Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Hundmamma

Har suttit i timmar och läst vad du har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag har läst och gråtit floder denna kväll. känner igen så mycket i min egen livssituation. Det känns som en stor klump i magen, förstår att jag måste ta tag i mitt eget liv, 50-plus kvinna som lever med en man som förnekar sitt alkoholberoende. Enligt honom är det mitt fel att vi har det dåligt i vårt förhållande, jag tjatar för mycket enligt honom han får inte leva som han vill, alltså inte dricka så många öl han vill. Jag har lärt mig stänga av mina känslor när jag märker att han druckit i smyg, fasr han lovat att inte dricka den kvällen.
Min dotter har flyttat hemifrån för några månader sedan och jag känner mig så ensam nu. Jag är vaken länge på nätterna precis som du. det är skönt med egen tid, känna lugn o ro. Min ekonomin är på minus så flytta är inte att tänka på,jag får jobba på trots att min hälsa inte är den bästa.

Ja det är en sorglig historia o vi är många som har o haft det lika. En del kan man känna att man känner igen sig extra mkt i. Så har det varit för mig också o det känns bra på nåt sätt att man inte är ensam om att känna som man gör även om man inte önskar att nån annan ska ha det lika. Jag förstår dig så väl hur du känner o hur ensam man blir när barnen flyttar. Fast jag känner att det var bra för dem att flytta o inte vara i det här längre. Nu kan de bestämma själva när o om de vill träffa sin pappa. Det som känns skönt för mig nu är att de oftare väljer att vara med mig nu när de kommer hem.
Hur ser din livssituation ut? Är det ekonomin som gör att du inte kan separera? Det brukar ju ändå kunna lösa sig på nåt sätt om det är det du vill. Har du någon att prata med, en psykolog el liknande, kvinnojour, anhörigstöd.
Om inte tycker jag att du ska ta kontakt med någon för det finns hjälp att få. Det är inte lätt det här men försök! Jag har långt kvar än men jag är ändå så glad att jag tog steget efter 20 år att flytta. Jag har aldrig ångrat det men det är andra saker som är jobbiga som man får tampas med. Hoppas att du kan få någon hjälp!
Styrkekramar till dig ?

en stor januarikram åt dig Izzy ??? - en rad småkramar blev det ? Hoppas du gör fynd när du är på gång och söker efter din krafter och dig själv! De finns där, nånstans inom dig... krafterna och den egna viljan. Lita på det! / mt

Sänder dig en bamsekram tillbaka på kramens dag ?
Hoppas allt är bra med dig!
Jag kämpar på och hoppas jag ska finna styrkan som måste finnas djupt inom mig någonstans.
Det som hindrar mig att genomföra saker är ju att jag är så rädd att såra andra. Jag vill kunna tänka mer på mig själv utan att såra någon allt för mycket. Det ska jag jobba på i år!

etanoldrift

Skickar också en styrkekram Izzy! Hoppas du hittar dig själv <3
Känner att det tar tid att pussla ihop sig, eftersom det är många gamla tankebanor och beteendemönster som ska rensas ut!
Men tänk på, att ibland är det inte snällt, att säga ja alltid och ge folk det de vill ha!
Ibland är det betydligt snällare i det långa loppet, att säga nej och låta andra ta sitt eget personliga ansvar (annars hindrar vi dom från att växa som individer)

Sotnosen

Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad och trött på livet, då jag aldrig vet från gång till gång hur lång tid han kommer att vara nykter denna gång.
Trots att jag försöker att ha full koll så vet jag ju aldrig hur lång tid jag får med den nyktra mannen i mitt liv som jag älskar över allt annat.

Han betyder allt för mig men jag är så orolig då han alltid dricker sig medvetslös varje gång, han är inte ens kontaktbar.

Jag är livrädd att han kommer att dö ifrån mig. Om jag visste att det inte vore någon fara för hans liv så skulle jag förmodligen kunna lära mig att leva med hans sjukdom.

Det har gått så pass långt att jag känner på mig när det är dags för nästa period. Då han inte mår bra psykiskt utan tänker på allt det negativa som varit i hans liv, det förföljer honom.
Jag saknar den nyktra mannen i mitt liv och jag vet att han kommer tillbaka, om han överlever, men att aldrig veta när nästa helvete bryter ut knäcker mig.

Jag vet att han förstår att han sårar mig, men som han själv säger - han vill bara få sluta att tänka, sluta att drömma, fly från alla svåra tankar han har inom sig då han är oförmögen att bearbeta det som hänt i hans liv.
Han kallar det för sin ventil, det är förmodligen sant. Men jag då?
Jag blir bara mer och mer apatisk inför hela livet och önskar att det tog slut här och nu. Jag lever för de nyktra perioderna han har, för det är den mannen jag har älskat i hela mitt liv.

Ja visst har du rätt i att det inte är snällt att säga ja till allt men det är bara så svårt!
Jag inser att jag har blivit otroligt skadad av alla dessa år tillsammans med exet. Det kommer att ta lång tid att bygga upp mig till en fungerande människa igen. Han har sån makt över mig fortfarande pga att vi fortfarande har så mycket ouppklarat som jag inte vet hur jag ska lösa. Jag får ångest för varenda liten grej som jag måste diskutera med honom för att komma vidare o bli fri.
Stor kram till dig etanoldrift?

Är det så att du lite har 'fastnat' i den situationen du är nu och inte kommer vidare? Det känns .... så förargligt.... så 'synd' (synd betyder faktiskt att missa målet) ... Så känns det inom mig när jag följer dina inlägg som kommer ganska sällan. Du hittade till slut kraften att ta dig ut ur ert gemensamma hem, nu har du ditt eget hem men ....ursäkta, det känns inte som att du har ett eget liv. Det känns så sorgligt i mig att du ska ha det så. Än en gång, nu skriver jag om mina känslor när jag följer dig så det kan ju vara helt fel.
Om du känner igen dig så hoppas jag att du kan se detsamma som jag ser just nu för min inre syn: att du befinner dig på en platå och gör dig redo för nästa steg. Om det är så - då föreslår jag att du gör en riktigt ordentlig plan för nästa steg. Vad ska du göra? Hur ska det gå till? När ska det ske?
Skriv gärna oftare här på forum, jag tror det kunde vara hjälpsamt! Kram, ha en fin dag, hoppas solen lyser och värmer dig / mt

Det är precis så det är som du beskriver det. Jag sitter fast o vet inte hur jag ska fortsätta. Bara för att kag är så rädd för hans ilska o vad han kan hitta på om jag bråkar för att få det jag har rätt till. Jag är beredd att lämna allt för att han ska vara lugn o hanterbar. Han får mig att känna dåligt samvete för vad jag tänker o säger om honom för ibland är han ju så snäll o hjälpsam ,men i nästa stund kan han vara så hemsk. Jag har verkligen inte nåt mitt mål än o det känns verkligen sorgligt. Det som gör att jag inte skriver här så ofta längre är nog ärligt talat att jag skäms över min situation. Att jag har flyttat äntligen som jag inte trodde någonsin att jag skulle få kraft att göra o sen trodde jag nog att det skulle lösa sig med allt annat med men det har det inte gjort. Jag känner mig så ensam om det att inte komma vidare. När jag läser andras trådar verkar det som att de flesta mår bättre efter ett tag o kan börja leva igen o jag är jätteglad för deras skull men önskar så att jag kunde vara en av dem med. Jag mår ju också bättre nu än när vi bodde tillsammans fast det är mkt kvar.
Ja jag måste göra upp en plan o jag försöker att göra det men jag litar inte på mig själv att jag fullföljer den.
Många kramar till dig Mt❤️

Alldeles för många människor tystnar av skam.... De allra flesta av oss här har också upplevt den känslan. Nyligen på ett AlAnonmöte delade många om situationer där skammen överväldigat och nästan förlamat dem. Kom ihåg det nu när jag läste ditt svar och undrar om du varit på något möte? Jag skulle önska dig det, ett möte där en verkligen får dela de där djupa upplevelserna och känna att en inte är ensam. Långt ifrån alla möten är så, ger den erfarenheten men ibland händer det och det är värt så mycket. Låt dig inte tystas av dina inre 'röster' och dina 'dum-känslor' som försöker förminska dig.
Tänk på att varje lite förändring betyder mycket med tiden om du håller fast vid den. Om du tycker att du har hjälp av att skriva här, formulera dig, bestäm dig för att göra det vissa dagar. Skapa dig en tid för det. Om det hjälper dig att läsa här, gör det varje dag. Skapa dig en tid för det. Och kanske någon rutin till att börja med, en kort promenad, simning eller vad helst du tycker om.

Vad är du konkret rädd för att ska hända när exet blir arg, kanske gapar och skriker åt dig? Vet du det? Pröva i tanken vad som faktiskt kan hända. Vad hotar han med? Skriv ner det och titta på det. Vad är det du ännu vill ha (från ert före detta gemensamma hem?) och/eller vad är det som behöver redas upp? Skriv ner det och titta på det. Synliga saker blir mer överskådliga och hanterliga än flummiga orosmoln som far omkring utan ordning, växer och krymper och kommer igen. Gör en lista eller två där du skriver ner vad som oroar dig och vad du är rädd för.
Kramar till dig och njut av dagen, åtminstone en liten stund eller helst en timme? / mt

Ledsamt69

Då var det dags även för mig att söka hjälp (läs tröst o stöd)o komma ifrån en elak alkoholist. Vad är första steg?

Li-Lo

Välkommen till forumet! Av ditt inlägg att döma står du i ett vägskäl och känner dig lite vilsen. Det låter som att du tagit ett beslut samtidigt som du är osäker på hur det ska genomföras på bästa sätt. Här finns många som har erfarenheter och generöst delar sina berättelser om hur det är att vara i, fundera på att förändra eller lämna en relation med någon som dricker.

Trådarna här har lite olika "tempo" för att få svar är det ofta bra att vara aktiv i andras trådar och samtidigt starta en egen. Hur skulle det kännas för dig? Att ha en egen tråd?

Hur du än väljer är vi glada att ha dig här! Hoppas att du kan finna del av det stöd nu nu efterfrågar.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen/Anhörigstödet

Och förlåt att det tar sån tid för mig att svara.
Ja jag försöker att tänka på allt exet har gjort för att jag ska förstå att jag gjort rätt. Jag förstår ändå inte att han ska ha så stor inverkan på mig fortfarande efter drygt ett år. Men det är väl för att vi inte har fått nått riktigt avslut än. Vi har djur som vi måste ta hand om tillsammans annars funkar det inte. Vet inte om det går att hitta nån annan lösning på det. Vill ju kunna ha dem kvar också. Man fäster ju sig så vid dem. Till o med min kurator sa till mig att jag sitter i en riktig rävsax! Det ville jag ju inte riktigt höra men men...
Jag är ute varje dag i går långa promenader med min älskade hund, har även vänner hag kan prata med o en kurator som jag gått hos i många år. Men det är ändå hag som måste ta alla beslut o det sitter så långt inne som allltid.
Mt jag har inte varit åå nåt möte än o ska erkänna att jag inte riktigt vågar än. Känner väl att jag är taskig mot exet om jag berättar im oss. Jag bor på ett litet ställe där alla känner alla o jag känner att hag inte kan göra det mot honom även om jag vet att det är han som förstört allt.
Det jag är rädd för när han blir att tjejerna ska bli lidande på nåt sätt o våra djur.
Känner också att det har ju faktiskt gått över ett år o det borde vara ok för mig att träffa någon ny. Men jag vågar inte riktigt på grund av exet. Han jag skrev om förut finns fortfarande kvar o det är över ett år sen vi sågs men han är kvar men hag är så rädd att förlora honom. Det är bara pga exet som jag inte vågar träffa honom o det är så sjukt!! Han jan ju inte vänta på mig hur länge som helst det förstår jag!!
❤️

Kaeljo

Så är det för mig också Izzy, att mitt ex fortfarande har stor inverkan på mig. Vi flyttade isär för knappt ett år sedan och skilsmässan och bodelningen var klart i höstat. Trots att allt är avslutat så kan han få mig att få enorma skuldkänslor och tycka synd om honom med ett enda litet sms. Hans känslor har styrt mig hela livet och så är det ännu, är nog väldigt svårt att bryta detta invanda mönster. Jag vet precis hur det är!!! Kan ju knappast komma med några goda råd precis. Jag tycker bara att det är skönt att veta att det finns fler som har det likadant, att man inte är idiot som inte bara kan släppa taget och inte påverkas av honom mer.
Kram

Vad skönt att det finns de som förstår! Det behövs inga goda råd, det är bara så skönt att veta att man inte är ensam. Vad skönt att bodelninngeb är klar för er, det leden inte för oss. Vi har inte ens gjort upp om huset än. Och jag är beredd att släppa det, skriva över det på honom. Men hag vågar inte riktigt ta diskussionen även om det ät han som är vinnaren,
Jag skäms verkligen för att det är så här men det är sån jag är o då får jag stå för dett.
Allt går långsamt för mig men det går åtminstone framåt åt det håll jag vill så det kanske blir bra i slutändan förhoppningsvis!
❤️

Jag förstår din känsla av att släppa huset och bli fri, jag kände samma sak, men fick ett gott råd att se till att få det som var mitt - både för att få den ekonomiska fördel jag hade rätt till och för att stå upp för mig själv!
Jag vet att det är kämpigt, men håll ut - du är på rätt väg!

Att jag orkar ta den kampen om hus och annat. Jag vill ju ha min del som jag har rätt till men jag tror ändå inte att jag kan eftersom jag är beroende av honom fortfarande pga våra djur o jag vet inte hur jag ska kunna lösa det.
Kram

vad jag önskar jag kunde skicka ett paket med hopp och tro på dig själv åt dig. Du har kämpat så länge och tagit stora steg. Förut oroade du dig mycket för barnen, jag har inte förstått förut att det också finns djur som försvårar praktiskt för dig att göra dig fri. Gott ändå att du själv ser att du rör dig i en bra riktning. Skäms inte över den du är.... å andra sidan är så många medberoende tyngda av skam så det är du verkligen inte ensam om. Jag såg Sanna Lundell på TV igår, hon talade just om det, om skammen som de flesta anhöriga till missbrukare bär på fast det är helt bakvänt.
Skriv när du har kraft och ork och håll taget! Lördagskram ❤️ / mt

Nej jag har inte skrivit så mycket om djuren förut. Då var det mest fokus på barnen o det är det väl fortfarande men ingen av dem bor hemma nu. Kanske yngsta tjejen kommer att bo hemma under sommaren innan hon fortsätter plugga förhoppningsvis.
Jag vill ju försöka ordna så mkt som möjligt innan dess. Djuren ligger mig väldigt varmt om hjärtat o jag hoppas innerligt att jag kan ha dem kvar. Fast det jag vill är ju att klara av det på egen hand på nåt sätt. Det handlar ju om pengar också tyvärr. Min dröm är att kunna få känna mig helt fri från exet o inte behöva ha mer kontakt än vad som är nödvändigt. Bara det som gäller barnen då.
?

Jag gick tillbaka och läste dina första inlägg som du skrev för snart 2 1/2 år sedan. När jag läser din #4 så är det uppenbart hur många steg du tagit och hur långt du kommit på vägen mot ett eget liv. För mig, så här på avstånd, är det just kuratorn som borde ha kunskap om hur du kan få till de yttre ramarna vad gäller ekonomi, hus och djuren som vad jag förstår 'hör ihop' med ekonomi och boende. Men det är alltid många aspekter som har och ges betydelse när man ska bryta upp från ett långt gemensamt liv.
Önskar dig en skön söndag med sol och nyväckt grönska! / mt