En strimma av hopp

Tänkte bara skriva några ord innan jag somnar. Stort tack och kärlek till er som läser och kommenterat! 💕💕💕

Jag vet inte om jag befinner mig i riskzonen nu, för jag kom plötsligt på att jag glömt bort att jag är alkoholist. Mitt mångåriga supande och allt vidrigt har liksom bleknat på något sätt när jag funnit en ny vardag med jobb och fasta rutiner.

108 dagar in i min nykterhet och det har gått minst en vecka sedan jag överhuvudtaget funderade på mitt drickande. Inte ens när företaget hade sitt julbord igår fanns det någon som helst tanke på att ta mig ett glas. I och för sig gick jag inte på tillställningen, men det var inte för att jag var rädd att dricka, utan för att jag arbetat så mycket senaste veckorna att jag kände mig trött och bara ville hem och softa den kvällen det bjöds på glögg och julmat. Det slog mig inte förrän nu att det kunde varit farligt för min nykterhet om jag valt att gå dit, med allt som bjöds i form av fria alkoholdrycker. Inte förrän dagen efter kom jag på att jag borde varit rädd att gå dit, men det föll mig aldrig in när jag tackade nej. Jag gjorde ett val för att jag helt enkelt längtade hem.

Jag tror det kan vara farligt för mig att glömma bort min sjukdom. Inte för att jag ens är i närheten av att ta ett glas eller trösta mig med en dunk vin om jag känner mig ensam på fredagskvällen när barnen är ute och huset är tomt. Nej, det har inte funnits minsta lockelse. Men just därför är jag rädd att jag närmar mig ett läge där jag förminskar problemet och får för mig att jag är "botad". För det är jag inte och det kommer jag aldrig att bli. Jag måste nog påminna mig emellanåt om att jag alltid kommer att vara alkoholist, och att det inte finns en kompromiss kvar för mig. Jag har bränt alla mina försök att vara normal under årens lopp. Utan undantag har varje "bara det här glaset" lett till en ond och livshotande spiral som gått rakt ned i misären. Det är så lätt att glömma det när jag nu plötsligt befinner mig i vad som nästan kan ses som ett ordnat och vanligt liv igen.

Jag fick en sådan boost av att jag faktiskt fick ett jobb. Det var min stora vändning och ibland glömmer jag att det är femte eller kanske sjätte gången jag får ett jobb trots min alkoholism. Tidigare har jag lyckats dölja mitt supande. Först i åratal, för att senare hänfalla till allt snabbare perioder av arbetspåverkande fylleri efter att jag fått ett jobb. Jag har ljugit och sjukskrivit mig, misskött mig och förlorat jobb efter jobb. Sista gången var jag på något konstigt sätt tacksam över att slippa jobba, för då kunde jag ju dricka hela tiden. Och det gjorde jag. I två år övergick jag till heltidsdrickande, från att tidigare balanserat jobb och supande.

Det är verkligen konstigt att tänka på det här med min nya rena vardag. Alla år av ständigt dåligt samvete, skam och skuld känna aå långt borta, trots att det bara var några månader sedan jag söp mig full varje dag. Jag kommer på mig själv nu med att vara lite "skygg" i vissa situationer på jobbet eftersom jag är så van vid att dra mig undan och inte komma för nära kollegor och chefer. Jag har alltid vetat om att min andedräkt avslöjar drickandet och att jag inte var till min fördel om jag mötte folk face to face. Min hjärna var sällan helt klar och alert, och därför föredrog jag att jobba för mig själv så jag kunde låta saker ta sin tid. Inga gemensamma luncher, ingen nära kontakt med någon.

Men idag är det annorlunda. Pandemin påverkar i och för sig lite på samma sätt när man håller en social distans, men jag kan utan problem befinna mig i alla förekommande möten och situationer på jobbet utan att känna mig orolig för att bli avslöjad på grund av lukten av vin, sluddrigt tal eller röda ögon. Det finns ju inget att avslöja. Jag är nykter och huvudet är piggt.

Men jag får inte glömma bort att jag är alkoholist. Det är viktigt som fan.
108 dagar är ingenting. Jag har varit alkis i dryga 20 år, så det får inte dyka upp någon falsk tilltro till min förmåga att hantera drickandet bara för att jag lyckligtvis befriats från sug på något magiskt sätt. Jag måste fortsätta tänka på att jag faktiskt är och förblir alkoholist. Jag får inte för en sekund närma mig tanken att lyfta det första glaset igen.

Kram på er alla! 💕💕💕

Det känns som att jag slutat dricka minst femhundra gånger och återfallit i allt värre supande lika många. Alla dessa försök att bryta med drickandet har genererat ett lidande och en ångest som varit nästan ofattbar. Jag har upplevt alla typer av abstinens och helvetes kval när jag försökt lägga ned mitt supande. I närmare tjugo år har jag druckit nästan dagligen och de sista fem åren har det gått helt utför. Jag har givit upp totalt, förlorat jobb efter jobb, dömts för rattfylla för några år sedan och blivit av med körkortet. Månader på behandlingshem och i terapi har misslyckats och AA-möten varit resultatlösa. Min hälsa har förstörts och min kropp åldrats i förtid. Jag har levt på existensminimum och på lånade pengar men ändå fortsatt mitt drickande. Jag har till och med stulit för att kunna fortsätta dricka, och jag har isolerat mig totalt med min skam, skuld och det självförakt som vuxit fram.

När jag slog i botten i somras var jag en spillra av en människa. Jag var helt utan hopp och mitt liv var ett enda kaos. Jag levde i en fruktansvärd misär både ekonomiskt och fysiskt. Det kunde gå veckor utan att jag duschade eller tvättade håret. Jag bar smutsiga tältliknande tunikor för att jag blivit så fet att inget passade min kropp. Jag drack minst en bag-in-box per dag under måndag - lördag och genomled alla helvetes kval varje söndag när alkoholen var slut och abstinensen slog till. Ibland dövade jag det värsta med folköl på söndagarna eller så besökte jag lokala puben och svepte flera glas rödvin på stående fot för pengar jag inte hade. Min A-kassa var slut och det jag fick beslutat från Försäkringskassan gav mig så lite pengar att gick flera tusen kronor i back varje månad. Och ändå fortsatte jag dricka.

Jag var på väg att supa ihjäl mig och jag hade givit upp. Jag hade inget fungerande liv kvar och hoppet om att någonsin kunna hitta tillbaks till något som kunde vara värt att leva för var helt borta. När jag en varm augustidag slutligen åkte fast för dagen-efter-fylla på väg hem från en tur till Systembolaget var det droppen. Det var min totala botten. Jag var slut. Det fanns inget existensberättigande för mig. Jag varken grät eller tyckte synd om mig själv när jag lunkade den långa vägen hem efter förhör och polisanmälan. Jag bara accepterade faktum. Jag hade slutligen förstört mitt liv totalt. Min andra rattfylla och dessutom olovlig körning. Jag ställde in mig på minst en månads fängelse.

Jag har berättat om det här förut. Det var efter polisingripandet och under veckor av väntan på åklagarens beslut som jag inte riktigt förstår vad som hände med mig. Jag borde rimligtvis ha rasat ihop under den där tiden när jag väntade på min dom kan man tycka. Men jag upplever att jag fick hjälp av någon högre makt eftersom jag tvärtom vad jag förväntat mig fick massor av extra energi och styrka i stället. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg att jag tänkte på alkohol särskild mycket under den här tiden. Mitt fokus var riktat åt ett annat håll. Jag ville verkligen ordna upp mitt liv och återfå min fysiska och mentala hälsa.

Jag förstod ganska snabbt att jag ville tacka den som gripit in och hjälpt mig. Jag har aldrig varit troende och aldrig uppfostrats inom någon religion, men när jag helt oväntat blev befriad från både abstinens, ångest, smärta, sug och alkoholbegär - då kände jag att jag ju måste tacka någon. Så det blev Gud. Mig själv kan jag inte tacka, för jag gjorde inget annorlunda än jag gjort innan. Ibland har jag faktiskt till och med sänt poliserna en tacksam tanke för att de satte dit mig för den där rattfyllan. De behandlade mig både vänligt och respektfullt trots mitt brott och det oväntade bemötandet i en situation så fylld av skam blev en del av min vändpunkt. De där två vänliga polismännen var med när jag blev nykter på riktigt.

Jag tog nog aldrig något formellt beslut att sluta dricka. Det var egentligen inget val jag gjorde utan det var någon form av självklarhet att alkoholen inte längre fick ta plats i mitt liv. Supandet fick inte förstöra min tillvaro mer. Det räckte nu och botten var nådd på riktigt. Men jag sade aldrig till mig själv att jag för alltid ska vara utan alkohol. Kanske var det därför jag inte upplevde någon ångest eller abstinens? Det fanns ju inget egentligt förbud och jag var och är fortfarande fri att dricka när jag vill om jag vill. Jag tänker inte jinxa mig med att säga "aldrig mer" men faktum kvarstår. Jag har inte druckit sedan dess.

Och idag är det 118 dagar sedan jag tog det sista glaset. Nästan fyra månader. Jag har inte varit nykter så länge på tjugo år. Jag ska inte säga "aldrig" men jag vill inte dricka mer. Jag har ingen längtan efter alkohol och jag saknar inget av drickandet. Det finns inget positivt alls förknippat med alkoholen för mig. Jag måste påminna mig själv om det emellanåt för jag har nästan hunnit glömma bort hur illa ställt det varit med mig under så lång tid så nyligen. Kanske för att jag fick så god hjälp på traven och så bra uppmuntran när jag slutade. Jag fick en boost och motivation som ingen behandling, terapi eller krav från arbetsgivare någonsin givit mig förut. Varje tidigare försök att sluta har varit förknippat med ett tvång och regler. Det finns inte nu. Jag bestämmer själv och jag har bestämt att jag inte vill ha alkoholen mer. Jag har skadat mig själv och min familj nog.

Allt det positiva som följde när jag blev nykter slog mig nästan med häpnad. Jag hamnade mitt i ett flow av underbara händelser som jag knappt vågade tro på eftersom det kändes för bra för att vara sant. Jag fick inget fängelsestraff utan böter, och samma dag som jag fick böteslappen i brevlådan kunde jag trösta mig med att där låg också mitt nya anställningsavtal. Min arbetslöshet övergick i anställning med en mycket bra lön och intressanta arbetsuppgifter. Jag blev en respekterad kollega och började därtill ta hand om mig själv på alla sätt. Jag har kommit in i bra rutiner, äter nyttigt, sover fantastiskt bra och bryr mig om mitt yttre igen.

En annan sak som kommit smygande är en längtan att göra goda saker. Jag har fått en inre önskan att göra rätt för mig, att inte ljuga, att inte vara lat och att i dagliga livet vara en bra människa. Jag har blivit mer hjälpsam och omtänksam på alla sätt. I vardagen har jag börjat fundera mer på miljöfrågor och att hjälpa behövande, något jag aldrig funderat på förut. Jag blir lite förvånad över mig själv eftersom jag i många år varit ganska lat och självisk. Kanske är det en inneboende längtan att gottgöra för allt elände jag orsakat? Jag vet faktiskt inte.

Jag har skrivit här tidigare om att jag känner mig så mentalt skärpt nu i min nynykterhet. Det är underbart att hjärnan inte är ständigt marinerad i alkohol och jag behöver ju verkligen vara på hugget i mitt jobb, men det finns annat som kommit med på köpet. Igår när jag gick en rask promenad från pendeltåget så insåg jag att min kondition har blivit så oerhört mycket bättre på ganska kort tid. Jag har inte haft mina otäcka ryggsmärtor på länge och jag kan ta de cirka 80 trappstegen till jobbet med lätthet varje dag. I somras kunde jag knappt gå 20 meter utan att stanna och luta mig mot något eftersom min kroppstyngd gjorde att ryggen nästan brast. Även under mina första dagar på arbetsplatsen hade jag svårt att stå längre än två minuter i sträck på grund av ryggsmärtan. Nu har jag promenerat varje dag i flera månader och redan glömt hur ont jag hade förut. Jag stod upp i två timmar häromdagen när jag var på en konferens helt utan problem. Jag har slutat klä mig i tältliknande tunikor för länge sedan och för första gången på flera år börjat använda jeans igen. Igår märkte jag att de börjat bli lösa runt midjan.

Och ekonomin ska vi inte glömma. Jag brukade spendera tusentals kronor varje månad på alkohol. Nu är den kostnaden noll. Jag tjänar in så pass att jag får ut nästan fyra gånger mer än tidigare efter skatt varje månad nu, så man kan lugnt säga att finanserna börjar stabilisera sig trots den böter jag fick punga ut med under hösten. Kort sagt: Livet var inte slut trots att jag var så nära att ge upp. Jag vågar ha en försiktig tro på framtiden och det allra bästa av allt är att jag verkligen inte har minsta önskan att dricka. Det är som att jag är proppmätt. Det finns helt enkelt ingen törst. Inget sug. Ingen längtan.

Jag är så tacksam för det här och njuter verkligen av att jag fått den lyckan att uppleva nykterheten. Jag önskar er alla en fantastiskt fin fortsatt lördag och att ni som behöver det får uppleva samma befrielse som jag fått.

All kärlek till er! ❤️❤️❤️

Julaftons morgon. Jag vaknade strax före fem i morse och var utsövd, pigg och på ett härligt humör. Jag tassade till köket och gjorde kaffe och en god skinkmacka och sedan kröp jag ned i sköna sängen igen och såg på TV.

Det är med vemod jag minns de senaste tio-femton jularna och hur eländigt jag haft det. De flesta åren har jag "firat" jul ensam på mitt stökiga och lortiga rum när barnen åkt till sin pappa. Jag brukade bunkra med alkohol, drack dygnet runt och var full, eller snarare fyllesov i princip hela tiden. Jag grät mig till sömns till någon vemodig eller gripande film och slocknade berusad med vindunken inom räckhåll så jag kunde dricka mer så fort jag vaknade till i min oroliga fyllesömn.

Det är med stor tacksamhet jag vaknar nykter idag. Ingen huvudvärk eller äcklig smak i munnen, ingen ångest eller abstinens. Inga darrningar eller vingligt stapplande till toan. Jag börjar bli van vid känslan att vakna och må fysiskt bra nu. Det har jag inte gjort på åratal förut. Visserligen somnade jag ifrån Bingolottos uppesittarkväll efter sista spelet igår och vann vaken bil eller miljon där, men jag somnade inte på fyllan. Jag slumrade till för att jag arbetat mycket, gått upp vid fem varje dag och var fysiskt trött på grund av arbete.

Barnen (som ju är ganska vuxna men bor med mig) har åkt till sin pappa i år också, men den här gången var jag med dem när de åkte. Kramade dem och skickade med julhälsningar och choklad till exmaken och hans nya fru. Barnen var för första gången på åratal både glada och väldigt avslappnade i min närvaro. Förmodligen positivt överraskade att se sin mamma i denna ovanliga form. Nykter och "normal". Jag har inte gjort stor sak av min nya nykterhet här hemma, men självklart har de märkt skillnad med en mamma som plötsligt är närvarande, som är på gott humör, som sköter om sig och går till jobbet varje dag i stället för att hasa runt med stripigt hår i morgonrock och lukta fylla hela dagarna.

De kommer inte att sova kvar hos sin pappa som de brukar. De kommer hem ikväll igen, då ska vi fira med julmat och klappar här hemma. Det har vi inte gjort på flera år. Jag brukar inte se mycket av mina barn på julen sedan ett antal år. Jag har ju varit full och låst in mig på rummet.

Det har gått 124 dagar sedan jag drack senast. Jag är lycklig och tacksam över mitt nya liv och förvånas över att jag så snabbt har glömt (eller snarare förträngt) min vidriga zombietillvaro som varit mitt liv i så många år. Jag undrar ibland vad det var som drev mig att på det vidriga och desperata viset jaga efter alkohol. Vad var det som gjorde att jag hängde på låset varje dag klockan tio när Bolaget öppnade för att få min dunk av det billigaste vinet, för att sedan ha ångest redan på kvällen för att jag druckit upp allt - och sedan börja om nästa morgon och genomlida några svåra timmar innan klockan äntligen blev tio igen? Vad fick mig att skita i allt annat än drickandet, nonchalera både hygien, omsorg om hem och mig själv, samt enbart få ro i kroppen när jag visste att det fanns mycket alkohol hemma? Vad fick mig att rota igenom mina barns rum efter deras spritgömmor och dricka upp allt de hade sparat när de inte var hemma? Vad drev mig på söndagarna när allt var uppdrucket att dra i mig fyra-fem glas rött vin för 80-90 kr glaset på närmaste pub och maxa kreditkortet trots att jag gick tusentals kronor back varje månad?

Och mitt i denna misär när ekonomin var i botten, vad fick mig då att boka av alla anställningsintervjuer i flera år för att jag inte orkade masa mig ur sängen eller tappat självkontrollen och för onykter att träffa någon? Vilken djävul var det som fick mig att prioritera supandet framför familj, jobb och ett anständigt liv?

Jag vet inte. Jag förstår det inte.
Och jag förstår inte hur jag kom ur det. Jag har faktiskt ingen aning hur jag kunde bryta den onda nedåtgående spiralen, men jag är så oerhört tacksam över min nykterhet och min chans till att återfå mitt liv.

Igår när jag handlade julklappar kunde jag för det första knalla runt i ett köpcentrum i två timmar utan att sitta ned med ryggvärk, jag har ju fått igång kroppen igen och rör på mig varje dag. För det andra kunde jag köpa precis vad jag ville till mina barn utan att titta på prislappen ens. Min lön som kom in på kontot igår för december inklusive viss övertidsersättning var mer än fyra gånger så mycket som jag brukade få in i bidrag varje månad. Och inget har spenderats på alkohol på fyra månader. Det är en besparing på tusentals kronor under denna tid jämfört med min höga kostnad för alkohol i åratal.

Så jag har mycket att vara tacksam för och jag önskar så innerligt att jag kunde dela med mig till er som kämpar. Allt jag kan dela är hoppet - jag var så djupt i skiten att jag inte såg någon utväg och jag blev befriad från allt detta. Inte genom tvång eller krav, utan för att jag till slut bestämde mig. Jag önskar jag kunde säga hur, men jag vet faktiskt inte. Jag tror dock fortfarande att min totala botten var nådd och det fanns inget annat alternativ, såvida jag inte skulle supa ihjäl mig i stället.

Jag önskar er alla en underbar jul! 🔔🎉🎅🎁🎄🌟👪🙏🕯⛪

Jag fick ett ryck och storstädade köket igår. Skurade golv, tvättade alla lådfronter och skåpluckor, gjorde ren den ingrodda spishällen, skrubbade diskho och bänkar. Jag var så glad över att jag inte ens hade minsta ont i ryggen trots att jag fejade och skurade i över en timme och det gav mig ännu mer energi. Jag förvånade mig själv men ännu mer mina barn som inte har inte sett mig städa på flera år. Det kändes härligt att få lite extra energi och att umgås med mina fina barn.

Vi åt en fin juldagslunch tillsammans, jag och de tre ungdomarna. Sedan försvann de på sitt håll och jag tog en promenad i den gnistrande vinterkylan, lagom till det började bli lite mörkt. Sedan återgick jag till att se på film och softa, men i år, till skillnad mot alla andra jular var jag nykter och mådde väldigt bra. Jag kände mig inte ensam alls och njöt oerhört av denna sköna juldag. Samvetet känns så mysigt gott och lugnt när jag är nykter och gör bra saker. Det gör att jag får en helt ny livskvalité.

Idag har jag bara tagit det lugnt och sett på film. Ätit julmatsrester och laddat batterierna inför morgondagen. Jobbar hela nästa vecka och det kommer att vara mycket att göra på jobbet.

Jag önskar er alla en mycket god fortsättning och ett gott nytt år! 🌿💏💕🤩🎆✨

Lite tankar så här på årets sista dag:
Jag vill börja med att tacka alla underbara människor på Alkoholhjälpens forum för uppmuntran och vänliga tillrop. Även om jag inte är här så ofta så värmer det att läsa de fina kommentarerna och jag känner verkligen er omtanke! ❤️🧡💛💚💙💜🖤🤍🤎

Ni som följt mina inlägg vet att jag inte är en daglig gäst på Alkoholhjälpen även om jag kanske tänkte att jag skulle delta mer i detta forum när jag fann det i oktober. Jag började skriva här när jag var en förvånad men aningen hoppfull kvinna med 50 alkoholfria dagar efter dryga 20 års alkoholmissbruk, och idag är jag på dag 130 utan att dricka. Jag är fortfarande förvånad och ödmjukt tacksam över den vändning mitt liv tagit och jag tar fortfarande en dag i taget och vågar inte ta något för givet även om det är väldigt positivt att jag inte har varit nykter så här länge på 20 år. Jag har nog inte hållit mig längre än en och en halv månad utan alkohol tidigare oavsett metod eller behandling, så 130 dagar är egentligen jättehäftigt.

Idag är det nyårsafton. 🎆
Jag har alltid druckit på nyår så länge jag varit vuxen. För några år sedan var det min deadline för den korta nykterhet jag kämpat mig till på vita knogar, så det blev extra mycket alkohol som vanligt och de senaste åren har jag faktiskt missat tolvslaget för att jag fyllesomnat långt innan dess. Men i år har jag inte ens tänkt tanken att handla på Systembolaget. Jag insåg dock när jag kom hem från jobbet att jag behövde handla – men då pratar vi Pepsi Max och min nya favoritdryck: ICA:s sockerfria citronläsk.

Jag tänker inte så mycket på min nykterhet i dagliga livet nu. Jag arbetar mycket efter att ha varit arbetslös i flera år, jag har fått bättre självkänsla, hälsa, ekonomi, nytt umgänge, respekt av både omgivning och familj och jag har påbörjat en tillvaro som är så långt ifrån den misär jag befann mig i så sent som i augusti. Nykterheten har blivit väldigt självklar och jag har ingen anledning att dricka längre. Även om jag har tuffa och svåra saker att hantera i mitt privatliv och mycket krav på jobbet så behöver jag inte alkohol för att hantera detta så som jag alltid gjort innan. Egentligen vet jag inte om jag hade anledning att dricka förut heller men jag hittade alltid ett skäl. Man gör det när man är alkoholist.

Jag både vill och inte vill engagera mig mer i forumet här men jag har valt att hålla lite distans. Samtidigt som jag har en önskan att dela med mig av mina tankar, erfarenheter, upplevelser och det spirande hoppet, så blir jag lite svårmodig när läser om andras kamp och lidande. Jag har levt i alkoholhelvetet så länge och varit så djupt och svårt nere i träsket att det blir lite för intensivt när jag läser vad andra skriver. Det blir en riskfaktor för mig när jag rotar i minnen och detaljer från min tuffa resa och känner igen mig i andras berättelser eftersom jag blir känslomässigt engagerad och får tuffa flashbacks. Av den anledningen har jag bestämt mig för att inte grotta för intensivt i min historia och skriva för mycket om hur det var när det var som värst. Jag föredrar att se framåt nu, och bara njuta av varje dag, men jag vill också berätta om hur jag har det och vad som händer.

I början tyckte jag att det var terapeutiskt att läsa och skriva här, men den där igenkänningen och minnena är inte bara överväldigande och väcker djupa känslor som jag egentligen bara vill glömma - jag får också lust att ge tips och råd som jag varken har befogenhet eller kunskap att dela med mig av. I de lägena är det nog bättre att jag håller tillbaka och låter bli att kommentera. I synnerhet när jag läser om personer som befinner sig där jag befann mig när jag har kämpade som hårdast eller återföll. Jag har ju varit där så många gånger och jag vet hur jävligt det är. Jag vet precis hur man mår och hur man slits sönder av skam, skuld, ånger, självhat och allt annat vidrigt som följer med missbruket. Jag vet precis hur man förhandlar med sig själv och försöker hitta ett sätt att hålla upp fast någon vidrig kraft driver på att fortsätta dricka.

Det märkliga är att jag under alla års supande intalat mig att jag verkligen ville sluta dricka, men det är en lögn som jag nu accepterar att jag levt med. Jag tror många alkoholister håller fast vid samma lögn. Sanningen som jag insett på senare tid är att jag inte alls ville sluta egentligen. Ja visst, jag ville slippa problemen, följderna, kostnaderna, det sociala stigmat och bekymren men jag ville inte avstå från alkoholen och jag hade alltid en dold agenda i mitt undermedvetna. Även när jag höll mig nykter hade jag en tydlig inre bild av att jag skulle få ”unna mig” igen vid en senare tidpunkt när jag lärt mig hantera alkoholen. I min sinnevärld var drickandet en belöning och möjligheten att supa en glorifierad lyx och något jag inte bara längtade efter utan även planerade för, oavsett om jag var tillfälligt och påtvingat alkoholfri.

Hela min tillvaro handlade under många år om att dölja sanningen och gå under radarn. Viljan att sluta som jag sade mig ha handlade egentligen om att hitta ett sätt att dricka som alla andra eller supa utan att någon upptäckte, ifrågasatte eller bestämde över mig. Om jag kunde hålla mig till att bara dricka socialt hade jag inte haft några problem tänkte jag. Men det var den största lögnen. Jag är alkoholist och jag kan inte dricka socialt. Den alkoholmissbrukare som försöker uppnå att dricka som andra har en tuff resa framför sig tror jag.

När det rasade ordentligt för mig och jag var på akut på avgiftning, tvingades till flera behandlingsomgångar, var intagen på behandlingshem, gick i terapi, fick psykologhjälp, var övervakad med blodprov och IBAC-tester samt sprang på schemalagda AA-möten flera gånger i veckan under några år fanns det alltid gott om människor som ivrigt missionerade och pratade om sin nykterhet på ett entusiastiskt sätt för att hjälpa andra. Det bet dessvärre inte ett dugg på mig. Jag försökte intala mig att jag skulle göra som jag blev tillsagd och följa de program som gällde, men jag blev tyvärr bara trött på dessa godhjärtade och välmenande personer. De irriterade mig eftersom jag inte hade viljan att egentligen sluta.

Jag gick på AA-möten och gruppterapi för att ”vaccinera mig” mot att ta första glaset och genom detta hängde jag upp min nykterhet på rutiner som hela tiden cirkulerade runt att alkoholen. För varje gång jag satt i cirkel med andra alkoholister och pratade om problem blev min vilja större att dricka, inte mindre. Idag tror jag inte att jag kan avstå från alkohol genom att ständigt fokusera på den. För min del ledde det direkt till återfall så fort jag fick möjlighet, så idag får alkohol inte ta speciellt mycket plats i mitt liv. Ju mindre jag behöver tänka på den där skiten – desto bättre. Jag vill ta ansvar för min nykterhet och inte knyta den till något villkor om att gå på möten, lämna prover eller möta krav från någon annan. Det är bara jag som bestämmer om jag ska dricka eller avgör om jag behöver alkohol. Jag vill inte dricka och jag har fått styrka att klara av min vardag utan att supa. Eller snarare; jag klarar min vardag nu eftersom jag inte super. Allt det som kommit efter att jag slutat är ju positiva följder av min nykterhet.

Det jag skrivit om är min alldeles egna erfarenhet och den är förmodligen inte applicerbar på andra. Jag önskar att jag kunde ge dem som kämpar en lösning och goda råd, men det kan jag inte eftersom jag inte vet hur det gick till när jag blev nykter, förutom att jag slutligen insåg att jag nått botten på riktigt och verkligen inte ville dricka mer.

Det enda jag med gott samvete kan dela med mig av är min förhoppning att alla som lider och slåss mot missbruket ska hitta sin egen väg ut. Att alla ska få uppleva när det vänder som det gjort för mig. Det jag har fått uppleva under hösten 2021 är lika oförklarligt och oväntat som om jag en morgon vaknat med vingar och plötsligt kunnat flyga. Det är stort – väldigt stort – att vara nykter och inte ha minsta längtan efter alkohol efter att jag i så många år inte kunnat leva en enda dag utan att mitt liv totalt cirkulerat runt detta gift.

Jag tänker inte avge något nyårslöfte som handlar om alkohol. Jag har fortfarande inte lovat mig själv något och jag vet att jag får dricka om jag vill. Men jag vill verkligen inte och jag är så tacksam över att slippa.

När jag deltog i Sinnesrobönen under AA-mötena var det halvhjärtat eftersom jag inte trodde på Gud eller någon högre makt. Men idag betyder de där orden faktiskt något för mig, eftersom jag ju fick det jag bad om.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan;
och förstånd att inse skillnaden.”

Gott nytt år till er alla! 🌿🕛💏💕

Stora varma kramar och mycket kärlek 💖 @Tikka @vår2022 @majsan_nu @fröken_fri @Geggan @Se klart och alla andra som läser, kommenterar, peppar och följer mig här.

@Se klart - jag läste din länk med glädje, och fastnade för detta:
"För tacksamhet är ett motgift mot bitterhet.
Tacksamhet är ett motgift mot cynism. Mot uppgivenhet.
Tacksamhet är ett motgift mot hopplöshet."

Och som många vet har jag mycket att vara tacksam för. Jag har nytt jobb med bra lön, fina barn, nytt umgänge och börjar återfå min kondition, hälsa, självrespekt och tilltro till min förmåga att vara en "normal person". Jag dricker inte längre, men självklart är jag fortfarande alkoholist. Det kommer jag alltid att vara, men jag är nykter. Igår, idag och förhoppningsvis i morgon.

Det har gått fyra månader och sjutton dagar (jag var tvungen att kolla i min app) sedan jag blev fri från alkoholen som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Och visst, dryga 140 dagars nykterhet är i sig jättestort, men det som är större - och som jag är så oerhört tacksam och lite förvånad över - är att det faktiskt gick att sluta, oavsett vad jag trodde innan och vad alla sagt.

Jag har nog egentligen aldrig trott att jag skulle kunna avstå från alkohol utan faktiskt mer än accepterat min alkoholism och snarare bejakat den. Jag har även fått mig itutat att det är oerhört svårt att sluta. Att nästan ingen klarar det utan möjligen med hjälp av mediciner, vissa program eller viss terapi - så varför skulle jag kunna? Jag som redan provat alla de där metoderna? Nej, jag har inte trott alls på att jag ska kunna ge upp supandet. Och min brist på tilltro har nog gjort muren extremt hög att ta sig över. Det är nästan som att det där med att acceptera att jag är alkis hade gått ett steg för långt. Jag hade även accepterat att jag aldrig skulle komma ur det.

Det stora miraklet i min värld är att det gick att bryta sig ur och att jag nu några månader in i nykterheten inte tycker det var speciellt svårt att sluta dricka. Ja visst, jag kanske hade lite abstinens, men det har jag haft så ofta förut och i så mycket värre former att jag inte minns något speciellt med just denna gång. Det har varit betydligt svårare psykiskt och fysiskt lidande samt djupare ångest för mig alla de gånger jag tyckt att jag försökt sluta men inte fullföljt eller ens haft den riktiga viljan. Rädslan jag haft över att i framtiden tvingas ge upp alkohol har varit hundra gånger värre än att faktiskt bara lägga ned skiten utan att fundera över hur länge. Jag är så oerhört tacksam att jag fick styrka och kraft att se förbi den där muren av rädsla, lyfta mig själv i håret och bli fri från skiten som dragit ned mig i avgrunden och fått mig att sjunka djupare för varje dag.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte under alla år jag missbrukat alkohol. Jag förstår inte vad det var som drev mig mot min undergång och fick mig att välja att dricka framför allt annat under så lång tid. Jag har gått från ett glas vin till maten då och då för tjugo år sedan till först lite helgfestande och krogrundor, sedan till kvällssupande och ledighetsfyllor för att slutligen bli en fullfjädrad alkoholist som drack minst tre liter vin per dag. Jag var sängbunden och orörlig på grund av övervikt och ryggsmärtor, arbetslös sedan flera år, utstämplad från A-kassan, nedgången, dömd rattfyllerist, totalt utan framtidshopp och formligen helt slut som människa när jag nådde min botten i somras. Jag hade börjat acceptera att jag troligen aldrig skulle få ett jobb, att jag skulle bli tvungen att söka försörjningsstöd på socialen eller förtidspension och att jag med största sannolikhet skulle supa ihjäl mig.
Hur hamnade jag där egentligen?

Under många år när livet varit lite taskigt mot mig och jag drabbats av olika typer av sorg och motgångar intalade jag mig själv att det enda som höll mig flytande, som fick mig att orka med livet, sätta den ena foten framför den andra och ta mig till nästa dag - det var min möjlighet att dämpa ångesten med alkohol. Min frihet att dricka, min ventil och snuttefilt. Drickandet var min belöning när allt annat var skit i livet. En kväll av drickande till och sedan får skulle jag försöka sluta igen nästa dag ... Eller på måndag ... Och under ett antal år medan jag fortfarande kunde behålla ett jobb så var det kanske så. Dricka alkohol var möjligen något jag såg fram emot eftersom det enda sociala liv jag hade var med gänget på puben. Mitt kvällsnöje efter jobbet var att sitta av några timmar på krogen där jag träffade likasinnade. Lika barn leka bäst och jag hade valt mitt umgänge. Männen jag dejtade drack också. Alla drack och jag var inte värst. Inte då.
Men det var medan jag fortfarande tjänade pengar och hade ett jobb.

På senare år har livet varit annorlunda. Inget jobb, inga pengar, ingen man, inget socialt liv. Ensam på min kammare med min vinbox har jag spenderat min tid i halvdimma med TV och dator som enda sällskap. Dag har blivit natt när jag druckit mig till sömns och slumrat när som helst på dygnet. Jag har bara lämnat hemmet för att ta mig till Systembolaget och det närmaste jag kommit en känsla av glädje har varit när jag haft en ny oöppnad box med billigt vin framför mig. Sedan har allt övergått till skam, skuld, äckel, ångest, jakt på mer alkohol och så förstås stor sorg. Vinet var aldrig gott under de sista åren och det fanns inget skönt rus, bara orolig sömn och illamående. Då drack jag ännu mer för att slippa möta mig själv och se mig i spegeln. Jag ville verkligen inte veta av den personen jag blivit.

Det är så lätt att glömma hur det var, trots att jag levt i den här misären i så många år. Jag vill fortfarande inte tänka för mycket på den spillra av en människa jag blev. Jag vill inte grotta i hur illa det var med mig innan jag med en spark i röven och kraft från Gud, eller vem det nu är som hjälpt mig, kunde komma ur det här, men jag måste nog det. Jag måste tänka på det, minnas och ta fram ångestfyllda minnen lite då och då så att jag inte glömmer. Jag måste påminna mig om eländet även om det gör ont. I synnerhet nu när det verkar som att allt gått så lätt. För som jag sagt om och om igen. Jag vet knappt det gick till, men jag upplever inte att det var svårt att sluta dricka när jag verkligen kände att viljan fanns.

Jag har ingen relation med alkohol idag. Jag blir varken sugen eller törstig. Jag har ingen längtan att dricka och jag reagerar överhuvudtaget inte när andra gör det. Det har funnits vin, öl och sprit i min omgivning och jag har inte haft en tanke på att röra flaskorna. Jag känner heller ingen avsmak nu längre men det gjorde jag under de första veckorna minns jag. Nej, jag känner egentligen ingenting. Ingen saknad heller. Bara lättnad och tacksamhet över att slippa stressen över mitt drickande och mitt missbruk.

Första veckorna tvekade jag att umgås när med andra som drack, men när jag blivit bjuden eller tillfrågad har jag ärligt sagt "Nej tack. Jag dricker inte alkohol" och ingen har reagerat på det. Ingen har trugat eller ifrågasatt. Ingen har försökt få mig att ta mig ett järn, så som jag många gånger förr klagat över att andra människor gör. Men gör verkligen folk det? Trugar andra människor oss alkoholister så att vi känner ett tvång att dricka? Inte vanliga människor vad jag vet.

Möjligen är det de som också dricker för mycket som försöker få andra att ta ett glas extra för att de själva ska känna att de inte sticker ut. Människor med en normal relation till alkohol struntar i om jag dricker eller inte, och idag är det sådana människor jag umgås med. Att jag förr har sagt att jag måste undvika sociala sammanhang för att jag inte vill bli ifrågasatt handlade nog mer om att jag inte ville vara ärlig med att säga "Nej, jag dricker inte". Det var ju så slutgiltigt. Jag ville ju kunna dricka ... Senare. Det vill jag inte nu. Jag behöver inte vara rädd att delta i sociala sammanhang som nykter. Jag behöver inte dricka alkohol för att umgås och jag kan göra allt som andra gör trots att de dricker. Ingen trugar mig och ingen ifrågasätter varför jag inte vill dricka. Ingen bryr sig om jag dricker, förutom jag själv.

I går arbetade jag sent. När jag klev på bussen på väg hem stod en man i min ålder framför mig i kön. Han såg generad ut när jag tittade åt hans håll. Han vinglade och luktade starkt av alkohol och det tog en lång stund för honom att få fram SL-kortet. Han hade smutsiga kläder och var mycket ovårdad. I sin väska hade han en flaska som han smydrack ur under resan och när han skulle kliva av bussen snubblade han och ramlade i snön utanför bussfönstret. Jag fick tårar i ögonen och kände mig plötsligt så tacksam. Det kunde varit jag. Det har varit jag. Jag har också haft alkohol i väskan och druckit på alla upptänkliga ställen, jag har också ramlat många gånger på fyllan.
Det kunde varit jag om jag inte lyckats bryta mitt missbruk. Gode Gud. Hjälp honom och alla som lider ... Hjälp mig att vara nykter och inte hamna där igen.

Ha en fin lördagskväll och tack igen för att ni läser!

Ibland ser jag människor i Centrum som jag mött när jag gått på AA. Då vänder jag bort blicken, för man hälsar inte på varandra utanför lokalen. Man låtsas inte om att man känner igen någon därifrån och det är ju underförstått. När man går på AA är man, som namnet säger, anonym. Idag var en sån dag när jag var tvungen att titta bort och inte låtsas om att jag kände igen någon jag träffat många gånger. Jag skulle hämta ut ett paket som levererats till en Instabox när jag ser den här personen komma ut från Systembolaget tvärs över gatan. Hen bär på en dunk billigt vin, precis som jag gjort varje dag i många år och hen är lika sliten, smutsig, darrig och eländig som jag varit. Jag fick en klump i halsen. Även denna person hade alltså återfallit. Det fruktade men obevekliga återfallet som verkar ses som en självklarhet inom AA, och som man vet drabbar nästan alla förr eller senare men som man då ska kämpa sig ur.

Jag återföll också hårt efter att jag varit väldigt flitig i AA-grupperna. Jag vet att Anonyma Alkoholister hjälpt många och jag beundrar dem som engagerar sig och verkligen gör fotarbetet där, men AA var inte för mig. Anonyma Alkoholister var inte min lösning trots att alla behandlingar och terapier jag deltagit i under flera års tid har haft tolvstegsmetoden som sin lösning. Tvärtom faktiskt.

Jag har deltagit i flera hundra AA-möten på diverse olika orter och var länge stammis på en lokal Anonyma Alkoholister-grupp flera gånger i veckan efter att jag varit intagen på behandlingshem. Det var ett sätt att försöka hålla mig nykter och jag hade en bild av att om jag plikttroget gick på AA-möte så skulle jag bli vaccinerad mot att börja dricka igen. Så länge jag gick dit var jag försäkrad och premien var min närvaro och mitt engagemang. Följaktligen tog jag på mig att göra service också - allt för att ha något att hänga upp min nykterhet på. Men det gick väl sådär ... Jag kan inte påstå att det var ett nöje och jag trodde innerst inne inte på att AA kunde hjälpa mig.

Nej, jag kände mig som en sektmedlem, hycklare och ja-sägare som lekte duktig flicka. Jag köpte alla böckerna, läste alla texterna och jag gav mig själv en guldstjärna i kanten om jag kunde kryssa av 2-3 AA-träffar i veckan. Jag var där tidigt, kokade kaffe, ställde fram stolar, fixade, städade och öppnade möten. Men jag hatade det egentligen. Efter varje gång kände jag mig bara ännu mer alkoholiserad, misslyckad, trasig och onormal. Jag ville inte höra hemma bland andra missbrukare men om det var enda vägen att gå så var jag väl tvungen?

Ibland delade jag mina erfarenheter och tankar med gruppen eller räckte upp handen när jag klarat en vecka eller en månad, men jag berättade aldrig ärligt om hur jag längtade efter att dricka mer och mer för varje möte eller att jag ibland åkte raka vägen till Systembolaget efteråt. Allt fokus man hela tiden hade på alkoholen under de här mötena i kombination med kravet att utföra vissa rutiner för att förbli nykter gav precis motsatt effekt på mig tror jag. Jag behövde ha tankarna på annat. För mig måste livet sluta handla om alkohol.

AA-gemenskapen byggde på en enda sak för mig, och det var att vi alla var alkoholister. Jag tyckte att man hela tiden rev upp såren när man träffades och allt bara kretsade runt alkohol. Jag tänkte att jag också ville låta bli att dricka, men jag ville inte hela tiden låta allt handla om alkoholen. Jag ville inte höra hemma där och jag ville inte identifiera mig med de övriga som satt i ring och pratade om sin vånda, ångest och återfall eller hur många dagar de ibland krampaktigt och ibland med glädje avhållit sig från drickandet. Att lyssna på hur personer som varit nyktra länge ansåg att de aldrig hade klarat det utan AA eller höra att om de inte gick på möten skulle de genast börja dricka igen, det fick mig att tappa modet helt. Skulle jag verkligen behöva spendera resten av mitt liv med botgöring, de tolv stegen, mentorer och småhemliga AA-möten? Nej. Det var inte min lösning. Det spelar ingen roll hur ofta jag intalade mig att jag ville avstå från alkohol eller hur många AA-möten jag gick på.

Om jag varit rik och det funnits en lösning där jag kunnat köpa mig fri från viljan att dricka så hade jag inte lagt mina pengar på det. Jag hade förmodligen köpt mer, dyrare och finare viner i stället. Anonyma Alkoholister har ett enda inträdeskrav: Man ska ha en önskan att sluta dricka. Jag kan konstatera att jag aldrig var en behörig medlem, för jag ville ju inte sluta dricka. Jag ville ju kunna dricka som alla andra - som icke-alkoholisterna.

Idag vet jag att jag fortfarande inte vill sluta dricka. Jag vill bara inte börja igen.

God morgon!

Tack för era kommentarer! Jag uppskattar mycket att det finns folk som läser och har tankar om vad jag skriver här.

Jag somnade väldigt tidigt igår, och vaknade före tuppen nu på morgonen, pigg och utsövd. Så var det inte förr. Under åren som arbetslös och nedsupen var min sömn verkligen störd. Jag var oftast vaken flera nätter i rad. Vanligtvis slumrade jag oroligt någon timme här och där både dag och natt men just nätterna var ganska vidriga. Jag led av ångest så fort jag skulle sova och grubblerier och mardrömmar jagade mig. Min puls dunkade alltid i öronen när jag blundade och det gjorde mig rädd. Ibland gick det en vecka utan ordentlig sömn och ibland fyllesov jag bort en hel dag för att sedan vara vaken flera dygn i sträck. Vanligtvis drack jag för att få sova eftersom alkoholen fick mig att bli dåsig och när jag väl somnade så gled jag in i fylledimman som någon form av flykt.

Jag har vidriga minnen av mina nätter under de här åren. Min sovplats där jag också spenderat mina dagar och faktiskt nästan all min tid har varit knölig och obäddad med solkiga lakan. Det har varit en störd och onaturlig sömn och jag har fallit ur sängen ibland. Jag har vinglat upp för att gå på toa eller göra en raid i kylskåpet ofta. Vanligen dåsig och packad eftersom minnena idag känns väldigt luddiga. Under de här nätterna har jag ramlat en hel del. Jag har blivit liggande för att jag inte kommit upp, tack och lov på mitt eget rum där ingen sett mig. Det har hänt flera gånger att jag legat i en hög på golvet och sovit ruset av mig, oförmögen att kravla mig upp trots att sängen varit några meter bort bara. På senare år har det förekommit att jag kissat på mig och även en gång bajsat på mig i sömnen när jag haft fyllediarré. Att leva på surt vin i dagar för att sedan trycka i sig skräp på fyllan kan göra otäcka saker med magen. Jag skäms vid tanken på hur jag behandlat min kropp och hur lågt jag sjunkit. Jag förstår inte att den "normala" personen jag anser mig vara idag kan ha gått igenom de här episoderna utan att reagera känslomässigt men under den tiden jag drack så ryckte jag bara på axlarna och gick vidare. Skammen kommer först nu när jag minns och ser tillbaks med nyktra ögon. Jag kan inte fatta att det var jag som gjorde allt detta.

Sedan jag blev alkoholfri har jag sovit väldigt bra. Dygnsrytmen kom tillbaks ganska snabbt och även om jag kan ha oerhört intensiva drömmar så är det ändå en sömn som gör mig utvilad. Jag sover nog inte mer än innan jag söp men jag somnar tidigt. Kvällströttheten är ganska skön men ibland lite irriterande. Jag vill ju njuta lite av min lediga tid eftersom jag jobbar ganska intensivt. Jag är inte trött på dagarna men när jag kommer hem och varvar ned slår det till och jag blir sömnig. När klockan närmar sig tio på kvällen är jag vanligen ganska redo att knyta mig, trots att jag egentligen vill vara vaken och kanske se klart en film eller göra något annat. Jag lyder min kropp och går och lägger mig när jag blir trött och följaktligen vaknar jag rätt tidigt.

Jag börjar egentligen arbetet klockan åtta men är på jobbet vid sju varje morgon. Eftersom jag har 45 minuter till en timmes restid dit så började jag med att ställa klockan på halv sex när jag fick detta nya jobb. Efter några veckor behövde jag inte längre väckarklockan. Jag vaknar alltid vid strax före fem på vardagarna och sällan efter klockan sex på helgerna. Jag är alltid helt utsövd och det är en härlig känsla som jag inte upplevt på många år tidigare. Även under åren då jag hade jobb som jag skötte någotsånär var mina morgnar oerhört ångestfyllda och jag kan inte minnas att jag någonsin var utvilad när jag vaknade.

Jag vaknade oftast mitt i en mardröm och var svettig och hade hjärtklappning. Om jag hade alkohol kvar, vilket skedde om jag fyllesomnat, brukade jag dricka upp den innan jag åkte till jobbet. Vanligen hade jag inte så mycket vin kvar, men det hände att jag svepte i mig så hastigt att jag kräktes på väg till busshållplatsen. Troligen för att kroppen sade ifrån. De morgnar jag hade extrem ångest var det alltid ett förhandlande med mig själv. Tankarna gick hela tiden till hur jag skulle kunna smita undan jobbet och ibland började jag planera redan på natten. Vad kunde jag säga var orsaken den här gången? Vilken sjukdom var det nu, vem i familjen skulle jag säga drabbats av något som jag kunde skylla på? Jag tyckte nog att jag var smart när jag fabulerade ihop skälen till min frånvaro, men självklart framgick det med all tydlighet att mina anledningar att inte åka till jobbet under de sista åren var lögner. Allt för att kunna spendera en arbetsfri dag med att supa. Jag blev av med fyra-fem jobb på grund av mina sjunkande prestationer och min usla prioritering.

Detta var innan pandemin och att arbeta hemifrån var fortfarande inte speciellt vanligt i min bransch. Senare när jag fick ett jobb just när Corona slog till har jag haft möjlighet att utföra arbetet på distans och min alkishjärna sade till mig att det var väldigt bra. Jag slapp ju träffa någon alls förutom via digitala möten någon gång i veckan då jag var tvungen att med ångest fixa till mig från midjan och uppåt så att jag kunde synas i kameran. Jag har gjort okej ifrån mig jobbmässigt under korta perioder, men med tiden blev mina turer till Systembolaget tidigare och tidigare på dagarna och vid tretiden på eftermiddagen flyttade jag mig vanligen från "kontoret" (köksbordet) till sängen. Mina prestationer, eller bristen på sådana, fick mig att bli uppsagd redan under provanställningen.

Jag är på jobbet med glädje varje dag nu och jag vill verkligen inte jobba hemifrån. För mig är det en glädje att kunna gå dit och jag njuter till och med av tiden på buss och pendeltåg. Jag gillar min rutin och är så tacksam för att jag fick den här chansen till nystart. Kanske är det delvis därför jag sover så mycket bättre, men givetvis beror det till största del på att jag nu är avgiftad. Min sömn störs inte av giftet i kroppen och jag har inga främmande substanser som påverkar melatonin och andra hormoner. Jag tittade just på min app och den säger: "I quit drinking 150 days ago. 4 months and 28 days." Det är flera gånger längre nykter tid än någonsin förut och ytterligare något att vara tacksam över.

Ibland har jag funderat över varför jag hade så fruktansvärt svår ångest över mitt jobb förr och om det fick mig att dricka mer. Mitt självförtroende yrkesmässigt utåt var alltid stort men jag kände mig oftast usel och dålig inuti. När jag drack kunde jag koppla bort mina mindervärdestankar för en stund, men det gav mig även sämre förutsättningar att fungera i arbetet. Idag har jag åter igen fått en tjänst som jag egentligen inte känner mig kvalificerad att utföra och varje dag har varit en utmaning eftersom mycket av det som förväntas av mig har varit över min erfarenhetsnivå. Ändå har jag inte haft samma rädsla eller vånda inför arbetet som förr. Jag har angripit problemen när de dykt upp och förvånat mig själv med att klara mycket mer än jag trott att jag skulle kunna. Jag har fått ett antal aha-upplevelser när min nyktra hjärna greppat saker betydligt snabbare än förr och de här månaderna på nya jobbet har inneburit ett antal segrar för mig då jag fixat sånt jag inte trott mig klara av. Jag har vuxit i min roll på arbetet.

Nu är klockan strax fem och det är dags för mig att börja den här dagen på riktigt. Jag tackar Gud för att jag fått detta nya liv och önskar er alla en jättefin dag. ❣️❣️❣️

Idag är det exakt fem månader sedan jag senast drack alkohol. Det är ingen lång tid, en fis i rymden egentligen, men med mina mått mätt är det eoner av tid. Jag tror inte jag har varit helt utan alkohol ens i två hela månader någonsin sedan jag inledde mitt missbruk för dryga tjugo år sedan, Nu har det gått fem månader utan varken sug, längtan, saknad, begränsat socialt liv eller ens tankar på att någon gång i framtiden ta mig ett glas igen. Det är som att alkoholen som totalt tagit över min tillvaro fram till i augusti plötsligt förvandlats till något total ointressant. Jag är fortfarande märkligt överraskad och förvånad över hur jag nästan från en dag till en annan blev befriad från inte bara det fysiska suget och den menala besattheten, jag har också blivit av med nästan allt det vidriga som mitt supande fört med sig. Förvånad och tacksam är jag.

Om jag hade läst ovanstående när jag själv satt mitt i skiten och hela tiden misslyckades med mina försök att minska mitt intag eller sluta dricka, då hade jag nog blivit förbannad och tänkt att det är lögn och skitsnack. Jag hade förutsatt att den som skriver så som jag skriver nu vill sälja något eller försöker värva folk till någon märklig sekt. Ingen slutar dricka rätt upp och ned. Alkoholister lägger inte bara ned från en dag till nästa. Inte utan hjälp. Eller?

Tänk om man faktiskt kan sluta? Tänk om det är möjligt att göra det jag gör just nu? På sikt alltså. Inte bara i fem underbara månader, utan på obestämd tid. Indefinitely. Jag vill inte jinxa mig själv eller hoppas på för mycket, men visst vore det trösterikt och ganska jävla underbart om alkoholismen faktiskt går att stänga av? Just nu är den i alla fall pausad.

Nästan alla som gått i behandling för alkoholmissbruk eller sökt information om alkoholism lär sig ju att detta är en sjukdom som är obotlig och att det handlar om en livslång kamp för den som vill bli nykter. Man kanske behöver piller mot det fysiska suget eller återkommande terapi för att prata om varför man dricker. Har man därtill deltagit i AA-möten eller en tolvstegsbaserad behandlingsform så får man snabbt lära man sig att det är mötena och de tolv stegen som gäller för att hålla sig ifrån återfall.

Oavsett metod verkar det vara vanligt att man ska överlämna ansvaret för sitt drickande, eller snarare sin nykterhet till någon eller något. Jag blev ett case för företagshälsovården, fick piller, psykologtider, gruppsamtal och behandlingsprogram. Jag pratade med terapeuter, bodde på behandlingshem, skrev livsberättelser, fyllde i Jelinek-kurvor, blåste i IBAC-testare, lämnade blodprover. Och jag gick på hundratals AA-möten där jag varje gång erkände mig som maktlös, överlämnade min vilja och mitt liv och bad att en högre makt skulle avlägsna mina fel och brister så att jag skulle bli nykter. (För er som inte gått till AA så är det några av deras steg.)

Jag gjorde allt det där och mycket mer hur många gånger som helst men Gud avlägsnade inte mina "karaktärsdefekter" som det heter inom AA, och jag tänkte att det berodde kanske på att jag inte gjorde tillräckligt eller att jag saknade den rätta tron som de tolv stegen bygger på. Jag ville tro att Gud skulle återge mig mental hälsa, men jag kunde inte. Jag var inte helt grundlig och orädd i min moraliska inventering, jag erkände aldrig den exakta innebörden av mina fel, jag gjorde ingen lista över precis alla jag hade gjort illa och jag gottgjorde dem inte heller. Jag fortsatte inte min personliga inventering och jag erkände defintivt inte alltid när jag hade fel. Bön, meditation och fortsatt spridande av budskapet blev det inte heller så mycket av. Så egentligen var det kanske inte så konstigt att jag fortsatte dricka när jag lämnade AA för fem-sex år sedan.

Kanske var programmen och de tolv stegen för krävande för den lata alkisen jag var och är? Kanske var det fel att hänga upp min nykterhet på terapeuter, AA eller piller? Kanske hade jag lyckats bättre redan då om jag insett att det är bara jag som kan bestämma om jag vill sluta. Det är bara jag som kan genomföra det och det är mitt eget ansvar. Jag kan ta emot hjälp, men det är jag själv som måste VILJA.
Jag ville inte sluta, så enkelt är det.

Jag blev ju de facto tvingad in i alla de här programmen. Det var inget eget val utan krav för att jag misskött mig. Utifrån sett var jag tacksam för den hjälp jag fick. Jag bejakade behandlingarna och visade tacksamhet gentemot alla som ville hjälpa mig på fötter. Jag var till synes ångerfull och följde nitiskt alla direktiv, råd och program. Jag gick på alla AA-möten jag skulle trots att mina knogar blev vitare och vitare. I min egen hemliga agenda fanns det en hemlig morot. Det fanns ett slutdatum för min tillfälliga nykterhet. En dag skulle jag ta examen och sedan kunde jag vara som alla andra igen. Sedan kunde jag åter flyga under radarn och dricka utan att få uppmärksamhet. Då skulle jag kontrollera mitt drickande, tänkte jag.

Så blev det inte. Jag återgick till supandet värre än innan så fort jag fick tillfälle. Jag vet ju nu i efterhand att jag inte hade minsta ambition att sluta dricka helt. Jag vet att jag inte är ensam att ha levt med denna typ av lögn. Kanske är inte den vanligaste förnekelsen bland alkoholister att man dricker för mycket, utan att man säger sig vilja sluta, men faktiskt tänker fortsätta så snart man tycker att man har kontroll.

Om jag satt av tid i stället för att verkligen engagera mig i att göra mitt liv bättre under de behandlingar som erbjöds var de ganska bortkastade. Jag beklagar att jag slösade bort dem men jag är tacksam för många av de kunskaper jag fick med mig, även om det tog flera år för mig att verkligen ta till mig vad jag fick lära mig.

Idag finns det två stora skillnader mot när jag deltog i alla dessa behandlingar och AA-möten. Idag tror jag. Kanske inte på AA men jag tror på en högre makt som jag nu kallar Gud. Och idag har jag befriats från viljan att dricka. Det är stort och det gör mig så tacksam.

Ha en fortsatt fin lördagskväll!

Jag smittades av Covid för en tid sedan och under den akut sjuka perioden fick jag riktigt vidriga flashbacks från min tid som aktiv alkoholist. Den molande huvudvärken och det allmänna måendet som jag upplevde de första dygnen när jag var Coronasjuk var nästan identiska med hur jag mådde väldigt ofta när jag drack. Jag brukade tycka att jag söp så mycket och så ofta att jag inte längre blev bakis, men det är en sanning med modifikation och minnena kom tillbaks när jag fick den här huvudvärken, illamåendet, svagheten och hjärtklappningen av Corona. Jag kanske inte blev klassiskt bakfull när jag drack dagligen men jag mådde i stället konstant fysiskt dåligt. Så som jag mådde när jag smittats av Covid 19, så mådde jag varje gång jag var på väg att nyktra till och det dåliga måendet gick inte över förrän jag drack igen. Det var förstås inte bakfylla, det var abstinens.

Det var äckligt att känna mig så här igen. Covid-viruset fick mig att sova dåligt med febriga mardrömmar och jag vaknade ibland och trodde att jag druckit, så bekant var känslan. På sätt och vis var det en befrielse att det "bara" var Corona. Att jag inte var tillbaks i supandet. När jag låg i sängen och slötittade på TV var det ofta reklam för vin på flera kanaler. Det gjorde mig om möjligt ännu mer illamående. Bara att se reklamen fick mig att vilja kräkas. Jag har haft en ganska lång period när jag inte brytt mig alls om sånt som alkoholreklam eller att andra dricker, men nu fick jag en ordentligt negativ fysisk reaktion för att jag mådde så illa av Corona.

Det är lätt att glömma hur jag mått. Jag har besegrat många sorters abstinens och kommit förbi den akuta fasen av fysiskt illamående många gånger. Det har varit olika grader av helvete men eftersom det varit självförvållat har jag oftast bitit ihop och härdat ut. Syftet har varje gång varit att sluta dricka, men jag har alltid återfallit efter max några veckors nykterhet. Den sista gången jag drack och slutade minns jag inte att jag hade abstinens. Kanske är det för att jag mådde så dåligt av andra skäl när jag åkt dit för rattfyllan i augusti.

Det är bra att jag fick den här tankeställaren och minns hur jag verkligen mådde när jag söp. För mig var fysiskt illamående vardagsmat när jag drack mycket. Det hörde till och jag accepterade att det var så. Hur många gånger jag mått så illa att jag knappt kommit ur sängen vet jag inte, men det var ofta. Jag minns känslan av hur salivtillströmningen i munnen ökade och jag var tvungen att svälja om och om igen för att jag var på väg att kräkas. Detta var en känsla jag bara upplevt när jag druckit, för övrigt. Jag minns hur jag ibland inte hann fram till toaletten utan kräktes överallt i badrummet. Jag minns hur ont det gjorde i huvudet hela tiden när jag fick abstinens. Jag minns också hur jag darrade och skakade i hela kroppen. Jag har skrivit om det här, men faktiskt hunnit glömma bort hur jag darrade när jag var abstinent. Jag var så skakig att jag inte kunde dricka ur ett glas utan att hålla i det med bägge händerna. Det var också vardagsmat.

Jag tror inte man kan vara tacksam för att man fått Corona, men jag är tacksam över att jag fick tillbaks minnesbilder av hur jag mått, så att jag kanske kan fortsätta min nyktra resa som nu varat drygt 160 dagar.

Ha en fin fredag, alla vackra och fina människor här! 💙

@vår2022 @majsan_nu Tack för era kommentarer och att ni läser! Jag blev snabbt frisk från Corona, vilket jag är glad över. Jag blev smittad trots trippelvaccination, så Omikron är ett lurigt jävla virus. Men mitt i alltihop så har jag ett bekymmer mindre. Nu har jag haft skiten ... Visst, man kan få det igen men jag levde i rätt många månader i skräck över att smittas och med tanke på min dåliga kondition så var det en mardröm under hela våren och sommaren tills jag fått mina första sprutor. Isoleringen var ju fullständig redan innan eftersom jag drack, men jag drack ju ännu mer för att döva ångesten och rädslan för Corona. Jag var väldigt rädd att behöva få IVA-vård om jag skulle bli smittad, men nu gick det ju väldigt bra. Jag kan ta illamående och huvudvärk - i synnerhet om det innebär att jag är ett steg närmare immunitet.

Ha en fortsatt fin fredag!

Det jag ska skriva om nu har jag nuddat vid i förbigående när jag berättade om min uppväxt, men inte mer än så. Kanske är det läge för en varning för att det kan bli lite starkt om man är en känslig läsare. ⚠️

När jag gick i behandling för min alkoholism ingick det att rota i sitt förflutna. Man skulle inte bara gräva i det och röra upp allt det onda. Man skulle dessutom göra det i grupp. Sitta i cirkel och berätta inför alla hur det varit och vad man genomgått, gjort och varit med om. Jag lyssnade gärna på de andra men jag var ganska motvillig att riva upp mitt eget förflutna och det kändes helt galet att när man var förhållandevis nyligen nykter och på vita knogar, att sitta bland främlingar med någon nybliven terapeut och berätta om det svåraste man upplevt. Jag förstår fortfarande inte hur man kan se det som en bra terapimetod. För mig var det inte framgångsrikt eller ens aktuellt. Jag valde omsorgsfullt ut små anekdoter som jag kunde prata om och berättade enbart det som jag visste att jag med lite konstnärlig frihet och fantasi kunde formulera om. Resten fick ligga kvar i mina djupaste låsta valv. Det finns mycket jag inte berättat för någon alls.

Det jag de facto har berättat om och står för är att jag inte älskade min mamma. Jag flyttade hemifrån så snart jag fick chansen och jag insåg att den framtvingade relation vi hade var ganska långt ifrån kärlek. De mest utmärkande dragen hos mamma var att hon var arbetsskygg men ändå ville ha allt det goda i livet. Hon var temperamentsfull och gapig, egoistisk och lat. Inget var gott nog och det hon var bäst på var att göra sig osams med folk. Då bytte vi vänner. Hela familjen. Om inte mamma var sams med någon bekant, släkting eller tidigare vän, då var den personen borta för alltid och vi förlorade med åren kontakten med hela släkten och vänkretsen. Detta livsnödvändiga nätverk ersättes successivt med nya vänner som mamma hittade på alla upptänkliga ställen och bjöd hem. En del av dem blev väldigt snabbt familjenära och vissa bodde tidvis hos oss av olika skäl.

Det gjorde mannen jag ska berätta om också, men i början var han tonåring. Han var min idol som lät mig sitta bredvid när han gjorde läxorna och lärde mig läsa och räkna när jag var fyra år till min mammas stora glädje. (Nu kunde hon skryta över hur oerhört smart dotter hon hade.) Den här personen byggde Lego och koja med mig och fixade mat när jag var hungrig, gav mig serietidningar, tröstade mig när jag var ledsen eller ensam och han var den enda jag lekte med innan jag nådde skolåldern eftersom jag nästan inte hade några kompisar alls. Och här kommer vi till det jag inte pratat om eller berättat; hur det var hemma.

Det var sextio- och sjuttiotalets frisläppta tider. Mamma tyckte det var viktigt med frigjordhet och i vårt hus rådde tidens anda. Hemma gick de vuxna nakna om tillfälle gavs och sexualitet var inget hemligt. Jag kan inte påstå att mina föräldrar skyltade med det, men jag råkade ibland se dem ha sex genom en halvöppen dörr och det var ingen stor sak. Ibland åkte vi och badade nakna i älven med bekanta och då blev jag vittne till allt möjligt som jag egentligen inte borde fått se. Fräckisar drogs ofta i huset och jag kunde berätta om hur barn blev till innan jag lärt mig knyta skorna. Det fanns till och med tidningar och böcker spridda lite här och där hemma med bilder på allt man kunde tänkas undra över i detta ämne, och mer därtill.

Jag vet inte exakt när det som hände mig började. Mina första minnen av det är från när jag är runt tre eller fyra år. Jag minns det eftersom jag har tydliga minnesbilder av de exakta platserna och just denna bostad flyttade vi ifrån när jag var fyra år. I början var vi i kökssoffan där han hade sin sovplats när han passade mig. Han var som sagt tonåring då. Också ett barn på sätt och vis men han visste självklart vad han gjorde och att det var fel, fast han gjorde det ändå. Trots att jag var så liten stannade han inte bara vid att röra eller smeka. Han ville ligga ovanpå mig och försökte penetrera men han vågade inte fullfölja när jag började gråta.

Han brukade muta mig med godis och glass för att köpa min tystnad. Ibland hotade han med saker också. Tydligen fungerade det eftersom jag inte berättade för någon på flera år. Däremot blev jag snabbt en liten tjockis av hans godis och ett tröstätande som jag börjat med. Man kan se på foton tagna på mig som fyraåring och mig som femåring hur stor skillnaden var. Från en normal och söt liten tös till en klotrund knubbig jänta.

Mina sista minnen av det han utsatte mig för är från när jag gick i lågstadiet och vi bodde i en större lägenhet. Då var vi i föräldrarnas dubbelsäng. Han bodde sporadiskt hos oss och passade mig när min mamma inte var hemma. Han brukade fråga "Ska göra barn?" och jag tyckte inte det var så stor sak egentligen. Jag trodde nog att alla andra också gjorde sånt här. Efteråt hjälptes vi åt att bädda undan spåren och sedan åt vi godis eller glass och läste seriemagasin som han haft med sig.

Han försvann från en dag till en annan. Jag var ovan vid att ha vänner och ville väl verka lite tuff, så jag berättade för en ny grannflicka vad han och jag brukade göra när vi var ensamma. Givetvis berättade hon för någon vuxen. Efter några dagar var mannen borta ur mitt liv. Han flyttade ut en dag när jag var i skolan och mina föräldrar sade att han fått jobb inne i stan, så han skulle bo hos en annan familj nu. Jag var så stor att jag kunde passa mig själv efter skolan, så jag blev "nyckelbarn". Vi flyttade snabbt igen och jag fick byta skola. Nya vänner och bekanta fick vi också. Inte för min skull, utan för att mina föräldrar inte ville skämmas för att det förstås kommit ut vad som pågått.

Ingen pratade med mig om det som hänt. Locket var på och jag var en ensam, brådmogen och mobbad liten tjock flicka som inte riktigt förstod vad jag varit med om. Det jag visste och nu förstått var att det var något väldigt fult som pågått och att jag absolut aldrig mer skulle prata om det med någon. Jag visste också att jag inte hade sagt nej, så jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade ju varit med på det så det var mitt eget fel. Så tänker man när man är nio år och varit med om det jag varit med om i drygt halva sitt liv.

Jag konfronterade den här mannen i vuxen ålder när han var på besök hos mina föräldrar en jul. Han förnekade allt och sade att jag måste ha drömt. Det spelade ingen roll att jag visste exakt vad han gjort, var vi var och hur det gått till. Han blånekade och jag kunde inte ens förmå mig att vara kvar i samma rum som den nu medelålders pedofilen. När jag gick därifrån var mina sista ord till honom "Jag hoppas innerligt att dina döttrar inte utsatts för det du gjorde mot mig, din sjuka jävel!" Då log han. Det svinet hade mage att le mot mig som svar.

Jag vet inte om det som jag utsattes för som barn är en av anledningarna till att jag blev alkoholist, men det blev en del av min skeva kroppsuppfattning och mitt missnöje med mig själv och min kropp. Det var en tung hemlighet att bära i alla år och jag har nog aldrig egentligen bearbetat det inträffade, men jag har kommit till acceptans på något vis. Det är vad det är Let it be. Låt det vara.

Jag vet inte varför jag skriver om det nu. Det kanske var dags helt enkelt. Eftersom jag kan skriva om det utan att må dåligt eller ens bli upprörd kanske det är okej att jag faktiskt gläntar lite på locket nu. Jag tror inte jag riskerar min nykterhet idag. Däremot är jag tveksam till att gräva i smärtsamma minnen när man är väldigt nyligen nykter.

Kram. 💟

@ciego @vår2022 @Kebne1 @majsan_nu @Geggan @Kennie - Tack för fina ord! Det finns mycket mer att berätta om min uppväxt och mitt tidigare liv men jag känner inga behov att prata om det just nu, så jag går vidare. Det som fick mig att småle var en tillfällighet som @Kennie verkligen lyckades sätta dit med bravur: Igår kväll lyssnade jag på en repris av Jukeboxen i P4, Det var ett program från 2019 när Anne-Lie Rydé hade Jonas Gardell som gäst. Alla minnen väcktes av musiken från då och Jonas berättelse, vi är ju nästan jämnåriga han och jag. Jag lyssnade, skrattade, smålog och lät mig inspireras att skriva gårdagens inlägg. Mot slutet av programmet spelades Beatles "Let it be" - en låt jag aldrig ens gillat tidigare, och plötsligt var den så solklar och vacker i mina öron att de orden fick bli med i mitt inlägg. Så med kvällens svar och referens till den underbare Jonas vars ord inspirerade mig att berätta om min uppväxt, blev cirkeln på sätt och vis sluten. Ett mycket märkligt sammanträffande, indeed.

Idag shoppade jag lite saker online för hemleverans. Inga stora prylar. En laddkabel och hörlurar, en halsduk och ett storpack med strumpor, trosor samt en tröja. Allt på rea förstås. Mindre än halva priset. Jag är van att hålla i plånboken när jag handlar och det har jag gjort i flera år nu. Handla billigaste maten och alltid på rea har varit en vana. Men jag snålade verkligen inte förr när jag spenderade pengar på öl, vin och sprit. Då har det fått kosta hur mycket som helst.

Förutom de direkta kostnaderna när jag maxat mina betalkort på Systembolaget eller puben och lagt minst 4 500 kr i månaden på vin har jag ju också haft andra dyra notor att betala. Böter för min fyllekörning gick på i runda slängar tio tusen kronor. När jag fick sparken senast fick jag karens på en månad från A-kassan för att jag misskött mig och då var inkomsten noll. Ungefär då, för drygt två år sedan började jag knapra på sparpengarna. Sedan har jag levt på minus varje månad eftersom det jag fått ut inte täckt hyra och fasta kostnader. Jag hade inte jobbat länge nog och med tillräckligt bra lön sedan förra avskedandet för att få ihop full ersättning från A-kassan. Den förlorade arbetsinkomsten på senare år är så stor att jag knappt törs räkna i pengar. Jag var chef tidigare och hade en bra lön innan jag började supa. När inkomsten försvann blev glappet enormt och mina sparpengar har slutligen totalt utraderats så att jag har nödgats låna varje månad av mina barn för att inte hamna på inkasso.

Och ändå levde jag på samma sätt i flera år och i min sinnevärld räknade jag inte med att få ett nytt jobb igen. I somras kalkylerade jag på huruvida det skulle göra skillnad om jag fick förtidspension på grund av min alkoholism. Jag såg mig själv i framtiden hänga på en rullator nere i centrum utanför Bolaget bland de andra fyllona som väntade där klockan fem i tio varje morgon. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna ta ut ett extra lån på huset trots min låga inkomst eller hur jag annars skulle lyckas ta mig fram på min skraltiga inkomst. Men jag hade inte minsta lilla tanke på att sluta dricka och jag såg ingen ljusning på arbetsfronten eftersom jag inte varit i skick att söka jobb seriöst Vem skulle anställa mig? Jag orkade ju inte ens duscha eller klä mig på dagarna. Jag såg helt enkelt ingen lösning. Att jag idag skulle sitta här som heltidsanställd, respekterad kollega, nykter sedan över fem månader och med en ganska välfylld plånbok var otänkbart. Det fanns inte.

Men det gick fort att komma på fötter igen och jag är så tacksam för det. Jag har arbetat en hel del övertid sedan i höstas vilket resulterat att jag under några månader fått ut 28-30 000 kr mer efter skatt varje månad nu jämfört med det jag fick från A-kassan och Försäkringskassan. (Ja, så bra lön har jag fått och så usel var min A-kassa.) Lägg på de 4 500 kronorna jag brukade supa upp per månad så är det en ordentlig skillnad. Min arbetsgivare betalar nu dessutom in på min pensionsförsäkring löpande, pengar jag inte ser idag men kan njuta av senare.

Jag har kunnat betala tillbaks mina privata skulder till mina barn och har betat av en stor del på kontokorten. Min mobil och dator som var på avbetalning har jag löst restbeloppen på, vilka jag annars hade dragits med räntor och betalningar för i två år till. Inom några månader hoppas jag att jag är fri från skulder igen. Det går kanske inte att mäta välmående i kronor och ören, men visst är det en fantastisk bonus och guldkant att inom loppet av några månader ha tagit mig ur mina ekonomiska bekymmer. Om jag inte slutat dricka hade jag troligen aldrig fått arbete och definitivt inte kunnat behålla ett jobb. Det vet jag av bister erfarenhet.

Den fysiska och mentala hälsan är dock den största vinsten. Jag tackar Gud för varje dag jag får vakna med gott samvete och må fysiskt och psykiskt bra. Jag är så lycklig över att ha befriats från tvånget att dricka. Jag är så underbart glad att få njuta på riktigt av allt som livet ger mig idag utan att bedöva mig med vin för att få sova bort dagarna. Jag känner fortfarande den där enorma befrielsen och förvåningen över att jag efter så många år kunde vända alkoholen ryggen och bara sluta, trots att jag var riktigt gravt alkoholiserad. Tänk om jag vetat det. Tänk om jag vågat försöka tidigare - på riktigt alltså. Inte på det halvhjärtade sätt som jag med jämna mellanrum tvingats till avhållsamhet mot min vilja. Om jag bara vetat att jag skulle må så här bra hade jag tagit det här steget för många år sedan, men hur kunde jag veta? Jag trodde ju att jag försökte sluta då också, men innerst inne ville jag inte. Jag stred mot mig själv och var i konflikt med vad förnuftet sade och kroppen ville. Kroppen vann hela tiden eftersom hjärnan var förgiftad av det ständiga drogandet på alkohol och inte lyssnade på reson.

Jag säger fortfarande att jag inte vill ta ut något i förskott. Det är en dag i taget som gäller, men skillnaden nu mot när jag försökt sluta tidigare är att jag glömmer bort alkoholen. Förut när jag försökt sluta dricka har det varit just "försök" och det har varit en kamp. Även om jag varit torrlagd har alkoholen funnits i huvudet hela tiden. Ständigt i åtanke. När kan jag dricka igen? Ständigt känna efter. Alltid fundera på hur jag skulle kunna vara som andra och dricka socialt. Så är det inte nu. Jag har totalt lagt ned tankarna på att dricka och det gör mig inte ett dugg. Jag kommer på ibland att jag faktiskt är alkoholist, och då blir jag ännu mer peppad att fortsätta på den här vägen, eftersom mitt nya liv tillåtit mig att glömma min sjukdom större delen av den här nyktra tiden. Jag får leva fritt och behöver inte ha skiten i huvudet dag som natt. Om jag ibland tänker på alkoholen så är det inte någon sorg förknippat med att jag inte dricker. Bara lättnad.

Ha en underbar kväll, alla fina vänner här! 🌼❤️️🌹🎶💖

Jag kollade på appen igår och såg att det stod 179 dagar. I dag är alltså dag 180 utan alkohol. I runda slängar ett halvår har nu passerat utan att jag haft en längtan eller sug efter alkohol trots att jag supit i över 20 år innan dess och försökt sluta hundratals gånger förut.

Jag är fortfarande lika förundrad, förvånad och fylld av tacksamhet och hopp som jag var när jag skrev här första gången på min femtionde nyktra dag. Då hade jag precis börjat våga tänka tanken att min nykterhet kanske skulle vara hållbar denna gång, och nu har hoppet övergått till en tro på att jag faktiskt verkar ha tagit tillbaks makten över mitt liv. Att jag inte längre är förlorad och slav under alkoholsuget. Vad än det var som drev mig att välja drickandet före allt annat och förstöra allt jag hade, verkar nu ha släppt sitt grepp om mig. Det innebär definitivt inte att jag är trygg eller säker i min nykterhet så jag tar inte ut något i förskott men jag njuter av varje dag som får vara fri från tankar på att dricka.

Jag har stött på en hel del motgångar, stress, problem och svårigheter under det här halvåret men inte för en enda sekund har jag haft minsta tanke på att dricka igen för att fly från dessa. Tvärtom så har det peppat mig att tänka på hur mycket starkare jag är när jag är alkoholfri och jag har funnit kraft i vetskapen att jag klarar så oerhört mycket mer när jag är nykter än när jag drack. Tack vare det har jag kunnat säga till mig själv att "Okej, det här som händer nu är jävligt tufft att hantera, men jag är i alla fall nykter!" och det har hjälpt mig mycket.

På det nya jobbet har det t.ex. varit en lång rad av utmaningar och kraven på mig har ökat hela tiden. Det förväntas att jag kan så mycket mer än jag själv tror att jag klarar av. Inför varje jättestort hinder har jag upplevt ångest och tappat självförtroendet temporärt, men jag har hela tiden tänkt att om jag bara gör mitt bästa så har jag i alla fall försökt och sedan får de väl ge mig sparken om jag inte duger. Men jag har till min förvåning gång på gång upplevt att mina utmaningar inte alls varit lika svåra eller besvärliga som jag befarat att de skulle vara. Jag har klarat av så fantastiskt mycket mer i min nya yrkesroll än jag trott att jag hade förmåga att prestera. Ingen kommer att ge mig sparken. Jag har snabbt blivit en person som verkligen tillför massor på min nya arbetsplats och som man litar på.

Under många år drack jag för att klara av arbetsdagen. Jag upplevde att jag orkade ta mig an svårigheter i arbetslivet och möta problemen med större självförtroende om jag hade alkohol i kroppen. När jag drack så var det lättare att fly från rädslan att misslyckas eftersom mitt självförtroende var oerhört lågt men fasaden ändå måste hållas uppe. Det var med alkoholen jag dämpade ångesten för att orka sätta ena foten framför den andra. Det var med alkoholen jag kunde somna på kvällen, (eller snarare däcka) och slumra några timmar utan rädsla, för att sedan dricka så snart jag kunde nästa dag innan jag hann nyktra till helt och den slog klorna i mig igen.

Jag kan med säkerhet tänka tillbaks och minnas att jag varit påverkad av alkohol under delar av arbetsdagen och smygsupit på jobbet i minst arton års tid. Det är faktiskt svårt att minnas vilket som var mitt sista jobb där jag var nykter på dagarna men jag tror det var 2004 eller 2005. Under alla dessa år har jag smusslat med vin och öl på alla upptänkliga sätt på mina arbetsplatser. Druckit och somnat på toaletter och i vilorum. Vandrat med ryggsäck till Systembolaget på lunchen. Smusslat ölburkar eller flaskor i handväskan eller gömt dem på ställen bara jag hade tillträde till. Jag har sällan gått hem utan att passera en pub eller bar efter jobbet, och om jag gjorde det så var det med vin eller starköl i ryggsäcken.

Det har nu gått upp för mig att jag har presterat så oerhört mycket sämre på grund av mitt drickande under alla dessa år och att jag som nykter idag har en kapacitet och förmåga som vida överstiger det jag tidigare åstadkommit på mina jobb och då var jag ändå i chefsposition med stort ansvar innan jag blev påkommen, fick sparken och gick ned mig totalt. Jag är medveten om att jag troligen supit bort miljarder hjärnceller under mina aktiva missbruksår, men jag är oerhört tacksam att det finns en gnutta kvar av dem. Jag förvånas att jag fortfarande som 55+ lär mig snabbt och plockar fram kunskaper jag inte visste att jag hade

Efter bara ett halvår utan alkohol börjar jag känna igen den där personen som jag var en gång i tiden. Hon som var smart, alert och ansågs vara både intelligent och högpresterande. Jag har levt så länge i en dimma av alkohol att jag glömt att den duktiga kvinnan fanns. Nu har jag på några månader blivit en kollega man vänder sig till på min arbetsplats. Jag har fått allas förtroende och vuxit med rollen. Fortfarande skraj och med svagt självförtroende innerst inne, men jag dricker inte för att ta mig an utmaningarna. Jag angriper dem med nyfikenhet och viljestyrka och fan vad det har gått bra så här långt!

Jag har fortfarande många problem på grund av alla år som alkoholist, men just nu försöker jag möta dem och göra varje dag så bra som möjligt och eftersom jag är nykter så går det mesta åt rätt håll. Mina fysiska bekymmer som kommit med åren har förstärkts och eskalerat av supandet vilket lett till att jag har förlorat mycket av både utseende, kroppsform och hälsa, men jag gör det bästa av varje dag ändå och tackar Gud för att huvudet fungerar trots mitt gränslösa alkoholintag under så lång tid.

Vissa saker som jag märkt av på sistone gör mig så oerhört glad och tacksam. Det har funnits öl i kylskåpet som min son köpt hem, men jag har inte ens tänkt på dem förrän han frågade "Är det okej om jag har dem på kylning här eller blir du sugen av att se dem?" och då insåg jag att jag sett dem men inte brytt mig. Det var kickoff på jobbet och bjöds på bubbel i förra veckan och jag tänkte inte ens på att tacka nej till att vara med, så som jag gjort förr när jag försökt sluta dricka. Jag hade hur trevligt som helst på partajet och drack Pepsi Max. Jag skyllde inte på något heller eftersom ingen trugade eller frågade. (Normala människor gör inte det. De sköter sitt och skiter i om andra dricker eller inte.) Jag gick med en kollega på lunchen idag och hon skulle in på Systembolaget. Jag följde med och insåg att det var första gången jag varit på bolaget sedan i augusti. Jag brukar känna skam och ångest när jag kommer in genom dörrarna där, men nu gick vi runt och hon handlade medan jag bara kände en enorm lättnad att jag inte behövde spendera ett enda öre på detta ganska illaluktande ställe.

Jag är på en bra plats i livet just nu och min nykterhet blir mer och mer värdefull. Det är så mycket på spel och jag gör ju den här resan på egen hand, vilket gör att jag inte alltid vet om jag tar en risk när jag umgås med folk som dricker eller går förbi Systembolaget. Jag minns alla varningar från mina många behandlingar och AA-möten men mycket av det är inte tillämpbart på mig just nu. Jag kan inte styra om mitt liv för mycket för att undvika alkohol i min omgivning, men jag får aldrig släppa in den i min närhet igen.

Ibland flimrar det förbi minnen av en rutin eller vana som var djupt rotad i många år. Jag förväxlar dem inte med längtan. Tvärtom blir tanken på hur jag hållit på förr till en varningsklocka när det dyker upp minnesbilder av mina ovanor. Jag ser bara otäcka saker när jag minns mitt liv med alkoholen så det är lätt att avstå när jag fokuserar på allt det vidriga. Det finns ingen guldkant på mitt liv som alkoholist.

Ha en underbart fin helg!

Jag har passerat 6-månadersstrecket som alkoholfri för snart en vecka sedan och det är en obeskrivlig känsla att ha varit nykter så här länge. Jag har aldrig varit varken frivilligt eller påtvingat alkoholfri i mer än 1-1,5 månader förut under mina tjugo år som alkoholmissbrukare, så detta är stort. Det är ren och skär glädje, tacksamhet och som jag sagt - förvåning. Förvåningen kommer sig från att det var så lätt. Så enkelt och totalt utan vånda. Jag är nästan chockad över att det inte varit svårare att sluta med en drog som jag berusat mig med nästan dagligen så länge och i så stor mängd. Alla mina tidigare försök att genom behandling, terapi eller på annat sätt ge upp alkoholen har varit vidriga, både fysiskt och psykiskt men denna gång kan jag knappt minnas någon ångest, oro, rädsla eller fysiska problem. Ingen ångest, inget sug eller abstinens. Jag har mått så bra!

I ett halvår har jag levt ett "vanligt liv". Jag har nästan varit den jag en gång var innan jag ens hade problem med alkohol. Jag är och har varit innerligt lycklig på riktigt trots vissa andra fysiska problem eller livets övriga motgångar och jag är så tacksam över att ha fått den här chansen. Ofta har jag glömt bort min alkoholism, och när jag kommit på att jag har alkoholproblem så har det enbart varit en lättnad när jag insett att jag kunnat släppa taget om drickandet eller tankarna på alkohol. Jag har dock inte tillåtit mig att ens tänka tanken att dricka igen. Jag har inte släppt in alkoholen i min tillvaro överhuvudtaget och det viktigaste är; jag har inte för avsikt att dricka mer. Någonsin. Jag ser mig inte som någon som kommer att dricka på fester igen. Men det har inte varit svårt eller någon försakelse eftersom längtan efter alkohol har försvunnit. Det finns inget som lockar mig med att dricka. Jag saknar inte vinet eller berusningen och jag kan närmast jämföra det med att dricka alkohol lockar ungefär lika mycket som att äta asfalt.

Ibland blir jag lite förbannad, dock. Jag blir arg på alla som sätter krokben för andras tillnyktring genom att säga saker som "Alla tar återfall någon gång, förr eller senare." eller "Det är en evig kamp att bli nykter och man måste kämpa varje dag." Det sista man vill höra när man försöker leva normalt är uttalanden som "Det är bara 20-30 procent som fortfarande är nyktra efter ett år." Och ändå får man alltid veta att det finns minsann forskning och så pekas det på studier. Det här är ord jag hört så många gånger och i olika versioner under mina år som alkoholist, och det som gör mig mest förbannad är att jag trodde på dem. Om jag inte gjort det kanske jag fått fler nyktra år och varit fri från alkoholen mycket tidigare. Oavsett om jag är nykter när det gått ett år så har jag haft ett halvår helt utan kamp eller strid, och det är fanimej värt guld.

Tänk om jag sluppit oroa mig och i stället sett fram emot nykterheten? Jag gick från behandlingshem och terpairundor med vissheten att "Det är nu striden börjar på riktigt." och bara väntade på att återfallen skulle hugga tag i mig. Flera gånger tog jag första glaset för att få det överstökat. Jag visste att jag ändå skulle trilla dit. Det gör ju alla? Jag gick ut från eftervårdens påtvingade gruppmöten och var helt införstådd med att varje dag skulle vara en kamp och en fight. Jag hade dåligt samvete för varje AA-möte jag kände mig tvungen att gå på men missade för att jag hatade att vara där, och jag led av av ångest för varje eftervårdsmöte som fick mig att vilja fly därifrån och slippa sitta där i ringen ältandes alkoholproblem.

Jag blir förbannad på dem som skapar den onödiga oron hos oss som är på väg att nyktra till. Jag vill ge en fetsmäll åt dem som tutar i folk att det kommer att vara ett helvete men att man kanske klarar det om man kämpar som ett djur. Och jag stör mig på att de pratar om att "försöka" leva nykter. Inte om att faktiskt vara och förbli det. Det verkar vara accepterat och en vedertagen sanning och regel utan undantag att man är dömd till att leva sitt nyktra liv i ständig oro, kamp, strid, försakelse, tristess och förstås i ett stadigt grepp hos AA eller terapeuter där man för all framtid ska älta sina svagheter och riva upp såren. Man kanske till och med känner att man måste ha mediciner för att kunna avhålla sig från att dricka.

Jag fick frikostigt tabletter utskrivna av läkare jag inte ens träffade under mina behandlingar och åkte hem från behandlingshemmet med märkliga recept på fickan. För sömn, mot oro, mot alkoholsug står det bland annat. Jag förvånades inte då när jag fick dem utskrivna eftersom jag trodde att jag behövde dem, men jag förundras idag när jag läser på askarna. Det är inga bra saker i dessa piller. De som skulle dämpa sug kan i stället orsaka ångest och minskad sexlust. (Bara tanken på det gav mig faktiskt ångest.) Pillren som skulle hjälpa mig slippa ångest och hjälpa mig sova innehåller bensodiazepin som är beroendeframkallande. På vilket sätt är det bra för mig? Jag må vara alkoholist, men jag vägrar att flytta från ett beroende till ett annat.

Bara för att pålästa och "kunniga människor" lutar sig på studier och tycker sig veta hur alkoholister ska må när de slutar dricka så behöver jag inte lyssna på dem. Jag måste inte knapra deras piller. Jag borde inte ha lyssnat på dem när jag fick en massa negativa bilder av min framtid som nykter. Dessa alkoholterapeuter, psykologer, folk på behandlingshem och eftervård eller i terapigrupper som förberedde mig och mina medmänniskor på att vi skulle möta en karg och svår tillvaro och att vi måste härda ut, kämpa, strida, lida och evigt försaka - de borde verkligen hålla käften och sluta skapa ångest hos sina patienter. Det målas fan på väggen allt för mycket i behandlingsbranschen tycker jag.

Värst var nog min alkoholsköterska som jag tilldelades av företagshälsovården och träffade varannan vecka. Hon fick mig att verkligen vilja supa efter varje möte eftersom hon radade upp alla motgångar jag skulle komma att möta och alla hinder jag hade framför mig. Hon tyckte inte jag skulle umgås med någon annan än inom AA-gemenskapen och när jag tog återfall fick jag alltid veta att det var väntat. Att det inte var konstigt och att jag troligen skulle göra om det. Jag undrar idag om hon fick sin licens i flingpaketet eller köpte den på nätet.

Jag är tacksam över att jag slipper den typen av vård som jag erbjudits tidigare. Kanske har vissa behandlare erbjudit tolvstegsbaserad vård för att det faktiskt är en jävligt billig metod på sikt när den som vårdas förväntas få gratis stöd hos AA och resten kunde lösas med farmakologi. Jag undrar ibland hur det varit om jag i stället fått någon annan typ av hjälp av terapeuter som inte förlitade sig på de tolv stegen i kombination med pillerburken.

För mig var det bortkastat med hundratusentals kronor som min arbetsgivare betalade i omgångar. Jag kom ut från ett antal veckors behandling och var totalt hjärntvättad och med ett skinn så tunt och skört att jag kände mig som att jag var gjord av glas efter att ha vrängt ut och in på hela mitt liv. Jag hade ältat mitt och andras missbruk och försökt hitta mig själv i grupp i kombination med flera AA-möten i veckan och strikta internatregler på behandlingshemmet där jag kände mig som en fånge. Men jag rabblade mina böner, läste min Stora Bok och gick på eftervårdens grupper och så många AA-möten jag bara hann, samtidigt som återfallsångesten låg som en en fet hinna över hela tillvaron.

Det fanns inget fokus på att försöka vara en normal människa när jag klev tillbaks ut i verkligheten. Allt handlade om att sköta sig och göra sina tolv steg eller visa andra hur duktig man varit sedan man lämnat behandlingshemmet. Om man inte gick på sina möten, skaffade sponsor, jobbade med stegen och gick på sin eftervård enligt sitt schema så var man dömd att börja supa igen. Jag såg en efter en hoppa av från gruppen. Det kändes som att det bara var en tidsfråga innan jag också skulle släppa taget och ge upp. "En vecka till står jag ut" var känslan när jag tvingade mig själv att fortsätta att låta livet handla om att vara nykter alkoholist i stället för aktiv alkoholist. Vart jag än vände mig hade jag röven bak.

Jag har full förståelse för att jag kanske är den främmande fågeln och att behandling, piller och AA-möten fungerar bra på andra. Det är inte säkert att någon annan upplever det som jag, men jag vill i alla fall dela med mig av mina erfarenheter. Med visst facit i hand kan jag konstatera att jag troligen hade mått mycket bättre av att få ha ett fokus på positiva saker i livet medan jag fortfarande hade dem kvar.

Behandlare och AA skrämde mig, troligen inte med mening, men helt i onödan till en rädsla för att bli nykter. Jag var livrädd för att behöva leva resten av livet i en torrlagd kamp, strid, ångest och vånda så jag valde att i stället söka kompromisser, genvägar och att smita undan. Jag sköt upp min nykterhet i hoppet och tron att jag skulle kunna komma undan med det, när jag i stället borde tagit steget direkt och sett hur bra det var och hur gott det gjorde mig att bara släppa alkoholen. Helt utan krusiduller. Bara lägga ned.

Till slut gjorde jag det, och det var då det gick bra. Och det var då jag kom till tro på riktigt.

Ha en underbart fin fortsatt helg, alla fina! ✨✨✨

Det är hysteriskt mycket att göra på mitt jobb och jag känner mer och mer hur viktig och betydelsefull jag är på min nya tjänst. Jag skulle aldrig säga till någon att jag tänker så, men det är ändå något som borde stärka mitt självförtroende inför den där avgörande dagen som kommer om lite mer än en vecka. Då får jag veta om min provanställning övergår i fast tjänst och trots att mina kollegor ser det som en självklarhet att jag ska bli fast anställd och jag verkligen tycker att jag gör ett bra jobb och bör få vara kvar så vacklar jag inombords. Tänk om ... Tänk om?

Min närmaste chef har bokat ett möte med mig och jag vet inte varför jag är livrädd att få sparken när jag ju skött mig exemplariskt. Det gamla sitter kvar. Ångesten jag känner inför utvecklingssamtalet är nära förknippad med minnena från alla dessa möten med cheferna som jag haft de senaste åren. Under mina anställningar sedan 2013 har alla möten med överordnade inneburit väldigt jobbiga situationer. Man har konfronterat mig med min alkoholism, man har tvingat mig till behandling, man har givit mig varningar, ultimatum och handlingsplaner, eller så har man helt enkelt förklarat att jag inte duger och inte får vara kvar. Jag har inte slutat en enda anställning på god fot med arbetsgivaren under de senaste fem-sex jobben och det är många år sedan jag hade ett positivt utvecklingssamtal med en chef.

Så jag svettas lite när jag tänker på det kommande mötet. Jag hoppas innerligt att det kommer att bli ett bra samtal, men jag känner mig precis lika liten, ynklig och påkommen med handen i kakburken som jag gjorde när jag senast fick sparken, och gången därförinnan, och gången innan det. Jag målar fan på väggen och tror det värsta, men mitt i alla dessa märkliga känslor vet jag ju att jag är både omtyckt, uppskattad och behövd. Men det var ju samma sak när jag fick det här jobbet. Jag vågade inte tro att det var sant förrän den dagen jag klev in genom entrén. På samma sätt vågar jag inte tro att jag kommer att bli fast anställd förrän den dagen jag har det på papper.

Jag borde ju inte känna mig så rädd för att träffa chefen när jag vet att jag gör ett bra jobb och utåt visar jag det inte fast jag är helt darrig vid tanken på samtalet. Det är dock två saker som skiljer sig från den senaste gången jag blev inkallad till en chef. Då hade jag misskött mig och supit. Nu har jag arbetat exemplariskt och varit nykter. Det har inte funnits en tanke på att ta ett glas, ens vid de tuffaste eller jävligaste dagarna som kommit och gått under den här tiden. Trots all stress och många jobbiga utmaningar har det inte varit min lösning att stärka mig med alkohol eller döva min ångest med att dricka.

Jag är så jävla tacksam för att jag har det med mig när mitt liv nu äntligen vänt och jag försöker vara en "normal" person.

Jag minns den här dagen för exakt två år sedan. Den 16/3 2020 var dagen jag var på mitt förra jobb för sista gången. Det var en måndag och vi hade fått sms under helgen att kontoret stängde på grund av pandemin, och följaktligen så skulle vi arbeta hemifrån. Jag var på jobbet halv sju den morgonen iklädd mjukisbrallor. Där hämtade jag två datorskärmar, en kontorsstol och lite andra nödvändigheter, sedan åkte jag hem och riggade upp min arbetsplats vid köksbordet.

Jag var i ett ganska risigt skick generellt. När jag fick meddelandet under lördagen blev jag glad eftersom jag nu slapp möta chefer och kollegor under arbetsdagarna under karantänen. Jag släppte loss ordentligt och söp rejält hela den helgen med vetskapen att jag inte behövde vara speciellt nykter på måndagen. Jag var troligen inte alls lämpad att köra bil egentligen, men det hindrade tydligen inte mig när jag styrde hemåt med bilen full av kontorsprylar. Jag är inte stolt över mitt beteende, men jag har ju lovat mig själv att vara sanningsenlig. Jag tänkte inte ens på de risker jag utsatte min omgivning och mig själv för när jag satte mig bakom ratten med alkohol i kroppen och jag skäms så förbannat över detta idag.

När jag visat min närvaro för arbetsgivaren från mitt hemmakontor genom att svara på lite mail och ringa några samtal den där måndagen var det dags att åka till Systembolaget och köpa billigt surt vin på låda så fort Bolaget slog upp portarna. Därefter arbetade jag med alkohol i kroppen varje dag under några månader. Mina arbetsdagar bestod av att jag vinglade till köket varje morgon utan att ens klä på mig. Där plågade jag mig igenom några timmar vid datorn, ständigt med vinet påfyllt, sedan däckade jag och sov bort eftermiddagen, för att slutligen kolla mailen och göra minsta möjliga under någon timme igen framåt kvällen.

Jag presterade verkligen uselt men eftersom mitt jobb gick på gammal vana, rutin och erfarenhet så gjorde jag ändå tillräckligt för att få vara kvar provanställningen ut. Sedan var det stopp. Jag tror inte ens jag blev ledsen över att jag inte fick jobba kvar. Jag ville bara få vara ifred och slippa möta någon. Allt jag önskade var att kunna dricka utan att andra människor lade sig i vad jag gjorde. Och så blev det. Jag tror inte jag hade många alkoholfria dagar under resten av 2020 eller halva 2021 heller.

Under den här tiden släppte jag taget om allt. Jag söp ned mig till den totala botten. Dryga tjugo år som smygalkis på jobbet och supande under kvällar och helger hade slutligen resulterat i att jag tappat greppet. Jag hade inget jobb, inga pengar, inget liv utöver vinboxen, TV:n och datorn. Det var min hela värld och den fanns inom räckhåll från sängen där jag spenderade i princip all min tid. De enda gångerna jag kom utanför dörren var när jag tog mig till Systembolaget. Alkoholen gick före allt annat och trots att min ekonomi var körd i botten så såg jag alltid till att ha pengar till att köpa vin.

Fysiskt var jag ett totalt vrak som varken brydde mig om min hygien eller min hälsa. Jag fejkade mina aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen och sökte bara ett fåtal jobb. När jag ändå emellanåt fick en anställningsintervju så avbokade jag eftersom jag antingen var bakis, hade abstinens eller fortfarande var alkoholpåverkad när det var dags. Antingen det, eller så orkade jag inte ta mig igenom processen att hitta kläder, kamma ut tovorna ur håret och åka till stan. Jag låg hellre kvar i sängen och drack.

Så höll det på fram till en sommardag förra året. Vad som hände då vet ni som följt min tråd från början. För er som inte orkar läsa mina gamla inlägg kan jag sammanfatta med att jag åkte fast för dagen-efter-rattfylla på väg hem från Systembolaget en varm augustiförmiddag. Det var den slutliga botten. Det var lågvattenmärkenas lågvattenmärke.

Jag har skrivit ganska mycket om det här, så jag ska inte upprepa mig, men jag slutade dricka efter det och nu har det gått närmare sju månader sedan jag senast drack alkohol. Jag har försökt analysera, vrida och vända på vad det var som fick mig att bli nykter efter att ha "försökt" sluta dricka hundratals gånger förut och genomgått alla upptänkliga varianter av behandlingar, terapier och rehabilitering. Inget av det fungerade, men på egen hand utan varken mediciner eller AA-möten har jag på något märkligt vis förblivit alkoholfri en dag i taget. Jag har inte direkt varit aktivt religonsutövande under den här nyktra tiden, men jag har börjat be till Gud och tacka för det jag fått. Någon måste jag ju tacka, och jag har fått så mycket att vara tacksam över.

Jag fick fast anställning i måndags, förresten. Mötet med min chef resulterade i att jag fick veta att jag är precis så behövd, omtyckt och värdefull på mitt nya jobb som jag alltid drömt om att få vara. Det är så många år sedan jag med gott samvete har gått hem från jobbet efter ett rejält dagsverke, men det har jag gjort varje dag på denna nya arbetsplats. Jag tror knappt det är sant ibland. På det här dryga halvåret har jag vänt mitt liv och fått ordning på min ekonomi. Jag har betalat mina skulder och det finns till och med pengar på banken idag. Jag mår fysiskt bra och har aldrig ångest eller dåligt samvete och jag har inte haft en enda sekund när jag längtat efter att supa igen. Inte ens när jag varit superstressad och haft negativa händelser som stökat med mig i livet. Just för att jag varit nykter har jag kunnat hantera de här hindren och motgångarna, många av dem är ju efterdyningar för att jag supit så länge, men jag har kommit starkare ur varje gång.

Jag fick en fantastisk chans och jag tog den. Jag kunde ta den här chansen enbart för att jag hunnit vara nykter tillräckligt länge för att klara anställningsintervjuer och tuffa tester. Min hjärna hade piggnat till så pass att jag skulle kunna göra bra ifrån mig för första gången på väldigt länge. Jag blev utvald i en ganska tuff rekrytering och pressade mig genom nålsögat. Jag hade inte förtjänat att få den här gåvan känns det som, men jag fick den ändå, och det är jag tacksam över. Det hade aldrig gått vägen att vända mitt liv om jag druckit ens en droppe under den här tiden. Av erfarenhet vet jag ju att en droppe blir ett glas som blir en flaska som blir en bag-in-box och så ligger jag i sängen i stället för att gå till jobbet nästa dag.

Alla återfaller. Det säger både AA, medberoende, före detta missbrukare och terapeuter. Jag vill inte återfalla men samtidigt måste jag tackla vetskapen att man som nykter alkoholist har statistiken emot sig. Jag brukar dock tänka att det faktiskt inte finns något att återfalla till. Mitt liv som aktiv alkis var inte värt att leva. Om jag dricker igen så kommer jag förlora allt jag fått nu. Om jag missbrukar den här chansen och kastar bort den gåva jag fick så är det slut på riktigt. Varje gång jag efter några nyktra veckor, kanske till och med en månad, har tagit "bara ett glas" har det eskalerat med blixtens fart. Därför är det inget alternativ för mig. Då super jag bort mitt liv helt.

Det låter dramatiskt att säga så men det är sant och då är jag åter så tacksam att jag också befriats från suget efter alkoholen och längtan att dricka. Jag saknar inte alkohol och kanske är det eftersom jag inte minns något alls som var bra med mitt drickande. Det var varken gott, kul eller njutningsfyllt för mig under de senaste tjugo åren. Så fort jag insåg och tog till mig att jag var missbrukare blev glädje och rus förvandlat till snusk och förnedring. Tvång och beroende. Vanmakt och ångest. Skam och skuld. Rus blev oftast bara trötthet. Den eventuella gemenskap som jag förknippar med mitt supande var med folk jag enbart hade alkoholen gemensamt med och som drack på mitt vis. De normala människor jag borde ha umgåtts med vågade jag inte visa mitt sanna jag för. Jag blev mer och mer ensam. Vin och tårar. Sömn och ångest.

Jag vet inte vad som händer i morgon och jag har inte avgivit några löften. Ingen tvingar mig att avstå, ingen kräver något. Jag har valt detta själv, att avstå alkoholen och idag är jag nykter. Det vill jag fortsätta vara så att jag kan få leva lycklig den tiden jag har kvar, för jag har supit bort allt för många år.

Tack alla fina människor här som stöttar och peppar. Jag uppskattar era kommentarer och hoppas att min historia blir en att minnas och inspireras av, för jag vill ha ett lyckligt slut. 🤍🤍🤍

Jag blir mycket rörd och glad när jag läser era kommentarer och inser att flera läsare är personligt engagerade i min resa på ett väldigt omtänksamt sätt. Tack till er alla som följer mig, både ni som skriver kommentarer och ni som bara läser och går vidare. Den extra kick och eftertanke som er feedback ger mig är värdefull men förstås ingen självklarhet som jag bara ska gå in och skörda, och ibland är jag till och med lite skraj för att läsa vad jag får för repliker. Jag är av gammal vana rädd för kritiken och att bli ifrågasatt trots att jag idag inte har något att försvara och att det idag inte finns någon anledning att kritisera vad jag skrivit. Dessutom har detta forum ju sin grund i kärlek och välvilja och det finns ingen anledning för mig att oroa mig för vad ni replikerar: Så jag är ju egentligen väldigt är tacksam över att alla kommentarer jag får är av välmening. Ingen här på Alkoholhjälpen är på häxjakt. Detta forum är befriat från nättroll och annat hyss av den typ jag tidigare mött på nätet.

För jag har ju bloggat förut av och till i olika sammanhang men det är ganska många år sedan. Jag slutade skriva mina mest uppmärksammade och följda dagliga inlägg innan uttrycket "Blogg" ens blev etablerat eftersom jag började använda internet tidigt. På min tid skrev man kanske onlinedagbok i något specialforum där man brukade hänga eller så hade man en bloggsida på någon svensk föregångare till Facebook. Jag skrev väldigt mycket om kärlek och familjeliv under mina år som gift på nittiotalet och i synnerhet när jag gick igenom min skilsmässa för 20 år sedan. Jag har också har haft mycket välbesökta sidor där jag uttryckt tankar och känslor under tider då jag hade specialintressen inom t.ex. kost och träning eller andra företeelser som jag ägnat mig åt.

Ibland har jag skrivit om sex, ibland om kärlek. Ofta har det varit inslag av humor och emellanåt har det varit helt fiktiva historier, men vanligen har mina inlägg berört mitt liv och min vardag, sorg, glädje, rädslor och drömmar. Jag har skrivit en hel del om mina ätstörningar och hur jag kämpat för att ta mig ur dem och faktiskt någon gång skrivit om "Metoo" (fast det inte hette så då). Även de texterna har jag tagit bort eftersom jag inte hade kraft eller ork att hantera den flod av åsikter som alltid fanns i kommentarsfälten. Historiskt har jag raderat det jag skrivit så snart det börjat bli för mycket debatt, kritik eller om jag kommit för nära min verkliga fysiska person i mitt skrivande.

Jag har raderat många spaltkilometer av inlägg från nätet för att inte bli sammankopplad med användaren bakom texterna. Inte för att jag vägrat stå för mina ord utan mer för att inte vara spårbar till mitt tidigare yrkesliv som mellanchef och förtroendevald, När barnen var i skolåldern var det dessutom extra viktigt att ingen skulle koppla samman några pinsamma eller ekivoka texter med mig och leda till dem. Under skilsmässan eller när jag skrev om min bulimi var jag väldigt öppenhjärtig eftersom det alltid har varit terapeutiskt förlösande för mig att skriva av mig när jag gått igenom svåra eller livsomvälvande skeden. Vetskapen att det finns många andra i samma situation i forumen har inneburit att jag upplevt en läkningsprocess i skrivandet.

Men inget har som sagt fått vara kvar online. På senare år har jag helt slutat skriva eller raderat allt jag tidigare lagt ut på nätet av den enkla anledningen att jag faktiskt trillat dit och börjat supa. Jag har tappat gnistan och lusten att uttrycka mig överhuvudtaget och det har inte funnits varken den fysiska eller mentala förmågan att formulera mig eller ens hitta de rätta tangenterna för att logga in på datorn under de värsta perioderna. Sedan några år har jag inte engagerat mig i något skrivande överhuvudtaget.

Och oavsett hur mycket jag tidigare skrivit av mig mina känslor och ansett det vara en terapi så har jag aldrig förr skrivit öppet om min alkoholism. Inte förrän jag kom hit till Alkoholhjälpens forum för några månader sedan har jag kunnat öppna mig om det som alltid funnits i bakgrunden. Jag visste redan för 20 år sedan att jag drack för mycket men jag pratade aldrig om det. Jag kunde skriva enormt engagerat i andra ämnen men _aldrig_ om alkoholen. Jag berörde inte för en sekund att jag förutom mitt liv med ätstörningar och som sexuellt utnyttjat och mobbat barn uppvuxet i en skev miljö även visste att jag led av alkoholproblem. Jag blundade för det. Jag kunde vara enormt detaljerad i någon text om en pågående kärleksrelation men berättade aldrig någonsin att jag var alkoholberoende och hur jag kämpade med att dölja mitt drickande för männen jag mötte. Om en relation tog slut och jag bloggade om det så framställde jag alltid felet som hans och skulle aldrig erkänna att män lämnat mig för att jag druckit.
I never opened that particular can of worms.

Även om jag ofta varit väldigt nära den svidande verkligheten när jag skrivit så har jag nog alltid försökt upprätthålla bilden av mig som Den Duktiga Flickan. Alltid med en lösning. Alltid hon som kom igenom problemen eller hade de bästa svaren. Jag var kvinnan som hittat nyckeln och kommit på knep och lifehacks som jag analyserade och välvilligt delade mig mig av. Jag har bloggat massor om hur jag gått igenom och fixat de eskalerande effekterna av mitt drickande men aldrig erkänt öppet att orsaken till den mesta av all skit jag genomlevt varit alkoholen.

Jag gick aldrig hela vägen när jag skrev om mina lösningar på livskriser. Jag nämnde inte en enda gång under alla miljontals ord som lagts ut i bloggar att jag blivit alkoholist med åren och att detta egentligen var mitt största problem som lett till allt annat. I stället fokuserade jag på att skryta om sådant jag temporärt lyckats genomlida.

Bakom masken jag hållit i mina besserwisserbloggar fanns alltid den trasiga alkoholberoende kvinnan med ett behov att visa hur snyggt hon kunde hantera alla andra kriser och problem men som inte ville prata om sitt beroende. Jag skrev aldrig ett ord om alkoholen eller kändes vid att den existerade som det största hotet mot mitt liv, min familj och min tillvaro. Kanske är det bra att jag tagit bort mina bloggar eftersom jag vet att många av dem skrevs för att få bekräftelse på min duktighet men aldrig berörde vad jag egentligen led av. Jag får rätta mig själv. Jag kunde nog ändå inte stå för mina ord till slut - därför fick många trådar och bloggar raderas.

Den här tråden tänkte jag i alla fall låta få vara kvar. Det känns som att jag för första gången i livet faktiskt varit ärlig när jag skrivit här på Alkoholhjälpen, och så vill jag fortsätta framöver. Jag önskar jag kunde skriva en besserwisserblogg idag. En fet jävla blogg med alla lösningar på hur man slutar dricka från en dag till den andra, men dessvärre. Jag vet inte hur det gick till. Jag vet inte om det är för alltid. Jag vet bara att jag inte har en tanke på att dricka och att de här självvalt nyktra månaderna förändrat mitt liv. Jag vet att jag kan blogga om sanningen nu och stå för den, och jag vet att jag befriades från behovet att dricka när jag slog i botten för över sju månader sedan.

Jag önskar ingen att slå i botten eller gå så långt att åren bara försvinner i ett dis av supande och livet sipprar ut som det gjort för mig under många år. Jag tror ärligt att jag hade kunnat sluta dricka för länge sedan om jag accepterat att alkoholen faktiskt var vad som skapade alla andra problemen i mitt liv. Om jag slutat att försöka hitta ett sätt att fortsätta dricka "som alla andra".

Jag önskar er en fin lördag! 🌸🌸🌸

Jag hade en sådan ångest när jag vaknade vid midnatt häromnatten. Jag var helt svettig och pulsen var på max. Vi hade varit på after work med jobbet och jag var svintrött när jag kom hem vid niotiden. Somnade nästan direkt och vaknade alltså några timmar senare, helt upprörd. Det tog ganska lång tid att lugna ned mig och jag kunde inte somna om igen. Jag kunde för mitt liv inte fatta varför jag mådde som jag gjorde.

Kvällen hade varit trevlig med glada jobbarkompisar och det fanns självfallet inte en tanke på att dricka alkohol för min del. Jag har därtill upptäckt att det är flera på mitt jobb som faktiskt inte dricker på vardagskvällar (eller alls?). Jag har noterat det i förbigående när vi haft våra små tillställningar och det har glatt mig att jag inte är den enda som håller mig till alkoholfritt. Det har dock aldrig varit fråga om att fundera över varför de inte dricker. Det är liksom bara självklart på något sätt för vissa att de skippar alkohol om det är jobb dagen efter.

Efter några timmars vridande och vändande i sängen gav jag upp och gjorde morgon i stället för att ligga kvar och lyssna på mina hastiga hjärtslag. Ibland stressar jag upp mig när jag har hög puls och blir orolig att jag håller på att bli sjuk, och den här dagen var en sådan eftersom jag kände mig så oerhört olustig till mods.

Jag var på jobbet osedvanligt tidigt och försökte fokusera på arbetsuppgifterna för dagen. Men tyvärr. Jag hade fortfarande den där oron i kroppen som bara inte ville gå över. Efter någon timme när mina kollegor började ramla in på arbetsplatsen fick jag dock tankarna på annat och började slappna av lite. Men så slog det mig som en blixt från klar himmel vad som var fel med mig. Jag hade druckit vin!

Ja, inte på riktigt alltså. Jag kom på att jag drömt det på natten innan jag vaknade och normalt kommer jag inte ihåg vad jag drömt, men nu vällde det över mig som en flod av suddiga minnen. Jag drömde en sån där verklig dröm där man gör något som man vet är fel men gör det ändå. I drömmen visste jag att jag skulle bryta min långa nykterhet men valde ändå att göra det. Jag tog den värsta av alla risker och drack vin. Massor av vin. I drömmen hällde jag i mig och för varje glas visste jag att jag skulle ramla dit på ett återfall utan like. Att det var kört. Precis så som jag känt mig alla gånger när jag i verkliga livet valt att bryta en nykter period för att svina ned mig och supa. Men detta var bara en dröm, tack och lov. En vidrig varningssignal. Jag vaknade troligen mitt i detta äckliga supande och känslan jag hade i drömmen följde med mig i timtal efteråt, trots att jag först inte visste varför.

Men jag vet nu. Det var min kropp och hjärna som varnade mig. Jag fick den här känslan som en påminnelse om hur fruktansvärt det vore om jag tog fel väg igen. Kanske var det kvällen bland festande människor som utlöste det, eller så var det bara dags med en påminnelse för att jag inte ska glömma bort min sjukdom. För risken finns att jag gör det. Jag tänker sällan på min alkoholism till vardags, och den där kvällen var den första på ett tag när jag var i närheten av det som kunnat vara en frestelse. Men det var det inte. Det var en varning. Tack för den.

Kram alla!

Kan man verkligen bara lägga ned ett missbruk som man varit fast i under dryga 20 år? Jag har visserligen inte alltid supit som jag gjorde de sista fem åren, men jag har varit på gränsen och druckit för mycket sedan jag skilde mig, och det är över tjugo år sedan nu. Jag har druckit för att kunna jobba, druckit för att våga dejta, druckit för att orka ta hand om min familj. Men det gick åt helvete förstås eftersom jag drack mer och mer för varje månad som gick.

Jag kommer knappt ihåg hur ofta jag var påverkad när jag borde varit nykter, eftersom det var nästan hela tiden. Att vara ständigt påverkad var mitt normalläge och därför är det svårt att bena ut särskilda tillfällen men jag vet med bestämdhet att jag jag drack innan jag gick på anställningsintervju för jobb jag fick 2003, och drack innan jag gick på nästa intervju för ett jobb jag fick 2006 och jag var klart berusad på intervjun för jobbet jag fick 2008. Att jag var påverkad när jag sökte jobb var något som förvånade mig i efterhand. Märkte ingen något? Nej, då hade jag inte fått de jobben och eftersom jag kom undan med det så fortsatte jag.

När jag började jobba i city 2006 inledde jag ovanan att dricka på krogen på väg hem nästan varje kväll de veckor mina barn var med sin pappa. Senare blev det varje vecka vartefter barnen började klara sig själva på kvällarna. På den tiden drack jag öl och det blev ofta 6-8 stora starköl per gång. Ibland shots till det. På fredagarna mer förstås. Det var i den krogmiljön jag träffade nya "vänner" och mötte männen jag dejtade. De drack som jag, så jag var i ett sällskap där ingen ifrågasatte min alkoholförbrukning. Om jag var i annat sällskap, t.ex. med jobbet på konferens så visade jag inte hur mycket jag kunde få i mig. Jag drack mycket måttligt till middagen men tömde minibaren eller drack medhavt vin ensam på rummet, till och med i pauserna mitt på dagen.

De sista åren innan allt brast och medan mina chefer fortfarande trodde jag kunde rehabiliteras brukade jag gå till Systembolaget på lunchen. Jag köpte tre flaskor rött vin på Pet-flaska som ju inte vägde så mycket. Jag hade stor handväska och en flaska tömde jag på två vändor till toaletten under eftermiddagen, sedan drack jag på stampuben på väg hem och slutligen tömde jag de två andra flaskorna innan jag somnade när jag kommit hem. Om jag nickade till innan jag tömt allt så drack jag ur det sista på morgonen innan jag åkte till jobbet.

När jag några år senare förlorat jobb efter jobb och "jobbat hemifrån" första halvåret av pandemin innan jag fick sparken igen var jag efter ett års arbetslöshet så försupen att jag inte fungerade normalt på ett enda sätt längre. Varken yrkesmässigt, socialt, mentalt eller fysiskt. Jag drack minst tre liter vin per dag och ofta mer än så. När alkoholen var på väg att ta slut greps jag av ett märkligt och smärtsamt ångestbeteende som innebar att jag gjorde vad som helst för att få tag på mer att dricka. Det fick aldrig sina i mina lager.

Jag tyckte inte om att dricka. Jag hatade smaken av det sura vinet som jag hällde i mig i stora dricksglas så snabbt jag kunde. Allt för att så snart som möjligt få den lilla lugnande effekten som brukade komma efter ett tag. Sedan somnade jag oftast och så fort jag vaknade drack jag mer, dygnet runt. Jag gick bara ut för att gå på Systembolaget. Jag tvättade inte håret, duschade sällan, borstade knappt tänderna och jag skötte inte mitt hem. Till och med min säng där jag tillbringade hela dygnet var så äcklig och solkig att jag inte förstår idag hur jag orkade med mig själv. Men det gjorde jag ju inte. Men det var ändå så jag levde mitt liv under det sista året fram till i somras. Det fanns inget annat för mig. Jag var slut som människa.

Idag har det gått nästan åtta månader sedan jag drack alkohol. Det var inte så svårt att lägga av som det varit alla andra gånger när jag försökt sluta dricka. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde. Jag undrar fortfarande om det var Gud som hjälpte mig och gav mig styrkan eftersom jag inte kan minnas abstinens eller kval förknippade med att sluta dricka i somras. Jag har upplevt så många värre försök att lägga ned och genomlevt alla typer av ångest förknippat med att försöka sluta dricka, att jag förvånades över att det inte blev så den här gången. Kanske för att jag var på min totala botten. Jag hade inget val. Om jag fortsatt dricka hade jag supit ihjäl mig.

Var står jag idag? Jag har fått fast jobb där jag trivs och med en bra lön. Jag har fina kollegor, fått tillbaks kontakten med mina barn och betalat av mina skulder. Jag saknar fortfarande körkort så det är något jag skulle vilja fixa tillbaks innan jag blir för gammal, men det är en liten sak i det stora hela. Jag är så oerhört tacksam över den vändning mitt liv tog och jag fattar knappt att jag fått den här chansen. Nu är jag bara så ledsen över alla år jag pissat bort med mitt supande. Jag är gammal nu och jag kommer inte få tillbaks allt jag förstört under mina år som alkoholist. Alla fina människor jag tappat kontakten med, de män jag älskat och som älskade mig, tills jag gav upp dem för att dricka i stället, åren med mina barn när jag var en skitdålig mamma kommer heller aldrig tillbaks.

Men jag får nöja mig med det jag fått. Klockan går inte att vrida tillbaka, men jag kan försöka göra det bästa av den tid jag fått ha kvar.

Ha en fin söndag, alla!

Det har varit en fruktansvärd vecka för mig. Jag orkar inte riktigt skriva om det av flera skäl. Det som hände är så speciellt att jag är rädd att om jag berättar detaljer här så kan de inblandade direkt spåra denna blogg till mig och jag är ändå mån om min anonymitet. Men låt mig bara sammanfatta med att det har varit oerhört dramatiskt och jobbigt.

Ingen har dött, och det får jag trösta mig med när jag gått igenom ångestfyllda dagar och inte kunnat arbeta som jag tänkt. Allt fokus har varit på det som hänt. All min styrka har krävts för att hantera situationen. Och inget av det är något jag själv orsakat. Den här gången är det inte mitt supande eller missbruk som försatt mig i en kris. Ändå tänkte jag hela tiden att jag får detta som ett straff. Nu får jag igen för allt jag gjort. Det här är Karma. What goes around comes around. Kanske var det ett sätt för mig att komma vidare och acceptera läget.

När påskhelgen närmade sig och jag slutligen började acceptera saker och ting så slog det mig; Jag har inte haft en enda tanke på att dricka mig ur den här krisen. Inte för en endaste sekund har jag övervägt att slinka in på Systembolaget och köpa något som kunde avleda min gnagande ångest och dämpa rädslan. Jag har kunnat möta svårigheterna helt utan filter och för varje kväll när jag somnat med oron, har jag gjort det nykter och då har nästa morgon ändå varit lite lättare än om jag druckit mig till sömns.

Jag borde ha tagit ett återfall den här veckan säger statistiken. Alla riskfaktorer har varit närvarande och alla varningssignaler har ringt oavbrutet. Alla utom en. Jag har inte tänkt på alkohol och inte valt den vägen. Den har dock inte på något sätt varit stängd för mig. Tvärtom har det funnits alla möjligheter att hänvisa till det som hänt och använda påskledigheten till att supa ned mig. Om jag hade rasat ihop och druckit den här veckan hade jag troligen både mötts av förståelse och förlåtelse, men hade jag förlåtit mig själv efteråt? Troligen inte.

Just nu känns det som att det värsta är över rent känslomässigt. Igår hade vi en underbar påskmiddag här hemma där jag och ena sonen lagade mat och pratade massor i tre timmar och sedan anslöt även de andra barnen med respektive. Vi satt och åt, pratade, skrattade och hade det hur trevligt som helst fram till klockan var nästan midnatt. Ingen ville riktigt bryta upp och ena sonen skippade en fest som de skulle gått vidare till, för att han ville vara hemma med oss. Jag njöt verkligen av att känna att min familj finns där igen. Att jag fått tillbaks kontakten med mina barn och att de vågar ta hem sina partners utan att skämmas över sin alkismorsa.

På det hela taget har jag så mycket att vara tacksam över. Jag får inte glömma det när det gungar under fötterna.
Ha en fortsatt fin påskhelg! ​🐣​💖​🐥​🐇🐰🥚🎁🎀

Åtta månader nykter idag. 🙏💕

Jag klappar mig själv på axeln och känner mig fortfarande löjligt förvånad över att jag inte stött på några gigantiska fallgropar trots att mitt turbulenta liv och det nya jobbet inneburit stora utmaningar under hela nykterheten. Jag minns alla tidigare gånger när jag slutat dricka och vilket lidande det orsakade mig, men den här gången upplevde jag varken ångest, abstinens eller den där svårhanterliga längtan på gränsen till vansinne efter att få dricka igen. Det har faktiskt varit oroväckande lätt att lämna den dödliga missbruksresan ryggen och utan större bakslag hittills leva de här åtta månaderna helt utan alkohol.

Jag försöker låta bli att älta frågan som hela tiden dyker upp. "Varför har jag inte lyckats med det här tidigare?" Jag önskar att jag hade gjort detta för så många år sedan medan jag hade mer kvar av livet, medan jag hade min vältränade kropp, min hälsa och mitt då ganska snygga utseende. Medan mannen i mitt liv älskade mig, medan jag hade körkortet, vännerna och det sociala livet kvar. Jag önskar att jag hade gjort detta långt innan jag förstörde så mycket för mig själv och min familj.

Men så blev det inte. Jag drev mig själv djupare ned i isoleringen och avgrunden år efter år i många års tid. Trots omgångarna på behandlingshem, de dyra rehab-programmen som arbetsgivaren bekostade, hundratals AA-möten och massor av terapi gick jag direkt tillbaks till flaskan och söp ännu mer efter att jag om och om igen fuskat mig igenom det jag absolut måste för att hålla mig under radarn. Allt jag ville då var att övertyga min omgivning att jag mådde bra så jag kunde fortsätta dricka. Varför gjorde jag det? Var jag verkligen så blind och döv för alla varningar? Vem trodde jag att jag lurade när jag drack mig full så fort jag blev utskriven från avgiftningen på psykakuten eller månaden på hälsohemmet?

Men nog om det gamla och vidriga. Jag ska vara tacksam för att jag ändå kom till en vändpunkt till slut. Att jag inte söp ihjäl mig. Jag har ju spekulerat i att jag slutligen nådde min absoluta botten i somras. Att det inte fanns något annat val än att sluta dricka om jag inte ville dö av mitt missbruk. Det är väl kanske inte så uppmuntrande läsning för dem som också vill sluta men ännu inte gått ned sig så svårt och djupt som jag gjorde, men jag kan konstatera att om jag vetat att det skulle bli så "lätt" att ge upp alkoholen på riktigt så hade jag gjort det för många år sedan.

Jag var alltid inställd på att det skulle bli så fruktansvärt jobbigt och eländigt att bli alkoholfri att jag verkligen inte ville försöka på riktigt. Jag trodde att mitt liv skulle bli ett långt lidande och en svår kamp mot begär, längtan och sug, men så blev det verkligen inte. Om sanningen ska fram var det så mycket mer plågsamt att leva år efter år med kravet att sluta dricka hängandes över mig och hela tiden skjuta upp det där sista glaset. "En fylla till. En gång mer eller mindre kan väl inte göra så stor skillnad ..." var vad jag tänkte varje gång jag med ångest, skam och skuld bröt några veckors eländigt svår och fysiskt smärtsam nykterhet och söp till igen. Gång efter gång. År efter år. För varje gång blev fyllorna värre och konsekvenserna mer och mer dramatiska och dyrbara. Tänk om jag i stället vetat att det inte skulle vara speciellt jobbigt för mig att göra slut med vindunken.

Efter åtta månader nykter är alkoholen faktiskt en icke-fråga och jag saknar inte att dricka. Vinet i kylen på jobbet lockar mig ungefär lika mycket som om det var fiskbuljong. Något jag kan koka sås på men inte har en tanke på att dricka. Jag glömmer bort att jag är alkoholist helt och hållet både hemma och på arbetsplatsen men ibland grips jag ändå av en tillfällig ångest om någon chef kommer farandes i korridoren och vill prata med mig. Då blir jag först kallsvettig och känner mig som om jag står med handen i kakburken, men så minns jag plötsligt att jag är helt och totalt oskyldig. Jag har inget på mitt samvete och behöver inte skämmas för ett enda dugg. När jag då inser att jag faktiskt är "normal" nu - det är en fantastisk känsla! Jag har under min tid på nya jobbet också förstått att jag förmodligen underpresterat så grymt under många herrans år på olika jobb när jag druckit. Idag har jag mer och mer kommit till insikt och gläds över hur mycket jag faktiskt kan och vad jag klarar av i min yrkesroll. Det är ju verkligen positivt.

Men det finns saker jag dessvärre inte riktigt har koll på ännu. Jag har ingen aning om vad jag missat och vad jag glömt. Jag brukade slå mig för bröstet och intala mig att jag sällan eller aldrig hade minnesluckor när jag söp, men det vet jag nu att jag hade. Jag har ju bara glömt dem ... Haha! Nej, men skämt åsido. Jag ser t.ex. filmer och TV-serier nu som jag vet att jag sett förut och minns inte ett skit av handlingen trots att jag garanterat kollat dem både en och två gånger tidigare. Jag blir också påmind av mina barn om saker jag sagt och gjort men som jag inte har något som helst minne av och måste hålla masken och låtsas som att jag minns. Det smärtar mig. De värsta åren av supande har svischat förbi på någon minut känns det som. 2017-2020 är nästan helt borta ur mitt minne och allt jag kommer ihåg är lösryckta scener av skiten och eländet. Snusket och förnedringen. Ensamheten och fattigdomen. Rädslan och ångesten. Jag sov, grät, söp och försökte glömma vem jag var. That´s it.

Men det är ingen idé att älta detta. Jag måste se framåt och inte gräma mig över vad jag förlorat. I stället ska jag vara tacksam över vad jag fått. Den nya chansen till ett liv var så oväntad och kom när jag nog egentligen helt hade givit upp hoppet. Jag ska faktiskt ge mig själv lite credit för att jag lyfte mig i håret och lyckades nyktra till i somras. Tack vare det kunde jag gå på anställningsintervjuer, göra tester och klara de prov som behövdes för att faktiskt mot alla odds landa ett riktigt bra jobb. Allt jag ville var att få slippa känna mig som en usel person och jag hade en enorm längtan att få leva "normalt". Att efter lång arbetslöshet kliva in i en yrkesroll igen var oerhört viktigt för att jag skulle återfå lite självkänsla.

I början trodde jag inte på min yrkesmässiga förmåga och jag hade en bild av att om jag bara fick vara kvar några månader innan jag avslöjades som en okunnig bluff så skulle jag i alla fall få nya A-kassedagar. Men det som hände när jag kom utanför hemmet och började arbeta var att den onda cirkeln bröts och resten är ju faktiskt historia. Jag lyckades väldigt bra, blev fast anställd och överraskades med att jag fick flera tusen i oväntat lönepåslag när jag i förra månaden skrev på anställningsavtalet.

Åtta månader nykter och jag kan ärligt säga att jag börjar verkligen tro att det är på riktigt nu.

Oj vad spretigt det blev i kväll när jag skrev, men så blir det ibland. 😏

Jag önskar er alla en fin och skön nykter helg!