Senaste kommentarerna i forumet

på riktigt och kan känna tillförsikt. Det enda jag inte går igång på är vädret det känns blött, grått, grått. Men inget annat att vänta vi är ju inne i november. Veckor och dagar går så fort nu tycker jag. Har mycket att jobba igen men det får ordna sig med det. Kanske är det inte så bra att ta till antidepp har aldrig gjort det innan. Men tydligen funkar det bra på mig just nu. Misstänker att jag får ta till det ca i ett år sa läkaren. Var inne på nätet och läste om den medecinen ihop med alkohol och det var ingen bra kombination. Varför jag nu gjorde det vet jag inte själv. Stärkte mig i min nykterhet i alla fall. Tittade på Historieätarna i går kväll och man säga att det söps friskt på 1800-talet i Sverige. Det var brännvin tlll allt inte konstigt att dom dog som flugor. Julen närmar sig och den ska bli stillsam. Vi funderar på att dra iväg till ett Gästgiveri två nätter med julbord och hela köret. Får se hur det blir med det, men just på det stället var hundar välkomna. Känner nu att jag inte alls förknippar jul med snaps julöl och grogg framåt nattkröken.
Är glad att ni finns här känns mycket tryggt
Fin dag till alla Konstnären

Källan till problemet är inte ni heller,det är alkoholen och vad den gör med er.Och vilka känslostormar den sätter igång i oss.Ni kan trösta er med vad hon på beroendecentrum sa när jag bedyrade vilken fin man mitt ex egentligen var.-Jag har jobbar här länge och jag har ännu inte träffat en missbrukare som inte är en fin människa :)

Körde grejer hela helgen samt bar in en pall pellets in och ned i vedförrådet. Nu har jag på köpet blivit lite småkrasslig med förkylning, halsont och feber. Kul nu när man har som mest att fixa med. Plockar upp, packar upp men det är fan kartonger överallt.

Och håll fast vid den.
Jag tänker att du har glädje av att uttrycka dig i skrift och att det gör gott.

Jag tyckte du skrev så tydligt om slottet att du ville prata, inte äta piller. Fick du inte prata? Har du någon samtalskontakt ?

Sen, när man mår som sämst, har man ju inte krafter att skaffa saker, varken nya vanor eller samtalsterapeuter.

Jag är jätterädd. Att jag ska börja må så dåligt att jag inte kan jobba (ej så realistiskt just nu). Är rädd att min mamma ska dö, hon är min bästa vän.
Är rädd för att inte någon ska vilja vara med mig.
Är rädd för att gå upp i vikt så mycket att jag blir oformlig o okvinnlig och drunknar i självförakt.
Lite rädd för att fortsätta dricka, och att alkoholen blir så stark att jag börjar dricka före jobbet/dricka mig berusad offentligt/hamna på parkbänken, bildligt eller bokstavligt.

Önskar ibland att någon kunde låsa in mig ett år, bestämma över min mat o träning o nykterhet å sen släppa ut en smärt, vältränad o nykter Meredith. Jag har ändå inget liv. Jo det har jag men ibland känns det så.

... är en frestelse för god att avstå.

Du gör det bra. Tuffar på. Strålande utfört uppdrag. Utropstecken! :)

Här hemma på mitt nattduksbord ligger nu Den lille vännen, Den hemliga historien, Steglitsan och fyra böcker av Cecilia Samartin.

Insåg precis att min andra vita period (första 4 v andra 5 v) avslutas idag tisdag. Jag är så glad, tacksam och oerhört stolt. Klart det inte ska förstöras nu. Mot nyår, då skålar vi i en riktigt god mustig alkoholfri dryck med bubblor.

Måste sluta be om ursäkt för att jag inte dricker. Inte att jag gör det uttryckligen men det är ändå urskuldande. Som att jag förutsätter att människor inte vill umgås med mig när jag inte dricker. Är det så jag sett på mig själv i alla år? Som en person som bara är värd att umgås med när det är fest och kalas? Gång på gång blir jag ju motbevisad, människor vill ju umgås med mig ändå. Att jag inte dricker är inget att orda om. Om inte annat så ska JAG i alla fall inte låta det vara något som någon annan ska ha synpunkter på. I alla fall så berättade jag för väninnan som jag reser bort med att jag inte kommer dricka. Hennes reaktion? "Jahopp, då kommer vi komma upp tidigt och kunna göra mycket av dagen. Jag kommer kanske ta ett litet glas till middagen".

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag inte känner mig superduperstark i min avhållsamhet just nu. Det blir som sagt ett eldprov. Men jag ska inte dricka. Punkt.

Det står träning på schemat. Minst varannan dag. Inga stora prylar men det sker på ett gym. Nu har jag fått nog av att alkoholfriheten inte känns så fri längre. Och fortfarande är jag inte redo för nåt lattjolajban på spiknyktra boliner. Vad är då smartare än att plöja ner sin rastlöshet i kroppsvård av det energetiska slaget? (Finns det ett sånt ord, förresten, energetisk?)

Over and out.

Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit dessa rader: "Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så? Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort."

Och precis som du tycker jag att det här förbannade ältandet är skitjobbigt. Som att sitta fast i en centrifug med högsta varvtal.

Vi får på nåt sätt hitta den här vägen där vi slappnar av, avdramatiserar och hittar tillit till att vi är fullt dugliga varelser. Inga ufon. Ja, möjligen överjordiskt underbara.

Stor kram!

/L

Man kan ju faktiskt dricka med måtta. Problemet med oss är att just måtta kan bli omåttligt också och vi vet inte när. Om du nu var salongsberusad så kanske du inte ska vara så ond mot dig själv. Förstår dock din känsla när man ställer upp mål som man sedan medvetet bryter.

Att söka hjälp även om källan till problemet inte är du.

Vad klokt du skrev till mig, tack.
Ja, jag känner mig naken.
Jag fick plötsligt panik,
jag har ingen koll på exakt vad jag har skrivit i min tråd, jag vet bara att det är sådant jag aldrig säger till någon.

Jag låter aldrig någon lära känna mig, jag flyr och nu står plötsligt allt här och smutsar ner mig och gör mig patetisk, lortig, galen, dålig, äcklig, fånig, fjantig, hopplös, dålig, dålig, dålig, ful, naken,patetisk, vidrig, äcklig, förvirrad.

Jag vill "få bort" det, jag vill inte synas, beröra eller förstöra något endaste på hela jordklotet det är bara som att jag vill förklara för hela världen och jag är rädd.

Det var otäckt i Slottet och jag känner mig så jävla dålig som hamnade där.
Jag är rädd.

Brukar du känna dig rädd?

Kram Ebba

du är en bra människa, men inte Messias! Du kan inte ta på dig allt vad andra behöver genomlida. Du behöver inte dra i någon handbroms, för det finns inga andra på bussen utom du i det här avseendet.
Kram
Fenix

Jag håller med dig. Precis så känner jag oxå. Det är så svårt att veta. Skickar dig styrka. Kramar

Lena: Absolut, jag tror på att fokusera på andra saker. Tyvärr så har jag druckit i helgen då jag varit på resa, och jag hade nog undermedvetet tänkt att jag skulle dricka då. Det fanns sociala förväntningar och jag hade inte satt upp garden. Otroligt dåligt samvete för det nu, det som började så bombastiskt i den här tråden har ju bara blivit ett bevis för hur patetiskt dålig kontroll jag har på mitt drickande.

Men - jag är kvar här. Och jag ger absolut inte upp. Det är nya tag imorgon! Det är en process, där jag pratar mycket med mina vänner och verkligen försöker se mitt beteende för vad det är. Jag måste montera ner alla rationaliseringsmurar ("Det är rocknroll", "alla andra...", "inte så farligt...") och bara ha den nakna sanningen kvar.

Det är sjukt bra att ha det här forumet att skriva av sig i. Jag får be om ursäkt för att det är lite navelskådande.

... Av mig. Klart att det är ledsamt också.

Önskar styrka till dig, Berra. Det kom kanske inte heller fram ur min förra text.

Jag tycker iaf att det är ledsamt att stå bredvid någon som sörjer, å inte veta vad man ska säga....

Tack för din omtanke, Muränan.
Just nu lugn o trygg. Tidigare idag superstressad och rädd. Sprang 10 km i regnet på mina kära stigar i skogen som börjar bli leriga nu. På min runda möte jag två fd. Arbetskamrater som också var ute o sprang. Vi stannade snabbt och slängde ur oss några fraser innan vi fortsatte igen åt varsitt håll. Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så?
Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort.
Jag har en tendens till att fastna i små detaljer och vill alltid försöka göra allt, precis allt lite bättre.
Det är så in i helvete jobbigt att inte kunna släppa alla dessa små oviktiga saker. Jag är samtidigt rätt grym på att se helheten i stora saker och får väldigt mycket gjort men kan som sagt gå och älta småskit i evigheter.
Jag är impulsiv, kanske inte lika impulsiv som Tobias i " Morran och Tobias" om någon sett den serien på SVT flow?
Nä, det är överdrivet men lite åt det hållet. Kan hålla på med tre grejer samtidigt och det är ju jobbigt i sig men jag reder alltid ut det.
Jag vet att alkoholen fungerat som en ångestdämpare för mig. Självmedicinering med väldigt dåligt resultat.
Skönt först, sedan pest dagen efter.
Jag är inne i en period då det skaver i själen och jag finner inte ro riktigt.
Vet inte vart jag är på väg men längtar efter någon slags händelse, förändring, harmoni.

Jag var ett barn som ständigt blev utsatt för kränkningar och övergrepp. Det har inte gjort att jag slutat älska min mor, men troligen slutade jag älska mig själv ganska tidigt.
Vad jag vet idag är att alkohol inte hjälper mot något.
Sköt om er.
Kram LillPer

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Toppen att du hittat hit och har bestämt dig. Det var väldigt bra av dig att sätta ner foten och dra en gräns mot översittaren på jobbet! Bra där Fjonkan, det gillar jag.
Ingen ska få sätta sig på dig. Sen blev jag rörd och imponerad av ditt raka besked till vännerna. Att du flydde upp till barnen förstår jag mycket väl. Gott att du vågade komma ner senare. Det är alltid värst i början. Din insikt över hur mycket plats A har tagit i ditt liv blir oftast ett brutalt uppvaknande och för egen del är jag fortsatt häpen och förundrad över mitt tidigare liv och beteende.
Sådana mängder och vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Givetvis på helger och resor i första hand.
Vi vet både du o jag att det sabbar så många dagar och vår kropp o själ mår skit av det!
Du fixar detta, jag skickar en stor bamsekram med kraft o glädje till dig.
Lillper

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Håller helt med dig, SL!

Och fortsätt fundera över hur du förklarar.
Jag funderar på ett "jag är så känslig, mår så lätt dåligt av alkohol, och jag behöver verkligen mina krafter nu den här stressiga perioden" oj,vad lång o omständlig den blev...