Senaste kommentarerna i forumet

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

Kram från Nynykter

Ja de sover på dagarna men är vakna på kvällen. Och natten. Och var de är kan man aldrig veta.

Idag är jag riktigt deppad. Om jag var bakis skulle jag förstå det men jag var helt vit igår. Jag vet att jag tillfälligtvis skulle må bättre om jag tog vin. Men då skulle jag inte kunna virka! Dessutom är jag inte sugen. Min plan är att gå ut och kolla lite i affärer när de öppnar kl 12 och så har jag ett paket som måste postas.

Sen är jag sugen på att sätta mig på nåt ställe och äta. Det är ett svepskäl för att ta en halva vin. Jag vet det. Och det finns ett ställe här i närheten där en halva vin är ½-liter, inte 37 cl. Sånt har jag koll på.

Jag känner mig ensam men vill inte umgås med någon. För första gången på väldigt länge (10 år eller så) längtar jag till att det ska bli måndag och får gå till jobbet.

Jag har virkat så jag fått ont i fingrarna. Och druckit massor av kaffe.

Det var skönt att titta in här en stund.

Tack Kalla!
Jag sitter just och funderar över varför jag själv drack. Ska formulera det när jag har funderat färdigt. Din berättelse är värdefull. När jag försöker förstå mig själv och andra blir det som att lägga pussel. Där bidrar alla berättelser med en egen pusselbit. Det du skriver om lojalitet och att "man håller ihop" känner jag igen mig i. Själv är jag plikttrogen och lojal långt över de gränser som är bra för mig och sen måste jag ta till vinet.
Tack fö att du delade med dig!
Kram från Nynykter

Kära Sylfid! Nu förstår jag...har ju mina "bilder" av er forumkamrater. När jag läste ditt inlägg så "hörde" jag "Flickan och kråkan" men Mikael Wiehe...jag visste inte ens att jag kände till den sången. Var tvungen att googla och när jag hörde den...då visste jag att det var min "bild" av dig han sjöng om. Och den kan ju vara tokig...men den är min...och den är vacker.

Tack snälla för att du delade, förstår att det satt väldigt långt in. Men som mt skrev; Det hjälper även oss andra. Fortsätt att springa för livet. Kramar /R

skrev och att du postade... alla ärliga inlägg bidrar till inspiration att fundera över och förstå lite mer om sig själv. Det är forumets styrka - på båda sidor. Jag har haft stor hjälp av att läsa på beroendesidorna. Att skriva och läsa hjälper mig att förstå både mig själv och andra.

Önskar dig en fin söndag! Kram / mt

Pågår olika diskussioner om varför man dricker på olika trådar här och det får en att fundera över sig själv.

Jag levde som medberoende i många år och då var jag nästan nykterist, men har alltid haft svårt att hantera alkoholen har gärna druckit för mycket de gånger jag drack.
Sista året i mitt förra förhållande var en katastrof då x-et blev blandmissbrukare på grund av en företagsläkare som överöste honom med piller. Från att flippa ut varannan månad till ett dagligt beteende antingen full och galen till utslagen av något piller.
Polis, inlagd osv men mannen har talets gåva så han snackade ut sig hela tiden och ett tag så fick han både läkare och polis att tro att det var jag som var tokig.

Men som alltid när det går överstyr när det gäller missbruk så slog han nästan ihjäl mig, dömdes till fängelse och nu var det över för mig. Kunde inte längre skydda denna man och han kunde inte prata sig ur situationen.

Nu rasade min värld uppfostrad till att vara lojal och att man håller ihop, hann aldrig stanna upp utan jobbade som en tok för att städa upp och då kom vinet in. Kunde inte sova så då funkade ju alkohol jätte bra, kände fortfarande ansvar för X-et dövade det med vin osv.

Gick några år träffade en ny man som är snäll men tyst och svag och då började jag känna mig ensam men dövade det med. Sen gick det fort utför, med alkoholen blev man deprimerad och försökte döva det med. Kommer nog aldrig att posta detta men det var skönt att skriva ner det eller kanske gör jag det, kanske är ett steg för mig//Kalla

Så vi fixade det igår...både du och jag. Läste vad du skrev på min tråd. Har massor med tankar om det. Nu har dessvärre lillskiten vaknat -Längtar till den dag jag bara har tonåringar hemma, för de verkar ju sova dygnet runt :-)- så jag får kommentera senare. Men en sak vill jag säga; jag är på inget sätt starkare än du! Jag fick bara en annan uppsättning kort när livets kortlek delades ut. Vi hörs under dagen. Kram

Tack för dina tankar! Det känns skönt att få bekräftat att jag handlar rätt. För det känns ju inte rätt. I mitt fall var det J som lämnade mig och hon har bett om att få komma tillbaka. Det vore så lätt att svara ja, men aldrig! Inte av missriktad stolthet...vore det bara vi så skulle jag snurra runt i denna karusell för evigt (För så mycket älskar jag henne), men för att jag måste prioritera rätt.

Och samtidigt som jag älskar så avskyr jag...inte henne, men hennes val. Jag måste nog läsa lite mer på anhörigsidorna. I början var det de enda jag läste.

Men så mycket förstår jag att ni har rätt; Låt din alkoholist sjunka. Simma upp till ytan måste hon/han göra själv. En anhörig kan vara en flytväst...men det gör ingen skillnad för en dag kanske man trillar i spat och flytvästen är inte med. Så lära sig simma är viktigt. Låter jag lite flummig? Hoppas du förstår ändå...jag försöker bearbeta ditt och Lelas budskap på mitt egna sätt.

Verkligen Tack för input! Hur mår DU nu? Kram

Du ställer tuffa frågor Nn...men det gör inget. Behöver ju förstå själv. Jag tror - med betoning på tror - att vi drack för att vi blev besvikna. När vi träffades så var det verkligen stor passion, du vet den där "Once in a lifetime"-känslan. Vi ville allt...flytta ut på landet, odla vår egen mat, yngla av oss och minst sex barn skulle vi ha, som ett slags "lovetoken".

Nu blev det ju inte så. Vi var ju tvugna att äta. Jag gjorde gjorde karriär, inte direkt för att jag ville. Men vi behövde pengarna och efter ett tag blev även det en livsstil. Vi beroendepersoner går ju så ofta "All in" i vad vi än gör. (Se passionen ovan). Trivdes på jobbet gjorde jag väl inte...så när jag kom hem ville jag ladda ner. Men inte som tidigare med kärlek och prat. Jag var så trött. En virre satt fint i början, men sen blev det bara fler...ja den resan kan du ju.

När det gäller J kan jag bara spekulera. Besvikelse? En vacker kvinna som hade hela världen för sina fötter som en dag vaknade upp och såg att hon satt i Byhåla med en make som inte alls var närvarande. Jag såg henne inte och hon hade satsat allt på oss.

Men ett riktigt svar kan jag inte ge. Gener skulle en del hävda...kanske? Varför drack du? Du behöver inte svara om du inte vill/kan/orkar.

Tack för att du höll om mig! Kram

Visst är det en bekräftelse på att vi gör "rätt" när barnen kommer nerför trappan. Värt allt! Hade en liknande stund som du när ni kollade film. Sent igår kväll tokdansade vi alla fyra i köket...till iof. förskräcklig musik, men det fick mig att skratta. När jag lade mig hade jag en klump i magen...men det var inte ångest, "bara" tokkärlek. Fan Maria! Jag tror vi är ngt på spåret nu...vi börjar se vad som finns så nära oss!
Tack för stöd...du betyder mycket för mig. Kram

Jag kan vara helt ute, men jag inbillar mig att kanske både Stigsdotters och Kallas män testar just nu. Inte om ni kan hålla er nyktra...men om dom har RÄTT att dricka lite under den underbara svenska sommaren. För vad är en sommar utan alkohol? Jag kan ha helt fel...men spontant är det min tanke...gubbsen kollar vad som är ok.

Jag läser Anonyma Alkoholister, Stora boken. Där förklaras bra hur maktlösa missbrukare är inför drogen, alkoholisten inför alkoholen - skrämmande och befriande läsning. De processer som beskrivs där (för många, många år sen) förklaras av dagens hjärnforskning och blir begripliga på ett annat sätt. Tycker jag. Kolla in den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Se också filmtips i Carina Bångs blogg, When love is not enough.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekram, vi följs åt / mt

och fascineras av insikterna som funnits så länge och nu kan påvisas genom modern hjärnforskning. Den forskningen förklarar ändå inte kraften i AA. Det är ändå lätt att inse att den kraften finns, inga frivilliga sammanslutningar håller ihop världsomspännande nätverk under decennier utan att det finns något som bär. / mt

Tänker på dig Dompa.
Du går igenom två saker samtidigt, som var
för sig kan slå omkull den starkaste.

Genvägar är något vi sökt både du och jag, men
denna gången får vi ta den långa vägen. Trots all smärta som finns där, all sorg som väller fram.
Denna gången får vi ta det...för både du och jag
vill kunna se våra barn i ögonen och se glädje,
trygghet och veta att vi har fan gjort det bästa
vi kan!
Önskar jag kunde ta bort allt det onda du känner.
Även att du känner dig vilsen och skör så är jag helt förundrad över vilken styrka en människa
kan besitta!
Jag försöker bryta mitt beroende, jag är sjukskriven, jag ansvarar inte för mina
barn för tillfället....åh bara den saken är tillräcklig för mig.
Du gör allt det och fan så mycket mer på en och samma gång.

Ta all hjälp du kan av svågern m. familj. Lämna barnen ibland
för att få ett andrum. Vissa saker måste du vara stark i nu, som
du redan vet. Men du får inte glömma bort Dompa helt och hållet
i ditt inre kaos. Glöm inte bort DIG själv i allt detta, du måste få vila ut ibland så att du får tillbaka din energi
Har läst allt som alla otroliga människor
skriver här inne...så mycket värme, kloka ord och kärlek!
Har du någon samtalskontakt förutom när det gäller alkoholen?
Är skitviktigt att du får bra hjälp att hantera ALLT som händer i ditt liv.

Känner en stolthet över dig och en tacksamhet
att jag får ta del av allt du skriver! Som du skrev innan så lär vi
av varandras och alla andras resor!

Glöm inte att vara förbannat stolt över dig själv!!!!
Åh glöm inte bort dig själv mitt i allt!

Kram TP

...missinassen pigg o glad, tittar på inspelad deckare medan min vinpimplande make har slocknat i andra soffhörnan. Vanligtvis är vi två snarkare ;-)

Jo svärföräldrarna har förstått att jag har problem. Sist vi var hemma hos dem på middag, i påskas, så var det ingen som fick vin till maten - alla drack annat eftersom maken sagt att jag inte dricker längre. De är rara och vill väl. Men jag blev ändå arg på maken och undrade vad han sagt. Han ville inte prata om det men jag stod på mig och sa att jag känner att jag befinner mig i underläge här, jag har rätt att få veta vad du har sagt, jag behöver kunna se dem i ögonen när vi träffas och veta vad de tänker. Sen la jag till att detta är en sjukdom, jag tänker INTE skämmas!! Han höll med om att det ska jag absolut inte göra och att han sagt till föräldrarna att "det fungerar inte så bra att ha alkohol hemma just nu". Jag vet inte vad / om mer, jag tycker det verkar vara lite svårt att ha några djupare diskussioner i familjen så det är mycket möjligt att det inte sades mer än så, sen får var och en läsa in mellan raderna det som behövs. Lite synd tycker jag att man inte kan vara mer öppen, prata och älta lite tillsammans men, det är bara att gilla läget.

Känner mig nöjd i alla fall att inte vara den som sover vin-sömnen. Men det var jobbigt att stå där i köket, på ena diskbänken en öppnad vinare, på den andra ett glas. Gick och hämtade en egen flaska Blåbär då blev det lite bättre. För er skäms jag inte att berätta att jag ändå stal till mig ett halvt glas när maken svarade i telefon. Men fasen, det är inte ens gott!! från och med i morgon blir detta ett helt alkoholfritt hem, det ska bli så skönt! Farmors gamla skåp får fyllas med annat!

Nynykter och Anonymt har skrivit så kloka ord, kan bara hålla med dem i deras tankegångar. Vill bara nu förmedla mitt stöd till dig, Stor, stor kram!

Nu går jag o lägger mig, nyduschad, nyrakad, nykter, nybäddad säng luktar gott också
..bara så ni vet det...
This is a waste of a man :-)

Godnatt mina vänner!

Det tar tid att förstå rollen som anhörig och hur man bäst agerar. Jag jobbar själv på det fortfarande. Gör ett försök att förklara hur jag tänker som anhörig. Enligt min uppfattning handlar det om det du själv precis skrev, logik och förnuft å ena sidan ställt mot ens inre känslor som tycker något helt annat. Jag har kommit fram till att min alkoholist inte är hjälpt av att jag skyddar honom. Han behöver ta konsekvenserna av att han dricker för att förstå att det inte är hållbart och därmed faller han allt djupare då allt färre täcker upp för honom, något som är fruktansvärt att se eftersom jag samtidigt bara vill honom gott och inget hellre än att han ska få må bra igen.

Logiken i att släppa ansvaret och låta alkoholisten ta eget ansvar är oerhört tuff att hantera eftersom känslorna inte hänger med i samma takt. Det är säkert lättare för den som inte är nära anhörig att se problemet och tycka att lösningen att lämna är enkel men känslorna hos en nära anhörig "ställer till det". Man känner enorm skuld i att ta steg som gör att alkoholisten i princip faller. Men som jag ser det, efter mycket ångest, stöd här och via professionell hjälp finns ingen annan lösning. Genom att fortsätta tiga om problemet bekräftar man som anhörig att beteendet är okej och bidrar därmed istället till att det fortsätter. Låter enkelt men är så lerhört svårt och förknippat med starka skuldkänslor. Jag gick bara upp på morgnarna efter att jag lämnat och kräktes över hela situationen. Kände enorm ångest och skuld för att jag övergett en sjuk människa. Men jag är inte orsak till att min alkoholist valt att dricka precis som DU inte är skuld till att J dricker - aldrig! Och precis som Lelas skriver, det hade knappast varit ett bekymmerslöst familjeliv som funnits som alternativ om du inte gjort något även om man inte vill se det klart när man är mitt i bearbetningen av allt som hänt.

En sak är säker. Du har brutit ett oerhört destruktivt mönster och gett dig och barnen världens möjlighet till ett bra liv framöver. Låt oss hoppas att J en dag också bottnar och tar hjälp. Försök tänka att idag är idag, att det kommer andra dagar. Livet kommer inte att kännas så tufft varje dag framöver. Man behöver perspektiv. Ge det tid och försök vara snällare mot dig själv. Något annat finns inte. Kramar A

:)

Ska vara rädd om mitt vackra ansikte jag lovar! Tog närkontakt med rakhyveln idag också....
Började se ut som jultomten åh det kändes som om det va fel årstid för det :-).

Nu ska jag lägga mig o fantisera om en stor lottovinst, så jag kan släppa den oron iaf.

Godnatt TP

Letade efter ewazebra... Hon hade gått, men yoga är nog bra. Glädjs åt Nynykters rikedom. Tar ett gäng av mt:s bullar - behöver tröst...dessutom är jag en stor kille. Smyger ut igen...för härinne behövs inga bergstroll och jag tror att han smet in samtidigt. Men rummet är fantastiskt!

Jag har tänkt på dig idag, på att det här ju inte bara handlar om alkohol, utan också om en skilsmässa. En skilsmässa som förmodligen blir än mer påtaglig när J nu flyttar sina saker. Så mitt i alltihop är det också sorgen över den kärlek och det äktenskap som inte höll tills döden skilde er åt. Sorgen över det som inte blev. Även det ska hanteras någon gång och på något sätt. Varför drack du? Varför drack hon? Det är retoriska frågor. Du behöver inte svara. Jag menar bara att det kanske fanns mönster och brister i er relation långt innan alkoholen blev det stora problemet. Och sådant är aldrig bara ena partens fel. I en relation är båda lika ansvariga.

Nu kommer inga käcka tillrop. Jag håller bara om dig.

Nynykter

Tyvärr! Banka för fasen inte huvudet i timmerväggen. Så mycket vet jag om kvinnor att de inte tycker att det är fint med sönderbankade killar. Godnatt kompis

Jag tar till mig allt ni skriver.

Anonymts och Lelas input...för jag greppar inte riktigt den här anhörigbiten. Jag vet hur man är en alkoholist men jag ser inte riktigt hur man ska agera som anhörig. Även Kalla var ju inne på det.

Även vad Nn och Stigsdotter skrev om att återerövra mitt hem. Ska ha ett snack med ongarna...vem vill ha "masterbedroom" - ser fram emot ett ärligt slagsmål.

Lilja och Magnolia för en pepp utan förbehåll...

Just ikväll är jag mer ledsen över mig, ongarna och J...än vad jag är över mitt eget drickande/min egen törst. "Det är inte mitt fel"...mitt förstånd säger det, men mitt hjärta säger ngt helt annat...så därför är jag inte helt övertygad. En annan tanke; Varför dricker J, varför började hon dricka? Har inte råd att fundera på det.

Sitter här ensam just nu. Resten av familjen är på pizzeria efter att ha flyttat hela dagen. Men snart är ongarna hemma...nej, jag har inte varit på Apoteket Röda Näsan utan jobbade. Även idag gick det bra...men det satt djävligt hårt inne.

Tack alla! Ert stöd och intresse betyder så mycket för mig. Att ni tror på mig...får mig att kanske också göra det. Piacere!