Hej! Jag är ny här och skriver för att få råd och tankar från er med erfarenhet.
Jag lever med en sambo sedan snart 20 år. Vi har två barn tillsammans, 6 & 8 år gamla. Min sambo dricker för mycket och har nog egentligen haft en överdriven konsumtion ända sedan vi träffades. Då var vi båda unga och i krogsvängen, och jag reflekterade väl inte så mycket över att det blev mycket dricka på festerna. Det hör också till min oro att hans far är alkoholist och att även hans mor var det medan hon levde. Det har även funnits andra alkoholister i hans släkt i tidigare generationer.
Min sambo sköter sitt drickande "snyggt". Han dricker - mig veterligen - bara på helgerna, och full blir han oftast inte förrän efter barnen lagt sig. Ibland misslyckas han med ambitionen att vara redig till barnen somnat. Han blir, istället för aggressiv som många andra alkoholister, snarare kärleksfull när han dricker och vill då natta barnen. Ibland hör jag då honom läsa saga sluddrandes och ojojoj vad det skär i hjärtat. Än har barnen inte förstått tror jag, men det dröjer väl inte länge. Det jobbiga är att han vill barnen så väl men inte inser vad han gör mot dem. Man tycker han borde förstå när han själv vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, men att kontrollera sjukdomen är väl inte lätt.
Drickandet påbörjas oftast när han lagar mat, vilket han gärna gör på helgerna för att kunna smygdricka i köket under tiden. Själv flyr jag hans fylla genom att gå och lägga mig samtidigt som barnen, och ligger sedan vaken och hör vad som händer i huset. Jag har blivit expert på att identifiera ljud, tex höra lådan i köket öppnas och vinglaset fyllas på. Även om han försöker dölja det genom att spola vatten i kranen samtidigt. En stund senare blir det tyst och då har han slocknat i soffan. Jag hör honom prata för sig själv i sömnen, ett typiskt tecken på att han är full. Han köper oftast vin av samma sort, jag misstänker att han gör det för att han tror att jag då inte ska märka hur mycket han druckit. Jag vet dock att det konsumeras i snitt en vinbox per helg, dvs ca 2 flaskor per kväll. Han kommer och lägger sig framåt morgontimmarna och då känner jag spritångorna i sovrummet. Dagen efter hittar jag oftast rester från festen, vinfläckar på golvet mm. Men även detta sköter han oftast ”snyggt” och städar ofta upp efter sig. Det mystiska är hur han kan fungera dagen efter. Han är igång som om inget hänt, vilket i sig ju tyder på att han har en mycket hög toleransnivå.
På semestrar blir det givetvis mer, och i samband med fester är jag på helspänn eftersom det många gånger slutar med att han blir för full. Det är som om han inte har någon gräns för intaget, inte känner när det är nog. Han gömmer också alkohol hemma, jag hittar tomma flaskor i garaget som han inte druckit i min närvaro. Även glas som sköljts ur som jag känner luktar alkohol när jag "kontrollerar". Det är så jobbigt och tröttsamt att hitta dessa spår, man blir ledsen och känner maktlöshet.
Jag har länge valt att blunda för situationen, inte orkat ta itu med det och ifrågasätter mig själv och mina känslor konstant. Jag kanske överdriver? Det kanske inte är så illa? Vad är en normal konsumtion? Givetvis har jag vetat länge, men valt att inte vilja se.
Mitt problem nu är hur jag ska hantera detta. Jag har konfronterat honom vid flera tillfällen senaste åren och då har han alltid slingrat sig, skylat över och lovat bättring. Jag har fallit till föga, trott på lögnerna eftersom jag velat tro. Tidvis har han även hållit sina löften. Ett tag. Sen är helgsupandet igång igen och mängderna ökar smygande. Nu har jag kommit dithän att jag bävar för helgerna. Jag lever för vardagarna när vi jobbar, vi har ett "vitt" hus och jag inte behöver oroa mig eller kontrollera.
Han är förutom sitt drickande en mycket ansvarstagande man och en jättefin pappa. Han har ett bra jobb som han sköter exemplariskt, tränar ofta och lever för övrigt hälsosamt. Det är också det han brukar invända i konfrontationerna vi haft; "men jag tränar ju och allt, alkoholen är inget problem". Men ett problem är det för mig eftersom det påverkar hur jag mår och därigenom också barnen. Jag är irriterad, på spänn konstant och känner att jag ofta låter det påverka mitt beteende mot barnen. Vilket gör att jag mår ännu sämre... Han är heller aldrig våldsam eller otrevlig mot mig eller barnen när han dricker. Barnen får mycket kärlek, omsorg och tid av honom. Mellan oss två råder det dock iskyla sedan länge och han visar inget som helst intresse för mig som individ eller partner, varken kommunikationsmässigt eller på andra plan. Vi har inte längre något gemensamt. Vi lever bredvid varandra, avhandlar bara det nödvändigaste för att få vardagen att fungera. Jag tror inte att jag älskar honom längre eller ens att jag skulle kunna väcka känslorna till liv igen. Jag tror inte att han älskar mig heller. Jag har levt på egna livsdrömmar länge, i hopp om att det ska förändras eftersom han egentligen är en fin man. Men nu känns det snart som jag spricker... Jag har strävat hårt för att upprätthålla fasaden om den lyckliga kärnfamiljen, varför vet jag inte riktigt. Främst för barnens skull förstås.
Jag har de senaste veckorna sökt samtalshjälp hos alkoholrådgivningen i staden där vi bor. Det känns skönt att äntligen ha börjat ta itu med detta.
Så efter en lång bakgrund nu till poängen och det jag tycker känns svårast i sammanhanget: Hur ska jag orka stanna och hjälpa honom med hans alkoholberoende när jag inte vet om jag vill vara kvar i relationen, inte ens om han skulle kunna sluta dricka? Min samtalskontakt sa att jag när jag "tar samtalet" ska vara fast i min övertygelse och tex säga "jag kräver att du söker hjälp och påbörjar behandling, annars lämnar jag dig". Att säga det, och samtidigt veta att jag troligen kommer lämna honom ändå eftersom jag inte har några känslor kvar för honom, känns inte bra. Och min fundering är då vad jag annars ska ge honom för incitament för att sluta dricka?
Det som hindrar mig från att lämna honom redan nu är givetvis barnen. De älskar sin pappa och han är som sagt väldigt fin med dem. Vad som skrämmer mig är vad som skulle kunna ske om jag lämnar honom. Att lämna barnen hos honom varannan vecka när jag samtidigt inte vet hur han har det med sitt drickande, och att hans problem säkerligen skulle kunna eskalera av en separation. Jag vill heller inte behöva beröva mina barn 50% av sina bägge föräldrars närvaro under deras uppväxt. Men samtidigt är ju inte denna situation bra för barnen heller eftersom ingen av oss vuxna mår bra och vi har en osund relation sinsemellan. Det känns som jag sitter fast i en rävsax. Min samtalskontakt sa också att jag skulle ställa som ultimatum att "bli nykter annars vågar jag inte låta barnen vara ensamma hos dig, då måste jag kontakta socialen även om det inte är det jag vill". Hur han skulle reagera på detta har jag svårt att avgöra. Jag vet givetvis att risken att förlora sina barn skulle vara ett starkt incitament för honom, men jag tror han skulle hata mig för ett sådant ”hot”. Och då är frågan hur positiv han är till att gå med på mina krav om att söka hjälp, och hur smidigt samarbetet blir i ett eventuellt separerat liv.
Jag vet varken ut eller in just nu. Så många tankar, rädslor o känslor. Jag måste hantera detta, men hur? Hur ska jag lägga fram det för honom? Och vad får det för konsekvenser för oss alla?