Nu är det dags

77 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Azalea
Sorglig syn

Usch ja så hemskt det är att se hur de förfaller. Min har druckit hårt i snart 5 veckor ned 70 cl sprit nästan varje dag.
Jag fick åka hemifrån under helgen då han var väkdigt arg och elak. Men udag åkte jag hem och han såg bedrövlig ut. Insjunken, rödlgd och väkdigt darrig. Fanns ju bara folköl idag.
Man gråter inombords när man ser hur dåligt han mår men det går ju inte stanna.
Jag klarar inte heller detta längre.
Kram till dig

InteMera
Ja visst är det sorgligt när

Ja visst är det sorgligt när en person som står en nära inte vet eller förstår sina egna gränser, vad som är rimligt och normalt alkoholbruk! Jag har faktiskt ingen aning om vilka mängder eller ens vad min man dricker, han har blivit så noga med att gömma både drickan och tomglasen och burkarna efter sig så det är sällan jag ser nåt av det. Men det jag sett har varit 24 pack stora starköl och gin, whiskey eller vodka i stora flaskor. Antar en sån laddning bara räcker en dag eller två men jag har som sagt ingen aning. Oftast låser han in spriten i sin bil dit jag inte kommer in. Dethär gör han efter jag en gång gömde en vinflaska jag hittade i misstag och roat iakttog hans allt mer hetsiga letande men fråga mig kunde han ju inte, han trodde väl han själv förlagt den på fyllan dagen innan efter tredje flaskan av de fyra som funnits i samma låda. Jag märker i alla fall på honom om han druckit starksprit, det är då han blir riktigt elak och arg och grälsjuk, med bara öl och vin blir han mest bara irriterad och trött. Man undrar hur länge en medelålders kropp ska orka, han har redan högt blodtryck och haft en mindre blodpropp för några år sen. Ibland pratar han som om han har lust att ta livet av sig för att livet är så tråkigt. Försöker peppa och komma med förslag men han lyssnar då inte alls, allt är meningslöst och onödigt och yngre får ta över säger han.

Att han ens för en dag skulle umgås med barnen och göra nåt med eller för dem finns inte på kartan, han ser liksom bara sig själv. Egna halvfärdiga projekt har han garaget och gården fulla av men efter första rycken att göra nåt nytt stannar ivern helt och grejerna blir stående. Han är liksom oförmögen att roa sig utan sprit och jag tror det är en stor orsak till hans drickande, en känsla av tomhet i livet och känslan att han inte åstadkommit nåt på sina över 50 år. Sen undrar han vad jag är så nöjd över livet för, vad jag åstadkommit. Mitt svar att för mig är det nog att se mina barn skratta eller få nån att må bra, är enligt honom nonsens och nåt att skratta åt och förakta. Jag är tydligen för korkad för att ens förstå hans storslagna fråga och med mindre än Nobelpriset i bagaget har man tydligen inget mänskovärde. Vi är så osynkade så det är helt fantastiskt, på alla plan i livet...

Azalea
De är lika

Det är otroligt så lika de är. Jag håller med om att der böir mer aggressivt med spriten och det är tyvärr den som är mest nyttjad nu.
Imorgon mpste han på läkarbesök för att få sjukskrivning pga att han varit borta från jobbet. Då måste han såklart dricka en 37 gin ikväll. Och kan tänka sig köra inom bolaget på väg hem imorgon efter läkare.
Nu kom han in och surrade om att han måste börja cykla dit nu. Har tid kl 9 imon och 1 mil dit. Skulle sova på en soffa på vägen. Sen plötsligt skulle han sova på hotell och nästa stund ta taxi dit. Fan vad han hållet på. Pengar och vettet bara rinner iväg.
Såklart faller jag ihop och lovar att ta ledigt och köra honom dit imorgon. Blir så arg på mig själv.
Din man verkar ha lite sviter i kroppen som inte är bra. Fy vad den får slita.
Min hade blödande magsår och har nu ont i magen igen. Blodtrycket var i toppen innan men nu vet jag inte

Sov gott inte mera

InteMera
Medberoendets förbannelse

Semestertider och som vanligt har jag långt innan oroat mig hur det ska bli denhär sommaren, då semester för mannen alltid inneburit fri tid att dricka.

Efter två veckor ledigt och fyllan faktiskt uteblivit började jag undra om han äntligen förstått att det gott räcker med en öl eller två som normala mänskor. Bara för att idag mötas av ”den andra” mannen när jag kom hem efter att ha varit borta några timmar. Tänk vad fort man inbillar sig att nu är det över med supandet, han kan och vill vara nykter och förstår varför han inte ska dricka. Bara på några veckor har man dragit skygglapparna på sig igen och man jobbar frenetiskt den tiden med att försöka hitta nån sorts varma känslor inom sig igen för mannen man en gång tyckte så mycket om. Men innan man riktigt är där så kommer ”den andra” fram igen och lika dum känner man sig som gått på återhållsamheten som om det löst ett långvarigt problem.

Han den andra är sur, irriterad, passivt aggressiv och svarar inte alls på tilltal (hans sätt att få en obekväm, låssas inte varken se eller höra en fast man ställer frågor). Sitter och nickar till i en solstol på gården. Vinglar till garaget med jämna mellanrum och fyller på med mer sprit. Huset luktar alkohol bara han ens varit in en stund.

Men jag har program planerat med barnen för kvällen så han får stanna hemma och sura över sin ensamhet bäst han vill. Blir bara trött på mig själv som än en gång varit så lättlurad, eller är jag bara optimist och önsketänkare som inbillat mig att årets semester skulle vara annorlunda än alla andra de senaste dryga 10 åren.

Azalea
Mmmm

Det är ju konstigt hur man fungerar.
Som du säger att man tror att: Nu så blir det nog bra, har han äntligen insett så kastas man tillbaka i eländet igen.
Min man upp för sig precis likadant.
Sur, retligt och väldigt stum.
Fast nu har han skaffat sig riktigt stora problem denna gången. Fast det är kanske hans räddning i mina ögon. Han ser ju givetvis inte det så.
Han har nu tillbringat 1,5 vecka på avgiftning och kommer att köras på behandlingshem nästa vecka. Tvångsinläggning....
Så det är med blandade känslor jag tar semester nu.....jätteskönt att få en lugn och alkoholfri sommar men samtidigt konstant oro för vad som kommer att hända.
Jag önskar dig en fin semester för dig och dina barn och att ni kan ta vara på sommaren tillsammans.
Kram

InteMera
Något sällsynt har inträffat

Något sällsynt har inträffat och mannen har själv sagt han borde sluta dricka helt för att det bara leder till bekymmer. Vet inte riktigt vad allt han ställde till med förra gången på fyllan på krogen, då vi andra åkte hemifrån redan vid första tecknen på förestående fylleslag. Han var dagen efter ångerfull vilket han aldrig egentligen tidigare varit.

Det som nu är så svårt är att han genast förväntar sig att nu ska jag vara glad och allt ska vara bra för att han sagt förlåt en gång för att han var elak och för att han sagt han ska sluta dricka. Passade på att påtala att jag ser redan dagen innan när han vill dricka och han blev helt förbluffad, det hade han aldrig tänkt på att det skulle märkas att det där suget på riktigt syns utåt. Berättade ärligt hur jag och barnen upplever saker när han dricker, vad det är vi inte står ut med. Krävde inget och anklagade inte, pratade i jag form för jag har rätt till min upplevelse som är min sanning och mina känslor. Mina känslor kan jag ta ansvar för och kräva bättre handlingar av mig själv, han måste göra arbetet med sig själv och det är inget jag kan påverka. Jag har ingen större förhoppning att han ska verkligen klara av att låta bli att dricka, några veckor framåt är bakis ångesten glömd och allt börjar om. Tror han är bättre på att ljuga för sig själv än vad jag är på att inbilla mig att flodhästen i vardagsrummet skulle ha flyttat ut på riktigt. Jag tror den ännu gömmer sig i garderoben, för jag kan ännu höra den ;-)

Jag känner idag en sån sorg över hur allt blivit, ett enda trassel av svåra känslor, omöjliga beslut och besvärliga situationer. Har en tyngre period med mycket motstridiga känslor och har just nu väldigt svårt att se vad som är rätt väg framåt. Har tappat kraft och mod och känner mig vilsen. Orkar inte engagera mig i förhållandet nu fast mannen verkar försöka bjuda till, kanske kommer tiden ikapp oss och vi löser det eller så går luften ur helt och hållet. Inget känns riktigt bra just nu, livet skaver både hemma och på jobbet och målet med ett mer harmoniskt liv känns just idag som en inbillad utopi jag aldrig nånsin kommer uppnå.

Klamrar mig fast vid pytte små ljusglimtar, en kram av barnen, en skön dusch eller ett gott skratt med en vän. Försöker vara snäll med mig själv, antar att klarheten kommer tillbaka bara jag låter tankarna vandra fritt.

Skrållan
Jag tror

Jag tror InteMera att vi blir så slut och tappar all kraft när vi kämpar med att leva med någon som dricker. Vi har så mycket tankar och vet inte hur vi ska reda upp allt.
Jag tror det tar enorm tid att kunna förlåta allt som hänt under alla år. Så även om din man blir nykter så tar det ju tid. Tid för dig att komma ikapp och dessutom mannen som ska kämpa med nykterheten.
Ja det är ett stort jobb. Båda måste vilja.
Bra att du kan vara snäll mot dig själv och se de små ljusglimtarna. En dag i taget.

InteMera
Tack för påminnelsen Skrållan

Tack för påminnelsen Skrållan att en dag i taget är nog!

Framför allt betvivlar jag att min man än nått botten och verkligen vill sluta dricka. Och det finns inget jag kan göra åt det. Samtidigt som han behöver min tillit för att kunna fortsätta vara nykter, har jag svårt att uppoffra det för min tillit inte ska missbrukas och brytas än en gång när han trillar dit. Vill inte stå där igen och känna mig grundlurad när han med nästa fylla igen hånar allt jag är och står för. Hatar dethär spelet vi hamnat i och vet ärligt inte om vi har den tid det tar att bygga tillbaka det som förbrukats och försvunnit eller dolts i vårt förhållande efter alla fylle galenskaper i många år. Kan man eller behöver man ens förlåta är den stora frågan?

Azalea
Det är svårt att förlåta

Jag känner igen känslan.
Nu ska jag bli nykter och allt ska bli bra.
Alkt som har hänt ska glömmas och helst inte nämnas. Jag klarade det i 5-6 år med känner att min ryggsäck är full och svämmar över. Jag klarar inte att glömma längre.
Det är klart att man vill att de ska bli nyktra men jag tycker att det är mycket att begära att vi ska stå i givakt och heja på varje gång. Orken blir mindre för varje gång och sorgen större vid när det inte går lyckats denna gång heller.
Jag hoppas att du inte glömmer dig själv i denna resan han har startat nu och givetvis att han klarar det. Det vore ju underbart.
Men det är inte bara han som ska läka och bli frisk.
Du är den mest betydelsefulla i ditt liv så ta hand om dig 🧡🧡🧡

InteMera
Det är just det att vår

Det är just det att vår ryggsäck fortsätter tyngas ner när man oavsett nykterhet aldrig får prata ut och prata färdigt. Få förklara och få förklarat och svar på sina funderingar. Nåt avslut kommer aldrig och allt tungt man varit med om fortsätter skava även dom bra dagarna. Är det småsint av oss att inte vara glada i stunden, egentligen är problemet nu mer mitt än hans då jag mår dåligt oavsett han dricker eller inte. Han verkar må bra nu i sin nyvunna nykterhet, så länge det nu varar.

Jag provade förra året att gå till en terapeut för att få prata men redan första sessionen kom det fram så tydligt vilket enormt lass av obehandlade känslor och händelser jag bär inom mig så jag ville inte gå dit fler gånger, jag skulle helt enkelt ha brutit ihop om jag lyft fram allt i dagsljus och skulle antagligen tvingats sjukskriva mig för att jag inte skulle klarat att fungera i vardagen så länge processen skulle pågått. Kanske dumt att inte ta itu med allt men jag har två barn som behöver mig och jag är helt enkelt tvungen att bearbeta saker i mindre bitar för att orka och göra det på mitt eget sätt. När jag ser bakåt har jag kommit långt, från där jag var mentalt för säg två år sen, men vägen är lång och brant än men jag är i alla fall sakta på väg mot läkning och att det som nu tar emot är säkert egentligen ett bra tecken och en del av processen framåt.

Tack för dina tankar Azalea 🧡

Spinoza
Det här med tillit

Jag funderade lite på det du skriver om att han behöver din tillit för att kunna fortsätta vara nykter. Är det inte så att han behöver fortsätta vara nykter för att du ska kunna bygga upp tillit till honom, snarare än tvärtom?
Tillit är (som någon klok person här på forumet skrev till mig i våras) något man förtjänar, inte något man kan kräva.
Sen tror jag inte att det hjälper hur mycket vi än hejar på, nykterheten måste komma från missbrukarens inre vilja att sluta missbruka. Annars skulle det nog inte finnas en missbrukare på det här forumet med tanke på hur mycket vi som skriver här har hejat oss hesa under åren!

mulletant
En människas tillit kan man inte begära

Tillit förtjänar man genom att visa att man är pålitlig. Att man håller det man lovar. Att man är beredd att möta besvikelser och be om ursäkt för det man gjort fel. För den som blivit sviken, ju fler gånger dess värre, tar det lång tid för tillit att växa fram och sätta rot. Egentligen finns allt det här i 12-stegs-arbetet. Där finns allt, även gottgörelsen. / mt

InteMera
Ni har så rätt

Jag går fortfarande i fällan och tar på mig mer ansvar än jag borde, som ni påpekar så är tillit inget jag kan ge på begäran om det inte finns där. Igen försöker jag göra hans väg lättare genom att ge mer än jag kan eller borde, tack för att ni påpekar det!

Svikenman
Frustrerande

Har följt dig eftersom jag känt igen frustrationen du uttryckt. Men inspirerades i början av året av kraften det gav dig att renovera lägenheten! Hur har det gått med den, har du valt bort det alternativet? Har också två underbara barn som jag inte vill ska ta skada mer av hennes missbruk och otrevliga beteende mest mot mig men även mot barnen. Det har blivit orosanmält vilket förbättrat situationen på ett sätt men nu är det dags att ta nästa steg. Men det är så deppigt att hålla på med detta (testade kort Al-anoon vilket är bra). Har du några steg att ta till? Din partner verkar också svår att komma åt så att de tar tag i sitt missbruk själva. Dilemmat är ju att man inte vill ha än mer konflikter hemma om man tex ställer ultimatum. Särskilt när de inte längre ger något tillbaka mer än hushållsinkomst eller hushållssysslor alltså att kärleken och tilliten försvunnit. Är din partner en ok förälder ändå?

InteMera
Ja det är deppigt att hålla

Ja det är deppigt att hålla på med dethär, Svikenman! Jag har inte gett upp min lägenhet och jag och barnen vistas från och till där, så skönt att ha ett ställe att åka till när jag känner det räcker med dramat hemma i huset. Jag har slutat ställa ultimatum till honom för det är inget som påverkar honom, det är jag själv som bara måste bestämma hur jag vill ha det för mig själv. Hans drickande har jag helt resignerat ifrån, hans problem och hans sak att åtgärda. Jag har ett val för mig och barnen att inte vistas tillsammans med honom när han dricker och det har nog gjort stor skillnad att jag inte mer är låst och utan lösningar. Efter förra större fyllevändan som höll i några dagar verkade han själv komma till slutsats att hans drickande inte är bra och har just nu valt bort det helt sista veckorna. Pratar om motion och kost. Det har hänt förut också men finns egentligen inget som lovar det håller nu heller med nykterheten, brukar gå några veckor så är han tillbaka i gamla mönster. Att lita på honom är nog otänkbart på länge efter allt som varit.

Det som ändrat är nog min inställning. Jag lever mitt liv och gör sånt jag blir glad av, motionerar och gör saker med barnen, fixar med inredning i lägenheten och tar mitt utrymme på det mentala planet. Förut kände jag mig krympt, trängd och instängd, nu med det egna boendet fick jag frihet tillbaka och är inte längre fången. Men ja vad deppigt det är vissa dagar denna berg och dalbana där man försöker varje dag göra det som är rätt för barnens liv och framtid och den andra egentligen ändå styr med sina nycker hit och dit och vi andra alltid nånstans måste anpassa oss så länge det finns barn i bilden som har rätt till båda föräldrar.

Men jag rekommenderar starkt att du också vänder fokus till dig själv. Vad vill du? Vad kan du tåla och kompromissa om och vad är sånt du inte vill tumma på i din dagliga omgivning och ditt förhållande? Det är inte svart eller vitt, antingen eller och ingen annan än du kan göra beslut som är rätt för just dig. Kämpa på! Det tänker jag göra!

InteMera
En månad höll nykterheten.

En månad höll nykterheten. Några gånger har han haft de tydliga tecknen på han vill dricka men har klarat av att låta bli. Men idag möttes jag redan vid frukost av en man med suddig blick och lite för hög röst. Som vanligt säger jag inget om nåt av det till honom, hans kamp och hans val. Jag hittar på annat med barnen idag och åker till lägenheten med dem. Som oftast verkar det vara jobbstress som han försöker dämpa med drickandet. Man kan helt enkelt inte lita på en alkoholist, så fort livet blir lite kärvt åker flaskan fram som snuttefilt. Men jag kan rycka på axlarna åt det, jag har mitt eget boende dit jag kan åka och behöver inte vara kvar och se på hur dagen utvecklar sig utan kan göra mitt eget program. Känns både jobbigt, för att han inte håller det han lovar, men skönt att jag inte flippar ur ändå när han som väntat bryter sitt löfte.

Ha en skön lördag alla ni som kämpar därute!

Sidor