Jag tar tillbaka mitt liv.

253 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Dee
Att skylla ifrån sig.

Ibland måste man vara modig för att bli stark. Så är det bara.
Allt jag försöker göra sedan jag slutade dricka alkohol är att försöka leva för min egen skull, med alla beslut och all tillit till mig själv.
Jävligt tröttsamt ibland.
I onsdags tog jag tag i min situation på jobbet. Det var en aningens ångestladdat när jag insåg att jag skulle behöva jobba själv med honom hela dagen eftersom de övriga kollegorna var sjuka.
Han skärpte sig och jag försökte stryka strecket och släta över hans beteende för att kunna samarbeta med ett öppet sinne även om det kändes som att jag stod med en skosula full med hundbajs på och liksom torkade av skon i mitt eget ansikte. Ibland måste man bara oavsett hur jobbigt det än känns.

- Hurrudu, jag undrar om jag gjort dig någonting, jag tycker du uppträtt en aningens konstigt mot mig? Är det något jag gjort fel?
(jag valde offerkofta-rollen.)
- Nej, jag har haft ont i ryggen och dåligt med pengar.
- (?!)
Ont i ryggen och dåligt med pengar, I´ll keep that in mind, helt okej att mobba och frysa ut en kollega om man har taskig ekonomi. Smärtproblematik i all ära, jag vet att man kan bli lite stingslig, en annan biter ihop varje månad när man har PMS och mensvärk för att inte uppträda dåligt liksom.
Jag tar mod till mig och försöker visa mig sårbar hur ogärna jag än vill det:
- Jag mår dåligt och blir jävligt ledsen när du beter dig som du gör!
- Jaha, sorry.
Han byter samtalsämne och i hans fönster som stod på glänt hängs en röd stoppskylt upp, sedan reser han sig och lämnar rummet.

I veckan har jag samtalat med de övriga kollegorna och återgett mitt samtal med kollegan för dom. Jag har försökt bädda för att det inte ska fortsätta, genom att berätta att min plan kommer att bli av tyngre kaliber redan i början av nästa vecka om hans beteende fortsätter.
För nu har Dee nått botten på burken av sitt tålamod och offerkoftan råkade hon klippa sönder här om dagen.
Resterande av veckan var denna kollega sjuk, och jag tror faktiskt inte att han lyssnade särskilt till mig i onsdags utan mer kände att han var tvungen att vara trevlig mot mig pga att han var tvungen att vara beroende av mig den dagen vi var själva.

Dee
Inget kontraktbrott nu.

Det känns som att jag måste skriva något form utav kontrakt med mig själv för att jag ska få må bra på jobbet imorgon.
Jag har redan nu räknat ut att det inte kommer vara någon förändring i min situation efter att jag pratade med kollegan. Han var hemma från jobbet resterande dagarna efter vårt snack, så imorgon blir det första dagen jag ska spela med honom i grupp igen efter vårt lilla snack.
Jag har redan kalkylerat att jag kommer behöva ryta ifrån. Stå på mig. Vidta åtgärder. Detta pga att jag till och med blir utfryst i vår lilla chattgrupp där vi kommunicerar om jobbet. Han svarar alla där utom mig ikväll.
Så, för att inte lägga mig platt som de senaste tre veckorna, skriver jag ner ett litet kontrakt för mig själv, och bevisligen är vi nu nere på dagisnivå på vissa punkter, men vafan ska man göra?

1. Vid hälsning på morgonen, hälsa som vanligt och tänk inte på att hela gruppen är emot dig, det är bara en person som försöker förminska dig. Var glad i rösten och hälsa ordentligt.
2. Vid eventuell utebliven hälsning, rikta hälsningsfrasen med namn och titta ordentligt på personen. Om detta görs ser gruppen att du vidtar åtgärder för att försöka nå människan.
3. Erbjud din hjälp ordentligt. Speciellt till personen.
4. Ta inte att han inte hälsar ordentligt, ta tag i situationen på en gång och be att få prata. Här har jag inte bestämt mig för om jag ska ta honom åt sidan eller ställa en fråga direkt riktad inför resterande gruppen.
5. Bli inte arg. Vad du än blir, bli inte arg.
6. Var extremt tydlig med att åtgärder vidtas om han inte skärper sig, inga hot utan mer konkret "jag kommer lyfta detta med chefen om det inte blir en ändring"
7. Avreagera dig på gymmet vid behov.

Nu är det slut på miss nice Dee. Det måste va slut.
Jag kan verkligen inte gå runt och må såhär dåligt - nog för att jag alltid har söndagsångest inför en ny arbetsvecka, men detta är snarare söndagspanik. Och jag har typ sovit bort hela lördagen pga att jag varit typ... lite mentalt trött liksom.

Mod och styrka,
Dee

Dee
Vi slutar kanske här.

Jag tror jag har slutat att leta efter dig nu.
Och jag har slutat tro på att du finns där någonstans och att jag bara hade behövt förklara för dig.
Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta tiden till att få förklara för dig, men du kom aldrig ut för att möta mig där jag stod och väntade.
Istället har jag försökt förgäves att bygga en tillit till dig, tills den dagen jag insåg att det är du som borde ha byggt den med mig.
Vi borde ha pusslat ihop den igen tillsammans.
Jag har stått här och vänt och vridit på varenda möjlighet, väntat och försökt tänka att jag skulle ge dig tiden, men du kom aldrig ut för att möta mig.
Jag har sträckt ut mina händer, min famn, vad mer skulle jag egentligen kunna göra för dig?
Du har på sistone tagit min hand, tankat energin som jag givit men sedan gått din väg igen, precis alldeles innan jag skulle ta modet till mig och berätta att jag kommit i land efter att ha kapsejsat och varit här en tid och faktiskt lyckats med att bygga mig någonting.
Jag ville så gärna berätta att jag är annorlunda nu, men att mina känslor finns kvar, men det var som att du bara kom förbi, som att försäkra dig om att jag stod upp, så att jag skulle orka att du gav dig av.

1 år har gått nu Mr J. I över 1 år har jag varit så kär i dig.

Strulan65
❤️

Starka fina du ❤️👏🙏💪//kram Strulan

Mirabelle G-S
Din plan inför måndagen lät

Din plan inför måndagen lät både taktisk och hållbar, trots att den blev till mitt i söndagspaniken. Hur gick det?

Dee
Mirabelle G-S

Besten är kopplad och ordningen återställd 🙏🏻⭐️

Jag vilade tryggt på mina punkter men uppenbarligen sjönk samtalet in förra veckan, nu blir jag hälsad på och någon man kan ta ögonkontakt när man pratar med igen.
Och hittills har jag fått vara i fred på en armslängds avstånd.

Work is good at the moment ☀️
Tusen tack för omtanken!

Mirabelle G-S
Härligt Dee! Du skötte detta

Härligt Dee! Du skötte detta supersnygg!

Dee
Välkommen på fest Dee!

I helgen var jag bjuden på en fest. Fester är rariteter i Dee´s liv, månne det vara för att hon var som en böld i arslet under sin aktiva period och ingen orkade med fyllo-Dee på fest?
Oklart. (Eller? Haha!)
Det som var mindre oklart var i alla fall min ångest inför denna fest.
Det är jobbigt att hamna i nya grupper där man ska försöka vara social. Det är typ jobbigt att vara påtvingat social.
På jobbet spelar jag min roll och är mer än gärna den som inleder konversationen med kunden men när jag inte riktigt har en tilltänkt roll att agera i utan måste freestyla, dvs vara mig själv i en grupp med helt nya okända ansikten, blir det lite jobbigt.
Jag låg i sängen hela lördagen nästan och våndades - helt sjukt egentligen!
I Dee´s tidigare liv hade hon tänkt "fan va najs, bäst att korka upp lagom till frukost, idag är det helt okej med dagsfylla, ikväll slår vi klackarna i taket och styr den här festen till en högre dimension!"
Jag vet inte vad som oroade mig mest, jag tror det var att behöva passa in och känna att man skulle bli omtyckt och att vara den jag är, men indirekt så styrde min hjärna om dessa tankar till att jag var orolig för att jag skulle få ett sug eller säga nått spydigt mot de som förtärde alkohol. Varför jag i hela friden skulle säga något spydigt mot någon som drack alkohol på en fest låter helt ologiskt, men det var väl så min hjärna valde att styra mina oroliga tankar.
Jag åkte dit i alla fall och satt ganska tyst första två timmarna tills jag kände hur jag började skratta med i konversationerna och började slappna av.
Jag satt hela kvällen och studerade hur det dracks sofistikerat och städat och iaktog med stora ögon hur normala människor hanterar alkoholen.
Magiskt att se!
Vid något tillfälle blev jag så imponerade och så inspirerad av hur normala människor hanterade alkoholen så att när det vita vinet, väl kylt, skickades laget runt plötsligt tänkte "Åh, vad jag önskar att jag kunde få dricka ett enda glas av det här och se lika vuxen och sofistikerad ut som dessa tjejer gör!" tog flaskan när den kom passad till mig, stannade upp i rörelsen, tittade på flaskan och tänkte sedan tyst för mig själv "Dee, du kan inte ta första glaset, du kan aldrig mer ta ett enda glas vin" och vände mig till min borsgranne och frågade "Påfyllning?", log, tog av korken och hällde upp i hennes glas, skruvade på korken och gav flaskan vidare och hade en riktigt trevlig kväll.
En kväll som annars skulle ha slutat med att jag troligtvis sagt många förolämpande saker, kanske startat en argumentation med någon, druckit mig så packad att jag inte kunde gå rakt till toan, sluddrat och slutligen kanske gråtit pga att jag känt mig så misslyckad på vägen hem, spytt på nattbussen ut till mina föräldrar som jag skulle sova hos efter festen pga att jag druckit för mycket i kombo med att jag lätt blir åksjuk och gått och lagt mig med kläderna på och vaknat med jordens ångest.

Fan Dee, jag är sjukt stolt över dig!

Strulan65
Heja dig 👏👏👏❤️

Var riktigt stolt över dig själv// kram Strulan 💪🙏❤️

Dee
Ge mig en halvtimme av din självupptagenhet.

Jag har varit rätt tålig, försökt att alltid vara den som lyssnat av hur du mått och på senaste tiden även förstått en hel del om att det pendlar från dag till dag i hur du mår.
Jag förstår det. Men samtidigt så knyter jag handen i fickan och mumlar för mig själv att jag ibland tycker det är fucking jävla själviskt.
Jag förstår ingenting av vad du vill, vad du inte vill, hur du ser på mig, hur du ser på vår relation, om du hoppas eller om du inte gör det.
Om du lika gärna kan vara utan mig.

Det sårar mig att det är av och på, fram och tillbaka, hit och dit, långa ömsinta kramar som blir förbytta till avsked andra dagar där du bara reser på dig och inte ens tittar på mig utan bara går din väg.
Det i kombination av att du kan stå och hålla om mig länge när vi skiljs åt och förmedla en känsla i kramen, gör att jag inte förstår någonting.

Nu har jag varit hemma bland snorpapper och netflix ett par dagar och min saknad och längtan efter Mr J har blivit större. Jag bestämde mig för att bjuda över honom på en kaffe i snorpapperspalatset senare i veckan när jag förhoppningsvis är lite mer på fötterna än idag. Det har ändå trots allt känts ganska bra, vi har setts upp till 3 gånger i veckan och druckit en kaffe på jobbet. Under tiden vi setts dessa veckor har jag kommit något på spåret som jag noterat angående hans PTSD vilket har tryggat mig avsevärt i att det måste få ta tid att vinna tillbaka honom. Och att jag inte ska bli sårad, jag kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör, bara vara jag.

Meddelande.
- Hej! Hur har du det? Hur mår du?
- Bra.
- ... okej :)

Det var allt jag fick ur min konversation med honom idag. Jag blev så förbaskat irriterad.
BRY DIG! Bry dig tillbaka!
Trampa inte på mig.
Det blir en sån jävla kontrast från att ha legat hemma i några dagar i sängen och grubblat och funderat på hur jag ska berätta för honom att jag har en beroendesjukdom och att det var den som ställde till det för mig i min relation med honom i vintras, och att jag vill få det sagt, att jag är kär i honom, till att inte ens få en fråga tillbaka om hur jag mår.

Han vinner inte direkt mark hos mig såhär. Jag vet inte, jag kan nog inte slå så mycket mer knut på mig själv, jag försöker verkligen..

Dee
300 dagar

300 dagar idag. Förr klarade jag inte en enda minut.
Mitt missbruk hade dödat mig, helt solklart, om jag fortsatt i den takten jag höll då.

År 2015: En veckas nykterhet. Jag hade kul.
År 2016: 10 dagars nykterhet. Påtvingad av en jävla terapeut som påstod att jag hade problem med alkoholen. Jag klarade 10 dagar och korkade upp igen, lättad av att inte ha något problem. När jag korkade upp fortsatte jag där jag slutade, vilket bevisar att sjukdomen är progressiv. Jag minns att jag drack igen de 10 dagarna under 2 kvällar.
År 2017: 0 nyktra dagar.
År 2018 fram tills 8/12: 0 nyktra dagar, påbörjade återställare och fortsatte mitt drickande under hela dagarna. Oavsett vad jag gjorde. Jag minns att jag tänkte att jag inte fungerade utan alkohol och att jag strävade efter att kunna få livet att funka, full.

Just nu går jag runt och funderar på vad det är som gör att vissa klarar utav att vara nykter och andra inte.
Jag tror den största byggstenen i ett nyktert liv är sjukdomsinsikt.
Och en stor respekt för hur sjukdomen fungerar samt att det är just en sjukdom.
Den andra byggstenen jag tror håller mitt hus är värdet av att vara nykter. Har man varit nere och krälat på botten och inte fått luft tillräckligt länge finns ett värde i att ha kravlat sig upp på stranden igen.
Den tredje byggstenen är det sociala kontaktnätet. Att våga berätta. Sånt som folk i ens omgivning troligtvis redan vet om fast man tror att man mörkat så jävla bra.

Jag träffade en person för ett tag sen som jag haft kontakt med på insta, vi tog en kaffe och snackade förra veckan. Jag vågade inte riktigt hoppas på att personen skulle vara sjuk i samma sjukdom som mig, men skulle det vara så vore det ju en lyckoträff eftersom jag gärna vill omge mig av fler personer som delar min sjukdom, där man kan vara ärlig med vad man upplevt tillsammans med sjukdomen men ändå mötas av respekt och förståelse - sånt en nykter person aldrig någonsin kan ge fullt och fint, även om jag känner att de vännerna jag har stöttar mig och är solidariskt nyktra ihop med mig när vi ses.
Det visade sig att det var så att personen också bar på sjukdomen, men att personens sjukdomsbild såg lite annorlunda ut, men att personen ändå vill försöka leva nykter.
Det var ändå något som tog emot och fick mig att hålla distansen till personen under mötet, och det var just de där orden om att "jag har ju varit nykter länge nu och det är ju inge svårt, ibland undrar jag om det är jag som förstorar upp mina problem. Jag har nog egentligen inga problem med alkoholen."

Sjukdomsinsikten var det ja.
Jag är jävligt glad att ha den. Ibland har jag tänkt att det kanske inte är så farligt. Jag har ju klarat alla dessa dagar, och har det egentligen varit så mycket strid?
Nä, egentligen inte. Jag kapitulerade den 8/12 2018. Jag kapitulerade en gång till under vårt IRL-möte med alkoholhjälpen. Sen dess känner jag bara en enorm tacksamhet och ödmjukhet inför min nykterhet, därav har min väg inte varit sådär supersnårig nykter. Jag har inte behövt machetes för att ta mig runt öns vegetation jag hamnat på, och jag har inte behövt använda mitt armborst för att försvara mig. På den här ön finns bara växtätare. Och så jag.
"Det kanske inte är så farligt Dee..?" Jo. Det är förjävla farligt. Tappa aldrig fokuset.
Aldrig första glaset.
Jag har så många gånger funderat på hur det skulle bli om jag skulle börja dricka igen. Om jag skulle bestämma mig för att dricka till fest eller speciella högtider som normala människor dricker. Jag vet ju hur det skulle sluta.
Sjukdomen är och förblir latent vilande i min kropp, och den skulle slå till med våldsam kraft om jag någonsin tillåter den att ta plats i min kropp igen.
Och det vill jag aldrig mer att den gör.

Jag är så in åt helvete tacksam och stolt över dig Dee.
Vilken jävla pang-tjej du är en riktigt tuff brud i lyxförpackning som vet mer om livet än de flesta andra runt omkring dig.
Mod och styrka!

Adde
Åååå

vilken härlig läsning !!!! Tack så hemskt mycket för dagens bästa !!

Och det där med att vara reserverad mot folk som har sjukdomen men inte har insikten känner jag så väl igen !! Tilliten saknas !!
Jag känner samma sak när folk jag möter är på väg in i ett återfall och jag inte kan nå fram med min varning, de har redan bestämt sig. Nu har jag lärt mig vad som ger mig vibbarna och det är små lögner/omskrivningar över grejer som är helt obetydliga , saker som inte behöver nämnas i sammanhanget men ändå dyker de upp. Återigen : Tilliten saknas.

Grattis till dina vita dagar !!

Kram !!

Dee
Min vän Adde

Tack så mycket för dina stora och fina ord - det värmer!

Sjukt skönt att höra någon annan som kan styrka det jag känner!
Tack!

Stor kram Adde! 🤗

Crna macka
Tack för ditt inlägg, så är

Tack för ditt inlägg, så är det för mig också. Jag släpper inte den jäveln över bron, alkoholen alltså. Oavsett..

Mvh

Strulan65
❤️

Älskar denna delning av klokhet och insikt//. Många kramar Strulan 🙏❤️💪

Dee
Hej Crna macka!

Grymt, skönt att få pepp från en lika beslutsam på andra sidan skärmen!

Mod och styrka!
Dee

Talien
Bra inlägg!

"Jag strävade efter att kunna få livet att funka, full" 😂😂😂
Japp, jag med... Då är man sjuk, utan tvekan. Jag är så glad att jag förstått det, att veta om det tror det kommer hjälpa mig mycket längs vägen!
Inspirerande och hoppingivande läsning för mig, på dag 47..
Tack 💚

Dee
Hej Talien!

Japp, då är man lite sjuk...
Jag kan inte förstå sådär i efterhand hur det gick till. Livet liksom. Men det gick. Tills det brakade.
På nått vis är jag jävligt tacksam att jag inte är född periodare utan fullblodsalkis. Att det är allt eller inget liksom. Det gör nog det hela så mycket enklare att acceptera att man är sjuk, man hinner liksom inte släta över perioderna med nyktra perioder där man distanserar sig till problemet.

Dag 47 är starkt jobbat, hur gör du för att hålla dig nykter?
Jag tog faktiskt hjälp av alkoholhjälpens program där man kunde va anonym.
Det är första gången jag ger nykterheten en ärlig chans, glad att ha fått se så mycket fördelar utan återfall emellan.
Tacksam för det!

Helmer
Provat det mesta

Hej, gått i terapi totalt i 4 år= KBT och psykodynamisk terapi(PDT). Blivit utredd för ADHD, ADD, DCD och biopolär sjukdom och har inga av dessa diagnoser.Har varit på berondecentrum under 6 månader(ej inlagd) men under behandling. Har ätit antidepressiv medicin. Vad vill jag säga med denna information? Jo att jag provat en hel del för att bli nykter. Min sambo var med om en stor olycka för 10 år sedan och är sen dess förlamad, jag fick hjälpa till med allt. Folk slutade ringa och ingen fanns fär för oss, för vem vill umgås med sjuka människor...? Tog nästan kål på mig kan jag säga. Sen fick min mor svår bukcancer, som hon överlevde mot alla odds, men hon har varit så dålig, att jag fått hjälpa henne också i flera år. Samtal, alla dess samtal.....till sjukvård, hemtjänst, myndigheter, rehabcenters mm. Vet att många har det lika jobbigt och dom kanske kan hantera sin ångest utan sprit, men det kan inte jag..Jag vet att dricka är ens eget val och för en människa som inte har alkoholproblem eller svår ångest, så är det jäkligt lätt att säga. Nu håller jag på att dricka mig fördärvad och det hjälper ju varken min sambo eller mor, ja ingen. Konstigt nog hade jag 6 månaders nykterhet under både 2017 och 2018 utan medicinering. Men när ångesten vtider om kniven i ditt bröst och man kan fly några timmar, så blir det tyvärr ett alternativ.
Tack för ordet

Dee
Hej Helmer!

Att dricka alkohol är bara ett symptom på något annat bakomliggande, precis som du berättar.
För min egen del utvecklade jag sjukdomen delvis pga att jag har gener nära i släkten på båda föräldrarnas sida, sen många år av fysisk och psykisk mobbning i högstadiet som ledde till att jag tappade vem jag var och kände att det blev jobbigt i sociala sammanhang pga att jag inte kunde spelreglerna efter att ha levt länge isolerad och inte umgåtts med folk alls.
Att hitta alkoholen gjorde delvis mig till en mer utåtriktad person, men dövade också mycket av den ångest och sociala rädslan jag hade.
Senare kom den också att spela roll i att kunna slappna av, att kunna sova, att belöna mig själv med, tills dess att den blev lite för mycket belöning och man mådde skit dagen efter och behövde ta återställare och så var den riktiga cirkusen igång. Jag jobbade under min aktiva period nära 60-70 timmar per vecka, drev eget och var omåttligt populär i det jag gjorde, vilket hela tiden ökade kraven och prestationsångesten. Det dövade jag innan jag skulle upp och leverera med... just det, en liten jäkel.
Sen har det även spätts på utav min kollega som också har problem och är aktiv alkoholist, med att när vi drack tillsammans så kunde vi normalisera våra alkoholvanor nått så extremt.
Många pinnar i elden ledde till en rejäl brass helt enkelt.

Det låter som att du har det skittufft och jag önskar att jag kunde ta en del av bördan och bära åt dig.
Att dricka alkohol på ångesten skapar kemiska reaktioner i hjärnan, trust me, i know, vilket ger mer ångest och kan ge ihållande ångest längre än vad vi tror. Så var det för mig. Jag drack för att dämpa men fick bara mer ångest av alkoholen.
Finns där kanske någon som kan hjälpa dig till att få bukt med ångesten? Medicinering? Något att sova på?
Jag vet att det låter banalt och som en droppe i havet men det kan ju va en början.

Ta hand om dig och tusen tack för din delning 💕

Helmer
Provat det mesta

Tack Dee för din kommentar. Det var snällt. Ja förmodligen är det genetiskt. Har inte haft riktiga missbrukare i min familj, varken med droger eller alkohol. Däremot finns det psykisk ohälsa på ena sidan av familjen. Men när livet vänder i 360 grader, så är det svårt. Vet även att dricka alkohol kanske får en att må bättte för stunden med ångest. Sen mår man sämre, mkt sämre. 2-3 dagar senare först börjar man må bättre.
Ha en trevlig helg

Talien
Fullblod 💪

Jag är också glad av att vara fullblodsalkis 😂.. på nåt vis är det lite: "when you see it, you can not unsee it"
Jag kan inte romantisera alkoholen eller tro att jag kan dricka lite.

Jag har försökt att hitta lösningar för att bli lycklig, i tron att mitt missbruk då skulle minska ner till ett normaldrickande. För helt nykter har jag då tidigare inte haft avsikt till. Det här är första gången jag försöker mig på nykterhet, för att kunna bli lycklig. En rätt häftig skillnad som jag drivs av!

Jag hittar inspiration i er alla här som kommit längre än mig, det ger mig hopp 💚

Crna macka
Det är faktiskt så enkelt.

Det är faktiskt så enkelt. Sluta dricka, ta aldrig det första glaset. Om det finns andra bakomliggande problem lös dom så gott det går UTAN alkohol.Tyck om dig själv för den du är, skit i vad andra tycker, ingen bryr sig egentligen.

Mvh

Steffi63
Nära döden upplevelse

I fredags först då förstod jag hur allvarligt det var med mina alkoholvanor. Jag var så alkoholförgiftad att jag inte kunde gå ur sängen, hjärtat galopperad, ångesten skrek i min kropp, kunde knappt ta mig till toaletten, kramper m.m. Värsta känslan jag har haft i hela mitt liv, trodde på allvar att jag skulle dö.
Lördagen något bättre, fortfarande problem med hålla mig upp längre stunder för hjärtat och andningen hängde liksom inte med. Började googla om man kan dö av kraftig bakfylla, det kunde man inte men av alkholförgiftning. Detta skrämde mig så in i helvete. Tänkte är det detta du vill? Ta dö på dig själv sakta men säkert. Kom fram till att det är nu eller aldrig jag måste ta tag i mitt liv.
Efter lite mer googlande hamnade jag här och började läsa era inlägg, framför allt Dee’s. Kunde inte sluta läsa, det var ju jag. Inte i allt men väldigt mycket i tankarna, känslorna, ångesten och det beteendet. Idag är det måndag och börjar må hyfsat bra. Första natten sen i torsdags som jag sovit bra.
En dag i taget och aldrig ta det första glaset ska bli mitt mantra på min resa mot mitt nya liv. Förstår att det kommer bli jävligt tufft och många utmaningar på vägen. Förmodligen mycket ångest, för mitt mående bottnar ju i det.

Tack för en fantastisk läsning på era inlägg.

Dee
Hej Steffi63!

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Steffi63
Jag är rädd

för framtiden 😢 men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️

Dee
Hej Steffi63!

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Dee
En långsint jävel.

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Steffi63
Just då och där mådde

Jag pyton, ångerfull och taskig. Hon hörde av sig via sms på söndagen (vi kom hem på torsdagen) då släppte den värsta ångesten.

Hon menar att gjort är gjort, nu går vi vidare. Jag skulle vilja prata, helst göra om semestern utan sprit. Vilket inte kommer hända förstås. Jag har inte pratat med henne.

Vi är halvsystrar, samma pappa, vi skulle lära känna varandra mer på djupet. Och jag totalt flippar ut.

Pappa undrade hur det hade gått, han vet att jag druckit för mycket, men säger inget. Jag har det efter honom. Han har inte druckit på 30 år, kanske någon gång vid speciella tillfällen. Han har sagt många gånger att han är sugen på att köpa hem en flaska whiskey men vågar inte. Rädd för att falla tillbaka.

Min dotter ville ta avstånd från mig för några år sedan, jag var alltid full. Relationen är bra mellan oss men hon hatar att se mig dricka.

Att min sambo fortfarande står vid min sida är en gåta för mig. Jag har bettet mig så illa mot honom, sagt idiotiska saker, allt från att vi ska separera, till att jag ska ta livet av mig.

Inatt sov jag gott och känner att mina krafter är på väg tillbaka. Har varit och tränat idag. Ju piggar jag blir desto mer distans får jag till det som hände - igen. Har inte druckit en droppe alkohol på 6 dagar.

Steffi63
Du är stark i dina stunder

Och du kämpar. Du är min - mentor - jag blir så peppad av ditt skrivande. Även när du dippar. Jag samma tankar och känslor gällande mitt jobb. Känner att vad jag än gör och säger är det ingen som förstår - så har det varit i hela mitt liv. Frustration, tycker chefen inkompeten, kollegor som är tröga, känner mig annorlunda. Du ska veta att det är aldrig tyst i mitt huvud heller, vänder och vrider på det mesta. Jag är en orolig själ, får ofta höra att jag är stressad vilket inte tycker att jag är. Blir så jävla irriterad.

Du är min inspiration här, jag följer dig och dina toppar och dalar. Tacksamhet är fint och vi ska vara tacksamma att vi har tagit vårt liv tillbaka. Du har kommit oerhört långt, jag står bara i startgropen just nu. Hoppas jag kommer i mål och är nöjd, glad och tacksam.

Kram bästa skrivare 🌞🌞🌞

Sidor