Jag mår så dåligt. Idag har jag inte gjort annat än gråtit. Jag känner mig så orättvist behandlad av alla. Och jag börjar undra om jag blev till för att vara olycklig, ensam och den som får gå med skammen. Jag har själv inget missbruk men det förgör ändå mitt liv och jag tror inte att jag orkar så mkt mer snart. Min pappa var en vidrig o elak alkis som älskade sina andra barn inte mig och det gjorde han klart för mig redan som liten, och han dog i somras mina syskon fick ärva gård, pengar mm. Jag fick 1000 kr. Så mkt var denna horunge (som han brukade kalla mig) värd. Min plastpappa som jag tyckte om och fanns för mig nått år dog av knark.min första kärlek och den första jag fick barn med lämnade mig för alkohol, han gick vidare och kom tillbaka ibland för att lura mig o sonen sen stack igen. Jag stod med skammen, bli lämnad med bebis i magen, ingen som ställde upp för mig men däremot för honom! Stackars lilla alkis. Min senaste kärlek och pappa till min nya bebis lämnade mig flera gånger i somras för att knarka. Jag var förkrossad för han är verkligen min stora kärlek i livet aldrig känt såhär för någon innan. Han kom däremot tillbaka innan bebisen föddes och ville ta hjälp för våran skull att sluta knarka, jag blev så lycklig ingen hade någonsin tyckt att jag var värd att stanna hos och ta hjälp för. Jag har hört det förut men ingen som faktiskt gjort det men det gjorde han. Han tog in på behandlingshem och började få insikt om vad han gjort mig,äntligen var allt inte mitt fel äntligen såg han det med. Han var jätte fin mot mig första 6 v typ. Sen blev det samma visa igen det är ditt fel, sök hjälp. Du är sjuk. Jag gjorde allt han sa,men det räckte inte. Han tog ett hus till sig själv bakom min rygg. Lämnade mig på telefon, barnen träffar han då o då men ganska halvhjärtat. I början var han jätte fin pappa. Han har fått alla att tro hans lögner om att jag bråkar med honom så han är tvungen att flytta.åter igen står jag ensam med barnen och alla kollar snett på mig o inte på honom. Jag som älskade honom,funnits där hela tiden för honom. Är de tacken? Det har varit slut nån vecka och han sover hos en kompis tills han får huset i januari. För jag har ju blivit pest smittad helt plötsligt. Han kom hit i måndags och ville börja om,vi bestämde oss, och hade sex. Dagen efter lämnade han mig igen. Jag fattar inte varför eller vad som händer. Men han verkar inte lida direkt.känns inte som han gråter sig till sömn som jag gör. Jag mår så dåligt nu så jag vet inte om jag kommer orka gå vidare. Alla säger 'tänk på dig själv och barnen' men jag vill inte ens höra det,jag älskar ju honom och har precis fått hans barn. Han gav mig en stor kärleks förklaring och lovade att aldrig lämna mig igen någon dag senare lämnade han mig. Jag vill ha ärliga svar men får inte det. Varför är jag så lätt att lämna för alla??? Jag vill ha tillbaka min familj mina barn vill ha tillbaka sin pappa, men han är helt avstängd känns det som! Har han gått vidare så lätt på en vecka? Inte nog med att bli lämnad gravid pga droger, men nu lämnar han mig när han slutar med droger. Han har varit ren tre månader.

Det verkar som att du fastnat i ett mönster och det behöver man hjälp att ta sig ur! Blir alldeles ledsen när jag läser om hur du har och har haft det.
Ta hjälp!

Kram

miss_88 _

Varför ska jag söka hjälp,mitt liv är förstört. Han går vidare och jag är kvar i resterna av vårat förhållande och liv ihop.alla drömmar, planer allt är visst borta för honom på så kort tid. Jag är ju inte värd ett skit, för någon. Har aldrig varit kommer aldrig att bli. Mina barn är inte Heller värda nått för nån.

... men sedan måste du resa dig upp och ta nya tag.
Jag har varit knäckt, och trodde livet var slut, önskade att livet var slut, men det går att kämpa. Du har två ljuvliga barn att kämpa för, och de har dig - och kanske bara dig, så låt dig sörja, men ta hjälp att ta dig ur det du fastnat i. Det finns en väg ut!!

Hej miss_88!

Har läst din tråd och det låter som du haft det riktigt tufft både i uppväxten och i dina senaste relationer. Att du skriver här, det är en av säkert flera saker du gjort för att försöka hitta sätt att må bättre, att skriva öppet kan kräva en hel del mod, ett bra steg du tagit! Det är svårt att må såhär och det kan ta tid innan man hittar det som hjälper, man kan behöva leta och prova olika saker innan man hittar rätt.

Vad tänker du att du skulle behöva för att må bättre?
Finns någon du tycker om att prata med eller någon annan hjälp?

Du är inte ensam, ta hand om dig!

Rosette/Alkoholhjälpen

Ebba

Det är väl klart att du verkligen känner att du inte är värd något när du ända sedan du var liten har blivit behandlad illa.

Men nu är du faktiskt stor!
Vuxen och mamma och nu bestämmer du vad du är värd - ingen annan.

Fy fan vad vi är många kvinnor/tjejer som liksom har satt vårat värde i hur en kille/man värderar oss.

Åh, jag blir galen på din situation.
Det är för det första jäkligt tufft att vara mamma till två små barn även om man har en kärleksfull kille.
Man är trött när man har små barn.
Det finns knappt tid för vila och nu har du dessutom den här situationen som tär på dig dygnet runt.

Du behöver BRA OCH RÄTT STÖD.
Har du någonsin fått det av någon?
Har du förtroende för tex soc?

Jag önskar faktiskt att jag kunde komma hem till dig och berätta om hur det var för mig när jag var ensamast i världen med en liten bebis och bebisens pappa övergav oss.

Din kille är ingen himla Gud som förtjänar dina tårar nu, han är säkert en fin människa innerst inne men åh! De som förtjänar din kärlek och energi nu är du själv och dina barn.

KRAM!

miss_88 _

Tack för era svar, men jag tror att det enda som kan hjälpa hade varit om jag bara dog. Jag tror inte ens någon hade märkt det. Jag har ingen och inget kommer förändra denna situation. Han har säkert redan skaffat en ny tjej som kan vara mamma till barnen. Jag är värdelös orkeslös och på gränsen att ge upp.

Meredith11

Det var det svåraste att svara på pålägget tror jag, snälla, ge inte upp! Kram

Usch vilket hemskt inlägg. Lider verkligen med dig. Tänk på hur mycket kärlek dina barn kan ge dig. Ge dom en fin uppväxt. Konstigt är det att man hela tiden träffar killar med bekymmer som sprit och knark.

miss_88 _

Jag är nog inte en bra mamma Heller, är faktiskt inte bra på nått. Har aldrig mått såhär. Jo när min dotter dog men inte efter det. Förrens nu min livslust är i stort sätt obefintlig och den känslan trodde jag att jag aldrig skulle känna igen efter att jag fick barn.

När jag läser din historia med din pappa, dina partners och en dotter som dog så tänker jag att du måste vara en oerhört stark person som har gått igenom så mycket och ändå har mycket kärlek i dig, t om till en person som inte gör mycket för att förtjäna den. Det låter som att det är extra jobbigt att vara dig just nu och svårt att se mening. Jag hoppas att vi som finns här på alkoholhjälpen kan vara något litet stöd för dig.

När man mår så dåligt som du gör blir det som om man själv är problemet och för att lösa det vill man försvinna. Det är helt normalt när man mår riktigt dåligt. Du skriver samtidigt att du trodde att du aldrig skulle må så dåligt som du gör nu när du fick barn. Det låter som att du har uppskattat att bli mamma och att du gör väldigt mycket för dem.

Vi finns här och läser det du skriver även om vi kanske inte alltid svarar snabbt.

/magnus
alkoholhjälpen

miss_88 _

Ja jag har verkligen försökt göra allt bra för mina barn, men ändå blir det bara fel. Jag har älskat att vara mamma trotts att jag varit ensamstående med dom. Och visst har jag mått dåligt i perioder men det var längesen jag kände såhär, att det hade varit bättre om jag dog. Jag kan inte ens le eller skratta längre för då kommer jag på mig själv och mår ännu sämre. Jag kan inte prata med nån om det. Jag är uppvuxen med att man berättar inte för någon om man mår dåligt och det har följt med mig hela livet. Jag skäms när jag går på stan för det känns som att alla vet vad som hänt, alla vet att min man har lämnat mig och att jag återigen blivit övergiven med en bebis och att han mår hur bra som helst nu utan oss. Jag skäms! Det är förnedrande att han sover hellre hemma hos min ovän o hennes kille än hos mig o sina barn och sen ska han flytta själv in i ett hus,vi som pratade så mkt framtidsdrömmar och nu är dom borta för honom, och jag är kvar i resterna! Jag skäms så förbannat mycket och jag hatar mig själv och mitt liv. Och har ingen energi kvar att låtsas som att jag funkar iallafall. Känns som att jag skriker mig hes men ingen hör och om nån skulle råka höra så håller dom bara för öronen.

Du skriver att din uppväxt gör att du är van vid att man inte prata med någon om man mår dåligt. Det är bra att du ändå delar med dig här om hur du har det.

Det känns väldigt orättvist att du är den som skäms. Samtidigt förstår jag hur situationen kan göra att du känner dig sviken och förnedrad och att det gör att du skäms. Du kanske funderar på vad du har gjort för fel. Det är en fråga som vi ofta får från närstående som har beroende och ev andra problem. När saker går åt hel--te (ursäkta språket) så är det en naturlig reaktion hos kloka och omtänksamma människor. De funderar på vad de hade kunnat göra annorlunda. Att vara lite självkritisk kan vara bra i många situationer eftersom det hjälper dig utvecklas. Men man ska inte blanda ihop det med vems fel det är. Du har inte bett eller önskat att din kille ska missbruka, bete sig illa, eller lämna dig i sticket. Det låter som att du har gjort allt som du bara kan för att det inte skulle hända. Kanske kunde du ha gjort saker annorlunda. Men det kan inte vara ditt fel.

Jag vill skriva också skriva något om det där med barn, eftersom jag har jobbat flera år med barn som har det dåligt. Barn kommer inte att bedöma dig efter om saker blir rätt eller fel. De bedömer dig efter att man försöker så bra man kan och att man är där.

/magnus

miss_88 _

Han var här ikväll, gav mig underhåll pratade lite med stora sonen, packade lite grejer och gick. Helt kall det är som att det aldrig ens funnits känslor mellan oss och speciellt inte för bara en vecka sen. Jag dör inombords och jag är helt uppgiven. Han höll knappt i bebisens heller. Vi finns inte längre.

Hur är det idag? Det låter kanske inte som att han är så mycket att hoppas på för vare sig dig eller dina barn just nu. Och att han inte visar att han bryr sig om dig verkar såra dig otroligt mycket. Vad säger andra runt om kring dig om det här? Finns det någon kompis eller sådant som du kan prata med om vad som händer?

/magnus

Ebba

Jag har tänkt på dig ska du veta.
I går försökte jag formulera något att skriva till dig men jag kände mig inte smart nog för att komma på hur jag borde skriva för att nå fram till dig.

Jag tänker så mycket tillbaka på hur det var för mig för tio år sedan då jag gick på Soc och var alldeles ensam och övergiven med min lilla bebis och bebisens pappa gjorde exakt som din "kille" nu gör.

Jag undrar precis som Magnus här ovan.
Är du alldeles alldeles ensam i detta?
Finns det NÅGON du kan prata med och berätta för?

Jag var alldeles ensam, jag vågade inte berätta för någon, jag kände mig korkad och som att allt var mitt fel och så vill jag inte att du ska känna nu.

Kan du känna att vi är många här i forumet som bryr oss om dig?

Det gör vi.

KRAM

miss_88 _

Tack så mycket! Det är skönt att ni är på min sida, jag ska ansöka om soc idag, och jag har väl en vän jag kan prata lite med om detta men hon är nykär och jag vill inte belasta henne med min bitterhet. Och det är svårt att förklara för folk exakt hur vidrigt jag mår. Jag är så otroligt besviken på honom. Det var inte detta han lovade mig, han sa att efter behandlingshemmet så skulle han komma hem och vara världens bästa pojkvän och pappa. Men istället vill han inte ha med oss att göra. Skiter i mej ännu mer nu än när han var aktiv.

Ebba

Det skulle ha kunnat vara jag som skriver det du skriver om det hade varit för 10 år sedan.

Vet du vad det låter som?
Jo, att det fortfarande är hans beroende som styr honom.
För en frisk och välmående människa är det omöjligt att lämna sina/sitt barn och dig så brutalt som han gör.
Men om en människa är styrd av ett beroende är det tyvärr möjligt att göra precis så som din kille gör och min kille en gång gjorde.

Idag tio år senare har mitt barns pappa ÄNTLIGEN tagit sig ur sitt missbruk och varit ren i snart ett år och det som har plågat honom mest är hur han behandlade oss.

Jag förstår att det jag skriver säkert inte hjälper dig just nu, jag vill bara så mycket skicka styrka och kraft till dig och få dig att inse det som det tog alldeles för lång tid för mig att inse.

KRAM

Ebba

Du är inte bitter!
Du är en kämpande kvinna och mamma med en jobbig livssituation OCH du är stark och KLOK som skriver här och dessutom ska ansöka om Soc. Du är fantastisk och jag blir glad över att dina barn har en vettig mamma som gör så rätt.

miss_88 _

Tack ebba. Det hjälper att läsa andras liv har sett ut likadant. Ja han är väldigt sjuk, annars hade han inte gjort såhär. Men jag vill bara att han blir bättre och inser sitt misstag.