I vad som känns som tusen år har jag nu missbrukat allt möjligt. Allt som inte är bra för en själv eller andra I ens närhet verkar min kropp och sinne inte kunna vara utan.
Klappar mig på axeln över att jag slutat med droger.
Slutat med zopiklon och nu sista veckan venaflaxin. Båda av dom senare måste jag varna er för. Fy satan vilket helvete att sluta med. Både fysiskt å psykist.
Men fortfarande, efter allt elände och psykiskt tortyr verkar jag inte kunna välja bort alkoholen.
Och i vanligt ordning eskalerar det under semestern.. Det som tidigare varit öl på fredagskvällen är nu ett dagligt beteende.
Vaknar varje morgon och tänker på hur jag ska kunna komma iväg till bolaget obemärkt.. att man ens smyger med det är ju med konstigt. Både min sambo och barn vet ju.
Det man får vara glad(?) över är väl att man fortfarande vill sluta.
Hoppas att jag nu är stark nog i sinnet att kunna säga nej till A.