Hur ska jag börja? Min sambo är alkoholist och jag är ingenting. Vi har två döttrar ihop, 2 och 5 år. Har varit tillsammans i 7 år.
Nät jag förstod att han var alkoholist var när vi fick barn, att han fortfarande inte kunde va nykter en helg tex, han drack och drack och aldrig kunde han bara dricka EN öl, eller EN grogg. När han väl börjat finns inget slut, föräns han däckat i soffan eller kört åt helvete med skotern.
Jag har genom åren försökt prata med honom, både i nyktert tillstånd och i fullt tillstånd. I början var de alltid enklare när han hade druckit, för då släppte han allt och kunde prata om allt! Han grät ofta och berättade att han mådde dåligt och erkände att han hade problem med alkoholen. Jag fick trösta jämt. Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!
Sen började jag ta upp det i nyktert tillstånd, mest för att han kanske skulle kunna komma ihåg, men nej då vill han absolut inte prata utan blir arg.

Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner!

Jag vill inte leva så här! Jag har försökt ändra mig själv från att va "gnällkärring" till "psykolog" till "förstående flickvän" till "ignorera". Inget hjälper..
I perioder har han gått upp på nätterna För att dricka och jag har hittat sprotflaskor under soffan mm.

Nu för tiden är han arg när han dricker och antagligen för att han känner att så fort han druckit minsta lilla så blir jag stum och inåtvänd. Jag tittar inte längre och orkar inte bry mig! Men jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här. Han har väl aldrig varit dum MOt dom, men dom känner nog den här stämningen!
Ska även tillägga att han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!

Orkar inte skriva mer :(

Hur kan jag hjälpa honom? Kommer vi nånsin hitta tillbaka till varann?

Mittendaliv

Förändringen du vill ha kommer nog tyvärr inte att hända av sig själv... Känner igen allt du skriver. Till slut tyckte jag att lögnerna var värre än själva drickandet. Tänkte ofta "vad finns kvar av en relation när allt förtroende är borta". Läste en bok som heter jaget och missbrukaren, den beskriver den förändring av personlighet som alkoholisten får på ett väldigt bra sätt. Skönt att du har vänner att prata med! Håll fast vid de som är viktigt för dig och du mår bra av! Låter som en förändring är på väg.. Du har inget ansvar mot dina svärföräldrar att ta hand om deras son som behandlar dig så illa. Det kan de göra själva! Du är värd så mycket bättre!

Ärligbesvärlig

Nej jag kan inte ha de så här. Men om jag förtränger det jag vet, låtsas som ingenting så är han idag helt fantastisk och jättegullig? Han pratar trevligt om vad vi ska göra, erbjuder sig att fixa saker som jag bett han att göra länge mm. Så då låtsas jag må bra och att allt är bra bara för att orka lite till. Men inuti är jag så sårad :( jag orkar inte konfrontera han med det nyaste lögnerna jag vet om. För de gör allt bara jobbigt. Han jobbar i Norge varannan vecka och hemma en vecka, och det är så skönt när han är borta! Men jag kör på ett tag till och spelar med, tills jag samlat nog med kraft. Jobbigt bara att när han är snäll och jag får dåligt samvete och tycker synd om honom!

Jag ska ta och köpa den där boken och läsa, verkar vara bra och nyttig att läsa.

Såg i din tråd att det går bra för er just nu :) är glad för din skull och hoppas det fortsätter så! Tack!

Ärligbesvärlig1

Glömt mitt lösenord så fick göra en ny användare.
Jag har läst igenom inläggen precis och blir ledsen när jag läser. Jag blir arg också. Arg på mig själv som inte lämnat honom. Problemen kvarstår och ingenting är förändrat.

Jag gav för ca 1 månad sen ett ultimatum, och jag var helt inne på att flytta på riktigt. Radade upp alla flaskor jag kunde hitta, skrev ett långt brev och tog barnen och åkte iväg. Han skulle vakna bakfull och ångestfylld och läsa brevet och verkligen inse verkligheten och hur det kommer bli. Så blev det dock inte..

Som vanligt så blev allt som vanligt. Jag kom hem och han sa förlåt och lovade som många gånger förut att han aldrig mer skulle dricka om det verkligen var så jag kände. Han var väl nykter fram till helgen och sen igång igen...

Nu idag, efter tre dagars fylla berättade jag återigen hur jag kände. Jag frågade varför han är full. Förklaringar på förklaringar kom han på. Jag berättade att jag tappat känslorna osv. Att jag är medberoende och kommer söka hjälp för det nu. har anmält mig till nåt kommunen anordnar. Han sa precis som alltid att nu ÄR det sista gången.

Jag önskar verkligen att någon annan kvinna kunde komma och ta han med storm så han blev kär i henne och dom levde lyckliga i alla sina dagar. Så jag slipper detta. Det tar ju aldrig slut!! Ska åren bara gå? Barnen är så påverkade av detta :(

Säg till honom att söka läkarvård och få antabus utskriven. Älskar han dig och verkligen VILL VERKLIGEN VILL sluta så ställer han upp på detta. Enda chansen för er tror jag om han påbörjar medicinering så han inte kan dricka och att ni först då kan börja ert familjeterapiarbete.

Ebba

Om han älskar henne och verkligen vill sluta får inte blandas samman tycker jag Aeromagnus ty kärlek till tex egna barn har inte hindrat alkoholister från att sabba just sina älskade barns uppväxter... Jag tänker bara att meningen "om han älskar dig" kan lägga skulden hos henne.
Hur mycket någon än älskar någon kan alkoholens makt och kraft över den beroende/alkoholisten segra över kärlek tyvärr. Då måste den medberoende/meddrabbade gå. Lämna. För att rädda sig själv från det sjunkande skeppet. Så sorgligt och sant är det.

Eftersom att jag själv har varit medberoende och är alkoholist kände jag hur jag själv skulle ha läst in den meningen :)

Man kan låta kärleken vinna genom att bli nykter men viljan måste finnas att ta steget. Älskar man någon mycket så går det att ändra sig om man får krav. Inte alla men några.

Ärligbesvärlig1

Samma kväll som jag skrev detta lyckades jag ta snoka mig genom hans telefon när han hade deckare och upptäckte att han varit otrogen. Hjärtat krossades åter igen och jag fick nåt adrenalinpåslag som jag aldrig vart med om. Jag gick upp och packade flera kartonger. Tänkte väcka barnen och åka direkt. Visste bara inte vart. Bestämde för att sova och åka på morgonen istället. Väckte min sambo och berättade att jag visste om allting och att jag flyttar imorgon. Han blev helt förlamad och bara låg där och tittade. Jag somnade efter några timmar och på morgonen var jag igång med att packa lite mera. Efter mycket nekande och försök till att skylla från sig att det var någon som lånat hans telefon osv, så erkände han i minsta laget. Jag är kvar än och jag hatar mig för det :( jag förstör mig själv för varje Dag som går, jag ställer upp på saker som mitt inre skriker nej till.
Men idag ska jag till alkohol/medberoende terapeut och släppa ut allting och förhoppningsvis kommer jag bli starkare framöver.

Hur vi precis som alkoholisten passerar våra egna gränser hela tiden.Om jag inte klarar att hålla tre glas,eller vara nykter en månad eller eller.Då ska jag minsann verkligen och absolut sluta dricka-och menar det.Precis likadant gör vi medberoende.
Sista gränsen är passerad om han... likafullt står vi kvar sen sista gränsen är passerad och kapitulerar inför oss själva och vår egen maktlöshet.men det är ju precis då,när vi ser sanningen i vitögat som också hjälpen är närmast.
Om vi slutar klamra oss fast i absolut ingenting och släpper taget och låter oss falla.
Sen kan kampen börja på riktigt och friheten kommer sakta att flytta in i en.
Lycka till Ärligbesvärlig..det kanske är dags nu?

Jag upptäckte samma saker som du beskriver.... Hade aldrig trott att jag skulle stanna efter det.
Men det tog mig 9 månader! Det tar sin tid, men var inte så hård! Ta nya tag, som ullabulla skriver - det kanske är dags nu?
Kram

Ärligbesvärlig1

Det är dags! Jag vill så gärna! Men jag törs ju inte :( idag måste han känt av nåt för han var så otrevlig när jag hämtade upp han på sitt jobb. Sa elaka saker och försökte trycka ner mig. När jag inte reagerade så gjorde han sig själv till offer och att det jag var så dum och elak.

etanoldrift

Planera för en ny bostad och flytt (det är ju inte bara att rusa ut med en väska i näven..) Se till att ha en reträttplats, kanske hos en god vän eller släkting (syskon.. föräldrar..?) ifall det skulle bli riktigt besvärligt.. Prata med soc och gör en orosanmälan.. Då kan han inte ljuga angående barnen i alla fall..
Man klarar ofta mer än man tror och om du ser efter i backspegeln så har du klarat mer, hittills, än vad många står ut med.. Hitta någon att prata med, så att du har en plan och skriv..

etanoldrift

Jag ser att historien börjar lite på samma sätt.. En människa som i början, när vi tagit ett par glas vin, kunde sitta och berätta om sina känslor och vi kunde verkligen "prata", kändes det som..
Efterhand upptäckte jag att det mest var han som "pratade" och berättade om alla "hemskheter" han blivit utsatt för och hur sårad och ledsen han var.. Varje gång jag tog upp något, så hade han varit med om något som var tio resor djävligare.. Och i takt med att alkoholintaget ökade (med åren) så insåg jag att hans fyllesentimentalitet inte blev bättre av att han fick "prata av sig".. snarare tvärtom.. Och det var alltid samma gamla historier som kom upp.. i lite annorlunda tappningar.. Kontentan var i alla fall att han ville att någon skulle bekräfat och tycka synd om honom.. Så han fick anledning att ta ännu ett glas.. (ja till slut blev det ju bara fyllesvammel..)
Och orkade man inte lyssna längre, när hans ångest var på topp klockan två på natten.. ja då var man elak och hjärtlös.. SUCK!
Ja, jag har flyttat ifrån honom.. För det blev aldrig bättre.. bara sämre.. För min egen skull så tog jag mig ifrån situationen, för honom kan jag inte ändra på!
Jag hoppas att du får mod, kraft och hjälp att göra detsamma!

Ärligbesvärlig1

Känns igen så väl! Jag vill så gärna! Men ibland känns det som om jag aldrig kommer ta mig ur det här. Jag sitter fast här och kan inte röra mig. Alla elaka ord, kommentarer och handlingar gör att jag blir svagare på ett sätt, men ändå starkare på nåt vis, jag får mera insikt att det inte är bra att vara kvar. Jag vet att det är JAG som måste ta steget och göra nåt. efter varje grej så tänker "nu är de nog" men efter ett par dagar så vill jag att de ska hända nåt mer så jag verkligen får anledning att flytta.. Som om det inte finns nog med anledningar redan!
de som min terapeut sa försöker jag tänka på flera gånger om dagen, "om du gör nåt mot din vilja för att du inte vill vara elak mot honom, vem är du elak mot då?" Eller "om du bor kvar med barnen i det här för att du inte vill skada honom, vem skadar det då?"
Det får mig att tänka till så bra!
Jag har så mycket mer insikt i både hans sjukdom och min egen (medberoende) nu än vad jag hade när jag startade tråden för över 1 år sen. Jag vet jag borde göra! Och jag vill vara redo nu att göra det jag borde. Men de är jag inte. Hur lång tid kan de ta? Vänta på nästa grej, som jag sen avdramatiserar och väntar istället på nästa?

etanoldrift

Jag vet bara att det finns en magisk gräns, när man drar ett streck och inte backar längre.. (mer än för att ta sats..) När den dagen kommer så vet du och då går du!
Det kan vara det där lilla berömda strået som knäcker kamelens rygg.. Och jag vet vid det här laget att det är olika från människa till människa..
Jag "brände mina broar", för att inte riskera att stanna kvar eller komma tillbaks.. (jodå, vissa dagar kan kännas som skit ibland..inte tu tal om den saken) men för varje dag så känner jag att jag gjorde rätt. Och det kommer du också att göra..
styrkekram !

Ja om nu din man varit otrogen, sedan raljerar, trycker ned dig och gör sig själv till ett offer så har han inte insett mycket om sitt eget problem, alkoholproblemet. Så jag tycker du ska vara tydlig mot honom och säga vad du vill och känner. Detta är ingen lätt sak men du ska ALDRIG ta skit från din kille när det är han som är problemet

Ärligbesvärlig1

..och jag är kvar.
Jag är så fruktansvärt medberoende och mer därtill. Som jag skrivit tidigare så inser jag mer och mer hela tiden, och ju mer jag inser desto svårare blir allt, speciellt när jag bor ihop med ett av problemen.
Jag kan ena stunden tänka och se klart hur jag i vissa situationer tar på mig offerrollen, och tänker att jag inte ska vara ett offer. Sen utan att jag märker det så hamnar jag där ändå. Mitt medberoende är så likt hans beroende. Och jag vet att jag inte kan hjälpa han. Det gör jag faktiskt inte längre. Jag har tagit massor av hjälp utifrån från myndigheter nu. Det blev så efter ha varit både hot och våld hemma flertalet gånger. Han har inga gränser känns det som, framför sina barn och ett par vänner till oss, blir han hotfull, säger elaka saker och knuffar mig. Jag tänkte där och då, att nu är det över, nu drar jag. Nu gör han det till och med när vi inte är ensamma. Nu har det gått över en månad och jag är kvar.
Av flera anledningar, dels för att jag faktiskt är rädd att han ska bli våldsam igen, och dels för att jag tycker så otroligt synd om honom...
Nu har det varit stendött/lugnt hemma i över 2 veckor!! Då blir jag helt förvirrad.
Jag önskar att jag kunde se framtiden lite. Så jag vet, fast jag vet egentligen..

Ärligbesvärlig1

6 månader har gått och mycket har hänt.

Jag visste inte sist jag skrev, att en flytt planerats i smyg för mig och tjejerna. En vecka senare satt vi i en bil på väg 40 mil bort. Det blev bara värre och värre hemma och jag är glad att jag berättade för personer som kunde hjälpa oss därifrån. Jag själv kunde inte i mitt tillstånd avsluta relationen.
Det blev tvunget att bli så här. Och nu i efterhand är jag så tacksam. Men jag försökte på alla vis att få dom ändra sig ang den här flytten. Jag kände mig så elak och hade skuldkänslor. Mitt kontrollbehov, att inte få veta vad som händer honom, hur han kommer må, vad han gör.
Men 5 månader utan någon som helst kontakt, var det enda som hjälpte kan jag se nu efteråt.

Sen en månad tillbaka lever jag och tjejerna normalt, ett eget hem utan missbruk. Det är lugnt. Barnen träffar pappan tillsammans med soc varannan vecka i några timmar. Men vi har ingen kontakt med varandra ännu.

Nu är det bara mig själv jag måste jobba med. Och det går upp och ner hela tiden. När man inte är upptagen med att hjälpa, snoka, trippa på tå, vara rädd osv, så kommer mina egna problem fram. Jag blir rastlös av den här lugna tillvaron.

Ena dagen vill jag göra allt för att må bra, andra dagen vill jag bara slå på mig! Hatar mig för allt, tar åt mig av allt dåligt och ser bara negativt på allt. Det är förvirrande och jobbigt.

Jag gick förut på öppenvården och pratade med en bra alkohol och drogterapeut, anhörigstöd. Men nu när jag inte lever tillsammans med honom så vet jag inte vart jag ska vända mig riktigt? Känner att jag behöver fortsätta nånstans. Har ju fortfarande kvar mina problem, även om det stora är borta nu.

för att du delar med dig av din erfarenhet! Hoppas många som 'sitter fast' läser och både förstår och känner stöd i hur tufft det kan vara att göra sig fri. Ett bra sätt kan vara fortsätta är att skriva här, skriv om dig själv, dina tankar och känslor. Rakt ut. Jag tipsar också om att gå till Al-Anon och känna dig för. Det har hjälpt många med att komma tillrätta med sitt medberoende.
Lycka till? / mt

Ärligbesvärlig1

Tack mulletant! Ska absolut fortsätta skriva och läsa här.
Hoppas också att det hjälper någon att få lite hopp om att ens känslor verkligen kan förändras! Det tog visserligen lite tid, men trodde aldrig jag skulle kunna känna sån frihetskänsla!
Ja jag ska se vart dom har någon al-Anon här. Tack ?

Ursula

Hej Ärligbesvärlig,
du började skriva för nästan tre år sen, ser jag. Jag började i våras. Du skriver att nu är du fri från "det stora problemet" men du känner dig fortfarande inte okej. Vilka fantastiska vänner du har som hjälpte dig så när du behövde.

Jag har precis varit på mitt första möte hos Al-anon och det var så himla BRA. När jag läste ditt inlägg, hur du mår, så tänkte jag direkt att Al-anon borde vara som gjort för dig. Du kan komma dit och vara förvirrad, bortkommen.. vad du vill, och du kommer att möta en sån otroligt varm miljö. Det var den erfarenheten jag gjorde. Alla där förstår vad du har gått igenom och vad du fortfarande går igenom.
Du har gjort något enormt, tagit bort barnen ifrån beroende-miljön.
Du kommer att komma ifatt dig själv, tids nog.
Kram från Ursula