Senaste kommentarerna i forumet

Ett drygt halvår av nykterhet. Stort. Men något har vuxit inom mig, i takt med att alkoholen blivit en allt mindre del av min värld. Jag vill kunna smaka någons hemgjorda vin. Eller skåla i ett glas framstucken skumpa. Eller helt enkelt få ta ett glas då och då. Och nu ska jag börja. Med en burk folköl. Återkommer med utlåtande och vidare planer. Det känns som att jag sviker en del av er här inne. Desto viktigare att jag gör allt helt öppet. Mitt beslut gäller för en enda öl. Sedan måste ett helt nytt beslut fattas.

jag svarar lite kort... min man är öppen och vi har talat väldigt mycket genom åren. Vi har ett långt liv bakom oss, har delat mycket både glädje och svårigheter. Hans drickande accelererade under 7-8 år det var under den tiden jag tvingades inse att han drack i smyg och ljög om det. Under några år hotade jag att gå, bönade och bad, gav olika förslag... allt det där utan att det ledde nånstans. Jag började läsa här hösten 2010 och skriva något senare.

En tidig morgon i början av dec 2010 tog jag det jag närmast behövde och åkte till en vän. Återvände samma kväll mot löfte om nykterhet. Två gånger drack vi/han vin som vi kom överens om och då drack han igen följande dag. Då krävde jag att vi skulle leva ett helt nyktert liv och så blev det. Vid några tillfällen har han druckit, små mängder och kortvarigt och slutat direkt när jag märkt och påtalat det. Ändå var det uppenbart att han var nykter för att det var mitt krav - vi talade om det och det kunde inte vara annorlunda då. Om denna tid kan du läsa i min tråd Att vara medberoende på det här forumet, en hel del har jag suddat där. Min nya tråd finns i Det vidare livet - den har du kanske läst? Där finns det senaste kapitlet som inneburit den verkliga förändringen.

Det ska nog hända något radikalt för att din man ska vända väg. Du kan inte ändra på honom men du kan förändra för dig och barnen. Ta ditt liv i dina händer! Fortsätt skriva!

Kram, sov gott! / mt

Jag håller om dig hårt!

Blir så ledsen att du i din kamp mot alkoholen. Ska behöva kämpa med smärtan att skicka
iväg den du älskat/älskar.
Men hur man/jag/du än vrider och vänder på det
så är det de enda rätta just nu! Trots smärtan du måste känna. Det är DU och BARNEN som gäller
nu! Önskar jag bodde närmre och att vi kunde sitta och prata på riktigt!
Förlåt att jag inte har funnits här på ett par dagar.

Vi ska fan fixa detta tillsammans! Ingen av oss ska
vingla av vägen som vi äntligen har hittat!!!!

Jag håller hårt i dig och släpper inte! Det vet du!
Skriv så jag vet att du är ok!

TP

Vad bra att du och mannen redde upp det, i stridens hetta är det lätt att slänga ur sig dumma saker. Klart du vill åka på semester och fira midsommar, tänk att gå upp tidigt på midsommardagen och må toppen :-)
Semesterresan kan ju bli starten på ditt nya liv, så börja ladda nu och tänk på vad du vill ha ut av semestern//Kram Kalla

läser jag om och om igen, är det ok att jag hänger så mycket på den här tråden?

...här är vi som stöttar varandra! och jag håller med dig om att du inte ska påpeka att du är tråkig - tänk på att du hör det själv också, då blir det som ytterligare en bekräftelse på att det är tråkigt att inte dricka. Det är det inte, det är då man har roligt!

är att folk bryr sig mycket mindre än man tror. Jag var på fest igår och när jag råkade säga fel, inte "jag dricker inte just nu" som jag brukar för att slippa frågor utan istället kom det "jag har slutat dricka". Kommentarerna jag fick var "jaha" eller "nej men vad skönt, man kanske skulle fundera på det", "jaha" igen, följt av ett "det borde nog jag också göra, skål". En person på hela festen frågade varför och när jag svarar "jag tror att man mår bra av att inte hälla i sig alkohol" så går det ju inte gärna att ifrågasätta, utan är bara att hålla med.

Jag har hört detta av andra också - ofta tror vi att folk bryr sig så himla mycket mer än de faktiskt gör!

Stå på dig! Om du inte vill dricka så ska du inte göra det heller. Så det så!

Tack för att du följer mig på min krokiga stig med omvägar. Det känns så tryggt att ha dig vid min sida.
Jag önskar bara att min sambo kunde komma till den insikten din man nu kommit till och inte vara så inbunden. Hur var din man innan problemet erkändes? Hur var han i förnekelsen och hur många år tog det för dig innan du tillslut fick nog? Jag har fått en helt annan syn på min sambos drickande sedan jag hittade till detta forum. Förr visste jag att hans drickande fick mig att må dåligt och jag passar såväl in i den länken (som du sist skickade) innehåll. Jag har mått dåligt i flera år, jag har hoppats, slätat över och accepterat.....Jag vet att han mår dåligt av att se sin mamma och bror gräva ner sig allt mer men det kan väl ändå inte vara mitt problem! Jag har verkligen försökt prata med dem också men har nu gett upp. Det som gör mig heligt förbannad är att de är en bidragande orsak till att min sambo har ångest...och vad gör en som har problem med spriten när hen får ångest?
Allt går bara runt och runt. Jag skjuter allt framför mig. Sitter ännu en gång och planerar inför semester....har tänkt många somrar "detta är min sista semester med honom under dessa omständigheter". Känns hela tiden som att jag vill ge honom en chans till bättring och att jag har mer styrka att ta fram mina egna krav......Bra att känna styrka men inte bra att hela tiden ge chanser. Slutar väl med det tids nog också...när den berömda botten är nådd.

Kram

den här länken ger bra info om kraften i suget, besattheten... jag vet inte om jag satt den åt dig tidigare. http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

du på? Min erfarenhet är att det är en lång väg att riktigt komma till insikt om 1) hur det faktiskt är och 2) att det (alkoholmissbruket) är så svårt att bryta. Insikt om alkoholens starka makt har jag fått genom att läsa massor och dela erfarenheter - inte minst från "andra sidan" här på forumet. Den riktigt djupa personliga insikten får jag nu efter att mannen börjat på AA och berättar mera för mig om sina frestelser och sin kamp. Det är både skrämmande och befriande - skrämmande att inse hur starkt beroendet är och befriande att vara delaktig.

Fortsätt läsa och skriva här och samla erfarenheter. Jag tror att du inser själv att han inte kommer att - inte kan - sluta utan att "något" tvingar honom... Men du måste komma till din egen smärtpunkt när du fattar ditt beslut och gör ditt val. Vi följs åt, du är inte ensam! Kram / mt

...men inte besvikna för att du fallit. Det är ju det vi gör ibland, allihopa. Det är ju därför att vi har den här sjukdomen - annars skulle vi inte falla för frestelsen gång på gång.

Bra att mannen bad om ursäkt. Jag förstår att han blir arg. Min pappa var alkoholist och jag var så arg så arg så ursinnigt arg på honom för att han valde spriten istället för mig och mamma. Det var först för några år sedan (är 40+ nu) som jag började kalla honom för pappa istället för farsan (som jag tycker är fult) och förstå hur himla dåligt han mådde egentligen. Tidigare tänkte jag också att "det är väl bara att låta bli att dricka, hur svårt kan DET vara??". Nu vet jag ju bättre, det är djävulusiskt svårt.

Tala med mannen! Jag har lyckats få min att förstå och nu har vi inte en droppe hemma. Självklart klarar du både midsommar och charter - det finns så mycket annat gott att dricka och du kommer vara så pigg och fräsch istället för att ligga och halvsova vid poolen.

Kram på dig, jag tror på dig!

och kastade mig på datorn för att kolla vad ni skrivit. Det värmer så i mitt hjärta och jag tar verkligen till mig era ord. Har pratat med mannen som bett om ursäkt för sopan, men han blev ju så arg. Ja, det är så att han förstår inte hur jag (sjukdomen) fungerar. Det stämmer om två veckor är det sol och bad-charter som gäller, i två veckor. Vet inte ens om jag vill åka längre.... Och innan dess är det midsommar, har inte firat midsommar nykter de senaste tjugo åren så hur gör man? Ja, det är mycket framför mig och vill vara en svensk chartertant som luktar gott, men just nu tvivlar jag så på mig själv. Går ut i trädgården och går loss med trimmern eller något annat redskap ett tag för att avreagera mig och få tyst i huvet. Än en gång, tack för att ni finns!

Tack Mulletant för länken. Jag har läst och begrunnat.
Jag känner att jag går på helspänn, kände igen känslan igen igår då han bara var tvungen att dricka en 50 cl starköl och sedan började gå ut och in i garaget + att han hade sitt officiella grogglas på bänken i köket. Han somnade i en konstig ställning i soffan redan 2 timmar efter att han kommit hem från jobbet....detta beror inte enbart på en öl och en grogg....Jag blir så himla besviken. Jag får alltid någon sorts hopp när det varit lugnt ett tag. Har haft energi till att fixa ett grönsaksland och försöka hålla det fint i trädgården..varför får jag inte känna mig tillfreds..??
Åh, jag är så trött på att tjata om detta och känna skam över att jag inte göt något. Jag väntar på något, med vad??

Är för liten för att hålla om dej så det känns...
men du får många tankar från hjärtat.

Kram
E

...sjunker jag ned i min favoritfåtölj, drar in doften från trädgården, njuter av musik och skalbaggsdikt (den är så fin!). Det är gott att vara!

...än dig kanske men håller om i alla fall, sorg i mitt hjärta av dina rader. Usch, vad svårt du har det. Eller ni båda! Som någon skrev, du måste ta hand om dig nu så kanske du kan simma tillbaka sedan.

Läste på TPs tråd, nu måste du rädda dig själv och ungarna, senare kan du kanske ro tillbaka och hjälpa henne. Tänker på dig och skickar styrka till att göra bra val//Kram Kalla

Man kallar aldrig under några som helst omständigheter en person som man har en relation till för sopa. Man har naturligtvis rätt att bli arg men det finns andra sätt att utrycka sig på . Du är ingen sopa "Sommar12", du har bara det lite knepigt att hantera alkoholen.

Ha det gött

Nu brister jag. Den Vackraste/J dök upp för en dryg timme sen. Tack och lov var ongarna utflygna. Full? Bakfull?...nej snarast lite salong. Hon hade "kommit på" att hon ville ha oss igen.
Jag föste ut henne...mina barns mamma. Den som en gång var mitt allt. Men jag kan inte...känslorna jag hade har dött. De dog inte när hon "svek" mig...de dog när hon svek våra barn. Men helt dött är det inte ...för nu mår jag skit. Min vackra flicka...våldtagen av alkoholen. En del av mig vill ta hand om, en stor del av mig sörjer. Men nu får det bli så här.

Hur är det TP? Var håller du hus? Behöver dig! Någon som är större än jag och håller om. /R

försiktigt så att jag inte stör. Ska hänga upp Margareta Ekbergs dikt ur samlingen Instruktion för skalbaggar.
Den passar bra här, i det här rummet där vinden är gynnsam och alldeles lagom varm.

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

andra av två vilodagar när vi bara skrotar omkring utan krävande tidsgränser. Obeskrivligt skönt. Ute är det regnsjukt och svalt och intensivt grönt.

Tankarna strövar fritt...

Jag tänker på på forumvänner som kommer och går, på leken och mellanområdet, på mänskans utsatthet och sårbarhet men också möjlighet till gemenskap och närhet, mognad och växt. Jag känner mig tunnhudad, ödmjuk och tacksam inför livet. Inbäddad i sommargrönska, sommardis och kastanjelus... det doftar intensivt av försommar, friskt och nytt. Växande. Alla möjligheter är ännu öppna.

Två texter är nära men inga sommartexter, inga sommarsånger...
Det gåtfulla folket och När mänskorna har varandra, båda av Olle Adolphson.
Och lite Brel, med Eva-Britt Strandberg och Tommy Körberg - Kanske kärlek är allt.
Kanske det... / mt

Jag kryper in här...ständigt regn tär på mig. Stänger det ena fönstret...det mot havet. Krafsar runt i vinylsamlingen och hittar "Comin' back to me" med Jefferson Airplane. Perfekt musik när hjärtat vill brista. I saw you... Vinden leker med gardinerna, utanför är allt grått...men jag tröstar mig med att jag såg...

Tack vännen för att du tror på mig. Inne på andra dygnet utan kryckan. Stark är jag däremot inte...det finns stunder när jag vill skippa allt och bara ta en whisky. Men jag skiter i det...för en whisky skulle landa i en flaska, landa i lite hembränt (bor i en byhåla) landa i ledsna barn och självförakt...och just när jag satt med glaset i handen hade jag glömt alla konsekvenser. Så stark...inte speciellt! Men jag kämpar på...

Den gräddvita vägen är i vinyas tråd. Går ut på att man dricker mindre och med andra människor omkring sig. Till fest...men inte ensam hemma. Klarar man det är det ju gott...vem vill inte leva så? Jag som ensamstående farsa vågar dock inte testa.

Jag tror du har rätt Paron. Stark vilja är det enda som kan ta fulhjärnan i längden. Så vi måste odla den - den starka viljan.

Självklart är vi inte besvikna. Som Kalla skrev så har vi alla fallit. Besviken ska däremot du vara...man kallar inte sin partner jävla sopa. Inte under några omständigheter. Antingen lämnar man eller beter sig anständigt! Förstår väl om han blev besviken...men ändå! Du kan ju fråga honom om hans egen självbild om han lägger sig med vad han kallar sopor. Nu blev jag lite upprörd...men inte för att du föll. Du får nog prata ut ordentligt med honom. Det är ingen lätt sjukdom för utomstående, de tror att man bara kan ta ett glas och tacka nej till nästa...för det kan de ju själva.

När det gäller dig själv så vet du ju bäst. Men kanske är det en bra plan nu inför sommaren att tacka nej till första glaset. Visst skulle ni på ngn två-veckors resa strax? En utmaning är att överraska. Överraska lokalbefolkningen; Här har ni inte en till fylletant till charterturist. Här har ni en vuxen kvinna som trivs med sig själv och luktar gott. Så tänker jag...
En styrkekram får du Sommar12 som inte är en jävla sopa!

PS: En redig söndagskram till sylfiden som innehar denna tråd!

jag är varken språkkunnig eller alkoholist utan mer en- + lite halvspråkig och medberoende men jag är med ändå och känner mig hemma:) / mt