Första dagen här på stödforumet. Jag undrar så hur jag hamnat i den här sitsen, varför jag inte kunnat ge upp alkoholen. Jag har bra jobb, fina barn, en man jag vill leva med. Utåt fina gatan. Men .. Alkoholen har kommit smygande men med raska steg lett mig mot något otroligt destruktivt. Från några glas vin på helgen till numera präktiga helgfyllor, minnesluckor och det slutar med att jag uppför mig som att jag blivit galen. Jag blir arg, gormar på min man och säger så klart fruktansvärda saker, gråter ibland hysteriskt och dagen efter minns jag inget. Jag dricker tills allt är näst intill slut, slutar först när jag gått ner i svart. Barnen sover oftast när det går för långt, men de ser ju att jag dricker vid middagen. Men efter helgens fadäser får det vara färdigt med det här, inser att jag behöver stöd av andra, att jag inte behöver vara stark själv hela tiden. Har ingen fråga egentligen känner mig trött, ångestfylld och om någon känner igen sig i min berättelse får du gärna dela, skönt att veta att man inte är ensam i detta. ❤️