Måste man acceptera återfall?
Hur ofta? Hur många?

Logiken i allt ologiskt är att procentuellt är dem fina dagarna fler
eftersom återfallet varar 1dag sedan börjar processen om, med planer, möten, medicin.

Men framtidsplaner, ärr på hjärtat, svek o lögner... Hur ska man orka... även om livet procentuellt inte innefattar detta.

Behöver isf ett långt uppehåll, gärna år... Jobbigt att kasta sig in i ovissheten igen

du ska inte acceptera återfall. Det innebär att du flyttar fram dina ultimatum ytterligare ett snäpp och visar på så sätt att de inte betyder något, alltså ok att dricka igen. Jag som alkis tar varje tillfälle till öppning i dina ord och fortsätter som förut.

Lelas

Hej lone.ranger! Det är bra frågor du ställer!

Jag läser och skriver inte här så ofta nu för tiden, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och jag har funderat mycket över det där med ultimatum och återfall.

På ett sätt håller jag med Adde: nej, du skall inte acceptera återfall. Särskilt inte om du har uttalat orden "dricker du igen så går jag". För då MÅSTE du göra verklighet av ditt ultimatum. Annars hör alkoholisten dig säga "jag menade inte allvar med mitt ultimatum, utan nu kan du fortsätta som tidigare, eller till och med öka farten lite för min gräns är inte passerad". Det är förödande.

Men, å andra sidan: det är inte fel av dig att acceptera återfall, så länge du är på det klara med vad du gör. Det kan vara så att alkoholisten djupt ångrar sitt återfall och är ärlig med sina problem att hålla sig nykter. Och det kan vara så att du väljer att stå ut med något återfall under vägen mot nykterheten.

Min poäng är: du måste känna efter själv var just DINA gränser går. Det som varit rätt för någon annan behöver inte vara rätt för dig.

Jag uttalade mitt ultimatum. Det funkade ett tag, men sedan drack maken igen. Och jag lämnade (vilket jag aldrig hade klarat om det inte var för att min terapeut hjälpt mig tänka ut en konkret plan). Maken genomgick behandling, och när han kom hem därifrån var jag tillbaka hemma så att vi kunde börja om. Då funderade jag mycket på om mitt ultimatum fortfarande gällde, och kom fram till att det inte gjorde det. Jag var inte längre beredd att lämna honom om han tog ett återfall. För jag kan inte leva med en fot ute ur vårt äktenskap. Jag kan inte hota honom med att lämna honom, när jag ser att han kämpar för att hålla sig nykter.

Nu har han snart varit nykter i tre år, och vi har det fint tillsammans. Om han skulle dricka igen, så stannar jag kvar. Men - om han skulle börja ljuga, smyga och gömma igen: då går jag.

Så tänker jag. Var rädd om dig!
/H.

lone.ranger

Så många kloka ord!

Ska nog tala med någon som kan se saker från ett perspektiv...
Hjälpa mig att ta reda på vad jag vill, såjjag slipper vela.

För som närstående, när vet man egentligen när det är påväg framåt ellerbakåt

Har inte direkt ställt ultimatum eftersom jag tror jag inte kan hålla dem,

Tack för era tankar och erfarenheter!