Senaste kommentarerna i forumet

Ja sälv trilla jag dit. Kunde inte låta bli dom där glasen på puben vid t-banan innan hemgång.
Varför gör man så? Otydliga budskap från mannen gjorde att det blev lite mer hemma. Känner mej klar men vet ju att det inte stämmer. Sova är väl det bästa. Så tungt.

Långt innan dess, fanns tanken där. Sluta drick, då var det mest för att inte förlora den vackraste. Men det blev ju en helt annan historia. Sedan var det hälsan, barnen...i den ordningen. Säger ju allt om mitt faderskap. Men nu, efter min lilla stunt igår så fattar jag äntligen. Och min syster har bokstavligen slagit in budskapet. Nej, om jag får som jag vill, så ska här aldrig supas till igen. Som alla andra här så när jag en dröm om "normaldrickande", men inser att jag inte har råd att satsa på det. Jag har fått EN chans, en chans som kostat mig äktenskap, ett jobbface, jag har skadat ungar och hela djävla familjen är inblandade i denna sörja som jag har skapat. Jag tror verkligen att jag är redo nu. Längtar till måndag. /R

Det är mycket svårt att hantera det här och du behöver hjälp för att se klart. Se vad som är verklighet och inte. Man blir nästan hjärntvättad av att leva i en sån här relation. Mitt råd till dig är att själv söka hjälp som anhörig till en alkoholmissbrukare. Fortsätt vara här och fortsätt läsa, Botten upp av Lena Holfve är mycket bra. Den beskriver hur en alkoholist tänker och varför man mår så dåligt som anhörig. Ett långt utdrag finns på nätet. Sök på google. Men som sagt, var inte rädd att ta hjälp för egen del. Det här är så mycket mer komplext än man kan tro och det bästa du kan göra nu är att skaffa kunskap om alkoholism. För mig är mycket av det du beskriver typexempel på hur någon med alkoholproblem agerar, ilska när man tar upp ämnet eftersom man är ett hot mot deras behov av att dricka, tystnaden för att straffa. Sök hjälp så att du hittar ny styrka och så att du kan förstå att det du känner är en helt normal reaktion på en sjuk situation. Utifrån det kan fatta beslut om vad du vill göra sen. /A

Man FÅR vara ynklig när man är sjuk!!!
Skönt att det går åt rätt håll för er alla!!!
Största möjliga kramar!

Jag är oändligt tacksam att jag kom därifrån, jag hade inte överlevt annars... Men vi hade ingen lycklig tid innan alkoholen, och även om han blev nykter, så skulle han nog fortfarande vara en elak typ... Vilket förvärrades av drickandet, så klart...

De första veckorna grät jag konstant. Hade sån ångest över att jag lämnat, flytt fältet, övergett barnen... Min bästa vän fick mig senare att be om hjälp, jag gick till en fantastisk kvinna, sjuksköterska, barnmorska och utbildad inom kbt. Hon fick mig att våga tro på mig själv, att stå på mig... Vi pratade väldigt lite om mitt ex, men mer om hur mitt medberoendebeteende påverkade mig i mina alla andra relationer.. För det gjorde det, och gör fortfarande många gånger.

Fick en lägenhet i samma veva, bodde svart i andra hand i min kompis brorsas lägenhet, och vilken lättnad det var att få ett riktigt hem, en fast punkt, där jag satte gränserna till 100%...

Jag visste inte vad som väntade mig om jag valde att lämna, men om alternativet var att stanna... Det tog beslutet många veckor, månader att mogna, men till slut var det ett självklart val.

Blev lite vimsigt det här, känner jag, men bag hoppas du förstår.
Jag avskyr ensamheten jag lever i idag, jag längtar efter en familj där jag är en del i en tvåsamhet, men hellre ensam singel, än ensam i ett förhållande...
Stora kramar till dig!!!
/k

Hoppas du tänker om, tror verkligen inte det verkar bra,Kram och styrka :-)

Hinner knappt skriva klart om att jag knappt tänker på A längre tills jag och maken blev barnfria. Vi är det tills på söndag och nu är det fritt fram att dricka, jag kan inte göra barnen besvikna en gång till men nu är de inte hemma. Just så är mina tankar nu, har i tankarna redan bestämt att jag ska dricka vin på fredag, känner mig rastlös och otålig, vill att det ska bli fredag. Fick tanken idag att jag kunde köpt med mig till ikväll men gjorde inte det. Maken vet inte om mina planer, misstänker att han inte tycker de är så bra som jag tycker. Om jag bara dricker när barnen är borta så är det väldigt mkt bättre än förr, då blir det inte ofta eftersom de nästan alltid är hemma.
Såhär är mina tankar nu

Jag har tankat ny energi hos min familj uppe i norr.
Kom upp hganska nojjig o trött av jobbet o allt negativt där o nu efter fem dar med anhöriga,har jag grundat mej i mej själv igen,så känns det.
Har fötterna där jag har rötterna.Känns tryggt.
träffade bror i en stad o en annan bror i en annan stad,några av deras barn o även barnbarn o min gamla mor.
Frisk luft mycke sol o mycke snö.
Kom hem igår o idag var jag många timmar i skogen.
Farstaviken,en lång strandpromenad vid sjön i genom skogen.

På söndag börjar jag jobba igen.
har nya krafter nu,hioppas de räcker

Daltar gör hon inte heller. Hela dagen har varit en mental utmaning, men bra ändå. För från syrran min som har en tunga som för mig att framstå som en körgosse, ett temprament som heter duga och en mycket "no nonsense" livsyn. Från henne kommer ingen villkorslös kärlek. Här ställs krav och utmaningar staplas på varandra, men jag gillar det...haha. Krya på er bägge två. Nu ska vi äta, lurade syrran att laga mat, sa att jag blivit så bra på det. Så nu skulle hon givetvis bevisa att hon är ännu bättre! Hon är slug min syrra, men jag har vuxit upp i samma ormbo. Farsan var ormen. Krya verkligen på er. Värt att upprepa!!! /R

SKÄMMS LITE JUST NU, JA NI VET, EN LÅNG DAG MED MAMMA, SKYLLER JAG PÅ..............
FÅR SE OM JAG DRICKER UR ALLA,,,,,,,,,,,,,
JUST NU KÄNNS DET SÅ, 4 DGAR SEN SIST, TYPISKT KÄNNER SÅ VÄL IGEN DET, HAR ÄNNU EJ BÖRJAT MED ANTABUS, DÅ HAR JAG INGE VAL.
vILKEN SATANS VÄLJARE MAN ÄR..............

Det gör ont att inte kunna hjälpa dem man älskar. Så jag förstår att sorgen även tidvis bor hos dig. Fan mt, livet är så skört och att det fortfarande inte alltid är på topp trots alkoholstopp? Ja, det är så vi känner att vi lever. Själv har jag fått tillbaka "min stund" före maten. Bara idag då min våldgästande syster vill laga mat åt oss. Jag tror hon gör det för att visa...visa att hon kan bättre än jag, mycket syskonrivalitet där :) Men jag bjuder på det, för hon bjuder på ett dukat bord!!! Så vem vann? "Min stund" idag går dock inte till flaskan, istället har jag surfat runt här. /R

Du gillar syster min. Take's one to know one. Var det inte så att det du gillade var att hon slog mig? Haha. Och jag förtjänade det, det var nog syrran som slog mig sista gången innan igår. Jag har aldrig hamnat i bråk, rent fysiskt, så jag tror sista gången jag blev slagen var för ca 30 år sedan. Av samma person!!! Borde jag anmäla? ;-) Allvarligt talat; Jag tror att du och syrran skulle trivas finfint tillsammans. Ingen av er tar skit och det ska ni heller aldrig behöva göra. Aldrig!!! Hör du det? Inga djävla kränkande kommentarer -om frisyrer eller personlighet- , inget velande från slamkrypare som inte ens är män nog att artikulera vad det vill. Jag tror att min syrra har sin prins och det ska du med ha. Aldrig någonsin något mindre. Och om han aldrig dyker upp? Skaffa massor med katter och bli en kattant. Värre öden finns det. Vi såg en kattfarbror i sommras i grekland. Varje kväll kom han med bilen full av kattmat och matade ett trettiotal gatkatter. Han verkade lycklig. Kanske ska jag bli en kattgubbe på ålderns höst? Kramar och tack för att du finns. /R

♥ ♥ ♥

♥ ♥ ♥

Du är modig du med. Allt mod kommer inte i samma form. Jag fixar inte heller AA. Är jag feg? Ja på tusentals sätt, men inte pga. missade AA besök. Du gör ju allt rätt, iaf. åt rätt håll. För Stigsdotter är jag skitglad om hon kan få hjälp hos AA. Allt som håller oss borta är bra!!! AA, Gud, vättar...you name it. Fast kanske inte socker då...det visste jag inte. Nu är jag ingen sockergris, men rent spontant kan jag känna att 10 kilos övervikt är att föredra framför 10 dagars fylla. Men om sockret lockar fram andra begär, och det är lätt för mig att tycka. Jag vet att ni kvinnor döms och dömmer efter en lite annan mall. Livrädd för den dag som min dotter kommer att börja snegla på sitt midjemått. Jag vill att hon ska snegla på hästar tills hon är 55!!! Yep./R

Syrran hade hört på min röst att jag var redo att falla. Och med samband med sportlov så bestämde hon sig för att vara hos mig. Hennes gubbe och hennes kids fick vara utan. Nu är de i fjällen och enligt syrran kommer de inte ens sakna henne. Fan tro't, jag tror min syster ljuger. Men jag är själaglad att hon är här. Det blir mycket logistik nu de sista dagarna innan sillen ska läggas in ;-) ha,ha en gammal surströmming snarare, (Måndag nästa vecka) och då är hon bra att ha. Fast det är hon ju alltid. Hästförsäljningen gick över förväntan. Svågern förklarade för lilla att "det alltid är hennes häst", oberoende om det är pappa eller morbror som har köpt den. Hon tittade på honom som han var en idiot, tackade lite halvhjärtat och stack iväg. Vad fan hade, han trott. Det är klart att det är hennes häst. Omställningen blir inte stor då hästen redan varit "parkerad" (ställd?) på svågerns gård. Jag tror också att tjejjen kommer att ta flytten till morbror lättast. Redan nu sover hon där flera dagar i veckan. "Hinner inte" hem, säger hon. Men sanningen är nog att hästen drar mer än farsan och brorsorna ;-), Kul med ditt AA besök, Stigsdotter. Jag prövade också AA, men det var inte helt min grej. Kanske hamnade jag i fel grupp? Kanske är jag fel för AA. Men jag hoppas verkligen du får ut något gott. Tack för allt djävla stöd igen. Och hjärtarna! Ha det gott och idag dricker vi väl inget? Och gör vi det, så dricker vi inget imorgon /R

var på mitt första möte i Patong på Phuket så var där en ung amerikan som rekommenderade en helt ny kille från Indien att "om du blir sugen på att dricka så är det bättre att du springer huvudgatan fram i din underkläder samtidigt som du äter en chokladbit !! " Gör vad som helst utom att dricka apropos sockersuget:-))

Välkommen i gänget Stigsdotter !! Hoppas du kommer att trivas !

idol minsann.

Du har absolut rätt om sockret, det ska man akta sig lite för. Att sockerberoende stärker suget efter alkohol har jag inte insett utan snarare tänkt att jag väl kan få trösta mig lite med det, men jag vet ju att jag är en godisgris, är ju dumt att utveckla ett regelrätt beroende också! Dessutom har jag ju råkat bli av med några av mina avskydda kilon så då är det ju dumt att fylla på!!

Förresten så presenterade sig en av dem på mötet som "alkoholist och sockerberoende". Äsch, går och tar en banan då. OK?

♥ ♥ ♥♥ ♥ ♥
Kämpa på nu, nu är det din chans hoppas du tar den, många kramar och super styrka till dig!

Vad jag är stolt över dig eller med dig! Men ett litet tips är att dra ner sockret, låter inte jättekul men funkar. Socker beroende stärker suget efter alkohol, kan ju inte säga att jag är världens roligaste typ just nu men jag är nykter :-)
Önskar att jag vad så modig som du och gick på möten, men jag håller mig här ett tag till. Så jag hoppas att din resa ger mig modet att göra samma, just nu är du min IDOL.♥ ♥ ♥♥ ♥ ♥

...och vilken tur att hon dök upp just nu när lila påsen lockade (nästan som om hon visste?). Härligt med människor som vågar kliva in och domdera, bara för att de är rädda om!

Så småningom när du börjat skapa dig egna rutiner med barnen tycker jag att du skall göra allt för att barnen skall ha sin mamma också - för deras skull inte för hennes (och lite för din också, det är svårt att vara ensam förälder även om såklart allt går).

När är det dags för inläggning? (som en annan sill ;-)

Hoppas din lilla inte är alltför olycklig inför förlust av hästen :-(

...och nu känner jag mig stärkt - tack ska ni ha :-)

♥ ♥ ♥

Hmm... vet inte riktigt om jag har smält mötet ännu. Jag gick tillsammans med en tjej från min grupp på beroendemottagningen där jag gått en kurs i återfallsprevention. Hon hade varit på möten tidigare. När vi gick därifrån sa jag att det "kändes lite konstigt" och att jag förstår de som tycker det är lite sektvarning på AA. "JAA det ÄR lite konstigt!" sa hon, och, javisst är det lite sektvarning på mötena men att hjärntvätta sig själv med AAs budskap är fasen så mycket bättre än det jag brukar skölja min hjärna med!! och, det har hon ju rätt i.

Jag tror att min upplevelse av "lite knasigt" nog kommer sig från att jag är en lite blyg, håller-mig-på-min-kant storstadsmänniska. Jag är inte van med att folk jag aldrig träffat förut vänligt ler, säger välkommen och applåderar åt mig. Jag är inte van vid att helt okända människor berättar innerligt om sig själva och sina känslor.

Alltså, på ett sätt var det fantastiskt. Den gemenskap, eller kanske mer värme och vänlighet, som fanns där. Lite grann kändes det som forumet här när människor berättade för oss vad mycket vi betyder för honom eller henne, hur bra det kändes att komma dit osv. Att "träffa" er härinne, få skriva och läsa om och för er betyder väldigt mycket för mig och känslan var lite densamma här, fast IRL då.

Jag stannade inte kvar och pratade med någon efteråt, kändes som jag måste smälta detta lite. Efteråt insåg jag att jag glömde säga ordet "alkoholist" efter mitt namn (men det är väl en del i processen, att komma dit ;-)

Tankar så här efteråt är, vare sig jag väljer att fortsätta eller inte, att vilken fantastisk organisation ändå som drivs av människor som bara ställer upp och ger av sig själva och sin tid utan egen vinning. Någon berättade att de besökt AA när de varit på resor utomlands eller i andra städer, det finns överallt och överallt är man lika välkommen och innesluts i gruppen - vilken trygghet ändå om man väljer detta, finns liksom alltid någonstans att ta vägen.

Låter som jag är helt såld på detta, eller hur ;-) Nå, jag är nu lite sådan att jag ibland fascineras av människors goda vilja och engagemang - det är inte alltid självklart att det är så vi är vi människor nämligen.

Kul också var att det var en sån blandning av olika typer av människor. Utanför porten innan mötet stod ett antal mycket unga människor med pärmar i händerna och jag tänkte att jag hade sett fel och kommit till ett öppet möte dit vem som helst kan komma (tex. uppsatsskrivande ungdomar). Sen visade det sig att det var en av de unga tjejerna som skulle inleda mötet "hej jag heter X, jag är alkoholist". Där var både unga och gamla, tjejer och killar, svenskar och några från utlandet.

Ja, ja, helt klart fascinerande. Och visst lockas jag av tanken på att befinna mig med en grupp människor inför vilka jag inte behöver förklara eller förställa mig - alla vet hur det är eftersom de har varit eller är där själva ibland.

En stor del av behållningen är nog också att komma dit och se denna mångfald av människor, det är inte bara jag och farbrorn på parkbänken liksom. Han var visserligen också där men det var även hon som jag lika gärna kan träffa genom min yrkesutövning eller i vilket annat sammanhang som helst!

Idag ska jag i alla fall inte dricka någonting. Har satt i mig en stor pizza till lunch och dessutom köpt mig en påse choklad. Om summan av lasterna är konstant så har jag fyllt dagens kvot med råge.

Kram på er alla, tack för att ni finns!

Ja visst låter det enkelt men jag förstår ju att något måste göras. I mitt fall känns allt så förstört efter allt sårande, från bådas håll naturligtvis. Vi har ju gått i terapi hos familjerådgivningen..... Vad mer kan jag göra. Jag vet att jag beter mig konstigt nu, har nästan krupit in i mitt skal och blivit lika tyst som honom då jag märkt att jag inte kommer någon art med att försöka prata med honom. Det känns som att jag inte har nåt mer att ge....
Tack alla ni som skriver och delger era erfarenheter. Det inger hopp till en vilsen människa.

Hej igen!
Ja, hur har vi gått vidare? Det ser väldigt olika ut för oss allihop, såklart. Men för min egen del lever jag kvar i mitt äktenskap med min numera nyktre make. Han har varit nykter i över ett år, och sakta men säkert hittar vi tillbaka. Vi har ett tydligt "innan" att sträva tillbaka mot, för vi var ett par långt innan alkoholen slog sig in som en kil mellan oss. Det är skönt att kunna veta hur relationen ser ut i sig själv, utan alkoholismen.

Men. Vägen till att kunna fortsätta leva ihop gick via ett uppbrott. Jag fick nog, ställde ultimatum, och när maken drack så stod jag fast vid att lämna honom. Jag flyttade hem till ett par vänner, precis som jag hade planerat och förberett. Men, jag hade också ett "omvänt ultimatum" om att komma hem igen om han skrev in sig på behandlingshem. Så blev det, och när han kom hem var jag hemma och väntade på honom.

(Så enkelt det hela låter när jag sammanfattar det på tre rader... det var allt annat än enkelt, det kan du läsa om i mina egna trådar.)

En annan förutsättning för att det skulle lyckas var att maken själv ville förändra sin situation. Det är han som har gjort jobbet med att hålla sig nykter (och fortfarande gör, såklart). Jag är ofantligt stolt över honom! Fast det fattar han nog inte riktigt, tror jag... :-)

Och, som tredje faktor måste jag nämna den professionella hjälpen vi har valt att ta emot. Vi hade absolut inte varit där vi är idag om det inte vore för beroendeteamet på kommunen, och folket på behandlingshemmet (där även jag har fått stöd, alltså).

Så, vägen till att stanna kvar går inte, som jag ser det, genom att låta dagarna gå och hoppas att det blir bättre. Det måste till ett aktivt arbete, från båda sidorna i relationen. Och det krävs professionell hjälp.

Kram, vännen!
/H.

Tack, tack. :-)

Jo, det känns lite bättre, jag har nog ingen feber längre. Men, precis som min söte make antyder så blir jag lite ynklig när jag blir sjuk.... Det är tur att han håller mig vid liv, som sagt. Det är han bra på. Nyss kom han med en varm vetekudde och la över mina axlar. :-)

Jag tänker en del på det där med dina anhöriga, Dompa. Jag och många med mig skriver hela tiden här att vi som anhöriga inte kan göra någonting åt att alkoholisten dricker. Och det är ju helt sant. Men, när alkoholisten hittar sin drivkraft att vilja bli nykter (som du ju faktiskt har gjort, Dompa) så finns det en hel massa vi kan göra. Vi kan göra praktiska saker för att underlätta alkoholistens väg mot nykterheten, men bara så länge det möts av en vilja till förändring. Det är när alkoholisten förnekar som vi hamnar i att "vara snälla" på helt fel sätt.

Tricket är bara att inte dalta, tror jag. Det är raka rör och örfilar som gäller - särskilt om de följs av att somna tillsammans.

/H.