Har läst en del här och känner igen så mycket, som jag skulle skrivit det själv. Min sambo är precis som många andra periodare och hemmadrickare. Känner som jag lever ihop med två personer. Den nyktra är den som jag valt och älskar och den onyktre är den jag fick på köpet.
Har tidigare levt ihop med en alkoholist så jag vet mycket om detta, men vad hjälper det. Gick in i detta med öppna ögon, han talade om sitt missbruk direkt men han verkade så insiktsfull och väldigt kontrollerad när han drack så jag insåg inte vidden av det. I och med att jag levt med en som levde i total förnekelse och som alltid vaknade upp dan därpå och låtsades som ingenting. Han drack helger nån kväll i veckan vilken sen utökades till söndagkvällar sjukskrev sig måndagar och accelerade när han sa upp sig från jobbet. Lyckades lämna honom till sist och i och med det kom jag i kontakt med litteratur om medberoende och läst mycket. Så när jag träffade den här mannen blev jag livrädd...för mig själv. Klok, stark, självständig och kapabel på många andra områden, men i det här fallet så funkar jag inte på ett vettigt sätt.
I och med att han pratade öppet om sitt missbruk och talar om att han vill sluta dricka och tar olika steg. Samtal på beroendekliniken, olika beroendegrupper, Antabus, diverse alternativa terapier och samtal, dock vägrar han AA och behandingshem.
Har själv varit på Al-anon, ACOA, samtal på beroendekliniken. Al-anon har jag tyckt varit bra ibland men blir lite lack på att det är vissa som gått där i åratal och inte missar en gång och det blir lite som deras grupp och då blir det på gränsen till sektliknande. Tyvärr. Beror mycket på gruppsammansättningen. ACOA gruppen har inte varit sån så där har jag fått ut mycket mer. Platsar där eftersom jag växt upp med en mamma som var psykiskt sjuk i perioder. Tror det är där jag la grunden till mitt medberoende.
Nu har jag hållt på och hoppats i snart 7 år. Bönat, bett, hotat, skällt varit snäll och sopat upp spillrorna efter varje gång, då han lovar att det nu ska bli annorlunda.
Det kan gå 4-5 veckor det kan gå längre, men även kortare. Sista tiden har det accelererat. Blir oftare, längre perioder, spårat ur så jobbet har blivit inblandat och ställer krav, vilket är bra. Det är bra med konsekvenser.
Många andra skulle säkert tycka min sambo är en mönsterdrickare. Han sköter sig och håller ordning runtomkring sig. Diskar, dammsuger, tömmer sopor och går till återvinningen med flaskor, burkar. Vet inte om det är för mig eller för sig själv han städar undan spåren. Han kan vara lite tjafsig men går att ignorera. Han är aldrig våldsam.
Men det hjälper inte. Sista tiden känner jag att jag blir mer och mer förbannad. Jag tål helt enkelt inte se honom när han är här runt mig och dricker. Jag stör ju ingen säger han. Han STÖR MIG! Han har börjat tömma mina flaskor, vilket han aldrig gjorde förr. Känner att gränserna flyttas, han börjar förlora kontrollen och jag känner mig bara förbannad. Vet det inte tjänar nåt till när han druckit och ge mig på honom, men tro mig jag känner som jag skulle kunna slå ihjäl honom, så jag kan inte låta bli att ge mig på honom. Alltså inte fysiskt, men verbalt. Så dumt.
Och att jag gör det får mig att bli ännu mer besviken på mig själv. Jag behöver hålla fast vid min strategi att tänka på mig själv, inte gå in i hans drama, inte ge honom varken ilska eller sorg, vilket gör att han får en slags bekräftelse. Bara vara lugn, åka iväg till nån kompis, inte vara i detta. Det är ju i och för sig skönt att han inte ger sig iväg ut, men det är jag som måste ge mig iväg från mitt hem för att få lugn och ro. Jag har ändå tur, många bra vänner, en stuga jag kan fly till på helgerna.
Nu känner jag att det snart får vara nog med löften och ideliga nya starter, lugna bra perioder blandat med kaos. Jag själv har blivit allvarligt sjuk och blir inte bättre och tror ärligt talat att detta förhållande är orsaken. Börjar känna att så länge ingen förändring sker kan jag inte bli frisk. Det är inte värt att riskera sin hälsa.
Undrar om det gått för långt om jag skulle orka stötta honom om han verkligen la av nu. Att han vill sluta är mer en läpparnas bekännelse, han har helt enkelt inte bestämt sig. För har man det då är man beredd att göra det som krävs anser jag. Åka på behandlingshem (där passar han ju inte in för han är sån känslig person) AA dit vill han inte gå, han gillar inte att prata om sig själv utan att föra en dialog osv osv.
Om man verkligen vill nåt då testar man allt!
Så jag börjar inse det. Nu är han ínne i en period igen och jag har sagt han måste flytta och det ska han säger han, men så när han blir nykter igen och ångerfull och svag så är det glömt och då är jag svag och inte har hjärta att slänga ut honom och då ska ju allt bli annorlunda...igen.
Fast nu känns det som jag fått nog. Känner mig så förbannad. Sviken, besviken på honom, på mig själv. Samtidigt så blir jag besviken på mig själv att jag ger mig på honom och blir elak. Det är inte heller bra och gör säkert att han dricker lite till på det för då är det synd om honom. Ska försöka vara stark nu och fullfölja en separation. Känns fint att läsa alla inlägg här och se att man inte är ensam.