Senaste kommentarerna i forumet

Åh, vad jag tycker det är jobbigt med stora nästan-vuxna barn...
Inget mysigt alls längre. Aldrig nån hemma.. Som det ska såklart men va ont det kan göra.
Inte f-n var min plan att sitta här ensam!

Hade pracis börjat ta upp det med mannen förra sommare, att nu är det vi två som måste hitta på kul.. göra nya grejer. Minns att jag var lite euforisk nästan att vi hade det framför oss.
Men nä, då var han redan borta visade det sej..
Mitt missbruk var en anledning. Och så det märkliga som nu håller i sej, måttligheten.

Tänker OM,..OM han kommer tillbaka?
Blir lyckan så stor då att jag håller kvar den nivån, kanske lägger ner helt? Eller börjar allt om då med ensamdrickande?
Meningslösa funderingar i jakt på svar..

Barnen är urfina, tro inte jag menar något annat men som läget är nu saknar jag kladdiga små kramar :) Tufft med stora barn och alkohol också. Hatar Vodkabussen.

behöver varandra. Det gör gott att både stötta andra och att bara få rapa ur sig det som dyker upp i tanken.

Försök tala med din syster! Kanske lätt för mig att säga som inte har någon men jag har alltid önskat mig en syster eller en bror att dela vått och torrt med (jag vet att det inte alltid blir så :-/ men tänk vilket stöd ni skulle kunna vara för varandra, ni kan dela och prata om sådant som bara ni har varit med om... Var rädd om söstra!

Kramar!

...efter det där sanna jaget och ser fram emot att få upptäcka nya härliga saker i livet och i själen. Och genast dyker en liten orostanke upp: tänk om jag förväntar mig för mycket? Men, nej, en dag i taget, det viktiga är ändå att vad som än sker så skall jag vara helt närvarande i det. Vet inte riktigt själv hur jag menar nu men sätter orden här i alla fall.

Ja kanske ser våra pappor oss på något sätt och gläds med oss. Jag tänker mycket på honom nu förtiden. Jag tänker mycket på den ilska jag känt mot honom och vad han utsatt mig och mamma för. Den ilskan förbyts mer och mer i sorg över att jag aldrig fick lära känna den som min mamma kallade för "världens finaste man - när han är nykter". Jag undrar om de träffas i livet efter detta, i himlen eller vart man nu hamnar (OM man hamnar någonstans?). Undrar om de nu fått det liv tillsammans de föreställt sig men inte riktigt klarade av här i jordelivet?

Långa sommar dagar och kvällar komr man i håg!
Man kanske ska ställa väckar klockan på semestern och skälla på tidnings budet att han hon är sen. Nä inte så tidigt men skapligt tidigt komma upp och njuta av att vara ledig.
Kan bli en del av det nya livet.... Nu när man inte ska vara bakis varje dag på semestern.

Vi hörs//

Det där är jag duktig på, att ta ut oro i förväg. För att på något sätt vara beredd. Men det är ju självklart dömt att misslyckas - man kan ju inte förutse allt här i livet, det finns för många variabler helt enkelt! Detta är något jag ska sluta med, så det så!

Förhoppningsvis har hängmattan torkat till i morgon. Är ny på det här med hängmatta, kanske ska man ta in den mellan "liggningarna"?

Åh, om du fortfarande vill ha mig så tycker jag vi slår till på MT:s förslag om bröllop i Filosofiska rummet, eller kanske i trädgården om det slutar regna. Det finns säkert ett vackert träd vi kan hålla till under. Kanske blir det dubbelbröllop om smålandsfiskaren trasslar sig ur näten :-)

Och självklart ska det ställas till med en hejdundrande fest!

Två månader! Du är verkligen beundransvärd!

visst är det skönt att bara sitta här? Du ser havet genom fönstret på en sidan av rummet och utanför fönstret på den andra sidan silar ljuset genom kastanjens stora krona.

Det finns hett vatten i termosen och olika slags te, bara att välja. Honung i krukan. Och... ikväll finns det ju jordgubbar och visgrädde också, Nynykter firar fyra månader.

Ja, det är ett härligt rum hon ordnat åt oss, tack för det. / mt

det låter förfärligt! Att växa upp med en förälder som är psykiskt instabil, det måste ha skapat djupa ärr i din själ. Tror du du det är därför som du började dricka?

Dompa, måste erkänna att jag inte orkat läsa din tråd sen sist men du ska tydligen på semester till Italien. Det låter härligt! Hoppas du får det alldeles underbart och massor av kvalitetstid med dina ongar!

Kanske förstod inte läkaren riktigt hur allvarligt du själv ser på det här med alkohol, att du upplever att du har problem med spriten? Annars är det ju rent av tjänstefel att skriva ut morfinbaserat läkemedel till sådana som oss tcker jag. Inte för att du börjar missbruka hostmedicin men det kan trigga igång ett sug...

Oj bra jobbat, grattis mr_pianoman! 20 månader, det är lång tid det...inte jämfört med ett helt liv, men ändå. Vad skulle du säga har varit jobbigast? Har du några bra tips till en icke-drickande rookie?

Vill inte prata, bara lyssna på vad ni andra har att säga. Det känns gott att bara få sitta här och lyssna.

min kära vän, skönt att du har det harmoniskt och bra. I spännande väntan, visst är det fantastiskt att tänka på att bebisen finns därinne i ett ganska tunt - men starkt - skyddande hölje. Alldeles färdig med fingrar och tår, naglar och ögonfransar... Och känner igen sin mammas andning, hjärtljud och röst. Det är inte så självklart när en människa "blir till" - du som tycker om att läsa, Clarence Crafoord har skrivit om det i Människan är en berättelse.

Jag har det också harmoniskt och skönt, jobbar undan inför sommaren och ska vara riktigt ledig i juli. Har några fina musikupplevelser inplanerade, en Barbro Hörberg-tolkare, Laleh och så Idenstam och BAO långt i norr i oktober när de flesta reser söderut.

Ha det gott, hoppas det blir en fin upplevelse när liten kommer till världen!
Kram, A

Allt de du beskriver känner jag igen.
Man känner på sig när suget är för starkt,
då börjar man göra sig förberedd för man vet aldrig vad som hände
jag talade om att går du ut nu så vet du att du sätter vårat förhållande på spel,men han gick än då. viste inte om de skulle bli dricka 2 el 3 dygn för han sov inte många timmar per natt och fortsatte när han vaknade.
jag gjorde slut men han brydde sig inte. När han nyktrade till så betedde han sig som inget hänt.
Han gjorde av med alla pengarna så han var pank. Så jag gav honom pengar till de viktigaste,
då började han ta sms lån för att kunna spela,sen sms lån för att betala tillbaka de första sms låner
Så de blev så att jag betalade allt och ändå gick han ut och drack.
fick han pengar över så använde han de till sig själv fråga inte ens om han skulle ge mig något
till slut var det som har en tonåring hemma.
Även jag ringde i början när han var ute och vi blev bara osams och han slängde på luren.
Han ringde ibland innan han blivit för full och sa att han skulle höra av sig senare, men han ringde aldrig tillbaka
Jag viste aldrig om han skulle komma hem på natten, men oroade mig varje gång vad som skulle hända om han kom hem.
Oftast hände det när jag hade jobb helg och då blev de inte många tim sömn.
Du skriver att du tjatar på honom och att du blir arg
De har jag också gjort, har aldrig varit så hård mot någon som honom.
han har lovat så många gånger att sluta, han har gått och pratat med alkohol hjälpen. han har pratat med psykologer. Han har fått utskrivet antabus som han inte tar.
I måndags när han ringde så sa han att han skulle börja med antabus
jag sa att jag inte tror på de och att de gör ingen skillnad mellan oss
Han har förstört så mycket så de går inte reparera nu i alla fall
Men inget har hjälpt så för drygt 1,5 mån bestämde jag mig att gör inte jag slut på de här så går vi under båda.
Hoppas du tänker efter om inte för din skull så för barnens
han kommer lova gröna skogar om du gör slag i saken, men de håller oftast ett tag bara
Men undrens tider är inte förbi
Bamse kram

Hej vänner!
Här kommer undantaget som bekräftar regeln :-). Mina föräldrar var mycket måttliga med alkohol. Under storhelgerna dracks det över huvud taget ingenting. Det var först när jag gifte mig och kom in i en ny familj som jag förstod att nubbe och öl förknippas med storhelger...
Ändå har jag lagt märke till att jag och mina syskon beter oss som alkisbarn. Där finns strategier som överdrivet kontrollerande, undflyende, träningsberroende, matmissbruk och alkoholmissbruk. Jag tror det beror på att min mamma var som en alkis. Hon var totalt oberäknelig. Vi visste aldrig när humöret skulle slå om. Hon kunder vara glad och snäll och lekfull i ena stunden för att i nästa slå om och bli en vrålande furie. Jag vet fortfarande inte vad som egentligen fattades henne.
Kram från Nynykter

Det stämmer nog att det är viktigt att inte glömma. Forumet är en väldigt bra hjälp på så sätt. Man blir hela tiden påmind om olika stadier i sluta-dricka-processen.

Håller med Mulletant om att Filosofiska rummet blir bra för vigseln. Tanken var ju annars att vi i kollektivet skulle tillämpa fri kärlek och inte alls gifta oss, men det får väl betraktas som just FRI kärlek också att gifta sig :-). Så just nu är det Don Dompa och fru Dufva som planerar att knyta hymens band, men eftersom min fiskare tycks ha trasslat in sig i ett nät nånstans i Småland fördriver jag tiden med att själv slå mina lovar kring forumets kultiverade vildkatt. Fri kärlek sa vi ju..?
Kram från fröken Nynykter

Det är bra att du tänker på vad du stoppar i dig. Man vänjer sig vid det också. Likt allergiker så läser jag på det jag förväntas dricka.
Men visst är det skrämmande att läkarkåren har såpass dålig kunskap kring beroendefrågor.

Och visst går tiden fort trots allt? Om några dagar har jag 20 månaders nykterhet.

Nähähäe, små grodorna slapp jag inte undan :-) Eller slapp och slapp, jag gav mig frivilligt in i dansen med liv och lust! Förra året var jag dock alleles för cool, satt i ett hörn av trädgården och drack öl och tittade på. Jättekul, verkligen. Men musikquizen hoppade jag över i år, var säkert kul, men orkar man inte så orkar man inte. Så tänker jag nu.

Var hos läkaren idag med min hosta som inte vill ge med sig. Pratade om rökningen och jag sa att jag kommer sluta men att jag bestämt mig för att leva mitt liv utan alkohol, därför väntar jag. Blev ganska fövåndad då hon en minut senare skrev ut morfinbaserad hostmedicin? Läkaren var ung och ganska ny gissar jag, men ändå. Nu vet ju JAG att jag inte kommer börja missbruka medicinen, det där är inte min grej. Men är det inte konstigt?

På söndag firar jag två vita månader, fattar inte att det gått så snabbt! Men tiden går ju fort när man har roligt säger dom...

Japp Dompa!
Nu tar vi tag i detta! Våra nya nyktra vakna friska klara frächa klarsynta pigga liv! Det finns ingen återvändo.
Känns enormt skönt och taggande, att jag ska få vara med om detta.

Vad gällande min far så har han lyckats överleva detta drickande utan tragedier,det har nog varit på gränsen till att rasa i hop i bland. Pinsamt många gånger.
Och detta har jag fått ärva! Jag skänker nu detta till allmänna arvsfonden med varm hand :-)

Hoppas tvätt högen minskar Dompa

Hörs//

så trevligt! Och grattis till fyra månaders nykterhet! / mt

jag tror du skulle ha hjälp av att möta människor irl. Finns det Al-anon i din någorlunda närhet? Eller vänd dig till vårdcentralen för att få en samtalskontakt. Jag tror du vet själv var möjligheterna finns. Kram igen / mt

Hej igen Framtidsdrömmar!

Jag vet inte om jag är så förstående... kanske - men jag tror inte att mannen jag lever med skulle tycka det:)

Under en rad år levde jag i liknande resonerande som du och många andra här på sidan är fångade i. Just "fångad" tänker jag idag - där det handlade mycket om vad "jag" kan göra, hur "jag" ska vara, vad jag" ska säga osv. Helt säkert är det så att alkoholisten söker möjligheter att dricka. Att smygande och lögner blir en del av vardagen.

Jag kom i alla fall till en gräns när jag inte accepterade att vara en del i mönstret längre och steg ut. Efter löfte om förändring kom jag tillbaka. Idag har jag försonat mig med att jag är gift med en alkoholist och jag vill fortsätta leva med honom under förutsättning att han är nykter. För mig är det en befrielse att tänka att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom som inte jag kan befria missbrukaren ifrån. Jag blir stärkt av att läsa att en alkoholläkare skriver: "Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit. Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte."

Det hjälper mig att förstå... men det betyder inte att jag accepterar att den jag lever med missbrukar. Mitt liv måste jag själv ta ansvar för. Den som är missbrukare måste själv ta ansvar för sitt liv. Du kan inte, genom att ändra på dig, få honom att sluta missbruka. Jag citerar igen "En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar. En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka."

Du slutar ditt inlägg idag med att fråga: Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara?? Jag repeterar det jag skrev imorse: Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Jag vet hur svårt det är att ta språnget. Men de som gjort det är oftast tillfreds efteråt oberoende hur livet formade sig. Dock tror jag att beslutet måste komma inifrån en själv. Ingen annan kan ta ansvar för ett så stort steg - förutsatt att inte barn far illa, då är det allas ansvar att ingripa.

Fler styrkekramar! / mt

Fastän jag hör hemma på andra sidan forumet är jag även här och läser ibland för att förstå… Har ju inga barn själv men måste säga att det som ju gör mest illa är att se då barn far illa p.g.a. av alkohol. Framförallt då barn skriver själva här och måste ta ett ansvar som inga barn borde behöva ta, samt oroa sig för vuxnas problem är hjärtskärande. (Och syftar absolut inte på dig och dina barn nu, utan på det jag sett på denna sidan av forumet..!)

Jag lider med dig i dina problem och din situation. Jag har även haft tråkiga livsupplevelser och depression innan mina alkoholproblem egentligen började. Därför vill jag ännu en gång säga att enligt mig är det bästa du kan göra för dig själv är att ta kontakt med någon professionell att prata med.

Egentligen vem som helst oavsett om de jobbar med alkoholproblematik eller annars bar någon typ av psykolog som du kan diskutera hur du just du mår och har det. Jag vet att det att det kan kännas som ett steg man inte vill ta och att det är jobbigt att ta itu med, men hoppas ändå att du ger den chansen åt dig själv. Åk fast några gånger utan att berätta det åt någon och känn det som att det är din hemlighet och någonting du behöver och vill göra för dig själv just nu.

Sedan tar du nästa steg senare beroende på hur du känner då…

Skriver detta för att jag verkligen tror att det finns hopp för dig! :)

Jag läser också trådarna på andra sidan för att försöka förstå varför han beter sig som han gör mot mig och barnen. Ena sidan av mig vill förstå att detta är en sjukdom medan andra sidan bara är arg och hatisk mot vad alkoholen gör med vårat liv. Jag har också läst en del litteratur för att finna svar. Vissa dagar förstår jag och andra blir jag bara rasande. Dagen då jag så olyckligt lät min vrede gå ut över en oskyldig här på forumet var ingen bra dag. Självklart var det inte henne jag var arg på utan min egen situation. Reaktionerna jag fick var bra för mig samtidigt blev jag skamsem och sorgsen. Skamsen för att jag så impulsivt släpper mina tankar ut i luften och skäller på någon som jag inte ens vet vem är, när jag i själva verket skulle ha skällt på min sambo. Positivt med det är att jag ändå fick känna lite gensvar och mothugg på mina funderingar, någon som reagerade på det jag sade, någon som hörde mig och var villig att diskutera detta med mig. Sorgsen blev jag för att jag önskar så att min sambo tog detta på allvar och också kunde reagera på mina tidigare "påhopp" och reaktioner och erkänna sitt problem och vara villig att göra något åt det. Men jag får inget gehör för min oro, inget gehör för mina anklagelser och inget gehör för mina tankar. Det enda jag får höra är att jag trycker ner honom när jag ifrågasätter varför han inte berättar för sina barn hur länge han har tänkt vara borta och att jag går med ständig magonda och oro när han är i sin hemby.
Jag önskar så att han skulle bryta ihop och vilja förändra detta och inte bara fly från sina åtaganden såsom sina barn och ett vanligt familjeliv. Det är nog sant det du skriver, Lelas, han gör allt för att ha projekt och kunna dra sig undan och dricka ifred.
Mulletant, du har så mycket tålamod och förståelse och har kommit en sån bra bit påväg i din kamp.. Jag vet inte om jag orkar kämpa mera och orkar försöka förstå. Har ändå dåligt samvete för jag vet att han vill få ordning på våran stuga så att vi ska kunna ha ett ställe att åka till...grejjen är den att jag vet inte om jag tycker att det är så mysigt. Tillvaron i den lilla byn är inte trygg och trevlig för mig och barnen, vi är brända. När han inte visar att han tänkt göra det bättre ang alkoholen så har jag svårt att tro på det mysiga. Han vill så mycket och gör mycket praktiskt för oss men när det handlar om att finnas här för sin familj och bara vara så skiter det sig. Han måste hela tiden ha massa bollar i luften sedan kan familjen komma på fråga när han har kommit i fas med projekten. Vill också tillägga att detta inte är första sommaren det är projekt utan så har det varit sedan vi träffades.
Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara??

Idag firar jag fyra nyktra månader och dukar upp jordgubbar och vispgrädde härinne. Varsågoda!

Så var befinner jag mig nu? Suget är helt borta. Ett tag ersattes det av godissug, men jag tror att det försvann under seglatsen i Grekland. (Det finns inget gott smågodis i Grekland). Mina närmaste vet att jag har slutat dricka, men jag har fortfarande en del att göra när det gäller vänner och bekanta, att berätta för dem, hoppa sv vinklubben m mer. Att vara nykter känns som vardag nu. Det är inte samma nynyktra "berusning" längre. Jag känner mig lugn och drabbas inte lika lätt av irritation och oro. Det känns som om jag i större utsträckning kan kontrollera mina tankar och känslor, välja att behålla mitt lugn istället för att ryckas med av stress och ängslan.

Kram på er!

Nynykter

Semestertider och lite snurrigt på jobbet, men det blir ju så under sommaren.I dag blir det marknad och fika så vi håller tummarna att regnet håller sig borta.
Klart att man saknar att ta sig ett glas vin när man kommer hem ibland, men nu var det ju inte ett glas och tillslut botade jag all stress med ett glas.
Tycker att jag kommit in i en bra fas i livet nu och det börjar kännas lite tryggt, men det gäller att man inte blir övermodig.
Skickar kramar till er alla som kämpar där ute//Kalla