Hur bemöter man alkoholistens skuldbeläggande anhöriga?

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Lussekatten
Hur bemöter man alkoholistens skuldbeläggande anhöriga?

Ny i forumet och sitter mitt uppe i eländet. Försöker få allt att hålla ihop med min alkoholiserade man och hans återfall 5 veckor efter behandling på Nämndemansgården. Jag måste ta paus i mitt pluggande (är inne på sista året av tre), reda upp hans firma igen eftersom de anställda nu hotar att lämna oss, måste få vardagen med djur och gård att funka plus mitt halvtidsjobb, stötta min sjuka mamma och framförallt finnas där för vår 16 åriga dotter.
Mitt i allt detta kommer min mans bror och häver ur sig beskyllningar att det är mitt fel att min man dricker. Att min attityd är fel, att jag är skit.
Min man och jag har varit ihop i 30 år, jag nyttjar inte alkohol. Det är i hans familj det återfinns självmord och alkoholister (två bröder bland annat). Om jag varit något så är det snarare gravt medberoende och försökt balansera livet efter min mans depressioner och missbruksperioder. Bara ställt upp, fixat, ordnat och tagit hand om. Men nu är det alltså allt bråk här hemma som skapat min mans missbruk (det hör till saken att vi INTE bråkar, min man gömmer sig och jag orkar inte) enligt hans bror. Vad gör man med dessa anhöriga som inte fattar hur man har det? Som inte fattar att man bara kan segla in i en familj som befinner sig i kris (min man fick återfall och drack 6 liter rent på två dagar) och komma med moraliska pekpinnar? Jag är så förbaskat trött i kropp och själ.
Skönt att få skriva av sig lite i alla fall.
Kram till er

Zindi
Hej lussekatten

Det är en fråga som jag oxå tänker på, eftersom jag känner väldigt mycket skuld i att min man dricker mycket just nu. Jag klarar det inte själv så jag tog kontakt med beroende enheten i grannkommunen, där fick jag prata med en beroende teapeut, jag har även pratat med en diakon.

Lussekatten
Jag önskar att det fanns

Jag önskar att det fanns någon att prata med. Har inga vänner som förstår, min kurator tycker jag är ett "för svårt fall" eftersom hon inte är bekant med medberoendeproblematiken, det finns inget stöd till anhöriga i kommunen eller grannkommuner. Närmaste större kommun för min del blir 10 mil bort. Al anon finns men det är ju mer monolog än dialog. Diakon skulle kanske kunna vara ett alternativ, så långt har jag inte tänkt. Ska undersöka vad kyrkan har att erbjuda.
Jag är så trött på att alkoholisten hela tiden är i centrum och daltas bort av myndigheter och frivilligorganisationer. Hur kan de tycka synd om honom och mena att han mår dåligt när vi har en 16 åring som inte längre vill gå till skolan för hon lever med kronisk oro i kroppen? Om vi är medberoende, vad är då alla hjälpinstanser? De förser missbrukarna med ännu större offerkoftor enligt min mening. Den min man har nu har storlek cirkustält... Det är svårt att vara stark och bara bry sig om sig själv då och inte smälla ner foten som sen ger en jättedåligt samvete. Vilken röra vi lever i mentalt.
Tack för ditt svar Zindi!