Dag 9. Igår rastlös, orolig, olustig. Krypande känsla i huvudet. Känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Som om jag inte greppar mig själv. I natt inga mardrömmar men orolig sömn. Nu morgon och svart ute. Nu kommer min skräck- årstid snart, vintern. Ju äldre jag blir, ju värre blir det. Har testat det där med att göra det mysigt och ombonat och att kura in mig. Självklart gör det saker lite bättre, men det tar inte bort det tillstånd jag alltid hamnar i på vintern. Rädsla skulle jag kalla det. Svårt att definiera. Jag läser era trådar och beundrar ert kämpande. Alla olika men samtidigt lika. Nu har jag rest den senaste tiden i jobbet. Inte lätt i det tillstånd jag befinner mig. Samtidigt spelar det ingen roll. Hemma eller på resande fot, jag måste bli och vara nykter oavsett. Det finns ett råd här inne från @andrahalvlek som etsat sig fast och som jag vet kommer att hjälpa mig i uppbyggnaden av mitt nya jag. Det är tanken på "att identifiera mig som någon som inte dricker". Hitta och se stoltheten i det. Det rakryggade i det. Jag har inga problem med att säga att jag slutat dricka. Dessutom vet jag att alla runt om mig sedan länge sett och upplevt att jag druckit alldeles för mycket, så om någon skulle ha någon gliring eller invändning mot min nykterhet går de människorna bort i mitt liv. Då får de sköta sitt utan min närvaro eller mitt deltagande. Jag tänker på er alla och tänker ta den här dagen nu. Sedan nästa. Sedan nästa. Igår kände jag den första riktiga lukten av svårigheterna i den här- Det är inte första gången jag känner den lukten, men det gör det inte lättare. Det är inte suget jag pratar om. För det är inte där för mig alls. Det jag pratar om är mer det där med att lära sig att bara existera. Utan den där för stunden underbart befriande flykten. Ha en fin dag alla!

@torpet Hej! Känner igen mig i mycket av det du skriver. Det är inte så mycket sug efter vin jag känner men känslan av tomhet som faller över en allt som oftast... Som tur är går det upp o ner men ibland blir det jäkligt jobbigt!!! Vi får kämpa på o ta en dag i taget precis som du skriver. Önskar dig en fin dag, rätt som det är har de jobbiga känslorna klingat av lite... 🤗

@torpet skrev:"så om någon skulle ha någon gliring eller invändning mot min nykterhet går de människorna bort i mitt liv" Exakt, det är deras förlust. Inget att bry sig om. 😎

Du kommer att fixa det här galant, det gäller bara att ha tålamod. För min del tog det sin tid att vänja mig vid att inte hälla i mig alkohol i tid och otid. Inte ett dugg konstigt, med tanke på alla dessa år man trott det tillförde en något positivt. Men det är inte så jäkla farligt att vara lite rastlös och ha en känsla av något som saknas ett tag. Det var värt det till 100 procent, med tanke på resultat.

Så, ge för allt i världen inte upp, det blir bättre, mycket bättre än vad du kan tro.
Det gäller dig också @Majsan. 🤗

@torpet Du har rätt inställning - du kommer att fixa detta! Och de vänner som inte är glada för din skull är inga riktiga vänner och därmed ingen förlust att ta byebye från. ALLA jag har berättat för, som tillhör min inre krets, är glada för min skull och peppar mig massor. ALLA.

Vad det gäller ytliga bekanta bryr jag mig inte ett dugg om vad de tycker. De som möjligen tråkar en eller ger gliringar, vilket dock inte skett än faktiskt, är de personerna som har problem själva. De vill att man dricker för att de själva ska kunna dricka, som ett slags alibi.

Kram 🐘

Kväll. Hemma efter resor. Tomhet. Ett ingenting. Inte dåligt, inte bra. På måndag ska jag påbörja programmet här. Sedan nästa vecka ska jag återuppta AA möten. Ikväll packa upp och se på tv tills jag inte kan hålla ögonen öppna. Tänker på er alla. @blenda, hopas du tar dig igenom svackan! Lyssnade på ljudbok under resan: Skål ta mig fan. Bra att lyssna på. Jag kryssar i på ALLT han pratar om i boken. Inte ens idé att börja nyansera. Jag ska fortsätta söka upp den här typen av böcker, poddar etc. Jag ska impregnera mig med sådant med samma frenesi jag impregnerat mig med alkohol genom alla år. För att slå tillbaka fanskapet! Nu TV.

Vaknar tidigt, men uppfylld av nykterheten. I halvt sovande, halvt vaket tillstånd konstaterar jag att jag inte ens har en gnutta ångest. Beror bara på en sak: Att jag inte druckit. Det är klart att jag kommer att drabbas av ångest även som nykter. Det förstår jag. Men nu vaknade jag med den där känslan av att vara på rätt väg. Jag tillåter mig att vara stolt över mig själv. Svart utanför fönstret. Jag tänder upp de "mjuka" lämporna och gör kaffe. Egentligen sov jag för få timmar, men det spelar ingen roll. Jag har inget i blodet och det är bara att jag tar en eftermiddagslur sedan om jag skulle bl för trött. Ha en fin dag alla ni som kämpar. Kram

Lördag morgon. Regn. Blåst. Vaknar efter en god natts sömn. Hemma igen efter jobbresa. Skjuter undan alla måsten och problem. Njuter av en klarare hjärna även om sviterna efter sista abstinensen fortfarande sitter i. På måndag ska jag börja arbeta med programmet här. Allt som ligger framför nu är som ett tomt vitt blad. Upp till mig att fylla det. Som jag önskar. Både rädd och förväntansfull. Försöker närma mig idén om att förändring är möjlig. Förändring på det stora planet. Som att styra om ett stort åbäkigt skepp. Det kommer att ta sin tid. Måste ha tron. Annars kommer det inte att gå. Det slår mig hur abstrakt och ogripbar den här mentala biten är. Hur den riktning man lagt ut för sig själv är hal som en nyfångad fisk. Det är det svåra. Det är så långt från 1+1=2 som man kan komma. Samtidigt är det just så konkret. Jag befinner mig i en konkret situation. Antingen går jag åt det hållet jag önskar. Eller så går jag åt det andra hållet. Valet är alltså svart/vitt. Kram till alla.

@torpet Min husgud Annie Grace har ett ”enkelt” recept, en trestegsraket:

1) Tro på att du klarar av det.
2) Fokusera på alla fördelar med nykterheten.
3) Identifiera dig som en person som inte dricker.

Kram 🐘

@torpet Hej! Började på en kommentar sen slant jag på knapparna o får börja om... Skrev I alla fall att det är bra att du ska börja på programmet. Där finns många frågor att fundera på... Jag har gjort en del, ska bli intressant att höra vad du tycker - om det är nått du vill skriva om! Och självklart ska du styra skutan åt det hållet DU vill!
🤗

@Andrahalvlek Tack. Läste dessa punkter från dig i annan kommentar. Gillar enkelheten i dessa. Speciellt 3:an gillar jag. Alla är ju olika, men den känner jag kan hjälpa mig mycket, som ett fundament.

Kväll. Myror i hela kroppen. Svart där utanför fönstret. Jag blir handlingsförlamad i de här situationerna. Ser nån skit på Netflix. Det är en flykt det också även om den är att föredra framför alkoholflykten såklart. Riktigt låg ikväll. Låg, inte deprimerad. Mer seg och låg och så fri från livslust. Som ett neutralt streck. Platt. Tänker fly in i sömnen. Den bästa drog som finns. Om jag lyckas somna vill säga. Jag tänker att jag måste börja träna igen för att få fart på endorfinet. Något måste ske för att ta mig ur det här tillståndet, för det är så förödande. Det förlamar. Jag får hoppas på sömnen och sedan komma igång med träningen. Måste ha tålamod nu. Jag har inget sug. Jag känner med hela min hjärna och kropp att alkoholen bara skulle göra allt värre. Så den faran är inte överhängande. Däremot måste jag hitta andra vägar att hantera de här tillstånden. Har inte hittat de vägarna ännu. Kram alla!

@torpet Att du känner dig låg är en typ av abstinens. Alkoholdjävulen försöker påverka dig att tänka ”lite kan nog inte skada”.

Alkoholen får våra må-bra-hormoner att skjuta i höjden. Sen störtdyker dem och då blir vi låga och handlingsförlamade. Det tar lite tid innan hjärnkemin stabiliserar sig. Googla på ”alkohol och hjärnan”. Det finns bra föreläsningar på youtube.

Kram 🐘

Morgon. Nu kaffe efter träning. Blev ett väldigt lugnt pass. Bara för att få igång kroppen. Den har utsatts för lite slitningar med drickat, så måste mjukstarta den så att inget går sönder. Sen ökar jag successivt allt eftersom. Självklart mår jag jättebra av träningen. Det VET jag ju. Det är mycket jag VET. Intellektuellt. Jag VET också hur farlig alkoholen är och hur den är slug och hur jag ska avstå och att det innebär jobb mentalt att sluta och att jag mår 100% bättra av att aldrig lyfta glaset. Jag VET att mitt liv skulle lyfta om jag styrde om skutan mot att bli "en person som inte dricker". Intellektuellt VET jag allt det där. Har dessutom vetat ett bra tag nu. Det är det djupare jag måste åt. Jag måste bortom det intellektuella VETANDET. Jag måste nå ner i de nervigaste lagren. Jag måste se vad det är som slår ut hela min intellektuella kapacitet? Ok, säger någon: Det är alkoholen i sig som slår ut den kapaciteten. Stämmer antagligen. Kanske inte ens idé att söka sig ner till de där djupare skikten då? Kanske bara att torrt konstatera att jag ska avstå. Lite som ett cancer besked. Eat it! Ta in fakta. Skit samma min uppväxt, psykologiskt mönster som impuls kontroll eller ej, längtan efter samhörighet, sorg och rädsla för allas vår existentiella ensamhet etc etc. Oavsett allt det där: Jag kan inte dricka. Jag har inget sug nu alls. Det är kanske en av mina fällor det här: Ifrågasättandet. Tvivlet. Upproret i mig. Det som alltid kan ställa en fråga till. Lusten till att utmana det vedertagna. Kom igen livet! Utmana mig! Kanske är det så enkelt att jag har j-gt svårt att ta det här nederlaget? Att jag har svårt att erkänna min svaghet. För exakt så är det ju. Jag är maktlös inför alkoholen. Den är starkare än jag om jag intar den. Däremot är jag strakare än alkoholen om jag avstår. Det här skrev jag på 30 sekunder. Ursäkta anslaget. Antar att jag måste få ut saker ur systemet. Kram till alla!

@torpet skrev:"Det VET jag ju. Det är mycket jag VET. Intellektuellt. Jag VET också hur farlig alkoholen är och hur den är slug och hur jag ska avstå och att det innebär jobb mentalt att sluta och att jag mår 100% bättra av att aldrig lyfta glaset. Jag VET att mitt liv skulle lyfta om jag styrde om skutan mot att bli "en person som inte dricker". Intellektuellt VET jag allt det där. Har dessutom vetat ett bra ta"

Du sätter ord på mina tankar.

Jag tänker att det bara är att hålla ut och låta tiden avgöra. Tiden är både ens vän och fiende.
Det jag till 100% säkert vet är att med tiden så blir det lättare. Så är det med allt.
Alla våra värsta stunder i livet. Skilsmässor, dödsfall och andra smärtsamma förluster. Med tiden så lär vi oss att leva med det och hittar förhoppningsvis andra stigar att gå.

Alla som är här har nog upplevt detta.

Smärtan och saknaden är olidlig i början men man lär sig leva med eftersom man efter ett tag inser att livet måste gå vidare.

Du och jag mår skit nu. Vi saknar nåt även om vi vet att det får oss att må sämre.
Men precis som i många fall av separationer och skilsmässor så saknar man hur det var förr och inte hur det är nu.
Man längtar efter nåt, känslan och gemenskapen man hade en gång i tiden. Sedan kanske man inser att det man hade de sista åren bara var i stort sett elände.

Jag vet inte, precis som du så bara vräkte jag ur mig ord utan större eftertanke.

Det jag vill säga är att du inte är ensam med dina tankar.