För tre veckor sedan kom jag till insikt om att jag behövde lämna min missbrukande man. Vi går in i våra roller. Jag som tjatar och "drar" han som stretar emot och vill bestämma över sitt eget liv och det blir ingen förändring och leder ingen vart. När han har svåra perioder så självmedicinerar han med alkohol och insomningstabletter i kombination. Och jag har fått nog. Han reste följande dag till fjällstugan och vi talar inte med varandra på en vecka. Så får jag sms om att han vill ta sitt liv. Jag ringer upp och han är märkbart påverkad. Jag ber honom att tänka på barnen och inte göra något dumt. Detta händer även nästa kväll och jag vet att med alkohol och tabletter finns det en risk att han genomför något som han i nyktert tillstånd inte skulle vilja. Jag vet också att det här kan vara ett sätt att få mig att ta honom tillbaka. Jag orkar inte mer och ber honom att bara komma hem. Han kommer hem efter yttligare en dag och hade nog hoppats att allt skulle vara som vanligt. Jag pratar och berättar att jag vill lämna honom för hans missbruk och hotar han igen ned att ta sitt liv ringer jag 112. Han blir jätteledsen över det han har utsatt mig för och säger att han aldrig skulle vilja hota mig för att få mig att stanna kvar. Han själv kommer inte ihåg samtalen vi hade. Vi blir eniga om att ha en ok ton mot varandra över jul för barnens skull (en pojke och flicka i mitten av tonåren) Dett funkar ett par dagar till dottern reser iväg. Då går min man och lägger sig tar sömntabletter och dricker dygnet runt till den dagen hon kommer hem(dagen innan julafton) När hon kommer ligger han i sängen och gråter. Dotter och son blir naturligtvis ledsna och undrar varför. Jag berättar att jag har ställt ett ultimatum till pappa om att han tar tag i sitt liv eller så lämnar jag honom. Banen ledsna men förstår mer än man tror! Maken kliver upp ur sängen på kvällen(innan julafton) sitter och tittar på tv och pratar "som vanligt med dotter och son" Julafton går över förväntan. Ingen alkohol eller tabletter. Dagen efter julafton så tycker jag att vi ska prata och han säger att han vill inte förlora sin familj. Att han kan ta Antabus och gå med på mina krav som är att berätta om sina problem med missbruk för sin arbetsgivare, läkare, psykolog(han är sjukskriven för utmattningssyndrom sedan ett år tillbaka) helt sluta med sömntabletterna, gå med på att fara till ett behandlingshem om läkaren skulle tycka det och även börja träna. Han är rejält överviktig pga tröstätande. Det blir för mycket och för ofta även med maten. Vi behöver även få hjälp att försöka hitta tillbaka till varandra genom parterapi något som han helt har avfärdat tidigare. Om han kan tänka sig allt Detta så är jag villig att prova. Dessutom är det här kontakter han får ta själv. Jag är färdig med att ordna och fixa för honom. Han säger att det är ok och han börjar med Antabus redan samma dag. Dagen efter har vi precis packat bilen färdigt och ska tillsammans resa till fjällen och även få vänner på besök dit. Då får min man krampanfall. Blir medvetslös och slutar andas i kramperna. Jag ser till att han fortsätter andas lägger i framstupa sidoläge med hjälp av sonen och dottern ringer 112 efter ambulans. När de kommer håller han på att vakna till och har slutat krampa och andas själv. De undersöker honom och kommer fram till att orsaken är att han tvärt slutat med tabletter och alkohol och att det är ok att inte följa med till sjukhuset. Dagen efter i fjällen går vi på promenad och jag vill att han ska prata med barnen om vad som hände. Hans första reaktion är att svimma är väl inte så farligt. Jag vet att han säger så för att skammen över vad han har utsatt oss för är ofantligt stor. Vi pratar vidare och han lovar att prata mes barnen vilket han också gör på ett bra sätt. Senare samma kväll så säger han till mig att han nu börjar komma ihåg vad som hände. Att han hade blivit knäad av toalettstolen -Du vet ju hur trångt det är där inne-och fallit bakåt och slagit i huvudet. Då kan man få sådana kramper. Hade det inte varit för barnen hade jag packat ihop och farit därifrån. Jag förstår att han famlar efter förmildrande omständigheter men varför bara inte acceptera att det är så här illa?? Vännerna har kommit och de vet allt som har hänt. Skönt att sluta ljuga. Mannen hade fruktansvärd ångest de första dagarna men bättre nu. Jag mår pyton men har precis innan jul börjat träffa en psykoterapeut och ska träffa henne igen om en vecka.
Det jag slås av när jag läser mitt låånga inlägg är hur fruktansvärt det låter och jag låter ganska känslokall. Jag tror att jag på ett vis har stängt av. Jag tror att det är fullt möjligt för att orka med...Utsäkta att det blev som em halv bok det här inlägget. Det var en del som hade samlats upp och bara behövde komma ut.

margaretavilhelmina

Välkommen hit. Detta forumet har hjälpt mig mycket bara genom att läsa om hur andra har det. Hoppas det kan hjälpa dig med.
Det här om att vara känslokall det förstår jag helt och fullt. Så känner jag mig oxå.
De råd jag fått här är att lyssna på dig själv. Gör saker för dig som du mår bra av. Inte alltid så lätt jag vet men bra mål att sträva efter.

Cissi1

Vad skönt det är att bli sedd och förstådd!! Jag har läst på forumet och känner igen så mycket. Jag ger min man en (till!!!) chans och stannar. Ser om han menar allvar med sina löften...

Stråk

Hej! Tack för din berättelse. Jag är i samma läge ungefär. Ja vad ska man säga? Om dom bara fattade hur det är. Jag är ny på det här forumet och tänkte inte skriva mer just nu, men mer senare. Jag sitter i en fåtölj med datorn i knät och blickar över skärm till soffan och ser hur hen ligger utslagen av att "klämt" en liter vin. Det enda som hörs är snarkningar och lite prat i sömnen.

MåBättre

Hej Cissi1,

Jag skriver från "andra sidan" och du får ta det jag skriver hur du vill, jag är ju ingen terapeut direkt! Hehe ;) Jag tycker dock att det verkar bra att du har gjort klart och tydligt vad som krävs för att du fortfarande ska vara villig att kämpa vidare, bollen ligger hos honom nu. Glöm dock inte bort vad du har sagt, vad som är viktigt för Dig. Tror det är så himla lätt för medberoende att hela tiden ge nya chanser och slita alldeles förlänge. Förstår dock att saker och ting inte blir lättare då barn är inblandade också...

Ur den beroendes synvinkel så känner man sig så otroligt ynklig och skamsen och det känns som att man får skäll hela tiden. Det kan dock vara bra om din karl inser på riktigt att det är alkoholen som gör att hans liv inte fungerar, inte annars. När man är mitt i missbruket så är det lite svårt att bli nådd för det går inte på fyllan och när man är bakis är man avtrubbad och tar bara emot och säger antagligen saker som motparten vill höra men gör inget vettigt åt det.

Jag hoppas verkligen att ni fixar till detta och att din karl inte låter alkoholen få förstöra något mer, vilken hemsk dryck det är.

Lycka till!!

Cissi1

Han började ta Antabus för en dryg vecka sedan men jag vet inte om han fortsätter. Vill inte fråga. Eller ska jag fråga? Vad konstigt det blir när man inte längre vet vad som är rätt eller fel...

MåBättre

Hej igen Cissi1,

Tar han antabus själv eller går han till någon vårdcentral eller liknande? Förstår att det känns knepigt om du kan fråga eller inte och det naturliga är givetvis att man ska kunna fråga och konversera med sin partner, risken är dock att han kan bli lite irriterad.. Ett förslag är att du låter det vara tills/om du ser några tecken på att han kan ha druckit och då isåf fråga om allt går bra med antabusen. Det är inte lätt, jag förstår det. Har du undersökt om det finns någon hjälp för medberoende i närheten? Tror att det skulle hjälpa dig jättemycket.

Ha en bra helg!

Cissi1

Han tar sin Antabus själv och jag har inte frågat om han fortsätter eller har slutat. Känns som att jag bara är där och ska kontrollera igen. Vi kom hem från fjällstugan för två dagar sedan och min man vill nog att allt bara ska vara som vanligt. Jag har svårt för det. Undviker honom kan inte tänka mig att sova i samma sovrum. Vi har ett stort hus så det går bra. Tänker mycket på att flytta ut till sommarstugan men har svårt att lämna barnen. Det är långt och besvärligt för dem att ta sig till och från skolan därifrån. Men så tänker jag att jag ju borde ge honom chansen att visa att han menar allvar. Jag har ju ändå sagt ja till det både till honom och barnen. Rimlig tid för honom att ta de kontakter(arbetsgivare, läkare, psykolog, träning...) tänker jag borde vara två veckor. Känner att det känns länge för min del.
Det hade också varit lättare om han den här gången tog initiativ till att vi två satt oss ner och pratade. Det är alltid jag som gör det och det är jag urless på. Ja, jag VET att han går med ett fruktansvärt dåligt samvete och att jag säkert kunde vara mer förstående. Men jag tror att jag har låst in mina känslor med dubbla lås för att jag inte orkar bli besviken igen. Vi har ju varit här förut. Han har lovat och förmodligen också menat allvar och så går månaderna så händer något som gör att han måste dricka för att kunna sova, för att lugna sig, för att det är stressigt, för att det har gått så lång tid som han inte druckit och att han inte alls har något sug efter alkohol men det är ju så gott och nu är det ju semester!!
Nu far jag in på jobbet en stund. Går och tränar och försöker vara borta hemifrån så mycket som det går.
Känner att inlägget säkert är svamligt men det är bara så fantastiskt skönt att få skriva. Och få läsa och förundras av andras kloka ord. Tårarna rann när jag läste kommentarerna i min tråd. Börjar rinna igen känner jag. Tack för att ni tar er tid.

MåBättre

Hej Cissi,

Tycker inte alls att ditt inlägg är svamligt och jag förstår din frustration, någon som du tycker om så himla mkt men som i dagsläget väljer alkoholen framför allt annat. Det är ju tyvärr det vi gör som alkolister och när man är mitt uppe i det så ser man inte eller vill inte se hur mkt det förstör. Man vill bara att allt ska vara som vanligt..

Då han uppenbarligen har problem med alkoholen så finner jag det en aningens märkligt att han får eget ansvar över antabusen, en svacka och snabbt är han på flaskan igen. Tycker inte han ger sig själv en ärlig chans och han lämnar dörrar öppna för att kunna dricka. Hade varit så bra för honom att få en längre vit period så han får lite distans till vad som har hänt och så att ni kan börja föra normala diskussioner.

Tycker det är bra att du tränar och gör saker som du själv mår bra av, fortsätt med det! Gällande träff för medberoende så förstår jag att det säkert känns jobbigt men jag tror att ju fortare du tar dig iväg på något sådant desto bättre och det kommer hjälpa dig mycket i din kamp om att rädda ert förhållande och dig själv.

Lycka till!

Cissi1

Tomt och ensamt är det nu. Jag kunde inte fortsätta utan flyttade till sommarstugan igår. Förklarade varför till maken att det var hans missbruk jag inte kunde leva med längre. Han förstod. For hem och pratade med maken idag och det blev vad han tog som en radda anklagelser och jag förklaringar till varför jag lämnar. Slutade som ovänner. Att jag inte lär mig. Funkar ju aldrig. Men ibland vill jag att han ska Förstå vad han utsätter mig för. Fick prata ordentligt med barnen också. De är förkrossade. Jag med men just nu känns det som att lämna är det enda, sista jag kan göra för att få honom att sluta dricka. Förhoppningsvis kan han ta initiativ till att få hjälp själv men jag tror inte att han riktigt vill se problemet med alkoholen riktigt iallafall. Jo på ett plan men inte fullt ut. Och han skriver ut sin medicin själv... Det komplicerar. Det är ju hos kollegor han ska gå och be om hjälp och det är inte en storstad vi bor i.

MåBättre

Hej Cissi1,

Tycker det är bra att du åkt ut till stugan även om det verkligen inte borde behöva vara du som "flyr". Däremot tänker jag när jag läser ditt senaste inlägg, varför åkte du tillbaka redan nästa dag och pratade med honom när du redan förklarat varför du åkt ut till stugan? Du lämnade över bollen när du åkte och borde nog vänta tills han bollar tillbaka. Jag vet, lättare sagt än gjort men det är behövligt. Lite som att man skickar 3 mess till en flört innan denne har hunnit svara på första. Missförstå mig rätt, han måste själv komma till insikt.

Förstår att man blir tokig av att va på annat ställe och tankarna bara snurrar runt, runt.. Men kanske kan du säga att han kan ringa eller komma på besök när han är redo att på riktigt göra något åt problemet? Under tiden kanske du kan fokusera helt på dig själv och ditt egna välmående och barnen såklart!

Hoppas ni hittar en bra lösning och att ni slipper plågas av detta något mer.

Cissi1

På något vridet sätt tänker jag att han nog inte dricker när han är hemma med sonen själv. Och varför det-det har ju inte hinder honom förut... Dumt. Jag borde väl sluta tänka på vad, när och om han dricker. Är nog rädd för hans hot om självmord också. Större risk om han är ensam här ute och dessutom alkoholpåverkad. Borde väl släppa det med. Vad bra att få höra från dig att jag behöver släppa taget för det BEHÖVER jag verkligen. Svårt när jag fortfarande älskar honom och innerst inne hoppas att han tar tag i sitt problem och söker hjälp. Dottern for till sin pojkvän efter vi hade pratat. Hon behövde vara någonstans där man var glad sa hon vilket jag så fullt kan förstå. Jag för hem igen idag för att prata med barnen om varför jag lämnade pratade aldrig med dem när jag for igår( dottern var inte hemma och jag var för ledsen för att säga Hej då till sonen) Men jag borde ju naturligtvis inte ha tagit någon diskussion med maken igen!!! Det är jätte skönt att få höra det; Släpp!! taget!! Ska försöka bli bättre.

MåBättre

Då förstår jag och då var det ju inte så konstigt att du åkte hem igen. Tycker inte att du ska grubbla för mkt över erat senaste gräl, det var nog det mest naturliga som kunde hända. Det svåra för en medberoende är nog att vara onaturlig, inte bry sig fast man bryr sig. Tycker du låter sund i ditt resonemang och du har ganska klart för dig att ni inte kan leva som slavar under alkoholen, för ni har ju nånstans hamnat där båda två.

Fortsätt jobba på ditt medberoende och försök må så bra som det bara går!!

Cissi1

Tack. Du anar inte vad gott det gör att inte känna sig så ensam. Eller så gör du nog det... Tack iallafall!

som de som dricker här på forumet gör-15 minuter i taget utan kontakt.Du verkar ha varit väldigt kluven tll att lämna och åka till stugan.Det gör ju också att du antagligen känner stor övergivenhet och tvekan nu där du sitter.
Men du har satt ner foten och visar att du menar allvar.

När du känner att du måste ringa och kolla/fråga ordna så håll dig 15 minuter och sen 15 minuter till.Ångesten som antagligen kommer som ett brev på posten är monumental.
Dvs att inte få ge efter för ett medberoendebeteende.
Men om du klarar att stå emot ångesten och impulserna att agera så blir du starkare.Och framför allt visar tydligt din man att du menar vad du säger.De har ju gång på gång fått se att det gör vi minsann inte.Vi håller ut att sura och stå på oss några dagar upp till en vecka.Sen lägger vi ned och resignerar ett tag för att bygga upp ny ilska och energi för en ny konfrontation.Jag förstår att du går igenom ett helvete just nu.Ladda med böcker filmer,Vad som helst som gör att du fixar några dagar.Tänk på honom som flaskan du inte kan avstå.Så kändes det iaf för mig.

Levanu

Är så less på allt drickande som bara förstör hela tiden.
Varenda fylla är det ända tills jag däckar.
Gör dumma saker oftast med.

Har fru samt barn och jobb och villa..... men lider av beroenden.
Har druckit alkohol sedan 12 års ålder och säkerligen varje helg sedan 16 års ålder.
Har levt med ångest samt liknande sedan jag var liten.

Har missbrukar amfetamin samt hasch och piller och alkohol under perioder med men nu är det bara alkoholen sedan ca 10 år bakåt.
Äter dagligen nu benzo samt ssri vilket gör att fyllorna är värre samt dummare med.

Jag har försökt att sluta dricka hur många gg som helst men det går bara några dagar.
Jag dricker typ två gg i veckan och varje gång ca 15-20 öl.

Är som att det river i själen och jag inte kan slappna av.

Trappar nu ner med sobrilen och ska sluta helt med dom.
Ska samtidigt sluta helt med alkoholen.

Tror jag har add eller någon annan störning för har levt ett krångligt liv hela livet.
Livet idag av ocd samt ångest.
Har svårt med gränser och har vissa gånger spelat upp 10000+ på internetcasinon och sedan legat i ångest. Har svårt att fatta konsekvenserna liksom.

Ska nu försöka att hitta stöd och kunskap här för att nu leva ett nyktert och bra liv med.
Jobba av alla onödiga lån.
Aldrig mer någonsin spela om pengar.
Ta tag i styrketräningen som varit mitt intresse hela livet.

Jag ska leva på nytt.

Cissi1

Det är just precis så som du beskriver det som det har varit; max en veckas separation sedan har det gjort för ont att fortsätta eller så han har berättat för mig att han inte orkar leva vidare och jag har fallit tillföga och valt att tro och hoppas på honom och oss och att han kan klara att sluta lösa sina problem/ångest med alkohol. Den stora skillnaden är att nu inser att jag måste lämna även om jag innerst innerst inne fortfarande hoppas. Jag vet att ska han klara av detta så är det utan inblandning av mig och 15minuter kan jag klara och sedan 15 till. Det värsta nu är att vara ifrån barnen och känna deras smärta. Jag hade så väldigt gärna skonat dem.

på alla andras lidande går rakt in i märgen på en.Där får den bygga bo och hacka hål bäst den vill.
Och vi står bara där som tomma skraltiga skelett och låter det hacka eller i vårt fall,försöker att åtminstone ringa det där telefonsamtalet,eller larma syrran eller sjukvården eller eller.Men låt bli om du kan.
Om dina barn är såpass stora att de förstår vad du förmedlar vilket jag tolkat det som.Tro också dom om ett ansvar,de är antagligen redan långt vuxnare än sina jämnåriga pga att de levt i detta.Jag håller på dig!
Stå ut bara idag.
Låt morgondagen bära sin egen plåga.

Kopiera in din kommentar ovan och starta en ny tråd under beroendesidan om du känner att du vill ha feedback och respons från den "onda sidan" Här inne är vi de goda som gör det möjligt för er att fortsätta med ert drickande.
Jag hoppas du förstår att jag är ironisk :)

Båda sidorna har väldigt mycket att lära av varann,men under att förändra sitt drickande har du fler som du som också dricker eller har druckit för mycket och kan ge dig bra stöd.

Cissi1

Blandade känslor och ensamt här i sommarstugan. Ibland en svag känsla av lättnad och ibland en otrolig sorg över att ett förhållande som varat i drygt 20år med en person som jag älskat(ar) är över. Känns overkligt.
Efter jobbet for jag iallafall hem och hämtade våra hundar. Maken kortfattat artig, jag med. Tror att han är besviken över att jag inte kunde lita på honom och avvaktat lite så han kunde visa att han menade allvar med att söka hjälp även om jag nog tror att han logiskt förstår att förtroendet var förbrukat.
Dottern berättade ikväll att han berättat för henne att har tagit kontakt med sin arbetsplats för att få hjälp med sitt beroende. Det var tydligen ett privat behandlingshem i Skåne där han skulle vara i fyra veckor men att det var problem med hur det skulle betalas. Så fort jag får höra att han sökt hjälp blir jag jätteglad därefter besviken när det verkar osäkert om det går att genomföra därefter går min hjärna igång och ska söka lösningar på det problemet så Medberoende är fortfarande mitt mellannamn även om jag kämpar emot. Jag har iallfall inte kontaktat honom. Nöjd över det! Fast ensamt är det.

och säker har han inte gett upp om er.Han får nu chansen att se att du menar allvar.Och du får chansen att tänka i lugn och ro.