Charlie70

God morgon. Sitter här nyvaknad med teet. Fortfarande inte pigg trots 10 timmars sömn (jvla skitutmattning). I går var jag nykter. i dag ska jag vara nykter. Inget sug. Det går bra. Lite oro inför att skolorna drar igång nästa vecka. Livet blir alltid så mycket mer stressfyllt när ekorrhjulet är i gång. Lätt att tänka rött vin då för mig. Jag gläds åt att jag är halvtidssjukskriven månaden ut. Det ger mig lite andrum. För mig var det nog ändå bra (även om det inte på något sätt var uttänkt så) att sluta precis innan ledigheterna. Lugn och ro minskar mitt sug. Jag har också hållit mig ifrån alkohol genom att inte vara inbjuden på några festligheter. Den karantänen har behövts och kommer fortsatt behövas en period. I februari är tanken att jag ska gå upp till 75 procent på jobbet. Får se hur det kommer att bli. Den överväldigande trötthet jag känner efter 4 timmar på jobbet, går den över någon gång? Känner mig som en slav under tröttheten.

På nyårsdagen var jag på min första dejt sedan jag träffade min exmake i början av 00-talet. Jag har nämligen lagt in en profil på match.com. Hejohå. I profilen beskriver jag mig själv som nykter och att jag söker en man som är nykter eller nästan nykter. Dejten gick bra såtillvida att den var trevlig. Vi fick sitta ute i blåsten med termoskaffe eftersom allting var stängt. Jag tyckte han var fin, men han hörde av sig i går och sa att han inte ville ses igen. Det är bra att veta och vara tydlig. Jag hade gärna setts en gång till. Tycker det är svårt att ta beslut efter det korta och kylslagna möte vi hade på nyårsdagen. Men, det är ok. Inga problem.

Jag har under det senaste året fått en kroppsfigur liknande Muminpappas. Så har jag inte sett ut tidigare. Någon våg har jag inte så vet inte hur mycket jag har gått upp. Utmattningen har gjort att träningen har gått bort fullständigt under det senaste året. Jag har legat på soffan eller suttit. Och cyklat elcykel. Under våren och sommaren hade jag dessutom ett väldigt godissug. Vet inte hur många på påsar Brio och Colaflaskor jag har ätit under den perioden. Det suget har gått över nu, men kilona sitter så klart kvar.

När jag var sjukskriven på heltid i somras drack jag inte. Delvis medvetet. "En sjukskrivning tar man på allvar och super inte bort". Min Luther. Återigen, lugn och ro hjälper mig med suget. Jag satt på min uteplats och läste böcker (och åt godis). I tre veckor utan barn.

Om någon läser det här. Jag funderar lite på er andra som har gett er in i denna stora utmning att sluta dricka. Funderar ni något på att det kanske vore bra med en sjukskrivning under en period. Eller skulle det i stället bli en trigger för er att gå hemma på dagarna? Jag är själv väldigt förtjust i rutiner och cyklar gärna i väg till jobbet. Men, när livet övermannar en och det bara snurrar. Då kanske man kan behöva en period för att stilla det snurret som då också förhoppningsvis minskar suget efter a?

I dag skriver jag på en dator där bokstaven ä funkar. Härligt! äääääÄÄÄÄÄ.

Svagis: Du anar inte hur bra det känns att kunna dela livserfarenhet med dig och andra. Jag är lika förbannad som du på hur det har varit. Hade jag kunnat leva om mitt äktenskap..... Nej det kan jag ju inte. Däremot kan du och jag ta hand om oss själva och varandra nu. Precis som vi gör med våra nykterhetslöften. Kan dock känna en stor sorg över att det i detta nu finns "nya" mammor som är där vi var en gång p.g.a. bristande samhällsstöd för NPF-barnen. Mycket sorgligt att tänka på...

Nu blir det en kopp te till. Jag ska vara nykter i dag. Julen ska bort. Jag har satt upp mål i små steg för borttagandet så att jag inte blir besviken på mig själv om inte allt händer som det gjorde tidigare.

Kram till er som läser!

Charlie70

Jo, det här med att inte dricka under sjukskrivning. Jag glömde en grej. Under våren förra året var jag på VC för utmattning. Fick frågor om min alkoholkonsumtion. Jag svarade att jag dricker mer än jag vill. B-Peth togs och visade på 0.5. Efter det bestämde jag mig för att "aldrig" köpa hem något till mig själv igen. Bara dricka i sällskap. Nytt B-Peth togs måndagen efter midsommar. Då hade jag ändå druckit ensam under midsommar, trots löftet till mig själv. B-Peth visade 0.3. SUCK! Så, kändes det då. Jag tänkte att jag får dra åt tumskruvarna ytterligare. Så, när jag slutligen blev heltidssjukskriven under tre veckor tänkte jag att nykterhet är i alla fall det jag kan ge mig under dessa veckor. Det var inga problem då. Å andra sidan hade jag inte lovat mig själv att aldrig mer dricka. Det är den stora skillnaden mot i dag. I dag vet jag att jag är alkoholist. Jag ska inte dricka. Mina barn ska inte lida pga av min sjukdom. Inte jag heller för den delen.

Håller på att städa ut julen. Nästa steg är att slänga ut julgranen. Våra två befjädrade typer här hemma vägrar dock att gå in i sin bur så jag får vänta med det till de blir hungriga igen.

svagis

Jag gillar dig så mycket :) Har också en figur som Muminpappa :) en mage som hänger ner framtill :) Men under de 15 dgr jag inte har druckit någon A så har jag minskat nästan 4 kg på vågen, från 94 till 90,3! Jag är bara 160 cm så det är minst 20 kg mer än vad jag trivs med. Men men, jag tar det med ro och tänker inte sjukskriva mig för fetma :-D Nej jag bara skojade nu, jag tror att jag kommer gå ner till ca 80 kg när jag inte dricker för det gjorde jag 2018 när jag inte drack på ca 8 månader. Sen är det bara 10 kg till så är jag nere på 70 kg och då är jag supernöjd med min vikt. Det får ta sin tid. Men jag gillar inte godis så jag tycker inte att jag har ersatt alkoholen med något särskilt än så länge. Dricker bara vatten och té i mängder.

Jag har planer på att börja gå till badhuset för jag gillar att simma (iaf typ 200 m) och basta. Har redan använt mitt friskvårdsbidrag till ett årskort där men inte kommit iväg en enda gång än...så det blir en liten försiktig plan utan några som helst prestationskrav. Gillar också att cykla men har inte velat skaffa elcykel för jag har en mountainbike som jag gillar. Problemet är bara att jag inte vågar ha den utomhus där jag bor och cykelrummet är överfullt så jag har den i mitt förråd på 3:e vån och kan inte bära den upp och ned (ingen hiss) så har inte cyklat på 2 år nu. Försökte säga ifrån till hyresvärden men tappade orken :(

Jag har inte heller druckit idag. Kommer att somna nykter och vakna nykter och då är det Dag 16 :) Var på AA-möte imorse och blev irriterad men skriver om det i min egen tråd.
Kram
svagis

uddda

Hej Charlie! Efter att du hittade till mig gick jag in o läste lite hos dig! Himla bra av dig att du siktar på nyktert liv, vi alla med problem vet mkt väl hur det är att sluta o att det INTE i slutändan funkar att dricka "lite" eller bara ibland. Men din story var ej vad jag trodde den skulle bara efter kommentarer hos mig, inget ont alltså! Men jaa, jag reagaerade lite på det ni skrev om att allt ni upplever från "föräldrar" sidan. Förstår varför ni undrar om exempel papporna, ni flesta här inne just verkar mer verkar vara mammor. Men jag är varken en mamma eller pappa, jag hade en pappa som va alkolist, även farfar. Har en syster o mor med problem dem aldrig kommer erkänna. Men har mer eller mindre aldrig växt upp med någon av dem. Jag idag är 31 (februari) haft alkoholberoende sedan jag va 11år även droger (3år drog fri nu) men ja jag har adhd, autism, tvång. Långtids sjukskriven för deprition o ångest. Går på medicin, fått diagnoser i vuxen ålder o är ett såkallat institutionsbarn. Men vill kanske skriva här nu för att faktiskt komma in som en annan sida av alla våra storys. Jag är barnet i denna tråd känns det som o så så många gånger min mor bland annat haft mig som en "orsak" till att dricka, röka eller bete sig på ett visst sett vill jag ej ska va okej, därför vill jag säga utan att ni ska tro jag gör detta för peka finger eller annat utan jag skriver för att vi ska kunna hjälpa varandra, för det är la därför lite vi är här? Dela våra storys, öppna oss o stötta o peppa varandra?

svagis

Nu blir det ännu bättre när du kommer in i diskussionen Uddda :) Tack för att du vågar ifrågasätta lite!
Du skriver "Jag är barnet i denna tråd känns det som o så så många gånger min mor bland annat haft mig som en "orsak" till att dricka, röka eller bete sig på ett visst sett vill jag ej ska va okej" - jag håller helt med dig där. Om min vuxna dotter skulle läsa att jag "skyller" min alkoholism på hennes funktionshinder så skulle hon bli heligt förbannad.

MEN om man är förälder, måste gå på en massa möten med olika instanser där man dessutom blir ifrågasatt hela tiden, utredd av myndigheter osv. så tappar man självförtroendet bit för bit. När självförtroendet minskar eller försvinner blir man mer sårbar för sina svaga sidor, socialt arv och ohälsa. I mitt fall har jag beroendesjukdom i släkten, flera alkoholister (pappa, morbror söp ihjäl sig, morfar) och för mig blev alkoholen en flyktväg från mina känslor av mindervärde som förälder.

Så jag ser det mer som att livets omständigheter + socialt och genetiskt arv = gjorde att min alkoholism utvecklade sig i 35-årsåldern. Alltså INTE barnets fel utan omständigheter som livet erbjuder och som jag inte kunde hantera så bra. Detta hjälper mig att lyfta en del av skuldkänslorna från mina axlar.

Hoppas du förstår att vi inte menar att lägga skuld på barnet, däremot har vi diskuterat varför mammorna är de som drar tyngsta lasset! Det tycker jag är fel.
Skriv mer om du orkar <3
Kram

Charlie70

Jag kan inte annat än att skriva under på allt svagis skriver ovan. Det har varit ungefär samma sak för mig med undantaget att jag byter "dåligt självförtroende" mot "otillräcklighet". Den känslan lever jag ständigt med. Att vara Otillräcklig för både NPF-barnet och det andra barnet. Jag pratar gärna vidare med dig här om dina upplevelser, Uddda.

Dag 13 i dag. Sitter här med mitt te som vanligt. I dag ska jag vara nykter. Har sovit gott. Lite piggare i dag än de andra dagarna. Ledigheten kanske börjar ge resultat trots allt?

svagis

Bra att du påminner om att detta faktiskt är DIN tråd :-D Jag kände att jag kidnappade den lite där :) Ibland bara tangenterna dansar iväg när en blir engagerad i en fråga.
Kram

Charlie70

Min barnvecka. Fröken NPF är alltså här. Hennes autism har på ett väldigt tydligt sätt utvecklats negativt sedan vi skilde oss. Tidigare hade vi ett socialt liv. Kunde bjuda hem andra familjer på middag, eller vi gick till dem. Nu. Ingenting. Det går inte att bjuda hem någon de veckorna hon är hos mig. Att gå bort är i princip omöjligt med mycket få undantag. Att ens komma utanför lägenheten är ovanligt. Hon kan inte åka tunnelbana längre. Det luktar och låter för mycket. Bil har vi ingen längre. Hon kan åka bak på min cykel kortare sträckor (även om det är olagligt, är det så vi löser vissa transporter). Får inte med henne till den lokala simhallen trots att hon alltid har älskat att bada och är ett riktigt vattendjur. I dag föreslog jag en kortare gemensam promenad till julgransåtervinningen, men nej. I julhelgen kom vi i väg på bio i varje fall. Frost 2 lockade. Vi fick ta taxi fram och tillbaka då tunnelbanan inte var och tänka på. Läget som det ser ut nuförtiden är inte kul helt enkelt. Jag har inga stora krav, men att komma utanför lägenheten på en promenad eller vad som helst en gång om dagen gör i varje fall mig gott. Hon har epilepsi så jag lämnar henne absolut inte ensam. I dag har hon suttit och spelat Roblox sedan hon steg upp i morse. Jag och storebror försöker bistå så mycket vi kan så att hon kommer vidare i sitt spel så som hon tänker sig. För en stund sedan fick jag ett psykbryt. Det har varit skrik och frustration över detta spel mer eller mindre hela dagen. Nu orkade jag inte lyssna på detta längre. Höjde tyvärr rösten. Jag ville att hon skulle sluta spela och titta på film i stället. Nu gör hon det.
Min poäng: Det finns en underliggande tristess i detta liv jag lever varannan vecka. Ett glas rött hade lyft läget för min del. Men, det ska jag ju inte ta. Så är livet nu och jag har min övertygelse i mig. Storebror ska inte se mig en gång till som det vrak jag var för bara ett par veckor sedan. Alldeles snart ska vi natta. Då börjar den sedvanliga kampen om tandborst och pyjamas. Inte kul. Vi har funnit våra former, men de innebär att jag behöver ha enorma mängder tålamod.

svagis

Det där är något jag känner igen mycket väl....just att behöva anpassa sitt eget liv så mycket pga autism hos sitt barn är väldigt tufft. Jag minns att jag kunde umgås med väninnor hemma fram tills min dotter blev 8-9 år...sen krävde hon så mycket av min uppmärksamhet ideligen att alla samtal hackades sönder och mina väninnor tittade medlidsamt på mig och varandra. Än idag är det svårt för dottern om hon måste dela min uppmärksamhet med någon annan t.ex. sin storebror.

Min tillflykt blev min dator och Internet där jag pratade med andra och förberedde den barnfria veckans aktiviteter, dejter osv. Men just under barnveckan är det inte mycket man kan få till. Bra i alla fall att det fortfarande finns aktiviteter hon kan tänka sig, bion som du berättade om t.ex. Försök hitta ett par tre aktiviteter som hon inte kan motstå och så "nöter du in" dem till en vana. Min dotter älskar djur och därför kunde vi oftast besöka Zoo-butiker och andra ställen där hon kunde titta på djur. Men än idag lever hon väldigt isolerat i sin lägenhet, så tristessen och vanmakten över hennes kringskurna liv är något jag har fått vänja mig vid, nu som nykter då. Faktum är att jag nog har förlikat mig med verkligheten - min dotter har funktionshinder och psykisk ohälsa så hon lever inte som de flesta andra t.ex. sin storebror.

När hon spelar Roblox, och du inte behöver hjälpa henne, så tycker jag du ska försöka göra sånt som du gillar, fast i hemmet då. Jag kom på att jag kunde pyssla med mitt eget utseende, fixa naglarna, färga ögonbryn osv. för då blev jag även lite gladare när jag såg mig själv i spegeln också :) Inte så spirituellt kanske men kanske har det lite effekt på ens eget mående. En kopp té bredvid kanske?

Äh har inga bättre förslag. MEN DU är ju fantastisk som väljer nykterhet igen och igen och igen - det är ju den bästa presenten du kan ge dig själv!
Idag har jag också varit nykter och ska nu gå och lägga mig.
Kram

Charlie70

Det kanske är så att 8-9 år kan vara en brytpunkt för dessa barn (och sedermera vuxna). Jag har funderat mycket på hur vårt liv skulle se ut om vi inte hade skilt oss. Är det skilsmässan som är orsaken till hennes isolering eller är det en del av den tragiska utvecklingen när man har autism? Hon har älskat att bada. Hon har älskat 4H. Spela minigolf. Men, det är precis som att det har blivit en enorm tröskel för henne att bara ta sig ur lägenheten. Jo, förresten. I går ville hon baka (det gillar hon och det gör vi ofta). Då kunde vi raskt promenera tillsammans till ICA för handling till baket. Då var hon taggad.
Jadu, svagis. Jag är inte mycket för att fixa med mig själv faktiskt. Mitt enda fix har varit regelbunden motion. Längtar till den dagen jag kommer tillbaka till den. På tisdag kväll får jag lite avlösning här hemma. Då drar jag till simhallen :-)

MondayMorning

Jag tar verkligen illa upp när ni skriver om era "NPF-barn" och Fröken NPF. Jag förstår hur du menar men det låter väldigt fel. Det är ett barn med en funktionsnedsättning eller sjukdom. Ett barn med en NPF diagnos. En fröken med en NPF diagnos. Diagnosen är inte barnens identitet lika lite som alkoholism är våran. Om ert barn hade suttit i rullstol hade ni då kallat det mitt rullstols-barn eller Fröken Rullstol?

Jag ber om ursäkt att jag reagerar och antagligen trampar jag rejält på era fötter nu.
Men jag blir riktigt ledsen när jag läser att ni uttrycker er så om era barn.

MM

Charlie70

Jag förstår nu när du skriver att man kan ta illa upp av hur jag uttryckt mig. Det var inte meningen.
Ett försök till förklaring från min sida kommer här: 1. Jag skulle aldrig uttrycka mig på det sättet IRL. Varför inte? 2. Jag känner ett oerhört stort behov av att på något sätt separera mig själv, mitt eget jag, från min dotter i projektet vara nykter. Som jag tror jag är inne på i ett tidigare inlägg så har vi två levt så nära varandra i snart 12 år så att jag emellanåt känt att jag också har hennes diagnoser. Jag har liksom dragits in i hennes tempo på ett sätt som inte varit bra för mig. Svagis nämnde då ordet medberoende och jag tänker att det är nog precis så. Behöver hitta mig själv i detta.

Om jag uppfattas som att jag uttryckt mig klumpigt, ber jag om ursäkt för det! Jag har i själva verket självklart största respekt för alla med olika funktionshinder. Har arbetat lite kort inom området också innan jag utbildade mig till något helt annat. /Charlie

svagis

Precis som Charlie skriver så finns ett behov (härinne i vår anonyma dialog) av att skapa distans till barnet med diagnoser för att bättre kunna få syn på sig själv i sin strävan efter nykterhet. Ett sätt att skapa den distansen är att benämna barnet så som vi har gjort i våra inlägg. Ingen av oss menar något illa mot våra barn eller mot någon annan med diagnoser förstås. Det blir snarare så att språket blir ett verktyg för oss att kunna prata om, och distansera oss ifrån vår vardag för att få syn på oss själva.

Förlåt till er som tar illa upp men det är ingen lätt sak att bena i....det finns egentligen ingen annanstans där det är ok att prata som vi gör här...
svagis

MondayMorning

Jag förstår absolut att ni inte menar illa. Och att ni behöver distans. Jag var själv ett "damp - barn". Numera vuxen med en diagnos.. ADHD. Om vi inte lär oss att inte ta bort den inställningen - så kommer det aldrig en förändring i samhället. Det är ingen skillnad att det är på nätet.

svagis

Vill bara säga en sak till MM - när jag skriver i forum här så är jag ENBART ute efter att skapa en förändring för mig själv och de andra olyckliga alkoholister som jag pratar med härinne. Du skriver:
"så kommer det aldrig en förändring i samhället. Det är ingen skillnad att det är på nätet."

Att skapa förändring i samhället är något helt annat, och där kämpar nog både jag och Charlie för våra barn, som de lejonhonor man måste bli för att få stöd!! Precis som Uddda som skrev tidigare i Charlies tråd så har du barnets perspektiv och känner dig ansatt och kränkt av vad vi skriver. Men vi vill ju prata om vårt perspektiv med varandra! För att söka stöd i varandras berättelser, eftersom man är lika ensam som förälder till ett barn med diagnoser, vare sig det är rörelsehinder eller hjärtsjukdom eller NPF. Det vore kanske bättre om du och Uddda pratar om hur ni har upplevt er uppväxt som barn med diagnoser - mer givande för er.

Jag kämpar faktiskt för min rätt att få uttrycka mina känslor och möta förståelse för de motstridiga känslor som finns inombords - i ETT ENDA SYFTE, att kunna hålla mig NYKTER.

Lennis

Det handlar inte om att tycka om eller inte tycka om sitt barn. Om det är något vi gör är det att vi älskar våra barn så fruktansvärt mycket annars skulle vi inte orkat o inte gått på så hårt och stångat oss blodiga som vi gjort i alla strider för o med barnet. Om inte vi fört deras talan vem skulle då gjort det? Ingen. Det vi förundras över är att vi är många mammor som dragit en stor del av lasset. Inte heller är det sällan (har läst flera) som slutat i skilsmässa för att förhållandet inte klarat av allt. Det handlar inte heller om barnet det handlar om att vi vuxna inte klarade av att hantera det tillsammans. Skulle situationen varit annorlunda om vi då inte fått ett barn med en ”diagnos”? Kanske kanske inte men spelar det någon roll? Nej egentligen inte - jag skulle valt mitt barn tio gånger av tio!
Men det vi försöker diskutera är hur jobbigt o slitigt det kan vara att hela tiden ligga steget före att hela tiden vara på tå 24/7 det är ingen barnlek. Vi är säkert medberoende till våra barn (fast vi inte vill ta till oss eller säga det så). Det är ok att diskutera att man är medberoende till någon med alkoholproblem men inte att vara medberoende eller försöka förstå sitt förhållande till sitt barn? Vi försöker förstå varför vi hanterat det på det viset vi gjort genom att dricka - för att få lugn o ro i hjärnan ett tag. Fel sätt absolut det vet vi alla men vi försöker också lära oss att göra det på rätt sätt - kanske tipsa varandra om hur vi hanterar saker utan att gå under. På habiliteringen på
Adhd center på en kurs sa dom - om ni undrar varför ni är så trötta eller känner er trötta i förhållande till andra föräldrar? Ni behöver inte undra längre. Det blev ett uppvaknande för mig - jag hade inte fattat bara känt mig trött...väldigt trött...
Vi är inte alls ute efter att diskutera något dåligt om adhd eller andra diagnoser vi om några vet precis vad det handlar om o jobbar dagligen för att förändra attityden (om det finns en sån - eller om vi stöter på det). Vi behöver ventilera för att orka vara de bästa föräldrarna för våra barn 24/7 o ett är säkert kämpar det gör vi bannemej! Om någon tolkar våra inlägg fel är det inte alls meningen vi diskuterar föräldrarna som finns bakom o stöttar kämpar uppmuntrar strider bredvid o med hela tiden ? Hur orkar vi? Vi har inget val! Styrkekramar till oss som kämpar! Både vi o våra barn!

Charlie70

Jag känner mig villrådig MondayMorning. Livet med mitt barn är en viktig trigger för min alkoholism som jag behöver bearbeta. Jag trodde att jag skulle kunna skriva om det här, men nu tänker jag att det kanske inte är en så god ide. Inte min mening att andra ska må dåligt av mina texter. Är det möjligt för dig att inte läsa min tråd? Om jag inte kan skriva om mitt liv här faller poängen för mig. Då får jag finna andra vägar.

Svagis och Lennis: Jag stöder det ni skriver. Så är det för mig också.

PimPim

...nu har jag läst denna konversation några gånger och att leva med barn som har diagnoser är energikrävande då man 24/7 tassar på äggskal för att hålla konflikterna borta, en ständig anspänning som jag vet fick mig att gå på vinet för att koppla av och fly in i min egen värld, men denna situation jag lever i med alla dessa anpassningar för att det inte ska bli kaos hemma är ju givetvis inte den enda orsaken. Men det är ren fakta till att bara vilja försvinna. Tyvärr har jag på senare år insett att med vin i kroppen förstärks bara känslorna av att det är mer kaos emellanåt än vad det egentligen är...
Mina barn har diagnoser, dessa är ärftliga och även om jag inte fått det på papper vet ju jag om att en hel del kommer från mig med. Jag är bara omgiven av diagnoser både hemma och på jobbet och jag har lärt mig anpassningarna väl, just för att jag förstår dem, jag kan sätta mig in i deras tankesätt och lärt mig tänka hur de tänker. Med min kvast sopar jag rent och förbereder mig på allt som kan hända och har alltid en plan B,C, D och till och med E.

Alkoholen har tyvärr även blivit min självmedicinering har jag förstått de senaste åren. Tidigare var det socker och även sex.
Rätta mig om jag har fel, kan det vara en slags självmedicinering för er också?
Kanske ska man genomgå en utredning och få medicin som funkar? Ja då måste man först och främst vara drogfri även från alkohol för att få sin medicin.
Kram PimPim?

svagis

1. självmedicinering mot ångest
2. flykt från en inrutad och trist vardag
3. stänga av min hyperaktiva hjärna en stund

Så du har helt rätt PimPim - visst är det självmedicinering, i mitt fall absolut.
svagis