Återfall

182 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Adde
Varför inte

prova AA och hitta en ensam kvinna som liksom du kämpar i det tysta ? Det finns många där ute....
Eller sök upp oss på fb så kan du häva ur dig i realtid så du dödar trollen snabbt ?

*blåserpåarmen*

Denhärgången
Onsdag

Jävlar vad det kör med mig. Jag känner att jag har tappat lite självförtroende, det är som att jag inte tror på att jag kan stå emot. Jag väljer självhatet och väljer att trilla hela vägen ner. Ikväll tänkte jag att jag önskar att jag fortfarande drack, för det var så enkelt att det var det som var felet. Nu är jag nykter och ändå värdelös, då är det ju liksom bara min person som är fel.
Mm, hallå. Nu får det väl liksom ändå vara nog. Kan jag inte bara lägga ner att tycka så förtvivlat illa om mig själv?
Jag försöker ha acceptans med att det här är lite tillfällig svacka. Jag vet bättre än såhär, allt jag har lärt mig gäller ju, jag kanske bara inte orkar just nu. Det kommer bli vår tex, visst blir det?

Denhärgången
<3

Igår en liten stund var det plötsligt bara stilla. Mina barn gömde mig i ett bollhav och jag tänkte inte på något annat än hur lyckligt lottad jag är. Idag vaknar jag lätt och nyfiken.

Denhärgången
Ny vecka

Idag känner jag mig stor.
Jag orkar och kan och närvarar. Jag är precis den mamma jag vill vara. Det går trögt med jobbet men jag är tuff. Jag tänker bara ganska lite på döden och poängen. Tack livet för att jag är nykter.

PimPim
Sänder dig en...

... stor varm kram 💖

Svewild
Och en till

Varm kram 💞💞 Lyckliga barn som får umgås med sin nyktra härliga mamma ❤️

Vinäger
Fint att höra

Hoppas att du får stanna i den känslan.

Kram

Denhärgången
0 days without accident

Jag är så helvetes trött på att skriva här när det går åt helvete, men jag tänker att det terapeutiskt har en poäng. En dag om tusen år ligger allt det här bakom mig och jag kan se tillbaka på hur det såg ut när jag lärde mig hitta trygghet i mig själv.
Om jag försöker se ett mönster just nu så verkar det vara att ju bättre det går desto hårdare tar jag sönder mig själv när jag tar sönder; och jag kommer alltid ta sönder.
Igår freakade jag på min pojkvän av den enda anledningen att han försöker tycka om mig, och då måste jag bara bevisa för honom att det inte finns något i mig att tycka om. Idag slår jag ihjäl mig själv. Det här kommer aldrig att gå. Varför varför varför varför varför gör jag såhär mot mig själv. Och om lösningen är att jag ska tycka om mig själv, hur i hela satans jävla helvete ska det gå till? Jag måste ju först bli en person som innehåller någonting som överhuvudtaget är värt nåt?
Jag står inför den svåraste veckan i mitt liv. Så det är väl ingen tillfällighet att jag inleder den med att sabba det enda som skulle kunna avlasta lite. Jag vet på riktigt inte vad jag ska ta mig till. Det finns såklart bara att resa mig och fortsätta kämpa, det är ju det vi gör här inne, men jag förstår inte hur jag ska orka det, hur många gånger jag ska orka det, och varför, när det ändå bara kommer bli exakt likadant om några dagar. Jag har ju förändrat allt jag kan, jag har bestämt mig för att kämpa emot det, varför lyckas jag aldrig göra det bättre?
Fuck vad jag satt mig själv i skiten.

Denhärgången
Måndag

I väntrummet på samtalsmottagningen. Kära rymden och allt som är större: låt det här bli dagen jag hittar någonting att försöka.

Vinäger
Kram

Hoppas att livet blir lite snällare mot dig snart. 💗

Denhärgången
Kamp

Jag provade något nytt idag.
Det var i paniken över skammen över min ensamhet, jag är ganska ofta där. Jag vill gömma min ensamhet längst ner i helvetet och jag gör vad som helst för att låtsas att den är självvald, att jag bara är ett missförstått geni, att jag trivs med den. Jag skyddar mig i tiotusen tankekonstruktioner innan jag ens hinner tänka att någon skulle kunna upptäcka den och förakta den. Så idag provade jag att säga ut den. Jag testade idén att jag kan berätta att jag är ledsen över att jag är ensam istället, och att det faktiskt skulle kunna göra mig lite mindre ensam.
Det slog tillbaka gånger tio tusen. Skam är inte att leka med. Jävlar i satan alltså vilka demoner jag väckte genom att blotta detta heliga mörker. Och knäppa beteenden. Men det var som att jag i alla fall nu var lite medveten om att det var knäppt medan jag gjorde det (liksom be om hjälp och be dra åt helvete i samma mening) och hade nära till förlåt.
Det är den här vägen man måste gå, eller hur, genom det fruktansvärda och sen ut. Bara nöta tills det inte bränns längre:
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara.

Tack för att ni finns.

Denhärgången
Onsdag

Jag är hos mitt ex och matar katten. Jag tassar på tå som att jag gör intrång i en främmande värld och snokar, försiktigt. Det är ett och ett halvt år sedan det här var mitt.
I kylen står två halvfulla kaffemuggar rödvin. Jag ser mig själv som om det var igår, smyga in i kylen, ljudlöst öppna dörren, svepa vad som helst gammalt kvarglömt, avslaget, vinägerstinkande. Och de där kaffemuggarna. Började han ta över mina vanor när jag gick? Jag trodde han drack ur kristall.
Jag tar upp en mugg och luktar.

Denhärgången
Jag klarar det ju inte.

Jag fattar inte.
Jag orkar inte. Jag kan ju inte existensen. Det blir ju bara värre vad jag än gör. Det är ju nåt fel här på insidan, det går ju inte.
Jag är så jävla förtvivlad.

Tackohej
Kram

Vad är det som blir tokigt?
Cyberkramar till dig

Denhärgången
Jag vet ju inte

Jag förstår inte vad det är som händer. Jag tycker att allt är okej och att jag klarar livet ganska bra, och sen rasar jag bara plötsligt rakt ner i en spiral av självhat och destruktivitet. Jag hittar liksom inte ut. Tack för din kram.

Vinägermamman
Kära fina Denhärgången

Har inte varit inne här på länge pga svår sjukdom i familjen. Läste om hur tufft du har det och vill bara ge dig största cyberkramen. ❤️

Svewild
Denhärgången

DU är ALDRIG ensam, såå bra att du skriver här och förhoppningsvis får en o annan tanke på vad som sker o vad du kan göra..
Jag tycker att det var JÄTTE starkt av dig att säga hur du mådde, att dina( kollegor) som jag uppfattat det, inte fattar vad du blottat.. skam på dem!
Starkt av dig, stå på dig o önskar dig allt gott💜

Denhärgången
Nya tankar

Tack för era svar.
Ja, det hjälper mycket att berätta. Det blir som att lägga det utanför hjärnan, formulera det tills det blir logiskt.
Jag blir förtvivlad för att kampen mot den här ångesten är så lik kampen mot alkoholen. Det känns som att precis när jag landat i att jag slutat dricka måste jag göra precis samma resa en gång till. Jag försöker tänka nytt på det idag, kanske som att det här är den riktiga kampen. Jag var tvungen att sluta med alkoholen för att komma till ett läge där jag kan börja slåss. Det ger mig hopp.
Det är också som att jag känner mig alldeles utmattad för att alla livsförändringar som skulle göra livet bättre bara lämnat mig trasig, ledsen och jävligt ensam. Jag tror att jag gjort det svåra och det här är vad det blev. Men tyvärr måste jag ju se det här på samma sätt, det har bara fan precis börjat. Det praktiska var den lätta biten, som tog mig fram till läget där jag har något att kämpa för.
Det blir alltså inga nerförsbackar som jag såg fram emot, jag har som vanligt haft för bråttom, det är uppåt uppåt uppåt och jag är liksom precis en millimeter upp.
Jag tror att det här kan hjälpa mot hopplösheten. Det är som att ångesten får fäste i att den förstör något som är bra, liksom hahaha du trodde det var lugnt men här kommer jag och är skitläskig, så om jag inte låter den få den funktionen kommer den skrämmas mindre?
Jag har också bestämt att bara helt enkelt inte tillåta den att komma i närheten av att förstöra mina relationer. Jag tror att det ska hjälpa att prata med någon när det värsta sätter in, men det stämmer inte, det blir bara värre. Det är precis som att vara full, jag blir bara elak och destruktiv och kastar ur mig saker jag inte menar, det blir svårare och svårare att reparera. Jag måste vara själv i de tyngsta attackerna. Jag kan ju skriva här.
Det var någon här inne som lärde mig tänka att det går över på 20 minuter. Jag ska försöka hålla fast i det.
Idag ska jag träffa familj. Jag är livrädd. Det är inte konstigt att det här blev en av de värsta ångestveckorna, jag visste ju att jag skulle vara helt paj inuti av anspänning. Jag försökte förbereda men jag var kass på det, precis som alla tidigare försök att förutse situationer som triggar drickande, om man inte är där så kommer det ändå bara bli kaos ju, det är något som måste hända inuti först. Hur som helst, jag är rädd idag. Och lite starkare än igår. Tack för att ni får mig att känna mig oensam. Jag låtsas att ni är med och håller mig i handen.
Vad himla fint att se dig, VM, jag hoppas med hela kroppen att livet lättat lite för dig sen sist.
<3

Sisyfos
Skam

Just de där negativa känslorna eller tankarna är de vi troligtvis vill ha tyst på och då är lösningen alkohol. Eckhart Tolle har med jämna mellanrum höjts till skyarna här inne och det finns några youtubeklipp som är rätt intressanta, som handlar om våra tankar och vad vi vinner med dem och hur vi kan kontrollera dem:
https://m.youtube.com/watch?v=j91ST2gtR44
Jag tycker det är oerhört intressant att tänka sig att tankarna kanske finns där just för att vi ska till belöningen alkohol och att vi egentligen har makt att bryta detta, men kanske måste vara lite mer medvetna i ett tidigare stadium.

Jag har ännu inte läst några av hans böcker och uppenbarligen har jag ännu inte lärt mig det hör, men det borde vara görligt att få stopp på tankarna.
Hoppas att allt ordnar sig för dig.

AlkoDHyperD
Man kan inte stoppa tankar

Man kan inte heller stoppa ångest.
Däremot kan man låta alltihop finnas. Även skammen.
Det är kampen mot tankarna, kampen mot känslorna som är skadliga, strategierna för att få bort naturliga mänskliga reaktioner.

Sisyfos
Stoppa tankar

Ja, det kanske var dumt uttryckt, men det Tolle pratar om är att skapa en förståelse för tankarna och varför de kommer och jag tror nog att i alla fall jag behöver jobba på att vara och uppleva hör och nu istället för att planera nästa steg eller grubbla och tänka. Det är klart att det inte går att stoppa tankar, men det ligger mycket i vad Tolle säger och jag märker att jag kan göra ett försök att slå bort dem genom att uppleva med sinnena. Jag menar inte att bagatellisera varken ångest eller tankar, men jag tror att det ligger nåt i det Tolle säger och mig hjälper det i alla fall hur omöjligt det än ör.

DetGårBättre
Det går att stoppa tankar om

Det går att stoppa tankar om man vill. Men det krävs ju att styra om fokus. Jag har stundtals dödsångest och då kan jag snurra in i de tankarna. Det måste jag stoppa om jag inte ska in i ett panikläge. Då är det stopptankar som gäller. Finns olika strategier för sådant. Det borde gå att applicera på det mesta.

Denhärgången
Tolle

Tack Sisyfos, jag tyckte jättemycket om det klippet! Det känns begripligt att tänka på negativa spiraler som en funktion för att det ska bli förändring, det är precis sådär det känns, som en desperation för att man egentligen vill att det ska vara annorlunda. Och att prata om det som ett beroende man behöver bryta, det är så jag tänker om det också. (Vilket i sin tur blir en egen negativ spiral eftersom det då också blir någonting jag kan eller inte kan prestera).
Hur har du gjort för att lära dig stopptankar, DGB, är det genom terapi? Vad underbart om du hittat något som funkar, tog det lång tid att lära sig?
<3

Denhärgången
Sorg

Jag har gjort slut med den jag älskar. Igen. Det verkar liksom vara min grej.
Jag tror jag är för trasig. Och det stämmer ju att det inte går att bli älskad om man inte älskar sig själv.
Jag lovar mig själv att försöka hantera sorgen för vad den är. Om jag någonsin ska hitta hopp igen så måste jag välja nu. Jag kan vara ledsen utan att hamna i den kaosiga ångesten. Jag behöver inte skrika ut det för att straffa mig själv eller universum. Jag mötte den mest spektakulära jag mött och jag klarade inte att behålla det. Det är för jävla sorgligt och nu måste jag stå ut med det, en sekund i taget.
Det finns en framtid där jag klarar det och jag är på väg dit.

Denhärgången
HALLELUJA

Idag i terapin lossnade det äntligen äntligen äntligen. Jag ser och förstår vad det är som händer. Jag kan felsöka och komma fram till var det är jag måste göra annorlunda. Jag vet inte hur, men nu vet jag att det går.
DET FINNS HOPP
<3 <3 <3 <3

Strulan65
❤️

Hopp och styrka till dig ❤️

Denhärgången
Solen

12 dagar utan kaos.
Jag firar med att börja snusa igen. Ja, gud så onödigt. Men snuset verkar i alla fall göra att jag lugnar vikthetsen. Jävlar vad man har mycket att laga. En grej i taget, lycka över framstegen.
Jag lär mig sakta, sakta hantera ångest. Det blir fortfarande jävligt jobbigt, men jag förstår mig själv på ett annat sätt och kan berätta vad som händer.
I terapin har vi börjat formulera det som en anknytningsproblematik. Jag känner mig logisk. Det är logiskt för mitt system att tolka konflikter som att jag blir övergiven, och reagera med full katastrof. Det går att lära om. Jag känner frihet i att äntligen kunna skilja på vem jag är och vad jag gör.
Jag har börjat ett nytt jobb på deltid. Jag har inte förstått hur mycket press jag satt på mig själv i att vara helförsörjande i företaget. Det här kan ju bli jättebra.
Kram och kärlek till alla fantastiska kämpar!

Denhärgången
Jag tappar siktet

Jag har inte märkt det, men det är något som har hänt. Jag tänkte inte en sekund innan jag tog upp snuset igen, rösten sa gör det och jag gjorde det och det hjälpte.
Häromdagen pratade en bekant om att dricka vin och jag sa ingenting. Jag måste ju tala om att jag inte dricker. Jag dricker ju inte?
Jag pratar om min beslutsamhet, att jag vet att jag inte kommer ta ett glas, att jag inte ens är sugen. Jag fantiserar om att sänka en låda och ta sönder mitt liv, men det där sociala glaset har jag inga illusioner om att jag ska närma mig, säger jag. Men jag har känslomässigt glömt bort varför det är sant. Varför dricker jag inte? För att jag är rädd?
Jag behöver hitta en ny motivation. Jag måste ladda om. Det funkar inte att avstå för att katastrofen skrämmer mig, det sitter inte i kroppen längre.
För att jag inte vill fly ifrån mitt liv, för att jag inte vill berusa mig för att uppleva, för att jag vill vara vaken. Men jag känner mig inte vaken och jag upplever bara livet som ett schema, som går ihop eller inte går ihop.
Jag vill inte dricka, jag har heller ingen särskild lust att inte dricka. Jag är likgiltig och det är det farligaste, rätt som det är kommer det ju slå till och jag måste ha något att slå tillbaks med.
Det är nog dags för lite göttig rannsakan igen.

Denhärgången
Rannsaka

Jag tycker inte om känslan av alkohol. När jag tänker på ordet vin smakar det torrt i munnen, jag känner smaken av gammalt vin, muggen som stått bakom sängen från kvällen innan, att det bränner i halsen, det smakar surt och jag anstränger mig för att inte kräkas.
Jag försöker känna efter om jag minns det glada. Jag tror jag kan komma ihåg förväntan, ljudet av kartongploppen, kanske att första klunken känns varm. Men det känns mest som ångest, redan första klunken är mest rädsla för att det kommer ta slut, det kommer inte räcka till imorgon, jag vill inte dela med mig, jag vill inte känna det gå ur kroppen, jag måste köpa mer.
Jag vill inte ha tillgång till något som förhöjer min vardag. Tanken att jag skulle klara det, att jag skulle dricka ibland och att det skulle vara trevligt, gör plötsligt alla vanliga stunder lite tråkiga. Jag vill att upplevelsen av livet ska vara grejen. Alltid.
Jag tänker aldrig aldrig aldrig mer vara en bakfull mamma. Vara en rädd mamma. Slarva igenom godnattsagan, bli sur för att dom inte somnar snabbare så jag får börja dricka. Jag vill längta efter tiden med barnen.
Min stora risk är arbetet. Första dagarna med snuset rasslade det till med kreativiteten, jag kunde jobba hela natten, nikotinruset tog udden av prestationshetsen och gjorde alla mina idéer bättre. På några dagar blev det normalt och lika kämpigt som förut. Jag tänker på att rädda mitt arbete med alkohol, att det ska lossna, att jag ska slappna av, att det ska kännas roligare. Har det här någonsin stämt? Jag minns känslan av att rusa mig in i ett flöde, glädjen att jobba i det där självförtroendet alkoholen ger. Men jag minns ju mest att slarva bort det och somna ifrån det, att till slut inte kunna kombinera bokstäverna med varandra, att börja skicka pinsamma mess istället. En gång när jag hade deadline och drack så mycket att jag trodde att jag skulle dö. Att jag fick lägga arbetstiden på att koncentrera mig på att andas.
Att jag inte vill vara en jävla idiot, kunde ju vara anledning nog att aldrig mer ens lukta på ett glas vin.
Jag blir deppig. Jag ramlar in i självbilden kaos. Trassel trassel trassel jag. Jag vill säga ja när min bekanta föreslår ett glas vin för att jag vill vara normal. Easy breezy som kvinnorna på film som dricker drinkar till lunch och sen går tillbaka till sina fina kontor och jobbar till sent på kvällen utan att dricka mer. Jag vill inte vara stinkande skräpjag som måste planera varenda sekund av mitt liv för att inte råka trilla över kanten till kaos eller bara plötsligt lösas upp i atomer.
Fast det måste jag ju vilja.
Jag tycker inte att det är tråkigare utan alkohol. Jag tycker att det är lite svårare att prata.
Jag ska berätta för min bekant att jag inte dricker.

Denhärgången
Fest

Jag var på spelning häromkvällen. Det var svårare att prata med svamlande främlingar och lite halvomöjligt att dansa. Sångaren sjöng samma text på nästan alla låtar.
Jag hängde i logen efteråt. Bandmedlemmarna oroade sig över sångarens omåttliga konsumtion, medan de själva tömde flaska efter flaska. Alla skulle upp klockan sex och den känslan gav mig ångest; jag vet i hela kroppen hur det känns att gå upp tidigt efter att ha druckit hela natten.
Jag hade roligt och var ute till klockan två. Jag kände mig flirtig, fri, och tyst. Jag feströkte.
Den kvällen var jag helt säker på att jag inte dricker.

Sidor