Senaste kommentarerna i forumet

Mirre och välkommen till forumet !

Att få en som jag, dvs alkis, att fatta att jag var på fel väg var inte lätt. Efter att ha försökt själv på alla tänkbara sätt och tagit hjälp av de beroendeenheter som fanns i vår stad i flera år utan resultat kom slutligen genom brottet för mig när hustrun ställde det slutliga ultimatumet.
Nu har ju du redan ställt och genomfört ditt ultimatum och han valde alkoholen så då är nog chanserna för ett uppvaknande rätt små. Tyvärr.

En väg kan vara att ringa AA där du bor och be att några därifrån tar kontakt med honom och försöker etablera en kontakt. Ibland fungerar det, ibland inte alls.

Du har inte så stora möjligheter längre när han nu valt spriten.

För din egen del så kan du söka hjälp hos exvis Al-anon eller hos beroendeenheten som har en familjeavdelning.

Kram och lycka till !

Tack för stöttande ord, det jag fastnade för var tipset att försöka se det som "icke-negativt" att sluta dricka, tack för det!

Det senaste året har min man börjat reagera på hur jag dricker. Han blir arg och sur och jag lovar och lovar. Och bryter alltid löftet. Senaste gångerna har han blivit riktigt arg och besviken och jag ser i hans ögon att han inte tycker om mig när jag gör som jag gör. Det är nog det som har gjort att jag nu vill ändra mig. Just den där blicken han gav mig i lördags morse efter en dålig fredag kväll. Vill inte att han ska se ner på mig, vill vinna tillbaks respekten. Vet inte om detta hjälper dig....

..och tillhör väl mer andra sidan som medberoende, men tycker det är så himla STRONGT av er att ge upp alkoholen för för att välja livet istället och att ni delar med er så ärligt här i forumet! Jag har följt flera trådar och fått många insikter och förståelse för min egen situation och det är jag er alla väldigt TACKSAM för, även om det på samma gång gör grymt ont då min numera ex inte vill inse hur hans drickande påverkar hans liv och mående : (

Min allra högsta önskan är att han "vaknade upp" ur sin förnekelse och ville kämpa för ett bättre välmående liv precis som ni! Vill inte helt inse att det inte finns något jag kan göra för att få honom att inse vad han gör mot sig själv. Ställde ett ultimatum om han vill fortsätta leva som han/vi gjort hittills vill jag gå vidare med mitt liv, vilket slutade med att "jag ska slippa ha någon kontakt med honom" och efter att ha sagt till honom att jag nu äntligen förstår varför han mått som han gjort under fler år än vårt förhållande handlat om att han dessvärre nog är beroende av alkohol har han blivit smått "galen" och arg mot mig.
Vet väl egentligen att det inte finns något mer jag kan göra än hålla mitt ultimatum, men hoppet är ju det sista som lämnar människan och särskilt kanske oss medberoende om jag förstått det rätt... Men är denna ilska ett steg i rätt riktning mot ett "uppvaknande"? Är det någon ide att fortsätta försöka få honom att inse att hans drickande är osunt, att förnekelsen ingår i sjukdomen eller ska jag bara lämna honom ifred och hoppas på det bästa?

Oerhört tacksam för era råd till en förvirrad medberoende som bara önskar få leva livet, helst med den jag älskar!

Styrkekramar till er alla
Mirre

Visst är det sorligt att vi är så många med samma
problem. Både grundproblem och "efterproblem".
Men min egosida blir lite tröstad av att jag inte är
ensam.

Att inte släppa ut sorgen och tårarna är som en
tickande bomb och en biljett tillbaka till den ologiska idiotin och "trösten!
Tycker synd om de män och kvinnor som inte kan släppa ut sin sorg och gråt. Vilken jäkla tyngd att bära
utan att ha en ventil.
Jag beundrar dig och den resan du har gjort!
Så mycket som du får slåss emot på en gång och jag förstår ditt sug (finns här också).
Men jag känner mig trygg i ditt beslut, du har för mycket styrka och intelligens för att falla igen!

Håller så hårt i dig och släpper aldrig taget!!!!!

TP

Självklart tar vi emot segelbåten. Och självklart får Pianofamily flytta in i kollektivet. Vem tackar nej till musik och intellekt? Nu tror jag ju inte att Pianocouple erbjöd sig att flytta in. Men för min del är det ok "The more the merrier" är ju min filosofi.

Dansa ska vi göra. Menuetter till pianotrillande. Har dock märkt att jag blivit lite blyg på dansgolvet sedan jag lade bort flaskan. Men menuett känns ofarligt...man följer väl bara en mall? Låt oss dansa och leva.

Bergstrollet kom fram. Bor vid en å. Där har vi också grillen och lite trädgårdsmöbler. Så har även grannarna styrt upp det. Vi är så lika vi människor. Satt där i godan ro och läste - borde ha hållt mig till hängmattan -när min granne dök upp och önskade bjuda på en kall öl. Till saken hör att det är så vårat "umgänge" har gått till; En kall öl vid åkanten. Men gubbfan - liksom resten av byn - vet ju att jag är alkoholist. Hur tänkte han...ibland känns det som hela byhåla har satsat pengar på vem som ska få mig att falla.

Överreagerade starkt, blängde på grannen, fick ur mig; " Nej tack X, du vet att jag är alkoholist" sedan reste jag mig upp och stampade iväg. Snacka drama. Stackars man...han ville ju bara vara vänlig. Har iaf. bett om ursäkt nu. Men djävlar vilken onödig reaktion. Vad konstigt det nyktra livet kan vara...fylleDompa hade bara tackat nej på ett ARTIGT sätt...å andra sidan hade han ju inte tackat nej.

Det tragiska med historien är att jag verkligen ville ha den där kalla ölen. Solen, strilet från ån... Hur kan vi toppa detta? Jo en kall bärs! Men det hade ju inte räckt, tack och lov inser jag det.

Sensmoralen med denna lilla inblick i vardagen...jag kan inte dricka!

Stay sober! /R

Hej Lessefrun.

Det här med separation/skillsmässa är en så
oerhört tung bit. Det är så många bitar och faser som man måste ta sig igenom.

Det jag varit absolut sämst på i mitt liv har varit
att hantera mina två separationer..har blivit totalt
lamslagen och fylld av ångest och smärta.
Ömsom varit elak, ömsom gjort allt för att försöka
få det bra igen!
Har lagt ner år av dåligt mående just pga detta
för att några år senare inse...Men herre gud! Vad såg jag hos den människan, som var värt
att plåga mig själv så skoningslöst. Vet att det är lätt att säga att smärtan går över och att det
hjälper föga!

Men det finns vissa frågor man kan ställa sig själv
mitt i all sorg.
Vill jag verkligen leva med denna människa igen?
Eller är det tryggheten jag saknar?
Kan det vara den fruktansvärda känslan av att
känna sig ratad (den rädslan som både du och jag
burit och befarat att vi ska bli) som gör att vi klamrar
oss fast vid sorgen?

Använd ilska istället för sorg..inte utåt, men som pepp
och förmaningar till dig själv! Tankar som,- MEN!
är han värd all denna sorg jag känner? Eller, nä nu fan
får inte han ta mer energi i mitt liv!!!!
Sen menar jag absolut inte att det är fel och sörja!
För det är också viktigt...men det jag skrivit kan vara
en början för att ta sig ur sorgen.

Du är sååååå värd att få vara lycklig!!!!! Tänk på det!

Nu blev det en massa svammel igen, jag som
bara tänkt att skicka dig en såndär trygg och varm
kram...så jag tar väl o gör det nu ;-)

Kraaaaaaam o puss på pannan! TP

Varje gång jag loggar in tycks det som jag möts av nya namn/nicks. Det gör mig arg. Hur många är vi? Med tanke på att antagligen bara ett fåtal hittar hit... Toppen är ju det, att man hittar hit. Den biten glädjer mig, då jag själv fått hjälp här och sett att det fungerar för många. Men det stör mig att vi är så många.

Inte heller jag tror att det är ett kemiskt beroeende i de flesta fall...utan ngt helt annat. Varför mår vi inte bra? Har vi i västvärlden alltför mkt tid att känna efter, men eftersom vi ej kan hantera vad vi känner...så ska det dövas. Vad är vi rädda för? Jag har beslutat mig - vilket inte innebär att jag kan trilla dit imorgon. Jag har beslutat mig för att låta alla känslor skönja över mig. Det får bli så, ibland gråter/sörjer jag...det gör stundtals skitont. Men när jag mår bra...ja, då mår jag VERKLIGEN bra. Det var tack vare barnen jag bestämde mig...men även om jag inte hade haft dem...så är jag glad över detta beslut. Det känns rätt.

Som vanligt lite svamligt! Men du min nyktre vän fattar. Kan du "se" de samtal du och jag hade haft på fyllan? /R

PS: som du anar så har alkoholspöket har knackat idag...en kall öl i solen föreslogs. Ma vaffanculo!

Har varit inne och snokat lite i din tråd, tack för att du delar med dig!

Några inlägg här på slutet av din tråd är inne och nosar på samma sak som jag funderat på ett tag nu, det gäller andras drickande. Eftersom jag inte vill verka sådär jobbigt nyfrälst och präktig har jag mest fokuserat på mig själv och mitt eget icke-drickande. Tänkt att folk får väl dricka som dom vill. Men samtidigt kan jag ju inte låta bli att tycka iallafall innerst inne. I helgen hade vi besök av en bekant, han hälsade egentligen på en väninna till mig men eftersom hon blev sjuk följde han med mig och pojkvännen på shoppingtur. Han hade varit på Systemet och handlat öl och tyckte det var helt okej att svepa en på parkeringsplatsen innan vi skulle vidare med bilen. Det tyckte inte jag. För mig är det alkat. Väl hemma hos oss bjöd han pokvännen på en öl och tog en till och det kändes så sunkigt, mitt på dan, vår stökiga dammiga lägenhet...kände hur jag kokade inombords. Jag är väl medveten om att jag kan vara extra känslig nu eftersom jag precis kommit på (eller ja, jag har ju vetat men vägrat inse) att jag själv har problem. Men ändå. jag blev absolut inte sugen (har egentligen alltid ogillat drickande mitt på dagen, även om jag bortsett från det det senaste året) men blev ändå provocerad, vill inte ha fulla människor runt mig, mitt på dan, i mitt hem.

Överreagerar jag? Får man tycka till om andras drickande? Även om det här är min grej, mitt beslut, så är jag ju inte blind.

Hej Lessefrun.

Det här med separation/skillsmässa är en så
oerhört tung bit. Det är så många bitar och faser som
man måste ta sig igenom.

Det är så förbaskat mån

Har tänkt mycket på dig och dottern din idag. Skjutsade Strawberry till stallet/svägerskan. Där fanns massor med flickor från nio år upp till nästan vuxna. Massor med fniss och ett gemensamt intresse. Men jag ser bortom det...nu med mina nyktra ögon...inbillar (?)jag mig en sorg som lyser igenom i vissa falll. Det är nog inte lätt att vara en ung kvinna idag. Har väl aldrig varit det, men jag tycker att allt eskalerar. Offentliga förebilder, krav som flickorna mest tycks ställa på varandra. Rätt kläder, rätt väska, rätt utseende. Har man sen det som grädde på moset en lite jobbig familjesituation så är det ganska klart att man brakar igenom.

Nu menar jag under inga omständigheter att det är ditt eller Mannens "fel" att din dotter mår som hon mår. Vad jag menar är att samhällsklimatet tycks hårdna från år till år och värst utsätta tycks de unga flickorna vara. Killarna far illa de med...men jag ser inte samma press från jämnåriga där. En del av mig fasar för vad världen ska visa min dotter (11 år )om bara några år.

Stackars lilla fröken Ledsen... Men hon har ändå tur. Där finns en vis, småtokig, empatisk mamma i bakgrunden. Stå på dig...se till att hon får den hjälp hon behöver. Kramar om dig

Hej och välkommen!

Ja jag känner igen mig i dina tankar, det kan kännas sorgligt, svårt och rent av skrämmande att lova sig själv ett nyktert liv. Men så känner nog de flesta i början, man vill först och främst slippa det skitliv som alkoholen skapar och man vet inte riktigt hur det kommer bli sen. Och det kan man ju inte veta förrän man provar. Jag visste bara att jag fått nog, att jag inte kunde dricka mer, jag var rädd för mig själv. Kändes som om jag kunde hitta på vad som helst på fyllan. Och jag var verkligen skiträdd, låg i min säng och grät de två första kvällarna, tanken på att jag skulle vara alkoholist kändes skrämmande men riktig på samma gång, var som att få en spark i magen varje gång jag tänkte på det. Men sedan blev jag positivt överraskad. Jag kan bara tala utefter min egen erfarenhet, men det är verkligen så härligt som många beskriver. Som färgteve hela tiden som någon skrev i min tråd!

Men hur gör man? Tja, kroppen vet hur man gör iallafall, man får mycket mer energi. Och jag tycker att jag uppskattar mer småsaker, jag ser så mycket mer nu än jag gjorde innan. Tycker saker är roligare, även småhändelser i vardagen. Ser man sig omkring gör folk saker hela tiden utan att dricka. Har varit på ett par fester (något jag trodde skulle bli skittråkigt) och jag ser att de flesta faktiskt inte blir så packade som jag ville tro innan i min dimma. Och vad säger man? Man säger nej. Sen kan man svamla fram någon osammanhängande förklaring så att man framstår som en halvidiot, det har funkat för mig :-)

Även om du inte ser något positivt med att sluta dricka nu så har du ju börjat ifrågasätta din alkholokonsumtion och hittat hit till forumet? Du kanske kan börja med att se det som "icke-negativt" att sluta dricka och se vad som händer?

Jag håller tummarna för dig!

Stigsdotter: Det roliga är att jag och min livliga
fantasi verkligen kan se hur kollektivet växer fram
Med höns, hundar, katter och ongar.
Dompa och jag som två tuppar i en hönsgård bland all denna kvinnliga fägring.

Sen finns en viss oro att jag och min käre
vapenbroder kommer att bli tvingade att
bli två riktiga "foppatofflar" som hålls på
mattan av ett gäng starka kvinnor :-X.
Där hjälper nog inte min testosteronstinna
framtoning och Dompas Cassanovaådror
är jag rädd ;-)

Nattens bröllopsgäster irriterade mig mest för
att de hade så högljudt roligt och att stackars,
stackars TP aldrig blivit gift ;-)
Visst är det väl ohyggligt orättvist?!

Kramar från oroad eventuellt blivande toffel TP

Va ju inne och skrev på din sida precis :-).

Kände när jag läste det du skrev i din tråd att vi är väldigt lika varandra! Jag har hållt mig till helgerna
med drickandet och på det sättet som du inbillat
mig att då är det ok. Sen att jag förmodligen
hinkat i mig mer sprit under en helg än vad många gör under ett helt år har jag blundat
för.

Hoppas av hela mitt hjärta att du kommer känna
den värme och omtanke som jag känner här inne!

Sen spårar vi ur fullständigt i våra inlägg ibland och har skitkul tillsammans :-)...åh det gör
faktiskt att allt går så mycket lättare!

Kram igen TP

...som berusade måste bada missinassen. Hm.... det var visst vad jag själv gjorde på mitt eget bröllop, det var ju synd att jag började fundera över det, är faktiskt en av de kvällar jag lyckades förstöra genom alkohol. Jag var förvisso i gott sällskap i badet, både brudgummen och några av våra goda vänner var med men på nästan varenda bild har jag ett glas i handen och jag sa dumma saker till minst en av släktingarna som jag inte träffat på länge *skäms*. Så onödigt, det är ju liksom inte varje dag man gifter sig, då borde man kunna hålla sig nykter i alla fall.

Förresten lovar jag att dra mitt strå till den gemensamma stacken, har ju faktiskt ett jobb :-)

...som berusade måste bada missinassen. Hm.... det var visst vad jag själv gjorde på mitt eget bröllop, det var ju synd att jag började fundera över det, är faktiskt en av de kvällar jag lyckades förstöra genom alkohol. Jag var förvisso i gott sällskap i badet, både brudgummen och några av våra goda vänner var med men på nästan varenda bild har jag ett glas i handen och jag sa dumma saker till minst en av släktingarna som jag inte träffat på länge *skäms*. Så onödigt, det är ju liksom inte varje dag man gifter sig, då borde man kunna hålla sig nykter i alla fall.

Förresten lovar jag att dra mitt strå till den gemensamma stacken, har ju faktiskt ett jobb :-)

Då bidrar jag med:

"Navigare necesse est, vivere non est necesse."

Att segla är nödvändigt, att leva är det inte. :-)

/H.

Vad mycket (o)vettigt som sades av de gamla romarna. Nå, vi får väl kalla oss vansinniga då för dansa det ska vi!! (hoppas förresten att herrar tuppar/hankatter ägnar sig åt sådan sport?!!)

Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit – "Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig" (Cicero)

Segelbåt blir bra, skulle så gärna vilja lära mig segla - det är så härligt att fara fram med vinden som hjälp. Bara man inte får bommen i huvudet förstås men det kanske man kan undvika om man lärt sig hur man ska göra.

Ni får gärna dela vår stuga (eller vad det nu kommer bli för slags hus, det har vi inte riktigt funderat på ännu). Kanske flyttar vi in till TP där mellan sjöarna men frågan är om de är tillräckligt stora för äventyrliga seglatser?

Nå, då får vi kanske se fram emot ljuv musik från pianomannen och dina insiktsfulla bidrag till vårt filosoferande vid köksbordet om kvällarna :-)

För övrigt, kära medsystrar, jag tror att det är en bra idé att ta in lite fler tuppar, förlåt, hannar i vårt kollektiv. Jag tror att de befintliga behöver känna att det inte är lönt att kivas om kjolstyget - till syvende og sidst är det ändå vi som bestämmer till vem vi vill låna våra hjärtan ;-)

Känner att jag också borde bidra till de latinska sentenserna så här kommer en annan:

Dum vivimus - vivamus!

Jag har aldrig varit inne på ett forum förut men har nu ägnat två dagar här. Har inte riktigt koll på hur jag hittar bland trådar och svarar på rätt inlägg. Men jag blev så tagen av ditt svar till Ankan. Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag har i flera år vetat att jag har ett problem, men det är bara det att jag alltid vill ha mer när jag dricker. Men då jag aldrig druckit i veckorna och sköter allt annat fläckfritt har jag inbillat mig att det inte gills.... Att jag inte är beroende, och det är jag väl inte, fast varför gör jag då samma misstag om och om igen?. Tänker åhh vad trevligt med ett glas rose i solen..... och slutar med minneslucka, en helt vanlig hemmakväll.

Dish, rakt i ansiktet liksom. Jo, jag vet ju det, men det tar ändå emot på något vis. Varför vet jag inte. När jag ser orden. jag är en hustru som är alkoholist. Min man är gift med en kvinna som är alkoholist. Suck ja.

Visst har NN rätt i det att det som krävs är att ändra sitt eget beteende. Självklart! Jag kan inte förändra någon annan än mig själv. Om jag beter mig på ett sätt som är så bra som möjligt, som jag kan stå för, och andra människor ändå harvar på i samma hjulspår. Då, då får det stå för dem. Jag har gjort mitt bästa och kan vila i det för att därefter reda ut situationen.

Jag märkte ju lite av detta i höstas när jag, trots orosbesked angående lever osv, på något sätt kände mig mer tillfreds med mig själv. Jag såg en lösning på min deppiga tillvaro (sluta dricka!). Jag märkte ju att ju gladare och trevligare jag blev, desto mer "på" blev min make. Han var nöjd med utvecklingen. Men jag känner lite att, häpp, nu är det lite försent, jag har varit för arg och ledsen, det finns inget bra kvar.

Dessutom, jag känner att är man i en relation då ska man kunna tillåta sig visa sina dåliga och svaga sidor. Och då menar jag inte att man skall ha rätt att rya på den man delar sitt liv med, jag menar att man skall kunna få vara liten, ledsen och orolig ibland. Jag tror att jag är arg på min make för att han, när jag satt på köksgolvet hemma hos mamma och grät mitt bland det hemmagjorda påsk- och julpyntet sa åt mig med sin arga röst att "jag kan inte hantera din sorg". Nej, tar tillbaka, den var nog inte arg rösten, snarare uppgiven. På sätt och vis kan jag förstå, det är svårt med sådana situationer. Men för mig var det så enkelt: sätt dig ned här på golvet, krama mig och säg att allt kommer att ordna sig, jag hjälper dig med det här.

Det finns andra saker jag är arg för fortfarande men de tänker jag inte berätta här.

Ja nog saknas något alltid... kanske därför jag sitter här och spinner av små nätta näspussar och eldiga italienska och, OK då, finska fraser ;-)

Hallå mina alldeles egna tokstollar ;-)

Idag blir det sparsamt med skrivande till att
börja med. Trodde jag skulle somna direkt när
jag slog huvudet i kudden. Nix så blev det inte
somnade vid halv fyra...åh vid fyra vaknade jag av att ett trettiotal hyfsat berusade människor
från en närliggande bröllopsfest som just
avslutats de hade bestämt sig för att ta ett morgondopp
vid min brygga....Jag bet mig hårt i tungan och la
kudden över huvudet... Så med bara ca 30 minuters sömn i kroppen upplever jag en
"bakfylla" utan dess like... Tänk att mineralvatten
kan ge sådan effekt :-(.

Med ögona i kors TP

Även jag "svatmålade" din man...och jag skäms. Vad vet vi om varandras liv. Tror doch Nynykter är inne på rätt spår. Att behålla passionen år ut och in är få förundrat. Vardagen tränger sig på, man blir "syskon" och syskon kivas. Inte heller vill friska syskon älska med varandra...ngt saknas plötsligt. Den fysiska kontakten...kanske kan man orka/få till det om man har lite whisky/vin innaför västen/linnet.

Tror dock att du ska lyssna på varningssignaler...varför måste en man som inte har alkoholproblem ha folköl till maten trots att hans hustru är alkoholist?

Mycket bra ordspråk. Du är vis min fästemö...vet vad som är värt att citera. Bara du får en puss på näsan/R

PS: Du får ge mig ett tecken så jag vet när det är dags att avancera. Inget ont om din helgopudrade nästipp...men jag är trots allt en okastrerad hankatt.

Jag och pianomannen kan kasta in en segelbåt i det hela, om det är av intresse! :-)

Jonic - välkommen hit! Som du redan har märkt så finns här mängder av kunskap att hämta, och pepp, och humor. :-) Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper en att reda ut sina tankar.

/H, tillfrisknande medberoende

Jag uppskattade det du skrev. Även jag har läst Addes ord, visst ligger det en del sanning i det. Visste dock inte hur jag skulle reagera i min nyupptäckta nykterhet. Nu fick jag en annan input...kanske lite oklar men så här tänker jag; Jag personligen kan inte gå förbi en liggande medmänniska trots att "bara" orden är de rätta. Vad vet vi om vilken styrka -eller inte - som bor i våra medmänniskor? Visst kan det dränera en själv att hjälpa ngn som inte är redo. Samtidigt kan det göra oerhört ont att sträcka ut en hand som ingen grabbar tag i. Jag tror inte man skriver på forum...om man verkligen inte vill förändra...sen en sak att man inte klarar det. Men tanken är väckt. AA kan nog vara en annan historia, familj/vänner/arbetsgivare kan ha ställt krav och "tvingat" dit ngn. Men även där tycker jag att vi ska ge varenda människa en ärlig chans. Det är skönt att tänka hos dig mt, för jag vet att även om du inte tänker likadant...så dömer du inte. Hoppas du får en fin dag i hönsgården. Kramar/R