Senaste kommentarerna i forumet

Blir så glad av att läsa!
Och jag tänker att du verkar ha magkänslan - som mt skriver så har de flesta en otrolig oro när de ska berätta om en så stor förändring, men jag tänker att du verkar också känna att det är rätt beslut.
Jag vet att barnen får en att änka och agera på andra sätt, men detta är viktigt både för dig och för henne - att du visar att du inte accepterar vad som helst och att du väljer att göra saker som är bra för dig, och för henne, och det kommer ge henne vägledning i framtiden. Ni kommer säkert också kunna prata om det när ni får lite distans...

Den andra mannen - jag förstår dig, det. Är ju sån lycka att få känna den där känslan... För mig har det varit ovärderligt att få mina snart 18 månaders självständighet, tid att hitta mig, känna vad jag känner, stärka mig och allt, men gör som du känner känns gott!!
Stor kram!!

.... väldigt mycket!!

Jag kommer allt mer iordning, och tänkespråk. Alla fina, stöttande saker du skrivit till mig. Hoppas att du har någon som stöttar dig så nu!

Skriv ner ad, bara så vi vet att du finns där någonstans...
Kram

Det är det som är så bra med ett forum, det går att skriva om och om igen! Och förm ig var det också så att jag många gånger inte orkade läsa det jag skrivit tidigare...

Jag har kanske skrivit det tidigare, men jag tänker ofta på att "man är aldrig så kär dom när det är på väg att ta slut"- det spelar ingen roll om man är på väg att sluta på ett jobb, om man ska flytta från en stad till en annan, eller om man är på väg att lämna sin partner - plötsligt ser man bara allt det fina, det bra som man nu inte längre kommer att ha kvar. Det hände mig många gånger när jag började på allvar inse att jag nog ville lämna exet, i själva separationen och under ganska lång tid därefter. Det är så lätt att bara tänka på det som man inte längre kommer att ha, men som du själv skriver så skulle det nog inte dröja länge innan ni var tillbaka i gamla hjulspår om du flyttade tillbaka...
Men jag förstår dig - det är tungt att känna att man själv ska dra lasset med att besluta om separation, köra på med bodelning och allt det där - men jag kan tänkas ig att du en dag känner som jag: stolthets ch lycka över att du faktiskt lämnade, att du inte accepterade saker som de var, att du valde att försöka göra ditt och barnens liv bättre! Det tar tids ch det är inte lycka varje dag, men ÅH, saker blir såååå mycket bättre!!

Du skriver att du har känslor för ditt ex men undrar om de räcker till, men jag undrar om det räcker för dig det han gör? Även om du har känslor för honom så kan ju inte de känslorna göra honom nykter/snäll/aktiv eller vad det nu än är man önskar... Tänker att du inte ska fastna i att "om jag älskar honom tillräckligt så kanske det går....", för du har ju redan kämpat så mycket, han behöver ju kämpa...
Stor sommarkram

Hej

Vad underbart och läsa ditt inlägg, även om det handlar om tråkiga saker såklart! Så skönt med nån som förstår en... Folk som inte har varit med om samma sak, tror att man överdriver! Har din mamma och Pappa jobb fortfarande? Hur mår din lillasyster idag? Jag tycker att du har varit stark som har dragit dig ur skiten!! Jag har brutit så många gånger med min mamma, senast var på julafton, då hon inte dök upp hemma hos oss utan gick till en bar. En månad efter det dyker hon upp utanför vår dörr, eftersom jag inte svarat när hon ringt, dum som jag är förlåter jag henne för hundrade gången. Jag har inte hopp om att hon ska bättra sig, jag har accepterat Hur hon är och försöker ha nån slags relation utefter det. Vi träffas endast onsdagar tillsammans med Mina barn hos oss. Det är en hyfsat säker dag, helgerna går inte, måndag fortfarande full/bakis. Onsdag är liksom säkraste dagen. Jag får inte ut något av dessa möten, utan gör det för hennes skull, så att hon ska träffa barnbarnen...men jag mår såklart inte bra av det. Jag mår alltid bäst när jag brutit... Saknar henne aldrig, sorgligt, men sant!! Vet ju såklart att jag inte behöver göra något för henne, hon lyfter ju inte ett finger för mig! Jag Vill bryta helt, men varför är det så svårt??

Är du nykterist eller vad har du för relation till alkoholen!?

Ja du har väl varit medberoende så det räcker, men snällt av dig att bry dig om din flickväns alkoholvanor! Vad jag har lärt mig under Mina år är att vissa människor kan dricka mer än andra, men vissa skulle alltid sätta familjen före alkoholen... Som min svärmor dricker I princip varje dag, för mycket! Men skulle aldrig välja alkoholen före hennes barn!

Stay strong!

Hur har det gått för dig Izzy? Jag har nog också förhoppningsvis bestämt mig för att skiljas nu. Det känns gott att ha bestämt sig. Vi har semester nu och det har varit mycket drickande. Han är full nästan varenda dag. Jag hatar honom när jag ser hans fulla uppsyn. Jag har nog också tappat alla känslor för min man, precis som du.
Precis som du har jag flera gånger sagt att jag inte kommer att orka leva med honom när han dricker. Vadå inte orkar, säger han bara då, Sedan är det precis som vanligt igen.
Min tanke är att jag ska säga att jag vill skiljas om några veckor. Jag ska resa bort med en väninna om ett par veckor och sedan är båda mina barn bortresta nu och jag vill att de ska vara hemma när jag säger detta. Jag har också pratat med min mans bror och hans sambo och känner verkligen att jag har deras fulla stöd om jag väljer skilsmässa.

Kanske just den här kvällen som det händer. Jag hoppas du har kraft att genomföra den förändring du vill och är värd!
Ang din dotter så är det nog bara sunt att hon visar sina känslor. Hennes sorg kommer vara en missbrukande pappa och inte en mamma som lämnade när det gått lite tid. Att föräldrar skiljer sig är trots allt ganska vanligt idag. Jag tror det är lätt att medvetet eller omedvetet "gömma sig" bakom sina barn för att slippa ta egna beslut som förälder. Med risk för att låta lite hård.
Det kanske är bra att den nya mannen bor på så långt avstånd för då har du också mycket egen tid. Njut av de fina känslorna han väcker i dig. Såklart har du rätt till ett privatliv som mamma och behöver inte dela med dig av allt till barnen. Jag minns att min pappa brukade säga "jag har faktiskt ett eget liv" ibland. En chock för mig som tonåring ( hur är de möjligt att de har ett liv utan mig) men så himla rätt ju, vi brukar skoja om det ibland nu jag och pappa :)
Kram till dig!

Tack Simbo och sköt om din nykterhet, nu ;-)
Ses!

Blir glad av livstecken från dig men tycker naturligtvis det är trist att du haft ett destruktivt liv på sistone. Vad fick dig att trilla dit? minns du det? Vad får det som får dig att längta efter dekadensen? Har det i mig en del också men undrar vad som fattas dig? Är det bedövning, lyckorus, släppa hämningar, smärta, sorg eller ensamhet som gnager?
Hur mår din kropp nu? Orkar du jobba? Vad gör dig glad och lugn förutom A?
Hoppas verkligen du stannar länge här och fortsätter din tidigare nykterhet.
Stora kramar från mig!

Starkt att komma tillbaka och berätta. Jag förstår hur svårt det är att börja om, men kämpa.

Jag är dålig på att läsa igenom mina tidigare inlägg och därför kanske jag skriver samma saker om och om igen.... Men jag behöver älta som det verkar- så med risk för repriser så måste jag nu skriva av mig lite igen.
Jag våndas varje dag- det känns så konstigt att bo på annat håll, att inte umgås med min familj i soffan framför tv'n på kvällarna. Jag vänder och vrider på mina funderingar om det är honom jag saknar eller om det är min familjekänsla jag saknar... Tror att det är min familj. Tänk om jag är dumvrång och "tror" att jag gör rätt- att jag blir så förblindad i min resa framåt att jag inte ser förändringarna som ev sker omkring mig. Tänk jag skulle bli lycklig av att flytta hem?? Vi har umgåtts en del de senaste dagarna- dock inte på ett fysiskt plan men gjort ett par utflykter tillsammans med barnen, dock tror jag att han tycker att det är jättejobbigt och det kanske vore bäst att inte träffas men jag tycker att det känns skönt i själen att kunna göra saker tillsammans och jag tror att barnen tycker att det är bra.....
Det börjar närma sig ett avgörande vad gäller huset... Juristen på banken började jobba igen i måndags och jag ska vänta ut min fd. sambo ett tag till för att se om han tar upp hus och lån.... Tror ju inte att han kommer att göra det utan det kommer att bli mitt ansvar och det känns så tungt att bära och allt blir då så definitivt. Kanske är det därför som jag börjar känna av småångest igen- för att det nu är dags för fas nr.2.
Varför ska det vara så svårt. Tänk om jag gör fel och sårar mina barn för livet!
Men mitt hjärta säger mig samtidigt att jag måste få prova mina vingar på ett annat ställe- måste få leva min dröm om ett eget boende där jag fått inreda efter eget tycke och smak. Får jag inte göra det så tror jag att jag kommer att fundera på det resten av mitt liv. Om jag flyttar tillbaka till huset så kommer vi inom en snar framtid att vara inne i samma ekorrhjul som de senare åren- jag vet det! Varför tvekar jag nu helt plötsligt? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till med trädgården i huset men jag har tyckt den senaste tiden att det är jobbigt att vara där- så har jag inte känt tidigare, bara några enstaka gånger när jag lämnat barnen. Kanske är det gör att huset är mitt men ändå inte mitt- halva min själ är kvar där genom barnen och mina saker. Mitt i allt tvivel så har jag känslor för min ex-sambo- men är det känslor som räcker till???

Jag åkte upp i söndags kväll för jag skulle jobba på måndagen. Och jag måste säga vistelsen här ensam, med meditation och yoga. Utevistelse. Och en massa bra litteratur som jag läst t ex "Kvinnor som älskar för mycket" - mycket bra och hög igenkänningsfaktor. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson bl a - bra påminnelse hur man ska få kontakt med sin själ och inre röst igen. Al-anons lilla blå bok - många bra påminnelser och slagord där som man kan hålla fast i när det blåser.
Jag kom hem och där låg han på soffan och sov och hade druckit whisky. Han skulle trappa ner... Hursomhelst kände mig lugn, precis som en del andra sagt här. För första gången gick jag inte igång och blev arg eller ledsen. Insåg att detta är hans ansvar, jag kan inget göra. Maktlös! Inte bara ett ord utan jag kände det.
Gick och jobbade på måndagen och på morgonen hade han otrolig ångest förstås, men jag sa bara: Ja den har du ju själv skapat, så det är klart du har det och måste genomlida den. Jag kan inte hjälpa dig.
Kom hem på måndagen och mådde ff bra och kunde känna lugnet mitt i kaoset och hålla mig utanför fast jag var mitt i det.
Dock hände nåt på tisdagen. Då gick jag in i mitt medberoende igen. Då började jag känna att så här kan vi inte ha det. Han var inne på sin 17:e dag. Jag började styra och sa: att nu kör jag upp dig till TNE, du behöver hjälp. Du fixar uppenbarligen inte detta själv. Du har försökt sluta i 14 dagar nu. Jag ringde de hade semesterstängt i vår stad och man fick åka till grannstaden. Han ville inte dit. Men han kunde komma till beroendemottagningen för bedömning och poliklinisk avgiftning. Lät ju jättebra! tyckte jag. Inte han. Nä han skulle inte dit han hade för mycket ångest. Ville försöka själv. Tog en Sobril han hade kvar sen tidigare. När jag kom hem igen på em så var han påverkad av alkohol och sobril. Jag blev galen! Arg och besviken och gav mig på honom verbalt. Lugnade ner mig och lagade lite mat. När vi ätit provade jag en annan taktik. Nu skulle han bara in och jag försökte tvinga med honom dit. Lyckades inte. Han ville inte, ville fixa detta själv. Jag blev arg och besviken - igen. Packade ihop och bestämde mig för att åka till landet igen direkt. Han somnade och jag väckte honom bara för att säga hej då. Då började han manipulera för att jag skulle stanna och han ville inte att det skulle vara så här osv. Jag blev ledsen. Besviken kanske främst på mig själv att jag vacklade. Bestämde mig för att stanna till dagen efter och försöka få honom till mottagningen då. Vi beslutade att gå ut i trädgården och rensa ogräs tillsammans. Han kammade till sig och var hyfsad. Sa jag tar en Sobril istället nu och försöker. Jättebra, tänkte jag. Väl ute i trädgården var jag sysselsatt på mitt håll och han på sitt. Han kom och lånade nycklarna för att hämta en skyffel. Efter en stund hörde jag honom inte. Blev misstänksam. Då hade han gått in och druckit öl. Han blev nu mycket påverkad och lutade som tornet i Pisa. Fullt sjå att få in honom och han rasade ihop på sängen. Jävla dåre och dricka ihop med Sobril. Han sov en stund och efter ett tag när jag tittade till honom tyckte jag han inte andades, men det gjorde han som tur var. Nåja han kom sig, men man blir mörkrädd. I nyktert tillstånd skulle han inte ens ta en huvudvärkstablett och skulle ju aldrig tänka sig att blanda tabletter och sprit.
Pratade med en kompis i telefon som undrade vad jag höll på med. Jag med. Sa till henne att jag vet att jag borde lämna honom nu. Men samtidigt känner jag att jag kanske kommer att ge honom en chans till i alla fall. Är du inte klok! sa hon. Nä jag vet. Det är bara att skjuta upp allt. Om 2-4 mån super han igen. Och då kanske han är av med jobbet också. Jo jag vet. Varför agerar men så här knasigt helt irrationellt och mot sitt eget bättre vetande. Det är nog det som får mig må så dåligt också. Tror också jag tänkte att om jag inte får iväg honom nu så tar det kanske 1-2 veckor till med supande och sen måste jag ändå vara den som ser till han kommer under vård.
Hursomhelst dagen därpå hade jag bestämt mig när jag klev upp. Vill han inte åka in idag så åker jag till landet. Jag sitter inte i stan i denna hetta med allt vad det innebär att inte kunna sova på natten av all ilska och besvikelse inombords, av att han luktar, acetonlikt denna gång och av att det är så himla varmt i lägenheten.
Bli frustrerad och besviken på honom. På mig själv. Jag frågade om jag skulle skjutsa in honom. Nej, jag vill inte, sa han. Jag vill fixa detta själv. Ok sa jag bara . Ditt beslut. Jag åker. Han ville få mig att stanna men jag åkte. Kändes bra. Kände lättnad direkt.
När jag pratade med honom på kvällen så hade han lyckats avstå alkohol hela dagen. T om duschat, rakat sig och varit och klippt sig. En ren bedrift i det tillstånd han var när jag åkte. Idag har han klarat sig hittills. Dag 2 som nykter. Full av ångest över vad han ställt till med - igen. Frågar sig hur han kan göra så här. Jag säger ingenting just nu. Behöver ju inte spä på hans ångest just nu. Vet inte om jag är beredd att slänga ut honom heller. Helt obegripligt! Varför tycker jag att det är ok att ha det så här. Blir rädd för mig själv. Vet ju också att gå länge i det här gör att känslorna avtrubbas och gränserna flyttas fram. Samtidigt så vill jag tro att han påbörjat sin väg mot nykterhet och jag inte vill ge honom dolkstöten just nu. På samma gång vet jag ju också att det kanske är han som ska göra jobbet ensam. Orkar jag stå bredvid i denna kamp? Vill jag? Har jag nån energi kvar till det? Orkar jag verkligen ett återfall till?
Jag säger han kan komma hit när han mår bättre. Men känner att jag vill inte vara i denna ångesten efter en period en gång till heller. Det han skapat får han ta hand om. Han är en vuxen man. Inte ett barn som måste tas om hand.

Och kämpa på själv. Känner igen det du skriver om att man också kan ta tillbaka nån eller gå in i det igen, mot sitt egna bättre vetande. När denna man och jag träffades så upplyste han mig ganska omgående att han hade alkoholproblem. Då var jag väl någorlunda sund och min första reaktion var att du är alkoholist och jag är medberoende - en ekvation som inte går ihop. Det var så fantastiskt att träffa dig och jag känner starkt för dig, men NEJ TACK! Vi kan tyvärr inte fortsätta träffas. Och så var det, jag var såå stolt över mig själv att jag handlat rätt för en gångs skull.
Men så efter en månad så hörde han av sig via mail och undrade om vi inte kunde umgås som vänner eftersom vi fått så fin kontakt direkt. Boom! Och så var jag fast och det var jag som var pådrivande i att gå från vänskap till ett förhållande. Som sagt man får hålla i sig i alla räcken som finns för man är sannerligen en fara för sig själv!
Nåväl 7 år senare är jag här och har syltat in mig i medberoendet igen. Väl medveten och jag jobbar med det och gör inte alla dumma saker men som sagt botad är jag långtifrån.
Kämpa på Ullabulla! Du fixar det! Vad du gör ring inte och ha beredskap för hur du ska agera om han mot förmodan ringer dig.

Det känns alltid så bra att läsa det du skriver till mig.
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, det känns bra att få bekräftat att jag inte tänker helt galet.
Får se vad som har hänt i mitt liv innan kvällen.
Jag är jätterädd men samtidigt vill jag att det ska bli ett slut på det här!!
Jag är inte van att ta beslut och så måste jag ta ett så stort beslut som kommer att livet kommer att förändras för flera människor förhoppningsvis till det bättre!
Kram

Jag har varit borta härifrån ett tag, och nu är det dags för mig att återvända. På gott och ont, och detta inlägg är tufft att skriva.

Dekadensen. I slutet på 2012 så gav jag mig in i dekadansens spår, tog helger och dagar, lika flummiga och ångestfyllda som tidigare, men på något sätt störde det mig inte. Jag levde på och drack rejält kanske en gång varannan månad.

Sedan började något som liknade en återupprepning av mitt tidigare liv. Jag påbörjade ett förhållande som inte gick bra, och istället för att göra slut så började jag istället längta efter, och planera, stunderna då jag kunde vara själv, de helger jag kunde dricka och göra vad jag ville.

Och precis som sist, när förhållandet tog slut för någon månad sen, då blev istället drickandet direkt extremt plågsamt, bara ångest, misstag och förlorade pengar.

Förra veckan blev en segdragen katastrof, drack 5 dagar av 7, gick på krogar, sov över i bilen där jag hade vin, och brände så mycket sparpengar att jag knappt kan tänka på det.

Och här jag nu igen. Dag 5.

Förlåt alla ni som jag bara övergav och inte berättade något för. :( Jag läser igenom allt som skrivits i tråden, om och om igen.

du närmar dig stunden för sanningens ögonblick, den stund när du ska tala klarspråk med familjen. Så klart du är fylld av bävan.... det tror jag alla, eller åtminstone de allra flesta är inför ett sånt steg. Att berätta för sina närmaste att livet kommer att förändras. Förändras mycket. Och det är du som står för avgörandet - men det är inte du som fört livet dit. Du har förstås varit delaktig i ert gemensamma liv men du är inte ansvarig. Inte för mer än din del.... och den jobbar du med så bra du kan! Du har försökt, du har tänkt & känt, du söker hjälp. Du har gjort och gör vad du kan, lita på det!

Beträffande dottern så måste hon få vara arg. Arg, besviken, ledsen, sorgsen.... hon äger rätten att känna alla sina känslor och det är fint om du kan ge henne utrymme att uttrycka dem MEN det betyder inte att du ska ändra ditt beslut - det är du som är vuxen och äger rätt och ansvar att besluta var dina krafter, din ork och din lust att leva som du haft det tar slut. Dottern har sitt liv framför sig och ska snart bestämma om sitt eget liv.

Och du ska inte skämmas över dina känslor för den andre mannen.... däremot kan jag förstås påminna om Barbro Hörbergs text om frusen flicka... Ta det lugnt. Jag blev frestad att skriva "fjärrförälskelse" som ett beskrivande ord. Njut av den, njut av att kunna känna varma goda känslor. Njut av allt gott du får men ge dig tid. Ta det lugnt. Du har resten av livet framför dig. Kramar / mt

Det känns skönt att jag har gjort det!!
Jag tyckte verkligen att det var jättejobbigt att göra det, men det gick bra.
Den som svarade hade inte riktigt koll på det men trodde att lägenheten var ledig.
De skulle ringa mig idag och tala om närmare.
Jag är så. Otroligt orolig för det här!!
Tänk om lägenheten nu är ledig, då måste jag ju tala om för familjen att jag ska kolla på den och att jag vill flytta!!
Det jag är mest rädd för är hur min yngsta dotter kommer att ta det. Lilla gumman, jag vill att hon ska ha det bra och jag tror att hon blir arg på mig.
Det bara snurrar i huvudet, hur det ska bli med allting.
Hur vi ska dela upp saker och hur det blir med det ekonomiska bl.a.
Nu ska jag vara ärlig, jag skäms att skriva det här men här kan man väl skriva allt?
Jag har fortfarande kontakt med mannen som jag berättade om förut, vi pratar och sms:ar varje dag. Det känns så otroligt bra med honom. Han är lugn ,trygg rolig,snygg och han är singel!'
Han säger att han kommer att vänta på mig. Jag tror inte att det är en tillfällig förälskelse, det här är något mer!!
Som jag skrev förut har vi bara träffats vid två tillfällen o han bor 80 mil från mig.
Nu är det så att han tänker komma hit nästa vecka och hälsa på en släkting och så vill han träffa mig.
Det var inte så här det var tänkt, jag skulle ju vara själv när jag har flyttat o försöka hitta mig själv igen!! Det hade säkert varit det bästa.
Men vad gör man när man känner så här för någon?
Han gör så att jag mår bra och det var så otroligt länet sen jag kände så.
Har också så dåligt samvete att jag blev tvungen att ljuga för min dotter när hon kom på mig att prata med honom, jag sa att jag pratade med min kompis.
Mår jättedåligt över det, brukar aldrig ljuga för mina barn:(
Är jag en hemsk människa?
Jag var bara tvungen att skriva ner mina tankar för allt snurrar för mig nu!!
Kram

Satt just och tittade på en bra engelsk deckare(Rebus), efter ha löst fallet slog han sig ner med en riktigt stor wiskey, fan vad skönt det såg ut. Men vet ju att jag inte klarar det.

Du är en fin stark människa som vågar vara ärlig och inte bara stryka medhårs.
Stor kram på dig.

jag minns dig så väl! Så bra att du söker dig tillbaka hit!

Det är länge sen du skrev här men du tipsade om din blogg och den har jag besökt emellanåt. Jag förstår så innerligt väl att du är trött på alkoholen i ditt liv. Trött på vad alkoholen gör med dig - hur den frestar, lurar och bedrar dig,hur den skadar relationen till din man och era barn och vad den gör med ditt liv. Jag är brutalt ärlig nu... men efter att ha läst och skrivit här länge och inte minst efter att ha deltagit i öppna AA-möten så tänker jag att din berättelse är en skrämmande illustration på en (av många) lycklig, framgångsrik kvinna i utförsbacken. Att det är "bara" var 15:de gång du tappar kontrollen är alldeles tillräckligt! De situationer du utsatt dig och dina kära för är alldeles tillräckligt allvarliga för att du ska välja ett nyktert liv.

Jag såg att Stigsdotter lämnat en kommentar i din blogg. Sök upp hennes tråd här och läs, jag tror den kan inspirera dig. En annan tråd där du kan känna igen dig är victorias. Det senaste hon skrivit finns i "Det vidare livet" men det finns en lång berättelse innan hon "flyttade" dit.

Jag hoppas att mina ord inte gör dig (alltför) illa. Jag skriver i välmening och omsorg. Nu när jag skriver minns jag också hur det kändes i början av min tid här när Adde, Lelas och K (minns ej nicknamet) var brutalt ärliga mot mig beträffande min man. Jag valde mitt eget tempo och min egen väg, det var den rätta för mig, men de hade också rätt från början. Det vet både maken och jag idag.

Idag är jag fylld av djupaste respekt för alla som har kraften att bryta ett missbruk. Kanske det första steget är att övervinna förnekelsen, se sig i spegeln, möta sin egen blick och se sanningen. Respekt känner jag också för dem som befinner sig i kampen och snavar... jag har lärt mig hur många dimensioner missbruket har. Men - jag har fått möta många som lyckas och vinner friheten! Jag vet att det är möjligt!

Allt det bästa till dig trollnäsa och andra som är i kampen! / mt

Ska vara ha lite till

Bra Vickan69 att kunna gå in på systemet och veta vad man ska ha och inte behöva fundera om man inte ska halte till för säkerhets skull. Trevlig resa och håll i.

Känner igen den längtan av det lätta lite euforiska ruset som varar ngr minuter, tar ngr glas till för att behålla det, oc h vips har det blivit för mkt, och resten blir bara slentrianmässigt supande. Lika bra inse att det bara är en passerad tid. En dag i taget.

Och konsumtion som bara ökar och hur snabbt man blir full sedan, den pinsamma känslan av att sluddrande tel och alla inklusive barn som ser hur påverkad man är. Usch!
Det går fort utför när man gått över gränsen.... Vi ska vara stolta över oss själva igen, eller hur. :-)

Kramar

Fortsätt så! Känns det inte bra?

För min del går det lättare och lättare nu när jag varit utan ett tag. :-)

Kram

Ha det gott och kramar så länge!
/v