Hur gör man med alla tankar?

Hej,

Jag har lämnat min alkoholist för ett antal månader sen, men känner att jag fortfarande är väldigt fast i mitt medberoende, det känns som att jag håller mig nykter med "vita knogar", att han fortfarande upptar så stor del av min tankeverksamhet. Jag sover dåligt på nätterna, drömmer mardrömmar om det som fick mig att gå, känner att jag håller koll på honom på socialmedier osv, även fast vi inte haft någon som helst kontakt sen jag gick.

Jag går och pratar, både på Alanon och enskilt, jag har vänner och familj att prata med, men ändå känns det som jag drunknar i ett virrvarv av tankar och känslor. Jag har svårt att fokusera på det jag ska göra och känner det som att jag skulle kunna sova konstant. Jag är lätt retlig, gråter väldigt lätt, ibland utan att jag ens förstår varför?! Visst är det stunder, dagar och timmar som känns ljusare, men jag saknar honom så oändligt och känner mig så sviken. Jag är så arg och ledsen på att han lät det gå så långt att det inte finns någon väg tillbaks, och det gör mig också frustrerad att jag på någotvis fortfarande hoppas på att han ska komma till insikt och ta tag i sitt problem, trots att jag VET att han inte är där. Alla säger att jag måste ge det tid, men det känns som att jag aldrig kommer sluta älska honom, och jag upplever det som att det provocerar folk att jag säger så....förstår ju att de inte känner det jag känner för honom utan enbart ser allt som varit problem och att han sårat mig så mycket, och att de säkert är rädda för att jag ska gå tillbaks till honom. Jag kommer dock inte göra det nu, han lever precis som vanligt, dricker, ligger med andra och lever som att jag aldrig funnits. Det är jobbigt att känna att jag inte var värd mer än så, även om jag vet att det är spriten som styr honom, så känner jag mig så liten och bortglömd.

Hur kan man sakna någon som varit så elak så mycket? Sen vet jag att det är det fina sidorna jag saknar och inte missbrukaren, men jag ville verkligen att det skulle få bli bra, vi har kämpat i så många år, och det har hänt så mycket, så jag har alltid tänkt att det får inte sluta såhär, det måste sluta lyckligt, men det gör det inte.

Jag vill bara må bra igen på riktigt! Jag vet att jag mådde dåligt under våran relation, men det som känns så jobbigt är att jag upplever det som att jag mår sämre nu än vad jag gjorde innan jag gick, de första veckorna grät jag dygnet runt, jag somnade gråtandes jag vaknade gråtandes, fattar inte hur mycket tårar som kan finnas i en kropp.....nu gråter jag inte varje dag, men har sån ångest, jag får prata med mig själv hela tiden för att inte ta Kontakt med honom, vet att om jag gör det så kommer det för honom vara samma sak som att jag accepterar det han gjorde, och att det då kommer fortsätt och bli värre, det har det nämligen blivit med allt annat jag har förlåtit under relationen.

Hans ursprungsfamilj har till stor del samma problem som honom, och de upplever att det är jag som är problemet, som påtalar att det finns problem, så jag har med få undantag haft stöd därifrån under vår relation, vid konfrontationer osv, Det känns som att de förvärrar hans problem, då de tycker att det är normalt....de jobbiga är att jag trots det tycker om dem också, de har massa fina sidor, men det finns så mycket problem som bara sopas under mattan, å det hjälper ingen.....men jag saknar dem med, de har ju varit en del av mitt liv i så många år, å nu har jag ingen kontakt med någon av dem heller kan inte säga grattis när någon fyller år osv, å det känns också tomt!

Jag trodde att jag skulle må bättre den dagen jag väl gick och bröt all kontakt, men det gör jag inte. Jag bor tillfälligt hos släkt och det är säkert ett av problemen, att jag känner att jag tappade mitt hem och just nu sitter jag i den ekonomiska sitsen att jag inte kan skaffa mig ett eget boende, så jag känner det som att jag ska kvävas ibland för att jag inte har utrymme att vara själv och i fred, samtidigt är jag ju tacksam att de ställer upp, så mycket dubbla känslor.

När började ni må bättre?! När upplevde ni att det lättade?! Hur slutar man älska någon?! Varför har jag insikten om hur det är och att det inte kommer ändra sig, men ändå så svårt att acceptera att man inte kan resonera och föra ett vettig samtal med någon med beroendeproblematik?!

Vi har levt ihop från och till i 15år, jag har gått förut men kommit tillbaks, vi har till och med varit ifrån varandra utan kontakt under flera år, men ändå så känner jag så mycket när jag ser honom att jag trillar dit igen,trots otrohet, svek och både alkohol och partydroger. Trots att jag VET allt detta, så hoppas jag hela tiden på ett mirakel. Det är så sjukt dumt, jag vet det, men det känns som att jag inte jkan styra mina känslor, som att jag inte klarar att tänka mig ett liv utan honom.....HJÄLP!!!

Profile picture for user kerran

Kände igen mig mycket när jag läste ditt inlägg, även om jag inte hade lika lång historia med min alkoholist som du haft med din. Det är klart att så många år tillsammans gör det ännu svårare att lämna helt. Jag tror iallafall att du gjorde rätt som lämnade och hoppas att dina egna omständigheter inte leder dig till att gå tillbaka. På något sätt löser det sig nog med boende till dig om du orkar vänta...
Förstår att det känns för jävligt att efter så lång kamp inte få se ett lyckligt slut, men kanske du som jag varit och är för fokuserad hur det där slutet ska se ut. Kanske vi därför förhindrar att ett annat lyckligt slut kan inträffa, nämligen det att du får det bra och blir lycklig utan honom. Jag vet att det är det sista du vill höra nu, är inte där själv än känslomässigt heller, men ja börjar långsamt förstå att jag för en kamp mot väderkvarnar när jag tror att han ska inse och lära av sina misstag.
Jag kan inte heller svara på hur lång tid det tar tills det känns bättre, det är nog väldigt olika varje gång. Du skriver att det ibland gått flera år utan kontakt er emellan - hur mådde du då och vad hände i ditt liv under dessa tider? Hur har du förändrats genom åren och vad tror du är viktigast för dig just nu, vad skulle få dig att må bättre?
Fortsätt gärna att skriva av dig här, ibland får man svar och ibland inte men det hjälper också att skriva ner tankarna och framför allt att läsa och grunna när andra skriver i sina trådar. Finns fullt av kloka och vänliga människor här som förstår precis alla skeva och orimliga tankar som virrar runt i skallen i alla skeden av beroendet. Du är långt ifrån ensam och det finns verkligen hopp att hämta här på forumet!
Allt gott och kram

Profile picture for user Tålamod

Jo, du har rätt i att boendet kommer att lösa sig så småningom, men jag vet dock att det kommer att dröja ett tag, och jag försöker att tänka en dag i taget och se detta som tillfälligt, men ibland är det övermäktigt. Till saken hör att min man jobbade på annan ort längre perioder i sträck, så jag hade det lugnt hemma de månader/veckor han var borta, å nu känns det som att jag då iallafall hade mitt egna hem och att jag nog kan stå ut tills min ekonomi är löst....samtidigt vet jag att det var så jag tänkte och kanske därför inte ställde ultimatum, utan tänkte att jag gör det när jag kan fullfölja genom att ha råd att bo själv igen!

Livet är ju inte rättvist och jag vet det, men det är precis som du säger att ja har haft ett väldigt fokus på det lyckliga slutet, helt egoistiskt tänkt att han är skyldig mig det efter all skit jag tagit. Att han är skyldig oss, vårat förhållande att skärpa till sig och ordna upp saker, att vi är värda det efter allt....vet att jag inte kan lägga ansvaret för min lycka hos honom, men känslomässigt vill jag bara skrika att nu räcker det, väx upp, du är ingen rockstjärna. För det är det han tror...han tycker att han har ett väldigt häftigt liv och att hans fyllor är roliga historier att berätta för vänner/kolleger/familj, att man dagen efter all skit ska sitta och skratta och tycka att det är roligt och ständigt detta "äh, det var väll inte så farligt, eller gud vad du överdriver, eller om det nu är så jobbigt att vara med mig så kan du väll flytta då, det här är jag" osv. Han sköter sin ekonomi och sitt jobb, och så länge han gör det, så har både han och hans familj inställningen att då får man göra vad man vill. Eftersom att jag inte har ghaft en egen ekonomi de senaste åren har det gjort att jag i princip har förlorat rätten att ha åsikter m saker och ting, att eftersom att jag inte tar tag i mig själv på den fronten, får jag inte säga något. Men jag vet att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag än tjänade, han skulle precis som alla andra missbrukare bara hitta nya ursäkter...

Jag mådde väldigt dåligt efter att vi separerat första gången, men sen stängde jag av och bara fortsatte med mitt liv. Jag skaffade en ny relation, jobbade och studerade, och mådde bra. Jag var helt säker på att jag hade kommit över oss och att jag aldrig någonsin skulle ta i honom igen....nu i efter hand har jag förstått att så var det ju inte alls, jag slutade helt enkelt inte älska honom alls. Den nya relationen var en otroligt lugn, trygg och harmonisk relation, med en person helt utan missbruksproblematik. Men som sagt jag var ju inte kär i honom så det fungerade inte, det tog dock inte slut för att jag upptäckte att jag fortfarande älskade min alkoholist, det kom jag på först ett halv år senare.
Det är också en av mina stora rädslor nu....att jag levde så länge utan honom, men ändå försvann aldrig mina känslor....hur ska de göra det nu?

Jag vet inte riktigt hur jag har förändrats genom åren. ..Jag är ju naturligtvis äldre nu, vi träffades när vi var väldigt unga, och det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist. DÅ blev han väldigt full när han drack och jag tyckte att det var jobbigt, men vi var i en ålder de de flesta festar en del och alla runt omkring tyckte att jag överdrev när jag sa att något inte stämmer, att han blir för full när han dricker....sen eskalerade det såklart hela tiden, men det tog många år innan han var uppe på den nivån han är nu, där han dricker något i princip varje dag....han blir inte dyngfull alla dagar, utan det är mer att han ar perioder av konstant fylla i tre-fyra dagar, sen kan det vara lugnare, något glas vin och någon öl men inte packad, dock alltid någon alkohol...tro jag kan räkna på mina fingrar hur många dagar han varit helt utan alkohol de senaste 3år en. Han har dock aldrig gömt alkohol, utan det har alltid varit öppet att han dricker. Jag är väldigt verbal som person och har alltid uttryckt vad jag tänker och känner till honom, så jag har inte heller döljt för familj och vänner att han har problem...och det har nog hjälpt mig att på någotvis behålla något slags förstånd i allt det sjuka....men ändå har jag varit kvar!
Den stora skillnaden jag kan se är att jag upplevde allt som mycket mer dramatiskt när jag var yngre, kring våra bråk, och vad det gäller otroheterna och spriten. Man blir mer likgiltig med åren, även om otroheterna alltid gör ont, så förväntar jag mig numera att han ska vara det, och blir positivt överraskad om det inte sker... sjukt, men så är det. Jag har varit tvungen att bygga en mur runt mig kring det, annars gör det för ont! Det märkliga är att vi alltid har haft ett fungerande samliv, där jag aldrig känt att jag inte är älskad eller att jag inte skulle duga, utan snarare vet jag att ingen annan kommer i närheten av det jag har med honom. Jag vet att det ligger helt hos honom och hans absurda bekräftelse behov. Min samtalskontakt tror att han har ett sexmissbruk också.

Ja, jag har läst en del på forumet men inte orkat skriva själv före nu. Tack, för att du säger att jag inte är ensam, det är skönt att höra och det är skönt att någon förstår.

Tack för att tog dig tid att svar mig!
Kram

Profile picture for user Tålamod

för ditt välkomnande och ditt svar Kerran!

Jag skrev ett långt nytt inlägg, som svar på din kommentar, men fick upp att den skulle granskas av admin!? Så vet inte om den kommer att dyka upp, det var ett par dagar sedan...

Brukar det bli så? Eller ska jag skriva om svaret?

Kram

Profile picture for user kerran

Som svar på av Tålamod

har jag aldrig varit med om men kanske är ngt nytt! Då hoppas vi att det dyker upp, trist annars att behöva skriva om allt...