen kamp längs vägen.

Ni kan fixa det tillsammans på så sätt att var och en gör sitt jobb... Du "ser" mycket nu men han måste ta hand om sitt själv. Du beskriver så bra hur det är - och kanske han måste explodera? för att möta det han bär på? Min man berättar numera ofta om den befrielse han upplever på AA där han kan dela sitt "smutsiga bagage" (mina ord som kom just nu) med människor som vet hur det är, lyssnar och inte dömer. Det kunde och kan jag inte göra. Jag jobbar med mitt och det gör du också. Det där du ser från barndomen... det känner jag också igen och har börjat glänta på på ett nytt sätt på de Al anon möten jag besökt. Det är en speciell upplevelse att dela med andra som "vet från insidan".

Läs och skriv här - även om vi möts "bara" i cyberrymden kan vi dela varandras bördor och minska vår känsla av ensamhet när vi känner igen oss i varandra. Styrkekram / mt

Profile picture for user Särbo11

Adde, du liksom bekräftade det jag faktiskt tänkte på om vad terapeuten sa, nu är jag dock osäker på om det verkligen var denne som sa det eller om jag läst eller hört det någon annanstans. Tror jag är lite virrig, men min tanke var detsamma som din. Jag har många runtomkring mig som hejar på mig och det känns skönt och jag får fortsätta att jobba med att släppa ansvaret till honom om sin egen situation.

Mulletant, det senaste är att jag är den största boven till allt ont som drabbat oss, så nog är ju mitt tålamod nu på gränsen till utplånat och då återstår ju bara mig själv. På så sätt hjälper ju min alkis mig i alla fall att fokusera på mig själv:) Visst jag är ingen ängel men tycker jag får väldigt mycket slängt i ansiktet. Umgänge är uteslutet just nu i alla fall, och om det någonsin blir aktuellt igen har jag ingen aning om och tänker inte lägga ner mer krut på att grubbla på det, inbillar jag mig i alla fall.

Oavsett vad jag säger irriterar jag honom och jag får verkligen höra vad jag är värd å det är inte mycket det. Att se sina egna fel och brister är inte alltid lätt och jag rannsakar mig själv vad jag kunde gjort annorlunda om det skulle förändrat nåt, men det kan jag inte heller grubbla över.

På sätt och vis tror jag att mina tankar liksom blir avhandlade en efter en så att jag kan sortera bort sådant som jag inte kan påverka. Det blir lite lättare att se på sig själv då också.

Tack för svaren :)

Kram/Särbo

Profile picture for user Särbo11

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo

Profile picture for user flygcert

Med risk för att låta helt fel: du kommer göra många klavertramp - för du sätter ju dig på tvären och "förstör" hans missbruk. Ena dagen kan en alkoholist vara lite lugn och ha en "bra dag"= du kan säga vad du tycker/känner och möta typ förståelse, men nästa dag är det mer sug/beroende eller vad det kallas och då kommer du att, i hans ögon, säga fel sak vad du än säger. Jag vet av erfarenhet hur det snurrar i ditt huvud, men försök fokusera på dig, vad som är viktigt i ditt liv osv, för du kommer inte möta uppriktig förståelse/omtänksamhet förrän han har en insikt i sitt missbruk.

Detta är bara mina tankar/upplevelser. Adde brukar vara bra på att berätta, kanske han tycker att jag har fel i detta, eller kan utveckla mer?

Kram och styrka!

Profile picture for user Adde

Som svar på av flygcert

tycker du har så rätt vännen flygcert :-))

Det enda jag vill invända mot är ordet "klavertramp" ni använder här. När ni uttrycker er egen åsikt och tar sats i egen person genom att säga "Jag tycker...." så är det inte ett klavertramp, det är eran egen åsikt som verkligen betyder nåt för er och förhoppningsvis även för alkisen. Åtminstone efter ett tag !
Så länge ni ger uttryck för era egna känslor så blir det aldrig fel.

Kramar till er båda :-))

Profile picture for user flygcert

du är en pärla!
Ja, så rätt: klavertramp är ju så fel, men det var ju den känslan jag hela tiden levde med när jag levde med en missbrukare. Jag ville så väl, och det blev oftast så fel ( i hans ögon)...

Kram tillbaka!!

Profile picture for user Särbo11

Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!

Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.

Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...

Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.

Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!

Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?

Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!

Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!

Jag stapplar vidare på darrande ben :)

/Särbo

Profile picture for user Adde

Som svar på av Särbo11

Särbo !! Det är avgjort ingen smörja du skriver !!!!

Du är i kris och du har hittat en väg att få utlopp för det du bär inom dig och det gör du bra ! Och slå inte på dig själv med att säga att du är en dålig mamma. Med de förutsättningar och den kunskap du hittills haft så har du inte kunnat agera annorlunda, du ÄR medberoende, men på väg ut från det nu.

Ta en dag i taget och gör bra saker för din egen skull, det är du värd !

Kram !

Profile picture for user Särbo11

Tack Adde det värmer!

Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.

Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.

Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?

Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?

Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.

Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.

Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.

Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.

Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?

Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.

Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.

Usch! vad jag klagar.

Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!

Kram och godnatt!!/särbo

Profile picture for user Särbo11

Som svar på av Framtidsdrömmar

i varandra lite här och där måste jag säga och på nåt vis är ju det en tröst för mig, jag är nog inte helt galen ändå, jag har blivit som jag blivit av en anledning som heter alkohol. Det sätt på vilket en alkoholist agerar är ju väldigt lika och vi medberoende är också väldigt lika.

Tycker du har en fin signatur Framtidsdrömmar!

Kram!!

Profile picture for user Särbo11

Tycker jag fattat mitt beslut helt säkert sen far jag tillbaka i velande igen, kan det vara jag som överreagerar? Tänk om han nu slutat dricka helt och om jag säger att jag lämnat honom för att han druckit för mycket och behandlat mig som skit kommer ingen tro mig. Varför är jag så mån om att folk ska tro på mig? Kanske så jag får liksom bevis för att alla ska förstå varför jag lämnar honom? Att jag gjort rätt liksom eller nåt? En bekräftelse på att jag inte kan stå ut med det som jag varit med om tror jag det känns som att jag vill ha.

Men om någon som säger sig älska en, inte alls bryr sig om att ens fråga hur man mår eller intressera sig för en framtid kan ju inte älska mig! Det måste vara ngn vanföreställning och ord som sägs helt utan mening, ja nu har jag inte hört det på länge så nu har väl t o m han förstått hur det ligger till med känslorna. Tror han börjat spana efter någon ny kärlek och faktiskt känns det inte så farligt alls, jag vet ju vad de får....en skithög helt enkelt. Även om han kommer behandla dem bättre en mig en tid i alla fall.

När jag läser runt här på forumet ser jag berättelser från alkoholister som ändå har hjärtat i behåll, känslorna finns där att bättra sig och att de faktiskt på nåt vis ändå respekterar sina fruar/sambos/män som de lever med. Den respekten saknas dock helt hos min särbo. Jag känner sådan ilska fortfarande att jag inte kan förmå mig att prata med honom längre, det blir kommunikation via sms å knappt det. Får inte längre några gulliga sms och jag tror inte jag saknar den falskhet som de stått för, skönt att slippa manipulationen faktiskt.

Kommer på mig själv med att tänka på hur hans nära å kära skulle reagera om jag berättade hur illa han brukar behandla mig, de skulle inte tro mig alls. Han är allas gunstling och de vet inte ett jävla dugg om honom egentligen, han visar det han vill visa, en falsk fasad inte mer.

Tror jag börjar bli klar med att bearbeta mitt beslut om att helt lämna honom det kommer bli bra intalar jag mig, stå på egna ben och bestämma allt jag vill själv för mitt eget liv. Jag har försummat mig själv. Jag har läst in en massa positiva saker om mig själv som jag spelar upp och lyssnar på varje morgon och kväll för att förändra bilden jag har av mig själv. Läser böcker och lär mig mycket både om mig och alkoholisten, jag önskar att jag börjat mycket tidigare med detta och speciellt att jag går hos en terapeut. Det finns nog ett ljus där längst bort i tunneln om jag tittar riktigt noga.

En sak är tråkig och det är ju att när jag säger hejdå till honom säger jag hejdå till hans släkt också och det är trist för mig, som själv har en väldigt liten skara närmsta släktingar, men jag överlever nog det också:)Det känns väldigt frustrerande att inte kunna tala om vilken skithög han varit mot mig genom åren. De får ha sin bild av den perfekta maken och det blir jag som kommer få skulden för separationen han kommer vrida det så att det är jag som inte går att leva med för att jag alltid är så negativ.

I o f sig är jag negativ, men bara till mig själv att jag inte duger, är trevlig nog, snäll nog, duktig nog, klok nog etc. Men den bilden kan bara jag jobba med, det hjälper inte att andra säger det för jag kan inte tro på det, säger någon något snällt eller berömmer mig tycker jag det är pinsamt då jag blir gråtfärdig direkt och jag är väldigt kritisk till mig själv och mitt sätt att vara. Att lära sig att vara snäll mot sig själv är det svårt även för er? Tips på hur man gör?

Sorgsen idag...

/särbo

Profile picture for user Adde

Som svar på av Särbo11

känns rätt fånigt i början men har bevisad effekt. När vi alkisar går ut i nykterhet så är vår självkänsla minimal, precis som din nu. Vi får rådet att varje morgon ställa oss framför spegeln, helst naken framför en kroppsspegel, och säga åt oss själva : Jag är fin, jag duger precis som jag är.

Att ha det som ett mantra och säga det varje dag, kanske rentav fler gånger per dag, så byggs vår självkänsla upp sakta men säkert. För mig känns det som en liten trygg boll i magtrakten som jag kan "fingra" på när det känns lite skakigt i livet. Jag känner också numera när jag måste fylla på bollen med måbragrejer för det håller inte att bara låta den vara och slitas på, jag måste pumpa den också. Och på nåt underligt sätt stärker den där lilla bollen även min rygg så jag trivs med att gå rakryggad och att se folk jag möter i ögonen.

När jag väl kom in i det rätta tänket så blev det en naturlig sak att undehålla min lilla magboll. Det fungerar :-))

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

är välbekant, många här på anhörigsidan av forumet brottas med samma frågor. Jag är inte så mycket här för tillfället, läser och skriver sporadiskt, men av det jag läst i din tråd får jag känslan att du är helt på rätt väg i ditt tillfrisknande - du funderar över dig och ditt liv. Det är faktiskt det enda man kan förändra och vi är många här som lyckats med det. Att skriva ner sina funderingar är till mycket god hjälp på vägen. På samma sätt som Adde skriver om affirmationer - det är svårt att förklara... men du kommer att se att det fungerar och hjälper!
Allt det bästa, styrkekram / mt

Profile picture for user Särbo11

har varit vardagsmat i vår relation, jag har blivit PSYKISKT MISSHANDLAD och han har även inför mina ögon gjort våld på saker i min närhet när jag kritiserat något han gjort som jag inte gillade i början av vår relation speciellt, då lärde jag mig att inte kritisera, höll inne med det jag tyckte och tänkte. Om jag inte gjort det hade han kanske slagit mig å då hade jag KANSKE haft vett att lämna honom långt tidigare.

Han är sjukare än jag någonsin trott. Utan alkohol nästan värre, får bara taskiga sms numer och sarkastiska kommentarer. Han ringde idag och lät i början len på rösten och frågade hur jag mådde, när jag berättade att jag fortfarande mår dåligt så skyndade han sig att höja rösten bli irriterad, jag skyndade mig att lägga på. Jag utsattes för ett nytt manipulationstrick från honom, när han inte lyckades blev han förbannad. Jag börjar bli rädd för honom....det känns väldigt obehagligt i magen i alla fall, jag har ingen aning om vad han är kapabel till att göra mot mig. Jag har mardrömmar om hur han kommer behandla mig då jag säger till honom att jag vill skiljas. Som tur är bor vi ju inte ihop och jag vill slippa honom fortare än kvickt, men än är jag inte stark nog att säga det till honom.

Han har inte bara alkoholproblem han är en misshandlare också även om han ännu inte slagit mig fysiskt. Inget jag säger eller gör kan få honom att ändra sitt beteende det kommer t o m kanske att bli ännu värre.

Jag ska till läkaren imorgon och jag hoppas verkligen på förståelse om vad jag går igenom, jag är verkligen inte i nåt bra skick, ledsnare och ledsnare blir jag det blir värre och värre med alla nya insikter jag får.

Affirmationer är ett spännande sätt att stärka sig på, jag ska försöka hitta din motsvarighet till "magboll" Adde, hos mig själv.

Tack snälla ni att ni håller mitt mod uppe!

/särbo

Profile picture for user Särbo11

Vilken tur att jag har vänner, de stöttar mig och hjälper mig genom att lyssna på mitt tjat, märker dock att jag börjar tänka i lite nya banor. Har bearbetat mycket av det som hänt mig tidigare i livet. Tänkt tillbaka till barndomen. Många nya insikter, som förklarar på ett tydligt vis varför jag är som jag är och varför jag så länge härdat ut i ett destruktivt förhållande där alkoholen spelat så stor roll. Smärtsamma insikter om att vår son växt upp i det är alltjämt näst intill outhärdlig. Fy fan!!! På ren svenska!!

Hur ska jag nu göra när jag ska återupprätta bilden av mig själv för min son, ska ha en stark mamma som kan stå upp för sig och inte acceptera den skit jag tidigare fått. Jag vill att han ska förstå vad jag gått igenom och varför jag kunnat acceptera allt. Beskriva för honom hur min barndom varit att den format mig och att även hans barndom format honom. Att han fått en felaktig bild över hur en familj ska leva. Att han inte förtjänat att bli försummad av sin mamma för att jag "städat" runt hans pappa det är så fel. Men så svårt att veta vad jag ska säga och hur så att det inte blir så dramatiskt men ändå så att allvaret i det som hänt blir tydligt. Det känns som att små doser åt gången kanske är bäst, att inte gå på så hårt. Men hur ska jag kunna låta bli att svartmåla hans pappa? Jag vill inte förstöra deras relation alls utan bara förklara att det inte är normalt att växa upp som han gjort. Jag vill säga att om hans pappa behandlar honom illa på något vis måste han säga ifrån till honom och att det inte är hans ansvar att se till att pappa ska må bra. Det måste hans pappa själv ta ansvar för. Med tanke på vissa arga samtal till mig från hans pappa förstår jag att han inte mår bra och att han nog gärna vill lasta över sina skuldkänslor på någon och nu finns ju inte jag där längre så vart vänder han sig då?

Sent är det på natten men sova kan jag inte, detta blir ett sätt att få ner mina tankar på något vis, självhjälpande tankar. Kanske inte så konstruktivt alltid. Vissa dagar mår jag skit andra mår jag bättre och det är väl precis som med en alkoholist som försöker sluta dricka. Vi är inte så olika vi.

Tycker det är konstigt agerande från min särbo att inte alls bry sig om hur jag mår och ens vilja visa någon avsikt till att prata på ett förnuftigt vis, men jag är väl bara ett hot mot hans älskade vinflaskor och den berusning han suktar efter så att han kan döva sina skamkänslor. Vi glider allt längre från varandra och för mig är det bara skönt och befriande. Jag ska tillfriskna och bli stark och aldrig mer låta mig trampas på. Min självkänsla ska jag återerövra och fylla livet med glädjestunder med nära och kära som lyfter mig och ger mig styrka och trygghet. Då tror jag att jag blir en bra förebild för min son också. :-D

/särbo

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

särbo11 att du har vänner som lyssnar. Ovärderligt!

Helt naturligt att du mår omväxlande mycket illa och lite bättre... du har gjort enorma insikter på mycket kort tid - livsomvälvande faktiskt, det kan inte gå spårlöst förbi. Du håller på att skapa om centrum i din världsbild och ska ta hand om alla känslor det för med sig.

Angående mannen så brukar inte minst de som skriver på missbrukarsidorna vara helt tydliga med att så länge man/missbrukaren fortsätter dricka är flaskan kärleken nr 1. Allt annat som påkallar behov och uppmärksamhet är bara störningsmoment som står i vägen. Läs gärna det inlägg victoria skrev i Det vidare livet igår kväll.

Allt gott / mt

Profile picture for user Mammy Blue

Som svar på av mulletant

och att du inte vill svartmåla pappan, så är det ju i grunden inte svårare än att man lägger skulden där den hör hemma - på alkoholen. De flesta människor är ju i grunden ganska trevliga och normala människor tills alkoholen kommer in och börjar styra och ställa. Man kan ju tycka att man borde veta att man kan bli alkoholist av att dricka för mycket, men det är ju en av baksidorna med alkoholen - och de flesta beroendeframkallande saker - man vet inte att man är fast förrän fällan slagit igen ordentligt om nacken på en.

/MB

Profile picture for user Särbo11

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo

Profile picture for user Särbo11

Måste bara få skriva av mig lite till. Jag och min Särbo har inte träffats på flera veckor och det är jag tacksam för undviker det fortfarande. Förutom ett väldigt kort möte där jag bara överlämnade en sak till honom var obehagligt nog det tog typ 10 sek. Jag tyckte att jag såg en vild blick i hans ögon som jag inte vill möta och absolut inte själv. Han har skrivit högtravande mail där han kungör vad som ska ske till Jul och hela december. Allt enligt hans egna åsikter. Han försöker på alla sätt han kan att trycka dit mig med taskiga kommentarer och spydiga formuleringar, men jag har inte reagerat, bara låtit honom vara. Om jag hör när han ringer svarar jag men då jag inte hört så ringer jag inte upp. Han brukar alltid säga att om det är något viktigt så ringer de väl igen då han inte svarar eller ringer upp så det måste ju vara godtagbart. Visst känner jag mig taskig när jag gör så men jag kan inte ta hans skitsnack nu och jag har inte märkt av att han vill mig väl på något vis, han är bara hatisk. Jag har gett honom massor massor med chanser att försöka på nytt med mindre alkohol men inte har ha brytt sig om att ta dem. Så nu när chanserna är slut då blir han grinig.

Min terapeut säger att jag gjort framsteg och vissa dagar mår jag ju bättre men vissa skit. Vissa dagar orkar jag göra mer än andra då jag i princip är energilös. Jag är glad för att min son är här och bor hos mig vi kan småprata lite på kvällarna och äta middag ihop, det lilla jag nu får i mig. Matlusten är inte stor. Har nu i alla fall varit ute och gått två dagar i rad och det är ju ett positivt steg. Jag vet inte om jag är en ovanligt dålig medberoende och kanske inte borde må så här dåligt över detta men jag vet inte om det är ett långt uppdämt känsloutbrott som nu drabbat mig. Alla år av undertryckta känslor som jag försökt hantera genom att skjuta dem ifrån mig, att inte visa hur dåligt jag mått inför alla, bara visat upp ett glatt ansikte, kanske inte ögonen alltid lett dock. Känns konstigt att jag sjunkit så här långt ner i dyn, är jag fjompig och borde kanske skärpa till mig? Men jag har ju skärpt till mig i så många år att orken tagit slut..... Det är så mycket som bara går runt runt i huvudet. Men kanske att jag en liten aningens tänker mer på framtid och mig själv än på det som varit och allt tråkigt som hänt oss p g a alkohol och obefintlig förståelse för vad alkoholen gjort oss. Visst har det varit roliga stunder också och jag försöker komma ihåg dem också men på något vis så överskuggas de goda av allt det onda just nu, kanske kommer det att bli ändring sedan när jag bearbetat detta ordentligt. Jag känner mig som en kattunge som slickar mina sår. Väldigt känslig och kan inte tro på en lycklig framtid även om förståndet säger mig att det borde finnas ett bättre liv för mig utan alkoholisten.

Mina egna fel och brister kan jag ju i alla fall arbeta med men hans kan jag inget göra åt. När man insett det är mycket redan vunnet:)

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

är är inget att förundras över efter det du gått igenom. Medberoende är en lömsk sjukdom, eller ett tillstånd, som man långsamt låter sig nystas in i - en nästan omärklig process. Och vägen till tillfrisknande måste få ta tid!
Jag sökte tidigare en länk till dig, en länk som jag delat många gånger här - och då var den borta, flyttad till nåt webhotell som verkade skumt. Jag blev konfunderad och riktigt olycklig men häromdagen kollade jag och då hittade jag den igen. Länken går till tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och där finns massor att läsa. En blogg som jag haft mycket hjälp av är Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - möjligen har jag redan delat den med dig.
Ta det lugnt och ge dig tid! Skriv gärna - det hjälper mer än man kan tro. Styrkekramar / mt

Profile picture for user Särbo11

Efter fyra veckor av självömkan eller vad jag ska kalla det känner jag mig skyldig att börja jobba igen, vet inte om jag eg är redo för det, men bara 25% till att börja med ska jag väl ändå klara. Jag längtar ju så efter att bli den där starka och kloka kvinnan som jag skulle vilja vara som kan lägga historien bakom mig och se fram mot resten av mitt liv som ett spännande äventyr. Jag har i alla fall slutat att gråta över honom, nu är jag antingen arg eller tycker synd om honom.
Han har svårt med sin självkänsla av en anledning jag tror jag kan gissa mig till som ligger i hans barndom men han kommer aldrig någonsin att erkänna att det skadat honom i själen, han nekar fullständigt till att det påverkat honom på något vis alls. Jag tror att han som liten inte tilläts ha de känslor han hade och då låste han in dem längst in i sitt medvetande och den känslan vill han aldrig någonsin släppa ut. Om han gjorde det med en duktig terapeut tror jag han skulle må så mycket bättre och det känns frustrerande att han inte själv kan försöka göra något åt det. Istället lever han på att trycka ner mig som levt nära honom så länge och jag har inte fattat vad det handlat om bara tyckt att han agerat väldigt konstigt.
Jag har vridit mig själv ut och in för att vara honom till lags, och funderat många timmar dagar och år på vad jag är för människa som bara gjort fel hela tiden i princip. Självkänslan tog så mycket stryk att jag började tycka det var jobbigt att umgås med andra människor jag inte kände, jag blev tystare och tystare ihop med honom. Det var ingen idé att argumentera emot det blev bara bråk och jag hade ju naturligtvis fått för mig att jag hade rätt i allt, som han sa direkt jag hade en avvikande åsikt. Han är som ett barn i en vuxen mans kropp när det kommer till vår relation och vad jag betyder för honom, vilket jag ju förstått inte är mycket.

Mulletant jag har läst länken sedan tidigare du gett mig och det var den som fick mig på spåret, jag insåg vad jag drabbades av förutom alkoholen. Tar mig igenom det bit för bit. Äter visserligen lyckopiller och får ta hjälp av tabletter för att somna ifrån alla grubblerier om mig själv och vad jag varit med om både som liten och i en lång relation. Vaknar oftast mitt i natten i alla fall snurrar och snurrar i sängen tills jag tillslut somnar om igen framåt småtimmarna. Men det är inte alla kvällar jag behöver ta någon hade bestämt mig för att inte ta någon idag utan somna av mig själv, ja det har ju inte gått så bra hittills. Nu är det för sent att ta en.

Han ringde mig tidigare i veckan, var irriterad jag pratade om hans alkoholvanor och han försökte avleda mig med sidospår åt alla håll men jag högg inte på de trådarna han slängde ut. Kände mig faktiskt ganska nöjd efter samtalet att jag inte gått på hans avledande manövrar som jag alltid brukar göra utan stod på mig och lät bestämd, slår vad om att han satt och undrade efter samtalet vad som hände, varför jag inte reagerade som jag brukar jämt, hugga på allt så huvudproblemet aldrig diskuterades då slapp han ju undan gång på gång. Listig som en räv har han varit och jag har inte fattat nåt oerfaren som jag varit i att det kan finnas människor i nära relationer som inte vill en gott, har ofta sagt att det känns som vi rent av är fiender med varandra. Det har inte känts ok att diskutera med honom utan som att prata med en vägg. Han som är vältalig och låter tvärsäker på sitt, har alltid åsikter om allt, men kan ändra dem tvärt under samma dag, förvirrad och oförstående har jag levt ett liv i någon egen fil där bredvid. Synnerligen märkligt att man kan leva i 20 år med en människa som behandlar en illa.... ofattbart konstigt jag måste ju va dummare än dummast har jag tänkt, men läste att om man sätter ner en groda i kokande vatten kommer den att dö med en gång, om man däremot sakta höjer temperaturen i vattnet vänjer den sig och härdar ut väldigt länge i ett alldeles för varmt vatten som till slut tar död på den. Det är så sant så sant.

Ska försöka få några timmars sömn innan jag ska iväg till jobbet i morgon, då ska jag in till stan för andra gången på fyra veckor, dit har jag inte velat åka, sist var till doktorn och dit måste man ju gå.

Att skriva ner sina funderingar och känslor är terapi i sig precis som många av er skriver, jag tjatar säkert om samma känslor i flera inlägg men då får det väl vara så.

Godnatt/Särbo

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

Profile picture for user flygcert

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

Profile picture for user Särbo11

Har spenderat många timmar till hos terapeuten å JA, det har gått framåt. Börjar få lite mer kläm om hur jag vill ha det, hur jag vill leva mitt liv, jag försöker hitta mig själv och faktiskt lovat mig själv att sätta upp mål för mig själv som jag vill uppnå på min väg framåt. Har aldrig tror jag riktigt formulerat ett mål jag ska uppnå så där tydligt och skrivit ner det. Har liksom lite planlöst drivit hit och dit men ändå klarat mig hyfsat bra egentligen utifrån de förutsättningar jag haft under mitt liv med alkoholisten. Har börjat förlåta mig själv för hur jag har agerat i vår relation och inte ta på mig skulden för hans drickande.

Jag har knappt någon kontakt alls med honom och det gör mig gott, jag tycker jag lever ett bättre liv nu än med honom. Jag saknar honom inte alls faktiskt. Har spenderat julen med min syster och hennes familj och med min son. Det har varit den bästa jul jag kan komma ihåg, så rofyllt och skönt utan att behöva sitta på spänn och undra hur mycket han ska häva i sig under julaftonen. Inte behövt kontrollera hela tiden att han har det bra så han inte ska dricka i "onödan". Så fantastiskt skönt. Nyårsafton har jag spenderat med vänner som agerar som vuxna människor och som inte dricker ohejdat mycket. Det var så lugnt och skönt.

Däremot misstänker jag att mitt ex köpt ut starksprit m m till sonen som är 18 år. Vi har tidigare kommit övrens om att inte köpa ut. Om han har gjort det då vet inte jag vad jag gör. Men då kommer jag bli heligt förbannad. Min son har tillbringat kvällen med vänner hemma hos oss. De sover nu, men skurhinken står inte på sin plats så jag fattar ju att någon mår dåligt.... Har själv varit nykter sedan oktober inte druckit mer än nåt glas glögg innan jul. Jag har pratat med sonen om hans arv och att det inte är ok att dricka sig berusad som hans pappa brukar göra. Jag blir så ledsen när han druckit, det är dock inte så ofta hittills vad jag känner till i alla fall.

Det är bra att jag får lite hejarop här på sidan, har inte varit här på länge men det har varit en jobbig period ett tag då jag försökt bli människa igen. Kraften börjar komma tillbaka och jag jobbar 50% nu, det kommer jag att göra någon vecka till. Sömnen är det si och så med men den är i alla fall lite bättre nu, vissa kvällar somnar jag men vaknar ofta mitt i natten och kan inte somna om utan snurrar och snurrar, försöker läsa mig till sömns eller lyssna på musik etc.

Jag inser att jag har en bit kvar innan min självkänsla är på topp, men jag tycker själv att jag tagit stora kliv framåt har fått övningar av min terapeut som jag ska göra. Jag har börjat tänka goda tankar om mig själv och försöker känna efter vilka känslor jag har i olika situationer, lär mig lyssna till mitt inre. Har inte gjort det på så länge att jag rent av glömt hur känslorna känns och vad de eg vill säga mig.

Tack MT och Flygcert för era synpunkter de betyder mycket. Det är uppmuntrande att läsa att JAG är stark :)

Kram till alla som skriver och läser!!

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Särbo11

att du är på rätt väg Särbo11! Starkt jobbat! Fortsätt gärna skriva och berätta hur det går, det är till hjälp för dig att reda i tankarna och för andra som får följa din resa.
Kram, kram / mt