Snart helg igen

136 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pianisten
Tungt

Befinner mig som i ingen mans land. Stirrar, grubblar. Uppgiven. Helgen var som en snöstorm, massor av händelser och massor med bra saker blev gjorda, men i huvudet snurrade allt bara. I söndags spårade det. Mådde kasst i psyket men hade lovat barnen en mysdag på första advent. Pepparkaksbak stod på schemat. Ville bara att det skulle bli sådär mysigt som alla ville och att pappa skulle vara på bra humör, men det var jag inte. Drack, i smyg, för att bli stabil. I princip hela söndagen från efter lunch. Sprit och rom. Det blev mysigt och räddade situationen. Julstämningen var där, jag höll mig på banan, men vart är jag på väg. På kvällen föll jag ihop som ett vrak i soffan.
Förra veckan försökte jag motivera mig med ett nytt diet-projekt. Gick utmärkt fram till fredagsmyset och På spåret premiär.
Nere i avgrunden nu, inget hopp, ingen motivation, ingen lust. Jag försöker håller mig flytande genom lagen av minsta möjliga ansträngning för att upprätthålla fasaden. Vill bara ge upp men hur ger man upp. Livet är som att stå i änden av en köttkvarn och stoppa korv. Jag kan lägga mig ner på marken och bara ge upp men snart kommer jag vara begravd under ett berg av kött. Livet stannar inte för att jag ger upp.
Hur ska det kunna bli lagom. Jag har inget lagom. Antingen är jag här, i avgrunden, dricker, äter, ligger i soffan. Eller är jag i mani. Tränar, går på dieter, städar, plockar, rensar, snickrar, bygger. Jag önskar jag kunde ha ett mål och skynda lagom. Njuta av livet på vägen. Men finns det ett mål så finns det resultat på vägen. Finns det resultat så går det att skynda på. Syns inga resultat snabbt så sinar motivationen snabbt. Jag önskar att det inte behöver finnas några mål, bara njuta av soluppgången. Men då finns ju ingen mening med att gå upp ur sängen om jag inte är på väg någon stans.

Vinägermamman
Göta Petter

Vilken igenkänningsfaktor! Vad fint skrivet. Är lite nyfiken på vad som gör att du ”åker ner i avgrunden”? För mig är det att jag hela tiden tar på mig för mycket, att jag snabbt prioriterar bort det som får mig att ha balans, dvs minska det kreativa, öka fysisk aktivitet och äta bra mat. Fasen vad vi borde kunde hjälpa varandra här!
Den där meningen utan mål, är väl det som är målet. Kram

Vinäger
Jobbig läsning

Speciellt för mig som nyss varit vid vägs ände. Till slut gick det inte längre och jag tog hjälp. På en vecka har jag fått ett nytt liv, helt otroligt. (Läs mitt senaste inlägg i min tråd, om du orkar.) Hoppas du går vidare, för egentligen finns ju inget alternativ. Du förtjänar något mycket bättre än det du beskriver ovan. Vad för eller var du söker hjälp spelar ingen roll, välj det minst ångestframkallande. Och gör det innan du kraschar helt, det känns som att det är nära. Håller tummarna för att du tar steget. Kanske redan i dag?

Kram

Pianisten
Avgrunden

börjar ofta oskyldigt med en lite dålig dag. De kommer ju bara ibland, hur duktig man än är. Jag hade min fina stolta svit av vita dagar med massor av träning och mådde toppen för bara ett par veckor sedan. Även om jag erkände att träningen, även då, var en typ av mani som allt fokus låg på. Livet omkring fanns inte riktigt men visst mådde jag bra, trots jag insåg att det var ohållbart i längden. Avgrunden börjar smått. Känner sig lite låg. Börjar fundera. Vad är meningen med allt egentligen. Det man behöver är antagligen bara en dags vila men istället väljer man lite A, bara för att må liiite bättre och sen går det fort.
Avgrunden kan också börja en vanlig fredagskväll, t.ex som denna helgen. Efter en duktig ordentlig vecka lite lagom belöning på fredagkvällen, lite mer på lördagkvällen för att inse att man inte kan hålla sig borta på söndagskvällen..

Börjar återhämta mig lite nu. Blev ett stort smyg-glas rött i tisdags kväll för att bli lite stabil sen har det varit bra. Var sugen igår men gick att härda ut.
Det som är så otroligt jobbig nu är att jag fortfarande inte kan föreställa mig ett helt liv utan alkohol. Så fort jag tänker på att det enda rätta är ju självklart att bara plocka bort A ur mitt liv så flyger bilder förbi i huvudet av alla tillfällen då man måste avstå. Kanske inte bara just från själva A, utan kanske från hela tillfället eftersom du förstår att i det undermedvetna så har mycket av dessa tillfällen grundat sig i A. Hur roligt är det att gå på AW utan att dricka. Hur roligt är det att gå ut med vänner på helgen utan att dricka. Hur roligt är det att bjuda hem halvbekanta på middag om man inte kan hjälpa stämningen lite på traven. Så många frågor dyker fort upp.
Jag brukar ha en plan, jag brukar känna lite hopp för framtiden när jag börjar återhämta mig. Tro lite på mig själv och att jag klara detta, det är lugnt. Men inte nu. Jag försöker hålla mig lugn och hålla stressen nere. Jag blir stressad av tanken att jag borde söka hjälp. För jag vet inte var jag skall vända mig. Hur ska jag beskriva mina problem så att någon tar mig på allvar på ett enkelt sätt.
Tack Vinägermamman och Vinäger för att ni bryr er. Kram

Pianisten
Utom kontroll

Knepig känsla just nu. Känner mig ganska lugn och distanserad till allt idag. Lugn på ett lite konstigt uppgivet sett när man inser att jag klarar ju inte av att hantera detta. Jag drack igår kväll igen. Jag bara gav upp. Kröp i hela kroppen och jag klarade inte att uthärda känslan. Drack ett stort glas Rom medans min sambo var och hämtade takeaway. Sparade lite i glaset för att det skulle se ut som jag satt och smuttade på en "liten" för nöjes skull när hon kom hem. Så slapp jag oroa mig för andedräkten. Vaknade som vanligt med tungt huvud och uppgivenhet av att man inte besegrat sitt eget huvud ännu en kväll. Idag har jag bara småätit hela dagen. Känns som jag inte kan göra något annat än att bara vänta på en ny mani som kastar mig ur det här. Fastän jag vet att det inte är lösningen och att jag snart är tillbaka här igen när jag kört full fart i diket. Borde självklart egentligen leta efter någonstans att söka hjälp men känner mig just nu bara apatisk och orkeslös. Såå stor respekt till er som sagt hejdå till alkoholen för gott. Snart helg igen..

Pianisten
Det vände

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Mrx
Jag följer din tråd

Jag följer din tråd och känner igen mig i det du skriver. Bra insikt du har tycker jag. Nu kämpar vi vidare

Vinäger
Skillnad

Jag läser. Ditt senaste inlägg andas så mycket hopp och vilja. Blir så glad för din skull, det var nästan så att det kom en tår (och jag är inte särskilt lättrörd). Måste berömma dig för att du lyckas hitta lagom utmanande saker i din lista. Gav nyss liknande råd till Femina i hennes tråd. Tror stenhårt på känslan av att få lyckas, oavsett uppdrag.

Håller på dig. 💛

Kram

Pianisten
Ja, nu kämpar vi vidare

Tack Vinäger och Mrx för att ni är här. Ja nog är det väl så att det vi som missbrukar har mest behov av att döva är tillslut vårt dåliga samvete. Man behöver något att jobba mot som kan ge dig lite stolthet men det är inte lätt att hitta nivån.

Pianisten
Nyktert och mörkt

Ikväll var det inte lätt. Känns inte som att jag är nära att trilla över just nu men att ens tankar och motivation kan kastas så fram och tillbaka är otäckt. Jag försöker sitta och njuta av att vara nykter men ikväll går det inte riktigt. Allt känns väldigt mörkt. Funderar ofta på vad man ska göra med sin fritid för att finna glädje. Så ofta man sitter på jobbet, längtar till hemgång, för att inse när man kommer hem att man inte faktiskt inte har något liv och några intressen längre..
Huvudet går på högvarv, ingen ro att gå och lägga mig. Känns tragiskt att man har så tråkigt att man önskar man kunde gå och lägga sig.
Hur hittar man ett intresse. Behöver våga. Behöver ta lite risker. Göra nått galet.

Sov gott alla vänner där ute.

Mrx
Nykter och tråkig

Jo, det finns som vanligt mycket igenkännings punkter i det du skriver. Jag har börjat både läsa och lyssna på ljudböcker i perioder sedan jag drog ner på alkoholen. Inte så galet och riskfyllt men det beror ju på vilka böcker man läser/lyssnar på. Jag kan rekommendera Mikael Persbrandt bok som ljudbok. Läste Leif gw Perssons "Gustavs grabb" med stor behållning. Ola Schenström bok mindfulness i vardagen var oxå intressant att lyssna på. Ibland blir man iallafall rastlös och vill göra någonting annat. Jag funderar på att aktivera mitt gym kort.

Pianisten
Läsa

Så himla lustigt att du nämner läsa och just Mikael Persbrandt för jag börjad läsa just hans bok för bara några dagar sedan. Dock inte som ljudbok utan e-bok. Har alltid brukat lyssna som ljudbok innan om jag velat "läsa" något men valde e-bok just denna gången för tänkte att jag kanske behöver vara lite mer koncentrerad och svårare för tankarna att seglar iväg. Jag har aldrig varit en läsare men tänkte också faktiskt försöka att det kunde bli en ny skön grej att avsluta dagen med. Men nej inte så galet och riskfyllt men rofyllt! Träning är grymt, men jag har så jäkla svårt att vara lagom. Går alltid ut 100% annars håller jag inte motivationen. Försöker fundera nu hur jag ska hitta motivationen till något lagom. Den är lätt att hitta för att vilja se snabba resultat utanpå kroppen, men att även det lilla gör under för huvudet är av någon anledning svårt att driva sig med. Konstigt.

Chansen
Träning

Persbrants bok var bra, ljudboken som han själv läser skall tydligen vara ännu bättre.

Jag tror att om man hittar en träningsform som utövas i grupp, säg två gånger i veckan där man träffar ungefär samma folk varje gång. Man får vara öppen och social dock.
Så skapas ofta en vi känsla och en tillhörighet som gör att man blir peppad och går dit varje gång. Kanske kan man få några nya vänner på köpet.

Flummigt skrivet kanske men du förstår kanske vad jag menar...

John-Erik
Svarade med nedanstående i min tråd. Klipper den in det här

Att ha tråkigt för jämnan är inte bra..Kan bli en negativ spiral nedåt..
Själv följer jag travet en del som jag är intresserad av även om jag är rädd för hästar :-)
Har även ytterligare några andra intressen..Försöker aktivera mig men låter bli ibland också:-)
Ärligt talat tror jag att man kan bli "för" rädd för för att ha tråkigt.
Jag försöker att ta det som det kommer. Lättare sagt än gjort men försöker i alla fall.
Nyckeln tror jag är att bli vän med sin tid oavsett om det är arbetstid eller fritid.
Sen kan man försöka definiera tråkigt. Det en människa tycker är tråkigt kan vara
bra för någon annan. Grekiska gubben som sitter och glor över torget, eller vad det nu är
han tittar på, verkar otroligt nöjd.
Känner en person som varit viktig för mig under många år.
Han köper konst och tittar på. In i h-e tråkigt för mig.. Han kan titta en hel dag på en tavla.
Han har så mycket tavlor att man inte ser väggen bakom i något rum .
Jag ser hellre på Netflix..I en fas av tristess tror jag att det är bäst att försöka identifiera
orsaken. Om jag har tråkigt nu.... Vad kan jag göra för att förhindra mitt känsloläge?
Hur minska tristessen? Försöker tänka så om jag har tråkigt. men oftast tillåter jag mig
att ha tråkigt ett tag. Styrketräning har jag märkt är bra. Att vara fysiskt helt slut och trött gör att
man blir mindre rastlös. Vet inte vad det beror på.. men tror att det har något med insulinet
att göra.. Prova styrketräning vännen pianisten...:-)Kanske funkar..

Ha det gott!

John

Pianisten
Börjar bli orolig på riktigt

Föregående helg vändes på något vis med en kraft från ovan som slog ner i mig och gjorde att jag vände på en femöring på lördagskvällen och blev nykter. Hela veckan som gått har varit i kamp mot tristess och försök att hitta det positiva i att vara nykter men det har inte gått alls. Hållit mig nykter trots allt. Tror det beror på att veckan varit som den varit att jag inte tvekade knappt en sekund att dricka igen nu när det blev fredag. Jag kände på nått sätt inom mig att kraften var slut att stå emot. Helgen har varit fruktansvärd psykiskt. Lever i en känslomässig storm och gör allt för att hålla fasaden vattentät mot min familj. Jag lider av tristess men jag vet verkligen inte heller vad jag vill.
Hållit mig från att dagdricka med balans på en hårnål idag, men efter lite adventsfika med avsmakning av årets starkvinsglögg så är det igång igen redan kl 17. Min sambo har åkt iväg för att träffa lite vänner på "adventsmys" så jag har fritt fram att göra vad jag vill så länge jag har barnen i min koll. Jag är verkligen orolig nu. Jag har inga mer kort i ärmen. Jag har inga intressen, ingen lust till någonting. Inte ens när jag försöker tänkta om jag fick göra precis vad jag vill utan att något begränsar mig. Det enda jag vet som kan hålla mig ifrån att dricka är att träna som en fanatiker utan balans, den vägen har jag redan gått mist 10 ggr. Den leder bara till en återvändsgränd. För första gången börjar jag känna att det hade bog bara varit lättast att inte leva mer..

Ullabulla
Tänker att

Dina murar har fallit.
Dina försök till att upprätthålla fasaden,eller din rätt att dricka börjar vara rätt frätt i kanten.

Nej,det är inte ok eller normalt att vara onykter tillsammans med sina barn.
Nej,det är inte ok att vilseleda din fru att kunna åka iväg för egen tid när du är onykter.

Och ändå är du det.
Du har tappat kontrollen och vill då ta till den yttersta flykten,göra slut på alltihop.

Och visst,det är en mmöjlighet som alltid ligger där som en möjlig lösning.
För dig.

Inte för de du lämnar kvar som kommer att undra varför du inte sa något.
Varför du inte kom till dom och berättade.
Sa som det var helt enkelt.

Din fru kanske vill skiljas,ja det är en möjlig utväg.
Hon kanske kommer att bli misstänksam och vilja lukta på dig,kräva bevis.

Kräva att du söker hjälp.
Och vad händer då?

Kanske det är så illa att du faktiskt blir frisk?

Jag vet att det är hårda ord från en medberoende som du tror inte förstår.
men tro mig,det gör jag.
Mitt kemiska beroende och den kick jag får av mina dyssiga beteenden som jag försöker avstå är också väldigt starka.
Och när jag avstår så uppstår en abstinens som inte är nådig.

Mitt ex kämpade i många år med psykiskt dåligt mående,en uppgivenhet depression och till slut en utbrändhetsdiagnos.

Men sen han fick hjälp och slutade dricka så vips,försvann också alla psykiska problem.
Mystiskt va?

Jag menar inte att raljera över din situation,jag förstår att du lider både över vad du gör mot dig själv och dina anhöriga.
Men hjälp finns att få,bekännelser kan göras.
Valet är ditt.

Pianisten
Tack för din rakhet Ullabulla

Läser just ditt sista inlägg. Anhörig, men ett eget beroende? Inte helt säker på hur jag tolkar ditt beroende men vaknar av ditt skarpa svar.
Jag hör rösten av någon som redan är skadad av närheten av alkohol. Och jag vet att du ifrågasatt mig innan men jag påstår fortfarande att jag ännu inte hunnit skada någon annan är mig själv. Därför är jag inte helt säker på svaret om min rättighet att fortfarande dricka. Jag tror att alla som är beroende gör vad som är nödvändigt för stunden, för att inte gå under. Jag som är alkoholberoende tror att jag kanske tom skadar mina barn mer för stunden genom att gå runt i det mående som är abstinens än att ta de där glasen som ger tillbaka balansen. Så kanske det var ännu mer ikväll när jag är ensam med dem.
Har just lagd dem till sängs. Vi brukar när jag eller mamma inte orkar läsa en saga sjunga ett par sånger istället. Ikväll tog jag fram gitarren spelade lite till vår sång. Har aldirg hänt innan, jag är inte särskilt bra på gitarr, men inte lika lätt att bära in pianot.. :) Det blev en väldigt mysig stund, kanske bästa på hela dagen och jag kramade om dem så hårt innan vi släckte lampan. Jag är inte självmordsbenägen men rädd över den lilla tanke som kommit att ibland döden känns som den enda rofyllda tanken.
Du har kanske inte följt min tråd sedan början Ullabulla men jag berättar i ett inlägg om vad som hände när jag sökte vård både första och andra gången som gör att jag inte har något förtroende för den längre. Visst jag är det levande exemplet på en som står för att du är själv ansvarig för dina problem och att ta itu med dem! Men jag hade inte varit här om jag fortfarande kände att jag har koll på situationen.

Pianisten
Jag gjorde det

Jag har ringt. En mottagning som jobbar med missbruk. Kommer bli kontaktad för att boka en första träff.

Ullabulla
Bra!

Sen är bara resten kvar :-)

Vinäger
Vad glad jag blir

Bollen är i rullning. Håller stenhårt på dig.

Kram

John-Erik
Ullabulla

Bra Nick:-)
Det absolut starkaste inlägget som jag läst på att bra tag..
Pianisten.. känner jag för i sin kamp..Viktigt att Pianisten
fixar detta...

John-Erik
Toppen

Bra gjort... :-)

Luddrigt
Bra gjort!

Bra gjort, det är något du inte kommer ångra är jag övertygad om. Nu kämpar vi på!

Pianisten
Tack fina människor för peppen

Nu har jag fått en tid, i mellandagarna redan!
Just nu har läget stabiliserats lite, säkert pga lite hopp och motivation med detta steget. Gick lätt att vara nykter igår och tankar och ångest har sansat sig ganska mycket sedan helgen. Men nu väntar snart det svårast man kan utsätta sig för, en längre ledighet. Har inte klarat det utan att dricka nästan varje dag de senaste 5 åren minst. Har inte varit nykter på julafton på säkert 15 år heller så att klara av det i år känns verkligen inte lättare. Därför kändes det väldigt bra med en tid mitt i allt!

Jag är bara så nervös och rädd. Jag minns det som igår första gången jag fick en tid till terapeuten för säkert 5 år sedan. Jag hade sånt hopp, trodde att nu ska allt bli bra! Blev så golvad. Det förstod inte alls hur jag mådde och kämpade i mitt inre. Fick mer eller mindre be om att få en ny tid efter varje samtal. Men en dag sa de stopp. Jag fick klara mig själv.
Hur ska jag göra annorlunda denna gången för att bli tagen på allvar? Det känns som att jag skall gå och prestera något som jag måste öva på. Hur ska jag framföra min berättelse denna gången. Jag har ju blivit "kuggad" förr.

Ullabulla
Det jag tänker

Som inte alls behöver stämma för dig.
Mitt ex sökte också psykiatrisk hjälp för sin depression,uppgivenhet utbrändhet osv.
Men alkoholen blev bara nämnd i förbifarten.
Som en sorts medicin för att hålla läget,ångetsen måendet osv stabilt.

Fast det i sig var just alkoholen, som gjorde att han mådde dåligt.
Dvs rundgången gjorde att han aldrig vågade vara ärlig.
Han var nog rädd att de skulle angripa medicinen/räddningen för honom.
Först när han åkte in på behandlingshem så kunde och tvingades han vara fullständigt ärlig.

Det var alkoholen som var grundproblematiken och som skapat så mycket bieffekter att han inte längre kunde se det.
Just för att det var det enda som också räddade honom.
De satte istället in medicin som trubbade av honom känslomässigt.
Som gjorde att han fungerade endast hjälpligt och han fortsatte (förstås) att smygsupa eller dra sig undan i ensamhet och dricka.
Så till sist hade han både ett medicinskt problem och ett alkoholproblem.

Men så behöver det ju inte vara/varit för dig.
Jag beskriver bara hur det var för honom.
Just den uppgivenhet och tristess du känner påminner mycket om hans.

Pianisten
Ullabulla

Det ligger jättemycket i det du beskriver och tro mig, jag är väldigt medveten om det.
Väldig glad för dig och din mans skull att han verkar blivit fri från alla psykiska besvär genom sin nykterhet.
Men, det går inte lika lätt för oss alla. Jag själv har iochförsig inte egen erfarenhet mer än att ha klarat av väldigt måttfullt dickande i ett par månader. Men det finns många exempel bland oss här på AH som berättar om kampen mot nedstämdhet och att finna meningar med sina liv fortfarande efter långa nykterheter. Väldigt vanliga orsaker till att många börjar dricka och problem som funnits hos oss långt innan alkoholen. Absolut, ingen verkar påstå något annat än att livet är bättre om inte annat betydligt enklare utan alkohol. Men långt ifrån alla lever lyckliga i alla sina dagar efter ett totalt nykterhetsbeslut.
Vi många av oss måste först acceptera att vi får lämna de enda stunder vi kanske känner lycka mot betalningen att de djupaste dalarna försvinner och att livet istället får fungera inom ramarna av normalt med mest nyanser av grått.
Du har verkligen många bra och tänkvärda kommentarer Ullabulla, men var lite försiktig. Tycker du är ute på ganska hal och orättvis is när jag läste en av dina senaste kommentarer: "alkohol är bara en väldigt bra katalysator för att slippa jobba med självet.
En utmärkt anledning att få spela offer och martyr och stirra sig blind på en dryck"
Jag förstår nog att det måste kännas så för en anhörig, men i slutändan handlar det ju bara om att alla vill känna lycka. Kram

Ullabulla
Jag pratar om oss

Anhöriga.
Eller egentligen om mig personligen när jag skriver om hur vi anhöriga fokuserar på den beroende för att slippa jobba med självet.
Jag valde att tro att om mitt ex skulle bli nykter så skulle allt bli bra.
Jag stirrade mig blind på det och trodde att jag själv var utan psykiska problem.

När jag släppte taget om mitt ex så blev jag tvungen till just det.
Jobba med mig själv istället för att stirra mig blind på hans nykterhet som målet för oss båda.

Det skulle ha varit målet för honom,men det blev också mitt mål.
Fokus blev helt fel.

Det skrivna ordet kan missuppfattas och kanske har du tolkat mina ord som kritik och tar det personligt.
Det är inte min mening.

Jag hade lika stora problem som mitt ex och det blev helt klart när vi bröt och jag blev tvungen att jobba med mitt eget mående och självbild.

Den "sjukdom som jag envist kallar medberoende och som för mig personligen har genomsyrat min hela personlighet.
Som jag har fått bryta ned i mindre delar och bearbeta.
För att förstå att min idé om att kunna kontrollera och manipulera en annan människa nykter är en vettig väg att gå.
Det är det inte,men jag hade väldigt svårt att släppa taget om den föreställningen.
Och när jag till slut började släppa min inbillade kontroll på andra människor så uppstod den abstinens som jag försökte beskriva i ett annat inlägg.

Sannah
Bra att du ger terapi/hjälp

En andra chans!! Ge inte upp! Vi passar olika bra ihop med olika terapeuter!

Att du tar dig själv på allvar är en stor styrka! Du är värd ett bra liv.

Stor kram!

Ellan
Ingen enkel resa...

Hej,
Vill skicka lite pepp inför stundande julhelg och till kommande möte. Klokt beslut du tagit och jag känner liksom Ullabulla att det är nu resan kan börja. Och visst är det så att bara för att vi plockar bort alkoholen så blir vi inte automatiskt lyckliga. Det krävs mer än så och det är inte helt ovanligt att det finns lite att jobba med, bakom själva beroendet. För mig har det varit själva resan och tillfrisknandet. Jag upplever även idag mörka dagar men långt ifrån så bläcksvarta som tidigare. Däremot kan en euforisk känsla av lycka infinna sig och den upplever jag så mycket bättre än den jag nådde med alkoholens hjälp. Det krävs jobb och det är ingen enkel resa men den är fullt möjlig. Jag har gjort en behandling, en efterbehandling, gått i terapi, möten och numera ägnar jag en hel del tid åt yoga och meditation. Lugnet finns där och jag finns där. Detta trodde jag inte var möjligt för snart tre år sedan. Då var jag deprimerad, utmattad, själsligt tömd och stressad upp till tänderna. Precis som du skriver så är det vi själva som bär ansvaret över vårt tillfrisknande och vi gör det för oss själva. Jag upplever att många villkorar sin nykterhet, så även jag, innan jag gav upp helt. Det skulle vara på mina villkor, jag ville styra och jag ville bedöma vad som var bäst för mig. Vad visste jag egentligen, jag var ju sjuk. Det blev inte alls enligt mina villkor och det var det bästa för mig.
Jag håller tummarna för att du får ett bra bemötande av människor som förstår sig på beroendeproblematiken. För då kan resan börja, din resa för dig själv.
Kram
Ellan

Nurture
Psykiatri

Psykologhjälp var för min egen del den verkliga vägen ut. Att hävda att alkisar är själviska är alldeles för simplistiskt. Vi är inte lata heller. Sjuka, visst, och då behöver vi själasörjare. Psykologer, psykiatriker. Vi är många som dör inombords av det vi gjort mot våra anhöriga så att då bli dunkade i huvudet av en okänd anhörig på nätet som plötsligt för alla anhörigas talan, är inte hjälpsamt.

Styrkekramar 💚 och ’fridens liljor’ som ❤️Sigge69 säger.

Sidor