Förlamad av ledsenheten

Min historia med min partner är långt ifrån värst. Inte ens särskilt hemsk, i jämförelse med mycket personligt jag kan ta del av. Berättelser som anhörig till någon som dricker.
Jag vill (behöver) ändå få prata ut lite. Känslorna är uppdämda. Och sorgen är stor.
Min partner dricker - nästan jämt. Kvällarna han står över per vecka är räknade. Han dricker många och stora glas. Vindunkarna kan tömmas på nån helg, eller några dagar.
Han blir aldrig stökig. Han spyr inte. Han bråkar inte (brukar inte våld). Men han blir ju så annorlunda. Det är två olika människor jag har att göra med.
Han är full av försvar kring sitt drickande om jag pratar med honom om det. Han säger tex:
Jag sköter ju mitt jobb
Men igår drack jag inget
Jag har ju bara druckit öl och det räknas ju inte
Champagne innehåller ju så lite alkohol
Jag är inte full

och jag själv tänker:
Jobbet är viktigast. Jag kommer långt efter. Och spelar tydligen ingen roll när jag säger att jag blir ledsen av att han dricker.
Nej, han kanske inte drack igår. Men han kommer att dricka imorgon..
Han tar ibland två tre små starköl (smuggelölsburkar) till middagen, och de räknas inte som alkohol(!!!) inga kommentarer
Han kan ha druckit flera stora glas vin under en kväll och vill sedan fira med champagne. Han dricker hela flaskan själv, och jag smuttar lite, lite. Det är inte festligt alls.
Han kan svara på frågan om han druckit. Men förnekar alltid att han överhuvudtaget skulle vara alkoholpåverkad.

Jag märker att han inte minns vad han säger när han druckit. Det är såklart klassiskt. Det svåra för mig blir sorgen det väcker i att tex bli attackerad och inte kunna reda ut det. Man kan inte prata med någon som är berusad. Och man kan inte diskutera händelserna med någon som glömt.

Min partner jobbar jättemycket. Han har ett eget företag. Jag väntar och väntar på att han skall komma hem. Ha lite ledig tid. Och tycker det är skit att den lediga tiden skall fyllas med alkohol. Det känns ju som att vi inte träffas på riktigt när han är påverkad.
Han säger att jag måste ställa upp på att ha mycket mer sex om han skall dricka mindre.
Jag känner mig luttrad, och tänker att det är idiotiskt att det läggs någon form av ansvar på mig kring vilken mängd, eller hur ofta han dricker. Jag kan ju inte vara medicin mot drickande. Och vad händer om min sexlust inte räcker till... Jag vet eg att detta bara är ytterligare (och väldigt typiska) alkoholistresonemang. Att förhala beslut. Att skylla på andra osv.

Jag ser ingen framtid för oss. Drickandet hänger över och fördunklar allt.
Om det går dåligt på jobbet kommer han att börja dricka mer.
I värsta fall börjar han sakta dricka mer överhuvudtaget. Jag vill inte ha en fyllgubbe.
Pga alkoholen (för att den skrämmer mig) har jag slutat att vilja gifta mig. Vill inte bli fast med en man som tappar (släpper) kontrollen, och trasslar sönder mitt liv med tex skam.

Vi reser bort en helg för att vi skall ha det gott och han behöver vila. Han dricker, och somnar i fåtöljen klockan nio. Det går en hel vindunk på två dagar. Jag blir ledsen, ledsen, ledsen. Har sagt till mig själv att inte väcka honom i stolen. Utan låta honom vakna naken framför tvn mitt i natten.
Men jag tycker det känns så hopplöst. Så jag stretar och drar i honom. Vill att han lägger sig i sängen med mig. Jag får jobba länge för att väcka, och övertyga om att han skall lägga sig på riktigt. I köket på väg till sängen kan han hälla upp ytterligare ett glas. Om jag ryter till så lämnar han det och går o lägger sig. Men det är redan för mycket. Våran gemensamma helg försvann liksom. Han märker det inte. För han själv har säkert kopplat av och "vilat"

Jag har tyckt att det är positivt att han inte ljuger för mig om att han druckit. Han svara mig alltid på frågan utan omsvep. Men jag ser tydligt hur han är fullproppad med försvar och förringande resonemang kring hur ofta och mängd. Vinglasen är fyllda till brädden. Ett glas fyllt till 2 cm från kanten räknas som ett halvt. Två sådana halva blir i hans värld ett glas. I min värld är det två......

Numera har han börjat säga elaka saker till mig på fyllan.
Anledningen är (upptakten) att jag blir ledsen av att han dricker. Och irriterad (frustrerad). När jag konfronterar vill han ge igen. Och säger elaka saker.
Detta leder givetvis till att jag själv får känslan att jag skall låta bli att konfrontera.
Jag blir indragen i det där typiska förgörande medberoendet.

Självklart kan jag se att jag måste gå därifrån om jag förlamas av sorg över situationen. Självklart vet jag att jag inte kan förmå honom att fatta vad han håller på med. Givetvis vet jag att det inte kommer någon plötslig förändring.
Men min sorg liksom förlamar mig. Jag känner mig skitig. Jag vill inte prata med mina väninnor om att jag har en alkoholistpartner.

Jag har pratat lite med hans mor. Hon intygar att han är alkoholist sedan länge. Men jag vill inte ringa henne varje gång jag är förtvivlad av problemet. Jag gör henne säkert illa med att berätta att hennes son inte klarar sin lediga tid.

Jag har en klump i magen. Jag är alltid den i förhållandet som tar upp saker och vill prata. Det är en stor tyngd, och ett stort ansvar i en relation. Han löser allt med alkohol - och viljan till sex.

Om jag är hemma hos mig så dricker han mer.
Det känns som känslomässig utpressning. För jag vill ju inte alltid vara hemma hos honom, och överge mitt eget.
Alkoholisten blir en skoningslös egoist utan att framställa det verbalt.
Dolda förväntningar. Alkoholen blir (är) ett maktmedel.

Jag kommer aldrig att få honom att värdera mig såpass att han anpassar sitt drickande till att det skall kännas rimligt och trevligt även för mig.

Jag är bara så djupt djupt ledsen i detta. Och har inte ens ork att bryta upp. Men det ger sig säkert själv vad tiden lider.

Och jag själv känner skam. Jag är på många sätt egentligen en stark människa. Men i detta känner jag mig helt spak.

Han väljer alkoholen framför mig. Men jag stannar för att ge honom möjligheten om och om igen att kunna välja mig. Jag vill inte vara en klassisk medberoende. Men det är ju vad man dras in i.

Jag önskar att jag vore starkare!

En av väldigt många - Lilly

Profile picture for user Yogi

passiviteten som följer som är så svår att ta sig förbi, tycker jag. Du ser redan vad som sker, du vet vad det betyder, du vet vad du borde - men ändå gör du det inte. Jag talar inte bara om dig här, utan om många av oss som skriver på den här sidan. Det är så för mig. För mig är det också så att just det där att man ser, förstår, vet vad man borde - och ändå inte gör, är det som gör att skulden och skammen över mig själv väller in och tynger ner som en grå filt.
Hur tänker du framåt? Älskar du honom? Eller älskar du bilden av honom, den du vill att han ska vara? Jag har själv inga svar på dessa frågor, så jag är kanske inte den rätta att ställa dem...
Ja, han verkar ha fullt med ursäkter och försvar kring sitt drickande, precis som alla andra alkoholister. Jag tänker att du kan försöka vara tydlig med att inte gå med i exemplen om halva vinglas, eller ölen som inte räknas och t ex frågar hur han menar nu? "Ett glas vin är ett glas vin och en öl är en öl", bara för att vara tydlig med att det inte är en åsikt utan helt neutral fakta. Ett litet steg att markera för dig själv i alla fall.
Vet han om att du inte vill gifta dig längre?
Har du någon gång ställt krav på honom? Eller gör du som jag har gjort fram till nyss, hoppats få honom att ta hänsyn till mina känslor för egen maskin? För min sambos del har mina känslor inte haft så stor påverkan på honom. Nu när jag sagt att jag lämnar honom om han inte gör något åt det, så har han visserligen tagit tag i det - men det har bara gått 10 dagar så något resultat kan vi inte hurra över än, och jag är långtifrån säker på att han kommer att lyckas.

Ja man kan vara en stark människa på många sätt, och det är därför jag tror att folk också har så svårt att förstå hur det är möjligt att "en så stark person" kan dras in i något sånt här. Jag har slutat försöka förklara, jag tror inte det är någon idé om man inte har egen erfarenhet men också kunskap om hur sådant här fungerar. Kunskapen får jag genom att läsa mycket här i forumet, ta del av allas historier, och även i övrigt här på alkoholhjälpens sida. Det finns mer information på nätet också, bara att söka. Men här tycker i alla fall jag att jag har blivit oerhört hjälpt. Inte så att någon utomstående kan se att det är någon skillnad, för jag har ju tagit tillbaka honom igen efter senaste fyllan, vi bor ihop fortfarande osv. Men inuti är det skillnad sedan ett par månader. Jag är på väg. Små steg, ett i taget, ett halvt steg bakåt ibland men ändå framsteg. Mitt mål vet jag inte vad det är. Jag har inget mål i huruvida jag ska lämna honom eller inte (förutom om han dricker förstås) men jag har ett mål för mig själv - att jag ska bli en egen individ igen, som inte cirkulerar som en måne runt honom. Jag vill cirkulera i min egen bana. Kanske bredvid hans bana, men inte i samma.

Lycka till!

Profile picture for user Lilly

Som svar på av Yogi

Tack Yogi för din berättelse!

Du frågar om jag ställt krav på honom. Och jag funderar om jag gjort det.... På sätt och vis. För jag har sagt att jag inte vill vara ihop med en alkis. Det upplever jag själv som en slags krav. Eller åtm en möjlighet för honom att begripa, och göra ett eget val. Och det valet harhan ju sedan gjort.... Det kan bli ett mycket lutet uppehåll, för att sedan fortsätta som innan. Helt oförändrat.
Jag dricker minimalt. Men kan ibland bli sugen på en folköl tex. Men om jag tar en så legetimerar jag ju drickande den dagen.

Vad har jag gjort hittills.
Jag har försökt att berätta att jag inte vill vara ihop med en alkis.
Jag har sagt att jag blir väldigt ledsen när han är alkoholpåverkad.
Jag påtalar att glasen är fulla när han själv säger halvt.
Jag säger att jag märker direkt när han druckit och att han blir väldigt jobbig och svår att prata med då.

Han svarar bla med att säga att han ju står ut med att jag är reumatiker (!)

Jag känner mig kränkt. Samtidigt som jag känner en slags skam. Men tänker själv att det är idiotiskt att jämföra något man kan påverka själv, med något man alls inte rår på. Men han vet nog att han trycker på exakt "rätt knappar". För jag vet ju att alla inte accepterar att ha en partner med en skukdom.

Det jag tar med mig från ditt svar/brev är "de små små stegen".
Jag har börjat vara mer hos mig själv.
Jag har försökt att umgås med andra människor.
Jag tar konflikt med mannen ist för att bara gråta (fast jag gråter också)

Nej han tar (uppenbarligen) ingen hänsyn till mina känslor i detta kring alkoholen. Han verkar helt oförstående kring att det överhuvudtaget skulle påverka någon annan dvs mig. Och som han säger själv "han sköter ju sitt jobb". Och med det så får jag väl förstå att han ser det som viktigt, och det andra (som jag talar om) som oviktigt.
Jag säger att han på sin lediga tid oftast är alkoholpåverkad, alltså "träffas" vi inte riktigt. Men jag tror inte han vill förstå vad jag menar.
Sorgen jag bär nu handlar väl kanske om att jag faktiskt ser att han inte alls på något enda vis är beredd att reglera sitt alkoholintag. Det verkar heligt! Det är det han ser fram emot.
Det är den enda privatplaneringen han har. Att han skall dricka på onsdag och på helgen. (Men det blir helgen plus ti o to).....

Mina känslor svalnar. Och jag upplever en ensamhet i telationen som förmodligen är urtypisk för den andra parten. Man träffas, men han är ju liksom inte där.

Du frågar om jag älskar. Jag sörjer nog även där. Att jag inser att jag inte kan älska någon som behandlar mig som ett material.

Jag är både luttrad (det är inte första gången jag träffar någon som dricker för mycket) och "hjälplös". För jag går ju inte fast jag inser (och ser) att detta leder till mer och mer vånda.

Jag är på väg bort känslomässigt. Kanske är det min räddning!?

Jag förstår både den psykologiska aspekten du nämner - den som många andra kan ha svårt att ta till sig. Och som givetvis är oerhört svår att förklara.
Och jag förstår också din bindning till mannen.
Det är helt enkelt inte så lätt som skolexemplet. Att man bara skall resa sig upp och gå.

Jag skäms för att han dricker.
Jag skäms för att detta händer mig. Jag behöver stöd. Men vill inte vända mig till "vem som helst" (som in förstår) för jag vill slippa klandret. Det gamla vanliga. Jag vill slippa förebråelserna kring att jag varit klantig som hamnat i denna situationen.
Andra har så lätt för att döma. Och det är ju knappast det man behöver till stöd.

Hoppas att era "10 dagar" kan få bli många många flera!

En försiktig kram från Lilly