Vara mamma

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Thyras
Vara mamma
Thyras
Just nu känner jag bara avsky

Just nu känner jag bara avsky för min vuxna son. Det är en sådan sorg i den känslan. Han har utvecklat ett alkoholmissbruk under flera år och har perioder då han håller upp.
Han är lättkränkt och snarstucken och jag känner igen dessa beteenden, hans pappa var likadan när vi levde ihop för snart 30 år sedan.
Det som är så jobbigt är att det är stört omöjligt att kommunicera, han tål inga motsägelser eller andra argument än sina egna.
Han blir fruktansvärt arg, gapar och skyller sitt beteende på allt och alla.
Om han slår sönder något så är det någon annans fel, hamnar han i slagsmål så är det för att han "inte tar skit från någon"
Jag fattar inte hur han ska klara sig i livet, han är 35 år och säger att han måste dricka alkohol för att må bra...!!??
Jag är så ledsen och förbannad.
Har tappat lusten att hjälpa honom, han har pluggat några år och jag har stöttat med lite pengar ibland.
Men han går på krogen, åker taxi, hamnar i bråk och varför lär han sig inte att ge fan i spriten!!
Kan någon känna igen sig i min känsla av att inte tycka om sitt barn?

gros19
Thyras

Skulle vilja rekommendera boken Jaget och missbrukaren av Craig Nakken. Genom den kan du nog förstå hatet. Det är missbrukaren du hatar inte jaget. Något som grep mig mycket var att han skrev att ingen hatar missbrukaren mer än han eller hon själv. Hat är ingen konstruktiv känsla och inget vi mår bra av. Hoppas du kan ha nytta av boken.

Thyras
Tack för tipset👍

Jag ska kolla upp boken.
Mina känslor är så väldigt komplexa...
💕🤔

Skrållan
Till Thyras

Det måste vara fruktansvärt svårt när det är en son som dricker. Det är svårt nog med mannen i sitt liv som dricker. Men en son känns det ju som man inte kan överge. En man kan man ju lämna, även om det är svårt. Min man dricker och det du skrev om att han är lättkränkt och snarstucken känns igen på min man. Finns många likheter.
Det du skriver om att inte tycka om sitt barn, det tror jag är att du inte tycker om honom när han dricker. Och där emellan blir det abstinens och då kommer surheten. Jag tycker att man hela tiden saknar personen som inte drack. Jag har kämpat i många år och tittar tillbaka på sådant jag skrivit tidigare, och det är just det, att man längtar efter personen som var förr. Så svårt det är. Hoppas du kan hitta någon tröst i boken som tipsades.

LaLaLintott
Hej "Vara mamma"

Hej "Vara mamma"
Jag är också mamma – till en missbrukande dotter. Det är fruktansvärt jobbigt. Och jag känner mig stundom helt fångad i loopen att försöka hjälpa och stötta henne att sluta. Jag hoppas och hoppas och hoppas - för att sen falla ner i en sådan djup sorg när det studsar tillbaka i en ny period av tokfestande och destruktivt beteende. Hon blir helt självfokuserad, gör av med sina och andras pengar och är väldigt manipulativ – ibland vill jag bara be henne fara åt helvete. Men om jag och familjen inte fanns där så vet jag inte hur det skulle gått... Jag vet ju att hon inte vill illa, det är missbruksmonstret i henne som får henne till allt det här. Och det monstret måste gå att mota bort. Jag hatar monstret och älskar min dotter. Det får mig att orka.